måndag 22 januari 2018

Måndagslättnad

Har börjat jobba. Lever och är ganska glad. Roligt att vara i sammanhang. Extra rynkorna går som pondus. Minns rätt mycket och har inte behövt fastna i datajournalen (som uppgraderats sen jag jobbade sist) än.

Allt är förvånande lätt när man bara är en vuxen människa. Klä på sig, packa väska, cykla utan cykelvagn, parkera utan att låsa cykelvagn.

Märit har lärt sig ordet "nej" och använder det flitigt. Hon har också slutat somna på kvällarna. Även om man bär och ammar och bär och ammar. Är hon vaken är hon ganska glad men gnuggar ögonen och välter blomkrukor. Och vi vill så gärna att hon ska sova när Estrid somnar, vid typ halv åtta. Ungen är ju trött på morgonen så det är inte det. Idag sov hon två gånger, det hade hon slutat med sen länge trodde jag.
Dagtid är hon asgullig. Och somnar mycket enklare...

Det är lättare att vara ifrån henne än det var att vara ifrån Estrid, när jag började jobba då. Jag antar att jag är mer van. Jag har fått barnbilder och rapporter också, och förhörde Kristoffer på allt de gjort och ätit och när Märit sovit och gud vet allt, när jag kom hem.

En dag säger ingenting men är sin egen. En bra dag är skönt. En vindpuff i seglen.


måndag 15 januari 2018

En stor stor söndagsångest

Sista föräldraledighetsveckan. Jag är fylld av känslor över detta. Hanterar med att äta sötsaker, spela Wordfeud och Pokemon go. Försöker vara närvarande och tålmodig med barnen.

Kristoffer har några saker att göra klart den här veckan men inga tentor. (Det visste vi inte när vi planerade vårt byte av föräldraledigheten.) Det var länge sen, en god stund innan jul, som vi hade tid ihop utan känslan att han borde tentaplugga. På fredag ska vi använda ett urgammalt presentkort och ta en hotellnatt i Stockholm. En minisemester. Jag tror vi ska gå på Naturhistoriska, Estrids dinosauriefas har visserligen svalnat men jag tänker att det är ett roligt museum oavsett.
Kanske vill jag gå på Moderna museet. Kanske vill vi fika på Vetekatten.

Jag börjar bli nervös inför jobbet också. Jag ska ju inte bara vara borta från min lilla tultare och min stora mammiga nästan 5-åring, jag ska ju också vara doktor och bedöma hur sjuka andras barn är. Herregud. Hoppas på bakjourer med stort tålamod.
Jag har i alla fall investerat i ett nytt stetoskop, ett lila. Mitt gamla försvann på vårdcentralen för cirka två år sen, trots namngravyr. Undrar vem som har ett stetoskop som det står "Karin Bengtsson" på, och undrar om den skäms. Men det kanske var dags för ett nytt ändå, det gamla var väl över 10 år gammalt. (Tiden. En kniv i bröstet mest hela tiden nu för tiden.)
Stetoskop, Birkenstock, namnskylt, passerkort. Jag har fått ett mail med inloggningsuppgifter. Det ska nog ordna sig med allt.

Mitt lilla mjuka barn som pratar så mycket. Som säger "apelsin" och uttalar alla bokstäverna. Som älskar att ta på sig mössor, som har tagit över vårdnaden om mjukiskatten Maja och går och kramar henne, som tycker om "Hacka hål" med James & Karin och hackar till den med sitt lilla pekfinger. Och som sagt sin första tvåordsmening: "mera yoghurt".
Tanken på att inte sitta ihop med henne mer är så konstig.

tisdag 2 januari 2018

Ett nytt år, en ny intention

Inga nyårslöften men en tanke på att skriva mer. Att vardagsminnena är värdefulla, för mig.

Just nu: sjuk med friska barn. Fyfan. Och karl med nyårskonserter och tentor. Jag tycker synd om mig. Jag äter upp chokladkartongen även om jag inte riktigt känner smaken.

(Har i desperation köpt en nässkölj. Inte imponerad så här långt.)

Barnen är fina, jag är arg. Tänker dock att det inte är just de här dagarna som är avgörande för mitt föräldraskap och för vår relation. Snart borde jag bli friskare, då ska vi gå utanför dörren mer och göra mer saker. Det brukar vara en vinnare.

Idag är det tre veckor tills jag börjar jobba. Känns inte alls lockande. Jag jobbade inte på hela 2017, vilken grej egentligen. När jag börjar har jag varit hemma 16 månader. Rimligt att det känns motigt.

Är bekymrad över att jag måste börja tvätta håret på regelbunden basis. Vill inte vara ny och osäker doktor och samtidigt fet i håret. Oklart hur jag ska hinna det. Har sänkt ribban mycket i år, har tänkt "om tovorna inte syns kanske man kan tänka att det är eh, nytvättat".

Tänker annars på att Kristoffer ska få vara med barnen utan mig. Tror det blir utmärkt för hans självförtroende och för deras relation. Hoppas att jag får lagad mat när jag kommer hem på kvällarna. Hoppas att jag inte är skällig och sur.

Kommer att sakna all tid med min lilla korv. Och den stora. Det börjar bli länge som Estrid haft 20-timmarsveckor, och än är det inte slut. Hon verkar inte sakna att vara mer på förskolan. Jag läser så många bloggar som skriver sånt, det är väl en selekterad bild, men hon har inte pratat om varken förskolan eller sin bästis sen hon fick jullov 14 december. Eller ja, alla djur som hon är (för tillfället My little ponies som är lika stora som blåvalar) heter som hennes bästis. Men det är allt.

(Borde jag arrangera lekdejter för henne nu? De andra barnen följer med varandra hem efter förskolan ibland. Estrid kanske skulle tycka det var roligt. Men jag avskyr att interagera med andra föräldrar, jag känner mig stel och dum och som att jag är omogen som fortfarande bor i hyresrätt. Ja, det ligger hos mig. Jag borde nog.)

Märit sover riktigt bra, ta i trä, annars vaknar hon en del på kvällarna nuförtiden.

Saknar bebisbubblan. Tillåtelsen att smita från världen. Sniffa nyfödd. Vara tillräcklig förälder för nyfödd. (Ge mjölk och kroppskontakt...) Skulle kunna vara i den länge, länge.

Men: inte rimligt mot barnen. All utveckling som strävar i deras kroppar. Allt de vill lära sig och allt de vill fortsätta.
Tiden måste fortsätta, jag blir rynkigare för varje vecka, livet fortsätter, det finns inga pauser och inga alternativ.

Att vara så lycklig att man inte står ut med tanken på att denna tid håller på att passera och ligga vaken på kvällarna med dödsångest.
Dumt.

En chokladbit till på det.

fredag 17 november 2017

Moderskapet, en dagsrapport.

Jag älskar att vara föräldraledig.

Jag får såna bryt på mina barn.

Mest det stora, det lilla är ju mer gullig och lallig och kan inte trotsa än. Men jag skäller på henne också, när hon kryper upp på bordet. Eller vaknar på kvällen.

Stora... åh, hon är så snäll och försiktigt och omtänksam nästan jämt. Och jag är en rimlig person oftast, men ibland väser jag "flytta på dig" för att hon står framför ytterdörren och jag bär lilla och en kasse med något och alla cykelhjälmar (i hela världen). Eller så säger jag "du får inte lägga sånt här så Märit når det, du får skylla dig själv om hon förstör det" - och så säger hon "förlåt mig Karin" med liten röst.
Jag måste ju vara rädd om henne. Hon är den sortens barn. Och jag skäller på henne när hon gråter. Skärper till mig och säger "man får vara ledsen men för guds skull sluta skrika!". (Alla känslor är tillåtna. Lättare med säg ettåringar.)

Jag avskyr också att träffa andra föräldrar. De är säkert trevliga människor. Men jag vill inte prata om barn och jag vill inte prata om något annat heller och jag vill bara dra mig in i någon slags bubbla med mina ungar.

Blir trött och ledsen av att umgås med andra vuxna. Överdrivet självkritisk. Tänker att jag är jobbig och tråkig och allt det där.

Har för mycket dödsångest och känslan av att jag borde ta vara på dessa dagar och denna tid och ångest för klimatet och alltihop.

Ja jag hör ju hur lycklig jag låter.

Och ändå. Att det snart, i januari, är slut på föräldraledigheten. Det är det värsta av allt.

tisdag 31 oktober 2017

1 år

Märit, min lilla gris.
Jobbar på att inte kalla henne "bebisen" mer. (Går sådär).

Nu är hon ett helt år. För ett år sen gick jag ut till lekparken med henne för första gången. En liten boll i trikåsjalen. Nu vill hon gunga och åka rutschkana.

Märit har lärt sig gå  till slut, ungefär två veckor innan ettårsdagen, och är stadig, kan ställa sig upp på egen hand och klättrar överallt hon kan. Hon går riktigt stadigt utomhus också, med skor och allt. Och hon kan dansa, med bounce och med handrörelser. (Eller så springer hon i cirklar, jätteglad.) Hon har lärt sig klappa händerna och vi har lagt till "klappa händerna när du är riktigt glad" och "vi gick in i en affär" till hennes favoritsånger.

Hon har nyss börjat säga "nä" och vägra släppa saker. Typ min telefon. Och andra leksaker hon uppskattar. Egen vilja är bra. (Men jobbigt.)

Hon pratar mycket, dels allmänt babbel men också riktiga ord.
Saker Märit säger: hej, hejej (hej då), tack, mea (mera), Esti (Estrid), mama, ja, nä, kiss.  Hon jamar som en katt, gnäggar som en häst och skäller som en hund. Och hon förstår mycket. Hon spelar på läppen när man säger "läpp" och tar fram foten när man säger "en ärta".
Hon härmar mycket och kan fräsa när man snyter henne. Eller torkar bordet med en pappersbit. Eller gör kullerbyttor när Estrid gör det.

Märit gillar mat, och kan äta med sked. Fast när hon tröttnar åker tallriken i golvet. Hon gillar äpple, päron och banan men inte citrus. Pasta är nog hennes bästa. Också poppis: bär (synd att säsongen är slut), grädde och pannkakor. Fil är ett säkert kort. Hon har bra tålamod vid matbordet och sitter länge, först med maten, sen med vattnet och sist med efterrätten hushållspapper.

Hon gillar kläder och att riva ur garderoben. Jag tror hon skulle vilja kunna klä på sig, ibland försöker hon med en tröja som hamnar runt halsen. Hon gillar också när Estrid har vissa kläder på sig, till exempel en tröja med lejon på, eller när Estrid snurrar med sin snurrklänning.
 
Märit tycker om böcker, särskilt de som låter. Hon gillar när vi läser för henne och kommer gärna när vi läser för Estrid (men då har hon inte riktigt tålamod för att lyssna på varje sida). Hon kan också sitta själv och läsa, bläddra och göra djurläten. Ibland kan hon dock inte hålla sig utan tuggar av ett hörn på pekboken - eller förstör en Pixibok.

Ibland kallar vi henne för Märodören.

Hon gillar att plocka saker i och ur lådor, och kan trä ringar på en pinne. Hon gillar att köra saker med hjul, och kan stapla saker på varandra. Hon gillar att spela xylofon, och ännu hellre piano.

Numera sover hon en gång om dagen, och det kan vara lite när som, nästan. Hon somnar inte senast 10-10.30 längre, utan kan vara vaken fram till 15. (Då blir läggningen sen.) Ibland somnar hon av att amma, men inte alltid. Är hon trött nog somnar hon raskt i cykelvagnen. Annars får man gunga henne, vilket kan gå fort eller ta hur lång tid som helst (alltså typ en kvart). Kristoffer spelar fortfarande Pluxus, jag sjunger för henne. (Uti vår hage, fyra verser, många gånger.)

Pottan är fortfarande ute ur bilden. Hon har inte alls tålamod att sitta där. Däremot säger hon "kiss" när någon annan sitter på toa... Det är väl nu det gäller att fortsätta ändå. Håjaja.

Amningen är däremot populär än. Ansiktet lyser upp och hon skyndar sig fram, kastar sig över, ler. Hon ammar ett par gånger på natten, vilket inte gör så mycket, och på kvällen, vilket är segare. Inga planer på att sluta, eller trappa ner innan pappaledigheten kommer i januari.

lördag 16 september 2017

Åh.

Att tiden känns så knapp just nu. Livstiden. Inga små tankar.

Att när jag slutar säga kom då, kom då, KOM DÅ till min fyraåring, utan går tillbaka till henne på mina långa vuxenben, så har hon hittat en gräshoppa på staketet.

Jag tar kort på den, och på henne. "Så vi ska minnas det här, när vi ser bilderna" säger hon.
(Den här dokumenterade barndomen. Alla alla bilder. Skulle önska att det var fler ord.)

"Här var vi med Lisa, jag satt på uggelkudden, den svarta" säger hon, när vi fikar på Norrlands nation. Och där var vi med Lisa, i december, med en pyttebebis som mest bara sov och sov. (Minnet!)

"Är det här lunch?" säger hon också, typ varje dag. Korttidsminnet är en annan sak.

Kanske har hon redan fått sitt första minne. Kanske var det när hon grät och grät efter en nyckelpigeresväska på loppis i förrgår. (Jag hoppas att det blir något trevligare.)

Om jag var evigt ung skulle hon inte få växa upp. Det är den trösterikaste tanken.

fredag 25 augusti 2017

10 månader

Märit går inte, det trodde jag att hon skulle. Hon knatar på med en hand men om man släpper den sjunker hon till golvet med en indignerad min - eller ett skrik.
Men kryper göra hon som blixten. Och tuggar på pekböcker så de går i bitar, och drar ut cd-skivor, och kryper uppför trappan med lurig min.
Däremot har hon inte lärt sig att backa ner för kanter - hon sträcker sig och sträcker sig och ramlar på pannan.

Nytt, som vi bara inte provat innan: att läsa böcker. Särskilt de med ljud och känsel. Kryper och lägger sig jämte när vi läser för Estrid. Mycket mycket gulligt.

Äter mindre mat, generellt. Älskade jordgubbar och vindruvor. Åt bara blåbär i skogen - inte från kylskåpet. Har inte det där riktigt eleganta pincettgreppet än men kan äta majs och ärtor.
Hon klättrar fortfarande gärna ur stolen - Estrid behövde vi aldrig spänna fast men Märit har vi fått göra det med senaste månaderna, annars står hon där och ser skitnöjd ut. Märit har inte riktigt knäckt det här med att dricka, men hon har väl inte fått prova så mycket heller. Nu får hon vatten i pipmugg (efter att hon ätit, annars struntar hon i att äta) och spiller så det står härliga till.

Älskar djur. Har med hjälp av snäll storkusin fått klappa katt. Annars pekar hon och ler och försöker komma och hälsa. Igår kröp hon efter gräsänderna som tänkt tigga mat av oss, så att de fick ändra sina planer.

Har haft barnvaktspremiär. (Gud, det dröjde längre för Estrid...) Vi var på bröllop och morfar och Kerstin kom och passade. Märit fick påtankning före vigseln och efter vigsel och kyrkbacksmingel, och somnade i selen på morfar (detta att någon annan bär ens barn, man blir lite hjärtögd av det), men vaknade och var otröstlig och ville amma, och levererades till festen lagom till halva varmrätten. Jag tror att det hade gått fint dagtid, men på kvällen vill hon amma och inget annat, i princip. Kanske bli buren av en svettig pappa, men det var skönt att morfar inte behövde bära runt på arg bebis.
Å andra sidan sover hon längre pass själv, både i soffan kvällstid och nattetid. Ändå skönt. Sitter i denna stund vid köksbordet helt för mig själv och skriver på datorn och dricker te.

På dagen sover hon... på morgonen, lagom tills Kristoffer och Estrid går till förskolan och jag nästan diskat klart. Sen blir det lite hur som - idag har hon faktiskt inte sovit mer. Hon blir gnällig och jäklig när hon är trött men kommer liksom in i en andra andning och orkar lite till. Och hon är ju andra barnet och får hänga med, helt enkelt. Hon sover i cykelvagnen ibland, det är praktiskt, men det tar en stund för henne att somna. Och i vanlig vagn tar det för lång tid för mitt tålamod. Få saker gör mig så sur som att rulla barnvagn med barn som borde sova men inte gör det.
Vi gungar henne en del i sängen, med kudde och sång, och det funkar och är mycket mindre tröttsamt än vagn eller sele, tycker jag.

Jag bär inte så mycket, Märit är lite för tung och min bäckenbotten är inte riktigt som den var innan. (Borde träna mer mammamage och knip och sen boka återbesök om det inte blir bättre snart.) Kristoffer har burit mest när vi varit lediga ihop.  Vi har bytt från Beco Gemini, som Kristoffer gillat men jag tyckt varit svår att spänna åt nog, till vår trogna och skamfilade Manduca, med dragkedjan öppnad i ryggpanelen. Och jag är faktiskt mycket bättre på att knyta sjal på ryggen än med Estrid, jag övade ju flitigt där innan Märit fyllde halvåret. Får till bättre säte och så. Knyter helst symmetrisk double hammock för det räcker min blå Yaro till.

Babypottningen rullar på, det är rätt häftigt. Och inte mycket merjobb - det är ju snarare enklare att sätta bebisen på pottan än att byta en bajsblöja. Och kissa får hon göra i blöjan - men ganska ofta blir det i pottan, ändå.
Vi har haft engångsblöjor när vi rest och det är ju skönt på sitt sätt, att aldrig behöva tänka på blöjtvätten, och att de håller så inihelvitti länge. Fast lite sjukt är det också. Och jag blir dålig på att byta, för äsch, den håller ju lite till...

Märit har blivit en vattenälskare under sommaren och blir till sig och plaskar glatt när hon får chansen. Badar gärna både inne och ute. Är inte så brydd om att få lite vatten i ansiktet och dricker gärna av badvattnet...

Hon gillar fortfarande att gunga men har också fått prova rutschkana och älskat det. I badrummet klättrar hon upp på Estrids pall och står och gnäller för att hon inte kommer ned.

Nu låter hon mindre igen, och hon har inte sagt "Esti" på länge, men "heh!" säger hon fortfarande - ibland till böcker eller bilder med. Hon gör "ner faller regnet" när vi sjunger Imse vimse. Däremot har vi inte gjort några babytecken och jag vet inte, det känns som att det är så pass kort till språket kommer.

Gud, det är vemodigt att hon är så pass stor, och att det bara är hösten kvar tills jag ska börja jobba igen. Med "bara hösten" menar jag alltså att jag ska börja i mitten av januari. Men det känns liksom snart. Jag längtar inte ett skit efter jobbet, men ska gå och hälsa på mina kollegor (som jag ändå tänkt på ibland med vänliga tankar) i nästa vecka kanske.