fredag 17 november 2017

Moderskapet, en dagsrapport.

Jag älskar att vara föräldraledig.

Jag får såna bryt på mina barn.

Mest det stora, det lilla är ju mer gullig och lallig och kan inte trotsa än. Men jag skäller på henne också, när hon kryper upp på bordet. Eller vaknar på kvällen.

Stora... åh, hon är så snäll och försiktigt och omtänksam nästan jämt. Och jag är en rimlig person oftast, men ibland väser jag "flytta på dig" för att hon står framför ytterdörren och jag bär lilla och en kasse med något och alla cykelhjälmar (i hela världen). Eller så säger jag "du får inte lägga sånt här så Märit når det, du får skylla dig själv om hon förstör det" - och så säger hon "förlåt mig Karin" med liten röst.
Jag måste ju vara rädd om henne. Hon är den sortens barn. Och jag skäller på henne när hon gråter. Skärper till mig och säger "man får vara ledsen men för guds skull sluta skrika!". (Alla känslor är tillåtna. Lättare med säg ettåringar.)

Jag avskyr också att träffa andra föräldrar. De är säkert trevliga människor. Men jag vill inte prata om barn och jag vill inte prata om något annat heller och jag vill bara dra mig in i någon slags bubbla med mina ungar.

Blir trött och ledsen av att umgås med andra vuxna. Överdrivet självkritisk. Tänker att jag är jobbig och tråkig och allt det där.

Har för mycket dödsångest och känslan av att jag borde ta vara på dessa dagar och denna tid och ångest för klimatet och alltihop.

Ja jag hör ju hur lycklig jag låter.

Och ändå. Att det snart, i januari, är slut på föräldraledigheten. Det är det värsta av allt.

tisdag 31 oktober 2017

1 år

Märit, min lilla gris.
Jobbar på att inte kalla henne "bebisen" mer. (Går sådär).

Nu är hon ett helt år. För ett år sen gick jag ut till lekparken med henne för första gången. En liten boll i trikåsjalen. Nu vill hon gunga och åka rutschkana.

Märit har lärt sig gå  till slut, ungefär två veckor innan ettårsdagen, och är stadig, kan ställa sig upp på egen hand och klättrar överallt hon kan. Hon går riktigt stadigt utomhus också, med skor och allt. Och hon kan dansa, med bounce och med handrörelser. (Eller så springer hon i cirklar, jätteglad.) Hon har lärt sig klappa händerna och vi har lagt till "klappa händerna när du är riktigt glad" och "vi gick in i en affär" till hennes favoritsånger.

Hon har nyss börjat säga "nä" och vägra släppa saker. Typ min telefon. Och andra leksaker hon uppskattar. Egen vilja är bra. (Men jobbigt.)

Hon pratar mycket, dels allmänt babbel men också riktiga ord.
Saker Märit säger: hej, hejej (hej då), tack, mea (mera), Esti (Estrid), mama, ja, nä, kiss.  Hon jamar som en katt, gnäggar som en häst och skäller som en hund. Och hon förstår mycket. Hon spelar på läppen när man säger "läpp" och tar fram foten när man säger "en ärta".
Hon härmar mycket och kan fräsa när man snyter henne. Eller torkar bordet med en pappersbit. Eller gör kullerbyttor när Estrid gör det.

Märit gillar mat, och kan äta med sked. Fast när hon tröttnar åker tallriken i golvet. Hon gillar äpple, päron och banan men inte citrus. Pasta är nog hennes bästa. Också poppis: bär (synd att säsongen är slut), grädde och pannkakor. Fil är ett säkert kort. Hon har bra tålamod vid matbordet och sitter länge, först med maten, sen med vattnet och sist med efterrätten hushållspapper.

Hon gillar kläder och att riva ur garderoben. Jag tror hon skulle vilja kunna klä på sig, ibland försöker hon med en tröja som hamnar runt halsen. Hon gillar också när Estrid har vissa kläder på sig, till exempel en tröja med lejon på, eller när Estrid snurrar med sin snurrklänning.
 
Märit tycker om böcker, särskilt de som låter. Hon gillar när vi läser för henne och kommer gärna när vi läser för Estrid (men då har hon inte riktigt tålamod för att lyssna på varje sida). Hon kan också sitta själv och läsa, bläddra och göra djurläten. Ibland kan hon dock inte hålla sig utan tuggar av ett hörn på pekboken - eller förstör en Pixibok.

Ibland kallar vi henne för Märodören.

Hon gillar att plocka saker i och ur lådor, och kan trä ringar på en pinne. Hon gillar att köra saker med hjul, och kan stapla saker på varandra. Hon gillar att spela xylofon, och ännu hellre piano.

Numera sover hon en gång om dagen, och det kan vara lite när som, nästan. Hon somnar inte senast 10-10.30 längre, utan kan vara vaken fram till 15. (Då blir läggningen sen.) Ibland somnar hon av att amma, men inte alltid. Är hon trött nog somnar hon raskt i cykelvagnen. Annars får man gunga henne, vilket kan gå fort eller ta hur lång tid som helst (alltså typ en kvart). Kristoffer spelar fortfarande Pluxus, jag sjunger för henne. (Uti vår hage, fyra verser, många gånger.)

Pottan är fortfarande ute ur bilden. Hon har inte alls tålamod att sitta där. Däremot säger hon "kiss" när någon annan sitter på toa... Det är väl nu det gäller att fortsätta ändå. Håjaja.

Amningen är däremot populär än. Ansiktet lyser upp och hon skyndar sig fram, kastar sig över, ler. Hon ammar ett par gånger på natten, vilket inte gör så mycket, och på kvällen, vilket är segare. Inga planer på att sluta, eller trappa ner innan pappaledigheten kommer i januari.

lördag 16 september 2017

Åh.

Att tiden känns så knapp just nu. Livstiden. Inga små tankar.

Att när jag slutar säga kom då, kom då, KOM DÅ till min fyraåring, utan går tillbaka till henne på mina långa vuxenben, så har hon hittat en gräshoppa på staketet.

Jag tar kort på den, och på henne. "Så vi ska minnas det här, när vi ser bilderna" säger hon.
(Den här dokumenterade barndomen. Alla alla bilder. Skulle önska att det var fler ord.)

"Här var vi med Lisa, jag satt på uggelkudden, den svarta" säger hon, när vi fikar på Norrlands nation. Och där var vi med Lisa, i december, med en pyttebebis som mest bara sov och sov. (Minnet!)

"Är det här lunch?" säger hon också, typ varje dag. Korttidsminnet är en annan sak.

Kanske har hon redan fått sitt första minne. Kanske var det när hon grät och grät efter en nyckelpigeresväska på loppis i förrgår. (Jag hoppas att det blir något trevligare.)

Om jag var evigt ung skulle hon inte få växa upp. Det är den trösterikaste tanken.

fredag 25 augusti 2017

10 månader

Märit går inte, det trodde jag att hon skulle. Hon knatar på med en hand men om man släpper den sjunker hon till golvet med en indignerad min - eller ett skrik.
Men kryper göra hon som blixten. Och tuggar på pekböcker så de går i bitar, och drar ut cd-skivor, och kryper uppför trappan med lurig min.
Däremot har hon inte lärt sig att backa ner för kanter - hon sträcker sig och sträcker sig och ramlar på pannan.

Nytt, som vi bara inte provat innan: att läsa böcker. Särskilt de med ljud och känsel. Kryper och lägger sig jämte när vi läser för Estrid. Mycket mycket gulligt.

Äter mindre mat, generellt. Älskade jordgubbar och vindruvor. Åt bara blåbär i skogen - inte från kylskåpet. Har inte det där riktigt eleganta pincettgreppet än men kan äta majs och ärtor.
Hon klättrar fortfarande gärna ur stolen - Estrid behövde vi aldrig spänna fast men Märit har vi fått göra det med senaste månaderna, annars står hon där och ser skitnöjd ut. Märit har inte riktigt knäckt det här med att dricka, men hon har väl inte fått prova så mycket heller. Nu får hon vatten i pipmugg (efter att hon ätit, annars struntar hon i att äta) och spiller så det står härliga till.

Älskar djur. Har med hjälp av snäll storkusin fått klappa katt. Annars pekar hon och ler och försöker komma och hälsa. Igår kröp hon efter gräsänderna som tänkt tigga mat av oss, så att de fick ändra sina planer.

Har haft barnvaktspremiär. (Gud, det dröjde längre för Estrid...) Vi var på bröllop och morfar och Kerstin kom och passade. Märit fick påtankning före vigseln och efter vigsel och kyrkbacksmingel, och somnade i selen på morfar (detta att någon annan bär ens barn, man blir lite hjärtögd av det), men vaknade och var otröstlig och ville amma, och levererades till festen lagom till halva varmrätten. Jag tror att det hade gått fint dagtid, men på kvällen vill hon amma och inget annat, i princip. Kanske bli buren av en svettig pappa, men det var skönt att morfar inte behövde bära runt på arg bebis.
Å andra sidan sover hon längre pass själv, både i soffan kvällstid och nattetid. Ändå skönt. Sitter i denna stund vid köksbordet helt för mig själv och skriver på datorn och dricker te.

På dagen sover hon... på morgonen, lagom tills Kristoffer och Estrid går till förskolan och jag nästan diskat klart. Sen blir det lite hur som - idag har hon faktiskt inte sovit mer. Hon blir gnällig och jäklig när hon är trött men kommer liksom in i en andra andning och orkar lite till. Och hon är ju andra barnet och får hänga med, helt enkelt. Hon sover i cykelvagnen ibland, det är praktiskt, men det tar en stund för henne att somna. Och i vanlig vagn tar det för lång tid för mitt tålamod. Få saker gör mig så sur som att rulla barnvagn med barn som borde sova men inte gör det.
Vi gungar henne en del i sängen, med kudde och sång, och det funkar och är mycket mindre tröttsamt än vagn eller sele, tycker jag.

Jag bär inte så mycket, Märit är lite för tung och min bäckenbotten är inte riktigt som den var innan. (Borde träna mer mammamage och knip och sen boka återbesök om det inte blir bättre snart.) Kristoffer har burit mest när vi varit lediga ihop.  Vi har bytt från Beco Gemini, som Kristoffer gillat men jag tyckt varit svår att spänna åt nog, till vår trogna och skamfilade Manduca, med dragkedjan öppnad i ryggpanelen. Och jag är faktiskt mycket bättre på att knyta sjal på ryggen än med Estrid, jag övade ju flitigt där innan Märit fyllde halvåret. Får till bättre säte och så. Knyter helst symmetrisk double hammock för det räcker min blå Yaro till.

Babypottningen rullar på, det är rätt häftigt. Och inte mycket merjobb - det är ju snarare enklare att sätta bebisen på pottan än att byta en bajsblöja. Och kissa får hon göra i blöjan - men ganska ofta blir det i pottan, ändå.
Vi har haft engångsblöjor när vi rest och det är ju skönt på sitt sätt, att aldrig behöva tänka på blöjtvätten, och att de håller så inihelvitti länge. Fast lite sjukt är det också. Och jag blir dålig på att byta, för äsch, den håller ju lite till...

Märit har blivit en vattenälskare under sommaren och blir till sig och plaskar glatt när hon får chansen. Badar gärna både inne och ute. Är inte så brydd om att få lite vatten i ansiktet och dricker gärna av badvattnet...

Hon gillar fortfarande att gunga men har också fått prova rutschkana och älskat det. I badrummet klättrar hon upp på Estrids pall och står och gnäller för att hon inte kommer ned.

Nu låter hon mindre igen, och hon har inte sagt "Esti" på länge, men "heh!" säger hon fortfarande - ibland till böcker eller bilder med. Hon gör "ner faller regnet" när vi sjunger Imse vimse. Däremot har vi inte gjort några babytecken och jag vet inte, det känns som att det är så pass kort till språket kommer.

Gud, det är vemodigt att hon är så pass stor, och att det bara är hösten kvar tills jag ska börja jobba igen. Med "bara hösten" menar jag alltså att jag ska börja i mitten av januari. Men det känns liksom snart. Jag längtar inte ett skit efter jobbet, men ska gå och hälsa på mina kollegor (som jag ändå tänkt på ibland med vänliga tankar) i nästa vecka kanske.

måndag 21 augusti 2017

En fin dag

Första förskoledagen. Estrid kan berätta vilka barn hon lekt med men säger inget annat. Till slut frågar jag "Var det bra eller längtade du hem?" och hon säger förstås "Längtade hem".
Så ja, jag har inte ett barn som räknar ner till förskolan startar igen. Det är bara det. Men det känns som att de förskoleälskande barnen är så mycket fler.

Jag hämtar och har frukt i väskan och frågar inte vad Estrid vill utan cyklar till Observatorieparken. Det finns transparant blanche och små små gula päron. När Märit somnar på vår picknickfilt leker jag att alla mjukisdjuren borstar tänder och lägger sig. (Tålamodet man har ibland, i alla fall.) Lägger mig också själv jämte Märit och lurar med Estrid för att titta på moln. Vi pekar nog inte på samma moln och jag låtsas se det Estrid säger ("en snöleopard!") men solen är varm på våra huvuden och det är vackert så.
Jag får plocka äpplen och päron och vi går hem lagom till molnen kommer inrullande.Jag gör äppelkaka och barnen leker i stundtals harmoni. Fast Märit tuggar på allt och vi måste rädda Pixiböcker och tändsticksaskar och pussel, och när Estrid stänger in sig kryper Märit till den stängda dörren och protesterar. (Anar ett begynnande tema här). Kristoffer kommer hem och Estrid skär tofun till kvällsmaten (hennes jobb, hon skär med vass kniv och är mycket nöjd) och vi äter god mat och hinner plocka upp det mesta av de kringspridda leksakerna. Disken väntar dock fortfarande, eftersom Kristoffer går på kör och lämnar mig med dubbelläggning, och sen har jag mest sovande bebis i famnen.

Imorgon är mitt huvudmål att sova med Märit (idag var jag lite för uppvarvad, tror jag). Jag tänkte en sväng att jag skulle försöka ha en mer aktiv föräldraledighet, men nothing tastes as good as sleep feels, så att säga. Idag storhandlade vi för 900 kr och cyklade 4 km med hela packningen. Total cykelsträcka idag: 10 km. Ja herregud. Mer aktiv än så? Men jag menar öppen förskola och sånt där. (Men det måste man väl ändå inte.)

söndag 20 augusti 2017

Något om sommaren.

Jag tror alltid att jag ska hinna mer saker sen. Till exempel på sommaren. Till exempel skriva, blogga, yoga, göra fotoböcker.
Nej.
Kanske nu när vi är hemma igen, nu när Estrid börjar förskolan imorgon.
Eller inte.

Men en fin sommar. Jag hoppas fortfarande på något bad till och mer glass och att få använda mina reashorts lite till.

Men vi har badat och paddlat och cyklat och plockat kantareller och blåbär, och ätit frukost på verandan och pressat blommor och sett clownfiskar och sälar och ubåtar och utsikten över Köpenhamn.

Och Märit går inte än, hon blir visst 10 månader hon med innan hon knäcker det. Men hon står superstadigt om hon inte vet om det. Och hon vill åka rutschkana och gunga och tycker om att läsa böcker och alla sorters djur. Det är inte så länge till hon är bebis. Mjuka lilla nästan tiokilosklump.

Annan rapport: Estrid säger att hon älskar Märit nu. Sen i förrgår. Plötsligt händer det. "Märit, du är älskad av mig".  Och de badar badkar ihop och har matchande kläder och badrockar och Märit får omilda varma kramar. Jag har sagt "det kommer, man ska ge Estrid tid" och det var rätt, men det är ändå härligt att det hänt.

onsdag 31 maj 2017

Puh.

Ska åka till Småland en sväng imorgon, tåg ensam med två barn i fem och en halv timme, två byten. Är redan idag så trött att jag skällde på fyraåringen när hon vaknade och grät och inte lugnade sig utan väckte bebisen som tog allt som morgon. Sen försov vi oss och kom nästan en kvart för sent till den extra hörselkontrollen - extra pinsamt för den som jobbar i vården själv och borde veta bättre. Men Estrid hör normalt och det var säkert bara öroninflammationen som spökade första gången.

Jag var en så mycket bättre mamma när jag bara hade ett barn. Jag blev aldrig så bottenlöst arg. Jag tjurade inte så här. Och då är ändå Märit en glad bebis som sover gott på nätterna. Hur det skulle vara annars vet jag inte ens. Nu väser jag "ta inte av dig stövlarna annars blir jag jättejättejättearg". Och vill fortfarande, trots att det var typ 12 timmar sen, förklara att det är så satans jobbigt med att Estrid sparkar av sig skorna i tid och otid, oftast i trapphuset men även på vägen från tvättstugan eller liknande, och vägrar bära dem själv. Ungjävel. 4 år gammal...

På detta umgänge med ursprungsfamiljen. Det kan ju bara bli bra.

Det vettigaste jag kan göra är att gå och lägga mig i tid. För det: sluta varva internet och packa klart istället. Packning av kläder för en knapp vecka med kladdig bebis (bebisar som börjar äta alltså, error error med tomat och morotsfläckar överallt), babyskydd, matsäck, tågunderhållning. Heja.

(Men också heja att uppskjutandet i alla fall ledde till blogg. Hepp!)