Så här:
Jag åker till Vietnam och blir borta i två veckor.
Jag hade massor jag tänkt skriva, men nähä. Nä nä.
Egentligen skulle jag vilja sammanfatta 2007 men mina minnen av våren är så pinsamt luddiga. Jag började med internmedicinen, och att ha undervisning på sjukhuset. Jag åkte till Dalarna med några kursare och åkte skidor. Jag läste Anne på Grönkulla på engelska. Jag sjöng barbershop och bandyvisor. Jag var i Hudiksvall. Jag gick på vårbal. Jag köpte mig en symaskin. Men jag minns inte så mycket hur jag tänkte, hur jag kände, om jag var glad eller ledsen. Och jag skrev dagbok för glatta livet, men den finns på skivor som ligger i skrivbordslådorna, tillsammans med den trasiga datorn.
Det hände i år. Jag blev utan egen dator. Det gick förvånansvärt smärtfritt. Kanske mest tack vare Sannas och Johans datorer, men ändå.
I början av sommaren åkte jag till Riga med Lisa, det var fint liv, så vackert där! Annars var jag i Huskvarna och Jönköping, och lyckades inte riktigt upprepa förra sommarens mjukhet. Det var okej, det var inte det, men till nästa sommar ska jag skaffa mig ett annat jobb, jag lovar. Och Johan ville inte Coop, han heller, och det regnade gråmulenhet mest hela tiden. Men vi åkte till Visingsö och cyklade, och vi picknickade i Stadsparken, och jag badade i Vättern, och vi såg film i Jenny och Rasmus soffa, och det fanns det, också.
Sedan hösten, hösten som staplade tyngder på mina axlar och rent ut sagt jävlades med mig. Jag som var rejäl och tog mig igenom alltihop. Jag som stängde om mig och värnade mig. Och som inte har lust att breda ut texten mer än så, det är också ett tecken. Även om jag började skriva på internet igen.
Rent konkret, hösten 2007: jag åkte på internat i samtalskonst. Jag var i Karlstad. Jag sydde på symaskinen. Jag bestämde mig för kursen i Global medicin och Vietnamresan. Jag var på onkologen. Jag försökte ta upp kontakten med Gud (men han ville inte den här gången heller). Jag tog upp kontakten med teaterJohan (gick bättre). Jag hade det där praktiska provet och den där jävelstentan. Jag tog mina kvällskurspoäng. Jag skrev en novemberroman. Jag tappade tempo (och luften) i december. Jag firade jul i Smålandsstenar. Och jag åkte till Vietnam. I morgon är den sista meningen i rätt tempus.
Tack till Sanna, Johan, Lisa, Kalmarkören. Ni gjorde det här året bättre.
Tack till mig själv som lät mig stänga och släppa och backa, och sedan, likväl, när tiden kom för det, fortsatte.
Ja titta, nu blev det massor i alla fall. Nu ska jag verkligen bege mig hem och ägna lite mer tid åt packningen. Ses om ett par veckor. Ha det fint!
lördag 29 december 2007
tisdag 25 december 2007
Julkort. (Haha.)
Nä, här ska vi inte sitta och vara emo och begrunda egna och andras oförätter. Nu blir det bildblogg istället, det är ju ändå jul!
Gulliga barn på bild kommer kanske senare, jag hade inte med mig kameran till prästgården.
Håll istället till godo med "Familjen Bengtsson firar jul"
Olof tänder ljusen inför jullunchen.
Pappa gör en föga traditionsenlig grönsallad. (Men allt blir snyggare med färgglada grönsaker till!)
Olof tar kort på maten. Jag tar kort på Olof. Familjen digitalkamera.
Hej maten. Svampomelelett, ägghalvor, Jansson utan ansjovis, vegköttbullar, sallad. Gör en mätt julbordsvegetarian! (Också med på bilden: lite lax och skinka och sånt för de där köttätarna.)
Modeblogg! Waited for this moment all my life, eller i alla fall hela min bloggkarriär. Röda julklänningen (lite skrynklig så här framåt eftermiddagen), svart kofta och svarta strumpbyxor från HM.
Olof umgås med pianot, och spelar lite julsånger. Mycket trevligt!
Julklappsutdelningen blev inte av förrän vid sådär åtta på kvällen. Så går det när man firar jul med vuxna stillsamma människor och hittar brödrostar och lovikkavantar i paketen.
(Men oh! för mina lovikkavantar med fleecefoder, jag hoppas att de är precis vad mina låtsasRaynaud-händer behöver. ) (Oj. Förlåt. Lite läkariska.)
Så, nu ska det komma en syster och familj hit snart, och så blir det ännu mer julklappar. Och på annandagen kommer min andra bror, med: ännu mer julklappar. Det här är världens mest utdragna julfirande. Det är ganska trevligt.
Toodels!
Gulliga barn på bild kommer kanske senare, jag hade inte med mig kameran till prästgården.
Håll istället till godo med "Familjen Bengtsson firar jul"
Olof tänder ljusen inför jullunchen.Pappa gör en föga traditionsenlig grönsallad. (Men allt blir snyggare med färgglada grönsaker till!)Olof tar kort på maten. Jag tar kort på Olof. Familjen digitalkamera.Hej maten. Svampomelelett, ägghalvor, Jansson utan ansjovis, vegköttbullar, sallad. Gör en mätt julbordsvegetarian! (Också med på bilden: lite lax och skinka och sånt för de där köttätarna.)Modeblogg! Waited for this moment all my life, eller i alla fall hela min bloggkarriär. Röda julklänningen (lite skrynklig så här framåt eftermiddagen), svart kofta och svarta strumpbyxor från HM.Olof umgås med pianot, och spelar lite julsånger. Mycket trevligt!Julklappsutdelningen blev inte av förrän vid sådär åtta på kvällen. Så går det när man firar jul med vuxna stillsamma människor och hittar brödrostar och lovikkavantar i paketen.(Men oh! för mina lovikkavantar med fleecefoder, jag hoppas att de är precis vad mina låtsasRaynaud-händer behöver. ) (Oj. Förlåt. Lite läkariska.)
Så, nu ska det komma en syster och familj hit snart, och så blir det ännu mer julklappar. Och på annandagen kommer min andra bror, med: ännu mer julklappar. Det här är världens mest utdragna julfirande. Det är ganska trevligt.
Toodels!
söndag 23 december 2007
Let nothing you dismay
Jag vet, det är julafton imorgon och här sitter jag och skriver på internet. Men jag har sett fram emot detta: att få sitta vid en dator med gott om tid på mig och bara få drälla och skriva.
Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)
Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.
Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.
Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.
Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.
Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?
Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.
Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)
Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.
Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.
Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.
Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.
Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?
Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.
onsdag 19 december 2007
Inte mycket på hjärtat nuförtiden (kort)
Glädje är att sjunga sin stämma tryggt rakt ut i domkyrkan, trevliga körmedlemmar och det faktum att jag faktiskt har jullov nu.
Vad övrigt är är en lägenhet full av kassar och packning, och det faktum att jag snart blir ensammast i Flogsta, men det ordnar sig, allt ordnar sig.
Vad övrigt är är en lägenhet full av kassar och packning, och det faktum att jag snart blir ensammast i Flogsta, men det ordnar sig, allt ordnar sig.
tisdag 18 december 2007
Hej tomten.
Nä men alltså, jag vill ha ro och vila och lugn och en snäll och fin hyresgäst som vill flytta in och ordning på alla papper och lite mindre ekonomisk noja och så lite lite lite tjack rakt in i blodomloppet, går det bra?
Annars är allt bra. Jag kommer att dö av shigella i Vietnam, det fick jag lära mig igår, men något ska vi ju dö av, och det är åtminstone 23 graders värme i Hanoi just nu, så jag kommer att dö i sommarkläder. Så det kunde ju vara värre, som man säger.
Annars är allt bra. Jag kommer att dö av shigella i Vietnam, det fick jag lära mig igår, men något ska vi ju dö av, och det är åtminstone 23 graders värme i Hanoi just nu, så jag kommer att dö i sommarkläder. Så det kunde ju vara värre, som man säger.
onsdag 12 december 2007
Och till anteckningarna som en lustig detalj:
Det syns på mig att jag gått folkhögskola. Till viss del är det min basker som gör det.
Hoppla.
.
Hoppla.
.
Lägenhet i Uppsala, någon? (och mjältsjukan)
Min käraste och bästa kombo har fått jobb i Dalarna, förresten, så jag söker en ny. Alla sätt är bra utom de dåliga, så om någon läsare här tänker att "ja jävlar, jag behöver ju någonstans att bo i Uppsala nästa termin" så är det bara att höra av sig.
Jag har separationsångest utav helvete, men även om att glömma är svårt så är det lätt att förneka. Så det gör jag. Mitt liv kommer att bli rejält mycket tråkigare utan Sanna i Uppsala, men jag kan inte göra något åt det, så det är lika bra att inte tänka på det och ta ut det i förskott.
Mjuk melankolisk känsla i bröstet. Tänker på att tycka om sig själv, man måste det, annars fungerar man inte bland människor. Att det är en sorts utåtriktad kärlekshandling, också. Att det inte är något förmätet i det.
Att det inte är något förmätet i det.
Annars överväger jag mina möjligheter att rädda världen. På något mer aktivt sätt än konsumtion. Inget kött, ingen sprit, kravmärkt, visst. Och nästa års nyårslöfte är Ekologiska Kläder. Men jag borde kunna Göra Något också. Hittills är det bästa förslaget jag kommit på att engagera mig i Amnesty. Andra tips mottages tacksamt.
Nu borde jag sova, sova ikapp. Slutet av saker gör mig lite fransig i kanterna, men det gör mig än fransigare när jag är tröttare än nödvändigt.
Jag har separationsångest utav helvete, men även om att glömma är svårt så är det lätt att förneka. Så det gör jag. Mitt liv kommer att bli rejält mycket tråkigare utan Sanna i Uppsala, men jag kan inte göra något åt det, så det är lika bra att inte tänka på det och ta ut det i förskott.
Mjuk melankolisk känsla i bröstet. Tänker på att tycka om sig själv, man måste det, annars fungerar man inte bland människor. Att det är en sorts utåtriktad kärlekshandling, också. Att det inte är något förmätet i det.
Att det inte är något förmätet i det.
Annars överväger jag mina möjligheter att rädda världen. På något mer aktivt sätt än konsumtion. Inget kött, ingen sprit, kravmärkt, visst. Och nästa års nyårslöfte är Ekologiska Kläder. Men jag borde kunna Göra Något också. Hittills är det bästa förslaget jag kommit på att engagera mig i Amnesty. Andra tips mottages tacksamt.
Nu borde jag sova, sova ikapp. Slutet av saker gör mig lite fransig i kanterna, men det gör mig än fransigare när jag är tröttare än nödvändigt.
måndag 10 december 2007
Joy to the world!
Lysande dag:
- nyköpt grön snygg kappa för 300 riksdaler (rea på HM)
- andmatning i mörker, där vi insåg att änder har svårt att se mörkt rågbröd på mörk gräsmatta, men de är söta när de är förvirrade
- 47:e plats på dagens high-scorelista på http://chainfactor.com/ (varning: beroendeframkallande spel... jag börjar bli lite läskigt bra på det.)
- ett fint mail från en gammal vän
Det är så fint att leva.
- nyköpt grön snygg kappa för 300 riksdaler (rea på HM)
- andmatning i mörker, där vi insåg att änder har svårt att se mörkt rågbröd på mörk gräsmatta, men de är söta när de är förvirrade
- 47:e plats på dagens high-scorelista på http://chainfactor.com/ (varning: beroendeframkallande spel... jag börjar bli lite läskigt bra på det.)
- ett fint mail från en gammal vän
Det är så fint att leva.
söndag 9 december 2007
Oratio dominica
Ur fader vår, senaste översättningen:
- Och utsätt oss inte för prövning,
- utan rädda oss från det onda.
- och inled oss icke i frestelse,
- utan fräls oss ifrån ondo.
"Grundtextens grekiska ord πειρασμός (peirasmos) kan översättas med prövning likaväl som frestelse" berättar Wikipedia, men som vissa saker ser ut i mitt liv just nu så är jag mycket benägen att tro att Gud snarare lystrar till 1917 års bön.
Nåväl, prövningar ska väl vara karaktärsdanande och få sin lön så småningom. Och
som din dag så skall din kraft ock vara.
Men jag hoppas på att nästa år blir mjukare mot mig.
(Jag har funderat över varför jag hade så mycket läsare och kommentarer där i början av min internetdagbokskarriär. Jag var bättre på att uppdatera ofta, och jag skrev kanske bättre också, just därför (vanan!), och så fanns det mindre utbud = mindre konkurrens. Samt att jag var mycket mer öppen med mig själv. Nu inte, det är en lättnad i det. Jag tänker fortfarande ibland att jag ska berätta allt, jag gör en lista i huvudet, men sen hejdar jag mig när jag väl sitter här. Det är bra, det är det. Men jag börjar mer och mer fundera på om skrivandet, om jag någonsin varit bra på det, om det bara var att jag ägnade mycket tid åt det och hade ett köttigt hjärta att fläka ut och att ingen hade något bättre för sig än att läsa. Vad man egentligen kan, är bra på.)
onsdag 5 december 2007
<3
Rubriken läses alltså maximalt hällörat åt höger. Då ska det likna ett hjärta. Inte den anatomiska strukturen, men väl symbolen.
I alla fall, nu med mitt musikbloggande (hepp hepp!) vill jag bara tillägga
hjärta! Radiohead - There there (The boney king of nowhere)
Fantastisk låt.
Jag sitter i datasalen på Institutionen för kvinnor och barns hälsa och skriver skuldavskrivnings-pm och krämar LastFMs webradio och har det bra. Och det där var en låt som får mig att vilja kolla upp Radiohead igen, jag slutade lyssna på dem någonstans vid Amnesiac, men det verkar varit ett beslut som tål att revideras.
Ja, det var bara det. Nu, tillbaka till Kalla kriget och vild utlåning till u-länderna för att hävda sina geopolitiska intressen. Så befriande olikt internmedicin.
I alla fall, nu med mitt musikbloggande (hepp hepp!) vill jag bara tillägga
hjärta! Radiohead - There there (The boney king of nowhere)
Fantastisk låt.
Jag sitter i datasalen på Institutionen för kvinnor och barns hälsa och skriver skuldavskrivnings-pm och krämar LastFMs webradio och har det bra. Och det där var en låt som får mig att vilja kolla upp Radiohead igen, jag slutade lyssna på dem någonstans vid Amnesiac, men det verkar varit ett beslut som tål att revideras.
Ja, det var bara det. Nu, tillbaka till Kalla kriget och vild utlåning till u-länderna för att hävda sina geopolitiska intressen. Så befriande olikt internmedicin.
tisdag 4 december 2007
I love you, but I've chosen darkness
kan vara det bästa bandnamnet i världen. Inte bandet, alls inte bandet, men bandnamnet!
Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.
Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.
På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.
Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.
I love you, but I'll chose new metaphores.
Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.
Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.
På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.
Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.
I love you, but I'll chose new metaphores.
lördag 1 december 2007
Just like our idol, we both loved Nick Drake.
Hej, nu kunde det ju vara läge med lite mer dagbok, tänkte jag.
Idag har jag läst litegrann om skuldavskrivning (men att det ska bli ett sex sidors pm till på måndag kväll känns lite optimistiskt...), handlat, skickat när-var-hur-mail till kören, bakat två plåtar pepparkakor, sytt klart min lilla feministkasse (med broderat kvinnokampsmärke på fickan), klippt till och suckat över en tilltänkt klänning och... ja, det var väl det. Spelat Sonic och sett på tv gills inte.
Och så har vi julpyntat lägenheten! Julgran, adventsstjärna, glitter och smällkarameller.
I morgon sjunger kören julvisor på stan, och jag ska försöka lyckas se adventskalendern. Jag försöker julpeppa en smula. Lussekatter, check, pepparkakor, check (men fortfarande en nästan skrämmande stor bit deg i kylskåpet), julpynt, check. Glögg ger jag fanken i det här året, jag lyckas aldrig bälga i mig en hel flaska själv och det blir lite deppigt att hälla ut.
Jag har upptäckt Nick Drake, förresten. Det verkar ju tidigt av mig, men vad fanken, det som är bra är bra, oavsett om det inte är modernt.
Eftersom jag nu framlever mitt liv utan egen dator och sådana moderniteter som mp3:or, så har jag blivit bundis med skivorna på stadsbiblioteket. Man får låna tio åt gången, i två veckor, och så får man låna om ett varv också, och det är alldeles härligt. Nu senast slog jag till på "Way to blue - an introduction to Nick Drake".
Och det är så bra. Jag tänkte "men det är ju som Belle & Sebastian, som när de var som bäst, som när jag blev förälskad i dem!", och sen tänkte jag att vääänta nu, det är Belle & Sebastian som är som Nick Drake. Förstås. Typ hälften av alla artister jag tycker om har influenser från Nick Drake. Iron & Wine. Belle & Sebastian. Laakso, enligt fina plocklåten "Nick Drake". (Lugna Laaksolåtar är verkligen grejen hela dan; om man tycker att det är lite dampigt och Håkan Hellströmigt är det bara att leta reda på låten Loista Laakso, och sen finns det inget man inte vill förlåta Krunegård. Sidospår). Magnetic fields. Med mera, förstås, men jag är dålig på namedropping.
En bättre pengamånad än december ska jag köpa Nick Drakes skivor. Mitt i all tvekan inför konsumtionssamhället så är jag ändå övertygad om att man behöver små lågprisskivor där en man med ful frisyr sjunger hjärtskärande ledsen pop. (Dessutom, frisyren, det var sjuttiotal eller i alla fall nästan, och frisyrerna var inte vackra då, på någon annan heller. Jag tror att Nick Drake skulle varit fin som trettionånting, det där håret klippt en smula, något lite stramare över det pojkaktiga ansiktet. Men inte. För tidiga dödar, allt som inte blev, åh ni vet, det spänner och bänder en smula i ens människohjärta.)
I våras var det jag och Joni Mitchell. Jag kommer ikapp mig på klassikerna. Innan ni vet ordet av sitter jag och är lyrisk över Bob Dylan. I have it coming.
Annars läser jag sista Harry Potter och nä, jag blir trött, alla är så jobbiga, och inkompetenta, och det är en massa spänningsskapande turer men inget tempo likförbannat. Det ska bli skönt att få ett riktigt slut på serien, och jag tyckte hemskt mycket om de första böckerna, men trots att Rowling hela tiden haft sju planerade böcker tycker jag att hon dragit ut på det. Och jag saknar personer och platser från de tidigare böckerna...
(Rejält försök att undvika spoilers i ovanstående text. Hoppas att jag lyckades.)
Nu: verkligen läge för det horisontella läget.
Idag har jag läst litegrann om skuldavskrivning (men att det ska bli ett sex sidors pm till på måndag kväll känns lite optimistiskt...), handlat, skickat när-var-hur-mail till kören, bakat två plåtar pepparkakor, sytt klart min lilla feministkasse (med broderat kvinnokampsmärke på fickan), klippt till och suckat över en tilltänkt klänning och... ja, det var väl det. Spelat Sonic och sett på tv gills inte.
Och så har vi julpyntat lägenheten! Julgran, adventsstjärna, glitter och smällkarameller.
I morgon sjunger kören julvisor på stan, och jag ska försöka lyckas se adventskalendern. Jag försöker julpeppa en smula. Lussekatter, check, pepparkakor, check (men fortfarande en nästan skrämmande stor bit deg i kylskåpet), julpynt, check. Glögg ger jag fanken i det här året, jag lyckas aldrig bälga i mig en hel flaska själv och det blir lite deppigt att hälla ut.
Jag har upptäckt Nick Drake, förresten. Det verkar ju tidigt av mig, men vad fanken, det som är bra är bra, oavsett om det inte är modernt.
Eftersom jag nu framlever mitt liv utan egen dator och sådana moderniteter som mp3:or, så har jag blivit bundis med skivorna på stadsbiblioteket. Man får låna tio åt gången, i två veckor, och så får man låna om ett varv också, och det är alldeles härligt. Nu senast slog jag till på "Way to blue - an introduction to Nick Drake".
Och det är så bra. Jag tänkte "men det är ju som Belle & Sebastian, som när de var som bäst, som när jag blev förälskad i dem!", och sen tänkte jag att vääänta nu, det är Belle & Sebastian som är som Nick Drake. Förstås. Typ hälften av alla artister jag tycker om har influenser från Nick Drake. Iron & Wine. Belle & Sebastian. Laakso, enligt fina plocklåten "Nick Drake". (Lugna Laaksolåtar är verkligen grejen hela dan; om man tycker att det är lite dampigt och Håkan Hellströmigt är det bara att leta reda på låten Loista Laakso, och sen finns det inget man inte vill förlåta Krunegård. Sidospår). Magnetic fields. Med mera, förstås, men jag är dålig på namedropping.
En bättre pengamånad än december ska jag köpa Nick Drakes skivor. Mitt i all tvekan inför konsumtionssamhället så är jag ändå övertygad om att man behöver små lågprisskivor där en man med ful frisyr sjunger hjärtskärande ledsen pop. (Dessutom, frisyren, det var sjuttiotal eller i alla fall nästan, och frisyrerna var inte vackra då, på någon annan heller. Jag tror att Nick Drake skulle varit fin som trettionånting, det där håret klippt en smula, något lite stramare över det pojkaktiga ansiktet. Men inte. För tidiga dödar, allt som inte blev, åh ni vet, det spänner och bänder en smula i ens människohjärta.)
I våras var det jag och Joni Mitchell. Jag kommer ikapp mig på klassikerna. Innan ni vet ordet av sitter jag och är lyrisk över Bob Dylan. I have it coming.
Annars läser jag sista Harry Potter och nä, jag blir trött, alla är så jobbiga, och inkompetenta, och det är en massa spänningsskapande turer men inget tempo likförbannat. Det ska bli skönt att få ett riktigt slut på serien, och jag tyckte hemskt mycket om de första böckerna, men trots att Rowling hela tiden haft sju planerade böcker tycker jag att hon dragit ut på det. Och jag saknar personer och platser från de tidigare böckerna...
(Rejält försök att undvika spoilers i ovanstående text. Hoppas att jag lyckades.)
Nu: verkligen läge för det horisontella läget.
Lite skryt:
Bara för att för en stund få vara lite ohämmat självgod:
Förra månaden, det vill säga november 2007, skrev jag 50 000 ord och klarade NaNoWriMo.
Dessutom skrev jag 25-poängs tentamen i internmedicin 21 november, och klarade den också.
Nu tänkte jag ursäkta mig med att romanen ju inte är så lysande, och att jag kanske borde klarat tentamen med (än) större marginal, men nej. Jag klarade båda sakerna inom loppet av en månad, jag är bra. Punkt.
Förra månaden, det vill säga november 2007, skrev jag 50 000 ord och klarade NaNoWriMo.
Dessutom skrev jag 25-poängs tentamen i internmedicin 21 november, och klarade den också.
Nu tänkte jag ursäkta mig med att romanen ju inte är så lysande, och att jag kanske borde klarat tentamen med (än) större marginal, men nej. Jag klarade båda sakerna inom loppet av en månad, jag är bra. Punkt.
torsdag 29 november 2007
Fotodagbok!
Titta, det var väl bra länge sen?
Här var det fin natur utanför Floggan. Promenad i solljus i lördags. Det satt som en smäck. Natur och solljus!
Här var det yours truly med karakteristiskt röd nos.
Fågel! En koltrast. Jag kom inte närmre än så här, men det kan ju vara lite arty?
Floggan i mitt människohjärta.
Någon hade parkerat en barnvagn, med lås och allt, borta vid Kvarnbo. Outgrundligheten.
Änder vid Fyrisån. Jag och Johan var och kikade på dem igår, och de var mycket söta. Johan är andfantast. Dock vägrar han att medverka på internet hur som helst...
Vad övrigt är återkommer jag med. Två romandagar kvar nu, jag håller på och drar ihop handlingen och det kommer bli fina fisken. Jag känner mig redan ganska duktig, men jag kommer vara odräglig så här dags i morgon. Särskilt om jag även har klarat internmedicintentan, vilket jag kommer att få reda på i morgon, också.
Toodels.
Här var det fin natur utanför Floggan. Promenad i solljus i lördags. Det satt som en smäck. Natur och solljus!Här var det yours truly med karakteristiskt röd nos.Fågel! En koltrast. Jag kom inte närmre än så här, men det kan ju vara lite arty?Floggan i mitt människohjärta.Någon hade parkerat en barnvagn, med lås och allt, borta vid Kvarnbo. Outgrundligheten.Änder vid Fyrisån. Jag och Johan var och kikade på dem igår, och de var mycket söta. Johan är andfantast. Dock vägrar han att medverka på internet hur som helst...Vad övrigt är återkommer jag med. Två romandagar kvar nu, jag håller på och drar ihop handlingen och det kommer bli fina fisken. Jag känner mig redan ganska duktig, men jag kommer vara odräglig så här dags i morgon. Särskilt om jag även har klarat internmedicintentan, vilket jag kommer att få reda på i morgon, också.
Toodels.
lördag 24 november 2007
Världen och jag.
Detta att jag tycker så oändligt mycket om den fysiska världen. Detta att den gör mig alldeles övertygad om att det är värt sig att leva.
Saker som hur gröna tallbuskarna är mitt i det novembergrå, och hur snöflingorna virvlar i luften även när de bildar kallt vatten på marken.
Och saker som ett rött äpple eller en morot, himlen en promenad, frost i träden, en vacker anteckningsbok, en poplåt, en kyrkobyggnad, en trädkrona sedd underifrån, stjärnbilder.
Jag kanske har lite svårt för mig själv, och jag kanske har lite svårt för människorna, men allt det konkreta, det pirrar av det i kroppen i regel en gång dagligen.
Och den där glädjen, att världen får mig att känna den där glädjen, det gör mig till en priviligerad människa.
Annars: har skrivit tenta, vill inte prata om det. Jag brukade tycka att det var roligt att skriva tentor, jag brukade stila med att skriva svar på rim och känna mig lycklig när jag lämnade tentasalen, men nu. Jäklar vad tråkigt det var, och vad trött jag blev, och jag tror nog att jag klarade det men jag är inte säker.
Nu: skriva klart romanskrället (jag ligger efter, men jag kan inte på villkors vis ge upp, för jag och romanen har varit på bild i Ergo och hur skulle det se ut att inte slutföra då?), tvätta, sanera rummet, skriva kardiologiresten, ta tag i M&N-pm:et, fixa seminarieresten till M&N, köpa och posta födelsedagspresent till sjuåringen i mitt liv, börja skriva pappersdagbok igen och börja läsa sista Harry Potter som jag har lånat för flera veckor sen (bad me).
Hjälp. Det är inte bra att pausa livet så där som med en jättetenta och en roman att skriva. Det blir mycket som faller över en sedan.
Konstigt klockslag för att sitta och blogga sånt här. Jag som inte orkade gå på fest. Men herrens vägar är outgrundliga och hjärnans nästan lika.
Och idag, eller ja, igår har det förstås blivit, har jag fått lite erotik högläst för mig (skrattdöden!) och en massa chips och kakor och paj i magen, och man kan ju få bli lite uppskruvad av sånt.
Nu godnatt. En helg med aktiv vila ligger framför mig. Helg! Hej helg! Och ingen tjugofempoängstentamen i sikte.
Saker som hur gröna tallbuskarna är mitt i det novembergrå, och hur snöflingorna virvlar i luften även när de bildar kallt vatten på marken.
Och saker som ett rött äpple eller en morot, himlen en promenad, frost i träden, en vacker anteckningsbok, en poplåt, en kyrkobyggnad, en trädkrona sedd underifrån, stjärnbilder.
Jag kanske har lite svårt för mig själv, och jag kanske har lite svårt för människorna, men allt det konkreta, det pirrar av det i kroppen i regel en gång dagligen.
Och den där glädjen, att världen får mig att känna den där glädjen, det gör mig till en priviligerad människa.
Annars: har skrivit tenta, vill inte prata om det. Jag brukade tycka att det var roligt att skriva tentor, jag brukade stila med att skriva svar på rim och känna mig lycklig när jag lämnade tentasalen, men nu. Jäklar vad tråkigt det var, och vad trött jag blev, och jag tror nog att jag klarade det men jag är inte säker.
Nu: skriva klart romanskrället (jag ligger efter, men jag kan inte på villkors vis ge upp, för jag och romanen har varit på bild i Ergo och hur skulle det se ut att inte slutföra då?), tvätta, sanera rummet, skriva kardiologiresten, ta tag i M&N-pm:et, fixa seminarieresten till M&N, köpa och posta födelsedagspresent till sjuåringen i mitt liv, börja skriva pappersdagbok igen och börja läsa sista Harry Potter som jag har lånat för flera veckor sen (bad me).
Hjälp. Det är inte bra att pausa livet så där som med en jättetenta och en roman att skriva. Det blir mycket som faller över en sedan.
Konstigt klockslag för att sitta och blogga sånt här. Jag som inte orkade gå på fest. Men herrens vägar är outgrundliga och hjärnans nästan lika.
Och idag, eller ja, igår har det förstås blivit, har jag fått lite erotik högläst för mig (skrattdöden!) och en massa chips och kakor och paj i magen, och man kan ju få bli lite uppskruvad av sånt.
Nu godnatt. En helg med aktiv vila ligger framför mig. Helg! Hej helg! Och ingen tjugofempoängstentamen i sikte.
fredag 16 november 2007
om ja, krossa glaset.
sträv känsla av klarhet,
hur ska jag beskriva det här?
har alltid vetat att
just så här med kylan in i märgen,
just så här med rösten som inte bär
just så här
men ändå inte.
någonting;
vatten mellan skulderbladen,
lungorna sprängs mellan intakt revbensrum
jag har alltid vetat att
inget mer än så här och
hela den slutna himlen omkring mörker och
osedda solnedgångar
och kroppen sin samling av aminosyror,
ben och fibervävar
och det i mig som inte vill vakna till
ännu dessa morgnar
och hela tiden
alltid vetat att
färgen tyst mellan alla väggarna.
.
hur ska jag beskriva det här?
har alltid vetat att
just så här med kylan in i märgen,
just så här med rösten som inte bär
just så här
men ändå inte.
någonting;
vatten mellan skulderbladen,
lungorna sprängs mellan intakt revbensrum
jag har alltid vetat att
inget mer än så här och
hela den slutna himlen omkring mörker och
osedda solnedgångar
och kroppen sin samling av aminosyror,
ben och fibervävar
och det i mig som inte vill vakna till
ännu dessa morgnar
och hela tiden
alltid vetat att
färgen tyst mellan alla väggarna.
.
tisdag 13 november 2007
Persp.
Nya perspektiv:
(kids, do try this)
hur domkyrkan ser ut när man ligger på en av bänkarna. När man tittar upp mot valvet ser det så märkligt grunt ut. Som att det inte alls vore alla de där strävbågarna bort.
Bonus för människor som tycker att jag har en negativ personlighet, och som har charmen att säga det rakt i ansiktet på mig
(kids, no, don't)
ur min blå skrivbok:
Också som en not till själv att glöm inte, det kommer
sommar.
Dagens bibliotek: Carolina igen. Nu läsesal C. Och så en liten liten sväng på Medicinska biblioteket. Jag pluggar mig runt universitetsbiblioteken. Man har inte roligare än man gör sig.
Hittills ligger Juridiska biblioteket högt på listan över bra universitetsbibliotek. Det är så motiverande att kika på deras böcker! Till och med hypertoni framstår som festligt i jämförelse.
Idag satt jag iofs jämte en juridikstudent på Carolina, som sneglade på mina böcker och sa "läkare? det skulle jag också vilja men jag kom inte in". Jag hade inte hjärta att säga annat än "men juridik är bra, du slipper sjuka människor!" i stället för mitt tänkta "ja, gud, sannerligen, juridik låter självantändande torrt".
I morgon vet jag inte vad det blir för bibliotek än. Spännande. Bäst är bibliotek med små läsesalar, där man sitter på en rad och inte på flera, och gärna med gröna fina läslampor. Rejäla öppettider är också en fördel.
En vecka till tentan i morgon. Sen kan jag andas och skriva ikapp NaNo-romanen. Jag har inte gett upp den än, men jag har halkat efter en bit. Att göra efter tentan:
Att göra nu:
Toodels.
.
(kids, do try this)
hur domkyrkan ser ut när man ligger på en av bänkarna. När man tittar upp mot valvet ser det så märkligt grunt ut. Som att det inte alls vore alla de där strävbågarna bort.
Bonus för människor som tycker att jag har en negativ personlighet, och som har charmen att säga det rakt i ansiktet på mig
(kids, no, don't)
ur min blå skrivbok:
7 juni
sommarkväll, värmen är perfekt, jag lägger ut filten, ligger under en ask, det gröna mönstret mot den blå himlen, löven, och jag har Joni Mitchell i hörlurarna när en apelsinkatt kommer fram och hälsar och
mitt i bröstkorgen är jag
lycklig
all lycka som är i ens egen makt
och det milda, sneda solskenets
det är som det ska, att
finnas till
Också som en not till själv att glöm inte, det kommer
sommar.
Dagens bibliotek: Carolina igen. Nu läsesal C. Och så en liten liten sväng på Medicinska biblioteket. Jag pluggar mig runt universitetsbiblioteken. Man har inte roligare än man gör sig.
Hittills ligger Juridiska biblioteket högt på listan över bra universitetsbibliotek. Det är så motiverande att kika på deras böcker! Till och med hypertoni framstår som festligt i jämförelse.
Idag satt jag iofs jämte en juridikstudent på Carolina, som sneglade på mina böcker och sa "läkare? det skulle jag också vilja men jag kom inte in". Jag hade inte hjärta att säga annat än "men juridik är bra, du slipper sjuka människor!" i stället för mitt tänkta "ja, gud, sannerligen, juridik låter självantändande torrt".
I morgon vet jag inte vad det blir för bibliotek än. Spännande. Bäst är bibliotek med små läsesalar, där man sitter på en rad och inte på flera, och gärna med gröna fina läslampor. Rejäla öppettider är också en fördel.
En vecka till tentan i morgon. Sen kan jag andas och skriva ikapp NaNo-romanen. Jag har inte gett upp den än, men jag har halkat efter en bit. Att göra efter tentan:
- skriva roman
- skriva Människan&Naturen-pm
- städa ur mitt rum/gryt
- börja sy lite igen
Att göra nu:
- gå och lägga mig i hyfsad tid
Toodels.
.
söndag 11 november 2007
Frågeställning:
Det här stryktäcka i min personlighet:
orsak?
följd?
Kanske har jag bara dåligt påbrå. De andra barnen var inte snälla vid min mamma heller, där på 50-talet. Kanske har jag dåliga gener, svaghet, sådant som barn luktar sig till. Kanske var det varken slump eller otur, kanske var det bara meningen.
Om: är det en skuldfrihet eller en uppgivenhet?
(Jag läste något käckt om att det är ju bara att försöka, och att vara positiv, och så når man människor. Jag funderade över att det kändes som en provokation i solar plexus. Därav.)
.
orsak?
följd?
Kanske har jag bara dåligt påbrå. De andra barnen var inte snälla vid min mamma heller, där på 50-talet. Kanske har jag dåliga gener, svaghet, sådant som barn luktar sig till. Kanske var det varken slump eller otur, kanske var det bara meningen.
Om: är det en skuldfrihet eller en uppgivenhet?
(Jag läste något käckt om att det är ju bara att försöka, och att vara positiv, och så når man människor. Jag funderade över att det kändes som en provokation i solar plexus. Därav.)
.
lördag 10 november 2007
Lämpligheten.
Sanna skriver NaNo hon också, och det gör att jag umgås mindre med hennes dator. Detta är av godo. Jag bloggar lite mindre, men det kan man ju sannerligen leva med. Och jag skriver mina ord och jag pluggar litegrann och det håller sig, samman.
I natt föll den första snön. Under den första snön ligger ett lager av blankis. Det ska vara lite spännande att leva.
Har ni läst om den där läkarstudenten i Stockholm, förresten, han som begått mord, hatbrott dessutom, suttit i fängelse, avtjänat sitt straff och sedan kommit in på läkarprogrammet? Det var ett par artiklar om det i veckan.
Min första reaktion var att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, och man måste väl kunna bättra sig.
Min andra reaktion var att det är ändå lite läskigt med människor som varit med i nynazistiska rörelser och skjutit en annan människa i huvudet på grund av dennes åsikter.
Så jag vet inte, principerna säger en sak och magen en annan. Ofta så. Jag tror i allmänhet på att principerna har rätt då.
Men det var inte det jag tänkt skriva om. Utan om vad som stod i en av uppföljarartiklarna; att läkarstudenterna granskas hårt under programmets gång, och att olämpliga personer sållas bort.
Det vet jag inte om jag upplevt. Jag känner mig snarare rätt otillräckligt granskad. Jag känner att jag kanske inte är så jävla lämplig, men ingen hejdar mig.
Inte för att jag har slagit ihjäl någon. Inte för att jag suttit i fängelse.
Men likväl.
Allt som man tror om det här yrket. Allt som ligger i det. Att man ska vara lite finare och bättre och mer etisk och medmänsklig och
och.
Och nej, inte. Jag. Inte.
Lite mindre, snarare.
Och lite fler skaviga kanter.
Jag har hört att det att tro att man är galen är ett säkert tecken på att man inte är galen. Tja. Man kan ju hoppas.
I natt föll den första snön. Under den första snön ligger ett lager av blankis. Det ska vara lite spännande att leva.
Har ni läst om den där läkarstudenten i Stockholm, förresten, han som begått mord, hatbrott dessutom, suttit i fängelse, avtjänat sitt straff och sedan kommit in på läkarprogrammet? Det var ett par artiklar om det i veckan.
Min första reaktion var att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, och man måste väl kunna bättra sig.
Min andra reaktion var att det är ändå lite läskigt med människor som varit med i nynazistiska rörelser och skjutit en annan människa i huvudet på grund av dennes åsikter.
Så jag vet inte, principerna säger en sak och magen en annan. Ofta så. Jag tror i allmänhet på att principerna har rätt då.
Men det var inte det jag tänkt skriva om. Utan om vad som stod i en av uppföljarartiklarna; att läkarstudenterna granskas hårt under programmets gång, och att olämpliga personer sållas bort.
Det vet jag inte om jag upplevt. Jag känner mig snarare rätt otillräckligt granskad. Jag känner att jag kanske inte är så jävla lämplig, men ingen hejdar mig.
Inte för att jag har slagit ihjäl någon. Inte för att jag suttit i fängelse.
Men likväl.
Allt som man tror om det här yrket. Allt som ligger i det. Att man ska vara lite finare och bättre och mer etisk och medmänsklig och
och.
Och nej, inte. Jag. Inte.
Lite mindre, snarare.
Och lite fler skaviga kanter.
Jag har hört att det att tro att man är galen är ett säkert tecken på att man inte är galen. Tja. Man kan ju hoppas.
lördag 3 november 2007
Rapport från kortromansmånaden, dag tre.
I år skriver jag NaNoWriMo. Det är lite våghalsigt, jag har Stora DödsmördarTentamen 21 november. Det är kanske inte helt slugt att lägga på sig ett stressmoment till. Yada yada.
Jag har en stor randig skrivbok, jag skriver med min bästa blå tunna tuschpenna från Kvinnohälsovården i Jönköping, jag är etthundra ord före nu och jag vet vad som ska hända de närmsta femtusen orden, minst.
Och det är ett stressmoment, redan, efter tre dagar och 10%,
men det är ju roligt också.
Jag skriver i första person och i presens, och min huvudperson blir förstås ganska lik mig, men jag börjar mer och få ihop allt omkring henne, hennes relationer, hennes historia. Det roliga med att NaNo:a är att ljuga ihop löpande, inte planera för mycket. Och det finns ju en massa i mig, en massa händelser och scener för min huvudperson, som hon vips befinner sig i, och som förklarar henne.
Sen, att jag slänger in en massa adjektiv överallt där jag inte behöver dem, är väl bara en arbetsskada. Och om man inte skrivit med ordkvot så förstår man inte hur detaljerat man kan beskriva ett kontor...
I morgon ska jag hanka mig igenom endokrinologin (hormoooner), skriva upp lite buffert inför veckan och fika en sväng. Nu: sömn.
Jag har en stor randig skrivbok, jag skriver med min bästa blå tunna tuschpenna från Kvinnohälsovården i Jönköping, jag är etthundra ord före nu och jag vet vad som ska hända de närmsta femtusen orden, minst.
Och det är ett stressmoment, redan, efter tre dagar och 10%,
men det är ju roligt också.
Jag skriver i första person och i presens, och min huvudperson blir förstås ganska lik mig, men jag börjar mer och få ihop allt omkring henne, hennes relationer, hennes historia. Det roliga med att NaNo:a är att ljuga ihop löpande, inte planera för mycket. Och det finns ju en massa i mig, en massa händelser och scener för min huvudperson, som hon vips befinner sig i, och som förklarar henne.
Sen, att jag slänger in en massa adjektiv överallt där jag inte behöver dem, är väl bara en arbetsskada. Och om man inte skrivit med ordkvot så förstår man inte hur detaljerat man kan beskriva ett kontor...
I morgon ska jag hanka mig igenom endokrinologin (hormoooner), skriva upp lite buffert inför veckan och fika en sväng. Nu: sömn.
torsdag 1 november 2007
Turn, turn, turn.
Så här:
Jag tycker inte om mig själv -> jag blir trumpen och inåtvänd -> jag blir svårare att tycka om -> jag upplever det som bekräftelse på att jag inte är värd att tycka om -> gå tillbaka till början, upprepa.
Jag vet det här. Ändå kommer jag inte riktigt ur snurran.
Angående förra inlägget så blir jag mer och mer övertygad om att det är jag som är ett överkänsligt våp som överreagerar på något som säkert inte var något konstigt.
Däremot lyckas jag inte riktigt övertyga mig om att eftersom jag blev godkänd kan jag inte vara världens sämsta kandidat, jag måste ha gjort något rätt.
Det är lite kärvt nu.
Och varför, i helvete, skriver jag om det här på internet? För att jag vill ha riktad reklam om SSRI-preparat?
(Jag får ändå inte skriva ut dem åt mig själv på tre år, minst. Men då jävlar...)
Jag tycker inte om mig själv -> jag blir trumpen och inåtvänd -> jag blir svårare att tycka om -> jag upplever det som bekräftelse på att jag inte är värd att tycka om -> gå tillbaka till början, upprepa.
Jag vet det här. Ändå kommer jag inte riktigt ur snurran.
Angående förra inlägget så blir jag mer och mer övertygad om att det är jag som är ett överkänsligt våp som överreagerar på något som säkert inte var något konstigt.
Däremot lyckas jag inte riktigt övertyga mig om att eftersom jag blev godkänd kan jag inte vara världens sämsta kandidat, jag måste ha gjort något rätt.
Det är lite kärvt nu.
Och varför, i helvete, skriver jag om det här på internet? För att jag vill ha riktad reklam om SSRI-preparat?
(Jag får ändå inte skriva ut dem åt mig själv på tre år, minst. Men då jävlar...)
måndag 29 oktober 2007
Praktiska provet.
Praktiska provet är en del av examinationen på 25 poäng (enligt gamla systemet, alltså 25 veckor) internmedicin. Det går till som så att man får en tid i sitt postfack någon vecka innan, och sen går man en kvart innan utsatt tid till kurssekretariatet, som berättar vart man ska gå. "Lite fångarna på fortet-känsla" beskrev någon det som. Jo. Sedan går man till den avdelningen, träffar en patient som man pratar med och undersöker (anamnes och status på fikonspråket), allt medan det sitter en examinator och tittar på en. Sen ska man ha en "kort klinisk diskussion" och säga något klyftigt om vad det är för fel på patienten och vad man ska göra härnäst.
Jag hade mitt idag, som en av de första i kursen, tror jag. Jag hade angstat ganska rejält innan. Nu är jag i och för sig en ganska orolig själ, men det är en ganska skrämmande företeelse, det är det. Jag är van vid att antingen vara ensam med en patient, och få fumla omkring bäst jag vill, eller att ha en handledare med som hjälp, som jag kan fråga om saker. Jag är inte van vid att bli bedömd under tiden. Och jag är van vid att kunna förbereda mig på det område vars avdelning jag är på. Läsa in sig på onkologi, reumatologi, kardiologi. Inte behöva hoppas på att man har relevanta riktade frågor och ett kliniskt resonemang om allt (25 veckor) i skallen. (Det borde jag förstås ha, särskilt med tanke på annalkande tenta, men borde är inte samma sak som är, det vet vi alla.)
Nåja. Jag hamnade på njure. Dålig start. Njuren är ett jävligt krångligt organ som de flesta jag känner fruktar. (Hela PBI-gruppen, i alla fall....) Njurkapitlet i kursboken är ett av de sämsta. Vi har haft dåliga föreläsare om njuren. Jag har inte varit placerad på njuravdelning.
Sedan visade det sig att patientens grundsjukdom var diabetes. Lite fastare mark. Innan provet hade jag haft fyra timmars föreläsning om diabetes. Att jag inte har varit placerad på endokrin och inte riktigt tagit tag i min diabetesinläsning får stå för mig själv. Men helt lycklig var jag inte.
Grädden på moset var att patienten var klaffopererad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han berättade det för mig. Jag är bi- och blåsljudens rikspucko. Jag tycker att alla hjärtan låter normala. Alla. Även en pat i Karlstad som var nyopererad för hjärtklaff...
Nåja. Man kan inte ha tur jämt. Och patienten var dödstrevlig och strukturerad och alldeles lagom pratsam. Så jag hankade mig igenom det hela på jämnt 45 minuter, och blev godkänd.
Det är ju bra.
Aber: så snart jag kom ut från avdelningen började jag gråta, och sen gick jag ner till omklädningsrummet och lade mig på bänken och låg där som en annan ledsen hög, och sen gick jag och lämnade in lappen som sa att jag var godkänd till kurssekreteraren, och sen fick jag ett utbrott där och var så jävla arg på min examinator.
Den jäveln.
Han satt med tom blick när jag sneglade på honom under mitt samtal med patienten. Han avbröt mig och tog plats mitt i saker med kommentarer han kunde sparat till sist, men när jag undrade saker sa han "fortsätt du" och svarade inget. Han svarade i telefon mitt i undersökningen. Han gav, säkert konstruktiv, kritik, men inte ett uns av beröm, och väntade till allra sista sekunden med att klämma ur sig att jag var godkänd. Jag är inte världens bästa på att ta kritik, men jag är ännu sämre när jag sitter där och hör fler och fler saker som jag borde tänkt på och gjort annorlunda, och tänker "jaha jag körde, jag körde, ja vad fan kunde jag vänta mig när jag är på njure av alla ställen, varför kan han inte säga att jag körde, varför har han en lång utläggning om varför det är viktigt att fråga om ärftlighet, det vet jag, jag glömde att fråga om det och det sa jag ju, men ja, det är klart att det är viktigt, jag VET, säg det nu, jag körde".
Och framförallt, det där ovanstående är ganska otrevligt men vadfan, men framförallt:
"Du har inget flyt i din undersökning."
"Nä... men det är en ganska jobbig situation det här, att bli bedömd."
"Jaha, men du kommer hamna i ännu jobbigare situationer sedan, men anhöriga och allt."
Ursäkta mig.
DET HJÄLPER INTE ATT BARNEN I AFRIKA HAR DET VÄRRE! Eller att det blir värre sen.
Det är en jobbig situation, hur mycket kostar det att bekräfta mig i det, "ja det här är jobbigt och lite konstlat, men ibland är det svårt, det är det när man är färdig också", vad är det för fel på den repliken?
Det är inget fel på mig som tyckte att det där var jobbigt. Så fan heller. Det var jobbigt. Punkt.
Så nu är jag arg, ledsen och godkänd. Det var inte vad jag trodde, eller fruktade, i morse.
Men det är ju trevligt att livet överraskar en.
Jag hade mitt idag, som en av de första i kursen, tror jag. Jag hade angstat ganska rejält innan. Nu är jag i och för sig en ganska orolig själ, men det är en ganska skrämmande företeelse, det är det. Jag är van vid att antingen vara ensam med en patient, och få fumla omkring bäst jag vill, eller att ha en handledare med som hjälp, som jag kan fråga om saker. Jag är inte van vid att bli bedömd under tiden. Och jag är van vid att kunna förbereda mig på det område vars avdelning jag är på. Läsa in sig på onkologi, reumatologi, kardiologi. Inte behöva hoppas på att man har relevanta riktade frågor och ett kliniskt resonemang om allt (25 veckor) i skallen. (Det borde jag förstås ha, särskilt med tanke på annalkande tenta, men borde är inte samma sak som är, det vet vi alla.)
Nåja. Jag hamnade på njure. Dålig start. Njuren är ett jävligt krångligt organ som de flesta jag känner fruktar. (Hela PBI-gruppen, i alla fall....) Njurkapitlet i kursboken är ett av de sämsta. Vi har haft dåliga föreläsare om njuren. Jag har inte varit placerad på njuravdelning.
Sedan visade det sig att patientens grundsjukdom var diabetes. Lite fastare mark. Innan provet hade jag haft fyra timmars föreläsning om diabetes. Att jag inte har varit placerad på endokrin och inte riktigt tagit tag i min diabetesinläsning får stå för mig själv. Men helt lycklig var jag inte.
Grädden på moset var att patienten var klaffopererad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han berättade det för mig. Jag är bi- och blåsljudens rikspucko. Jag tycker att alla hjärtan låter normala. Alla. Även en pat i Karlstad som var nyopererad för hjärtklaff...
Nåja. Man kan inte ha tur jämt. Och patienten var dödstrevlig och strukturerad och alldeles lagom pratsam. Så jag hankade mig igenom det hela på jämnt 45 minuter, och blev godkänd.
Det är ju bra.
Aber: så snart jag kom ut från avdelningen började jag gråta, och sen gick jag ner till omklädningsrummet och lade mig på bänken och låg där som en annan ledsen hög, och sen gick jag och lämnade in lappen som sa att jag var godkänd till kurssekreteraren, och sen fick jag ett utbrott där och var så jävla arg på min examinator.
Den jäveln.
Han satt med tom blick när jag sneglade på honom under mitt samtal med patienten. Han avbröt mig och tog plats mitt i saker med kommentarer han kunde sparat till sist, men när jag undrade saker sa han "fortsätt du" och svarade inget. Han svarade i telefon mitt i undersökningen. Han gav, säkert konstruktiv, kritik, men inte ett uns av beröm, och väntade till allra sista sekunden med att klämma ur sig att jag var godkänd. Jag är inte världens bästa på att ta kritik, men jag är ännu sämre när jag sitter där och hör fler och fler saker som jag borde tänkt på och gjort annorlunda, och tänker "jaha jag körde, jag körde, ja vad fan kunde jag vänta mig när jag är på njure av alla ställen, varför kan han inte säga att jag körde, varför har han en lång utläggning om varför det är viktigt att fråga om ärftlighet, det vet jag, jag glömde att fråga om det och det sa jag ju, men ja, det är klart att det är viktigt, jag VET, säg det nu, jag körde".
Och framförallt, det där ovanstående är ganska otrevligt men vadfan, men framförallt:
"Du har inget flyt i din undersökning."
"Nä... men det är en ganska jobbig situation det här, att bli bedömd."
"Jaha, men du kommer hamna i ännu jobbigare situationer sedan, men anhöriga och allt."
Ursäkta mig.
DET HJÄLPER INTE ATT BARNEN I AFRIKA HAR DET VÄRRE! Eller att det blir värre sen.
Det är en jobbig situation, hur mycket kostar det att bekräfta mig i det, "ja det här är jobbigt och lite konstlat, men ibland är det svårt, det är det när man är färdig också", vad är det för fel på den repliken?
Det är inget fel på mig som tyckte att det där var jobbigt. Så fan heller. Det var jobbigt. Punkt.
Så nu är jag arg, ledsen och godkänd. Det var inte vad jag trodde, eller fruktade, i morse.
Men det är ju trevligt att livet överraskar en.
söndag 28 oktober 2007
Sydostasien och jag.
Kollade upp avbokningsskyddet för Vietnam. Tänkte att jag kanske skulle kunna få slippa. Slippa vara så utlämnad som man är på en resa. Slippa hakmask och enteriter och allt annat som hypokondrierar i en. Slippa orka med mig själv i den påfrestning det är med en ny miljö, och slippa oroa mig för att ingen annan ska orka med mig heller.
(Tyngden jag utgör just nu, inte önskvärd.)
Men det kräver sjukdom eller död i den nära familjen med det avbokningsskydd vi valde (åh, varför varför varför) så det är inget att önska sig, än mindre att hoppas på.
Att det också känns som något att orka. Att åka över halva jorden och bidra utav bara helvete till växthuseffekten och att bara orka.
Jag lekte med tanken att få vara här hemma, läsa genusmedicin som valbar kurs istället. Och det lockade så. Men nu inte. Nu risfält och kommunistregim och sjukvård med helt andra resurser. Och det kommer bli roligt. Inte bara något att orka. Säkert säkert. Och det kommer bli värme i vintern och nya bilder att bära med sig och det kommer bli roligt. Säkert säkert.
(All denna självövertalning.)
(Tyngden jag utgör just nu, inte önskvärd.)
Men det kräver sjukdom eller död i den nära familjen med det avbokningsskydd vi valde (åh, varför varför varför) så det är inget att önska sig, än mindre att hoppas på.
Att det också känns som något att orka. Att åka över halva jorden och bidra utav bara helvete till växthuseffekten och att bara orka.
Jag lekte med tanken att få vara här hemma, läsa genusmedicin som valbar kurs istället. Och det lockade så. Men nu inte. Nu risfält och kommunistregim och sjukvård med helt andra resurser. Och det kommer bli roligt. Inte bara något att orka. Säkert säkert. Och det kommer bli värme i vintern och nya bilder att bära med sig och det kommer bli roligt. Säkert säkert.
(All denna självövertalning.)
Let earth receive her king
Avdelningen konstigt översatta filmtitlar: Stille liebe -> Antonias resa.
Fast den var helt okej, och de pratade tyska, det är alltid ett plus.
Igår: kortfilmer med gaytema. Mycket roliga och sorgliga och snygga. Som att det korta formatet gjort skaparen fokuserad istället för begränsad. Så där som en bra novell är.
Vill:
stå i ett alldeles genomsvart rum, rak i ryggen, och sjunga altstämman till "Joy to the world" så att stycket dånar inom mig.
Och bära all min längtan mjukt i famnen, och inte låta den bränna ett svidhål rakt genom kroppen och in till magmakärnan jordens.
Fast den var helt okej, och de pratade tyska, det är alltid ett plus.
Igår: kortfilmer med gaytema. Mycket roliga och sorgliga och snygga. Som att det korta formatet gjort skaparen fokuserad istället för begränsad. Så där som en bra novell är.
Vill:
stå i ett alldeles genomsvart rum, rak i ryggen, och sjunga altstämman till "Joy to the world" så att stycket dånar inom mig.
Och bära all min längtan mjukt i famnen, och inte låta den bränna ett svidhål rakt genom kroppen och in till magmakärnan jordens.
fredag 26 oktober 2007
Hejhej internet. Igen.
Det är vackert, det är det, med hösten.
Jag vaknar varje morgon med ett "jagharförsovitmig"-ryck. Jag drömmer om avdelningsarbete, och om saker jag gjorde dagen innan. Det är ganska trist att återuppleva de tråkiga bitarna.
Fast igår drömde jag om att jorden gick under. Eller, vi väntade på det. Det var oundvikligt. Folk gick hem till sina familjer, för den sista stunden. Vi var några som vaktade det stora hålet, det som på något sätt skulle orsaka jordens undergång.
Nästa vecka, måndag: praktiskt prov. Redan denna vecka: stor ångest. Hur ska jag någonsin kunna säga något vettigt om någons andningsljud? Om de inte är normala, gud, giv mig en patient med normala andningsljud.
Annars: något som spänner, något som strävar, något som längtar bort.
När jag ändå citerar; mina två bästa Vysotsky-citat. Inte för att beskriva något med mig, utan bara för att jag tycker om dem.
Det är en särskild känsla av att fästa sig vid formuleringar och bära ord inombords. Det är en känsla av att jag faktiskt har något med orden, något på riktigt. Att jag inte bara fejkar för att verka häftig och intellektuell.
Tredje noten (jag ska skriva ett musiktstycke till mig själv):
tro mer om mig.
(Fjärde:
och inte genom att tro mindre om andra.)
Jag vaknar varje morgon med ett "jagharförsovitmig"-ryck. Jag drömmer om avdelningsarbete, och om saker jag gjorde dagen innan. Det är ganska trist att återuppleva de tråkiga bitarna.
Fast igår drömde jag om att jorden gick under. Eller, vi väntade på det. Det var oundvikligt. Folk gick hem till sina familjer, för den sista stunden. Vi var några som vaktade det stora hålet, det som på något sätt skulle orsaka jordens undergång.
Nästa vecka, måndag: praktiskt prov. Redan denna vecka: stor ångest. Hur ska jag någonsin kunna säga något vettigt om någons andningsljud? Om de inte är normala, gud, giv mig en patient med normala andningsljud.
Annars: något som spänner, något som strävar, något som längtar bort.
"Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt,
over de høje fjelde!"
När jag ändå citerar; mina två bästa Vysotsky-citat. Inte för att beskriva något med mig, utan bara för att jag tycker om dem.
"Med guld har jag prytt min trasiga själ
så att Vår herre ska se på mig ofta."
"En gång ska någon tvinga oss alla
bara en döde är fri, fri, fri."
Det är en särskild känsla av att fästa sig vid formuleringar och bära ord inombords. Det är en känsla av att jag faktiskt har något med orden, något på riktigt. Att jag inte bara fejkar för att verka häftig och intellektuell.
Tredje noten (jag ska skriva ett musiktstycke till mig själv):
tro mer om mig.
(Fjärde:
och inte genom att tro mindre om andra.)
onsdag 24 oktober 2007
tisdag 23 oktober 2007
Not till själv:
Om jag är för mig själv en stund då och då, så tycker jag bättre om mig när jag är bland folk. Jag blir drägligare, mindre speedad, mer bottnad. Det kan låta som en smart idé att prioritera bort tiden för promenader och pappersdagbok, men det är inte det.
måndag 22 oktober 2007
Magnificat.
Igår var jag i Domkyrkan och såg gosskörskonsert. Uppsala Domkyrkas gosskör, och så en gästande gosskör från Uyterlinde i Tyskland.
Gosskören och jag. Det kräver väl sin förklaring. Jag tycker verkligen mycket, mycket om gosskörssång. Dels för det rent musikaliska. För att stämsång är grejer. För att inget är så rent som en gossopran. (Och bara det ordet: gossopran).
Eller så här: harmonierna som ett hav i kyrkan, blått vatten som fyller hela kyrkorummet, och så de där klarljusa tonerna som pappersfåglar som piruetterar högt i valven. Det är gosskör när det är som bäst.
Så var det i går, i kanske en fjärdedel av styckena, men det var nog för att det skulle vara värt det.
Men sen är det något mer med mig och gosskören. Något som har att göra med den totala snedrekryteringen av körsgossarna. De är så undantagslöst ljusa i hyn. De heter Wilhelm och Felix (efter Peterson-Berger och Mendelssohn). Deras föräldrar har akademisk utbildning. De har varit på semester utanför Europa.
Akademikerbarn, dessutom musikaliska sådana, i sådan anhopning. Jag tänker att om jag hade växt upp i en stad, inte i Smålandsstenar, så hade jag kunnat vara i en sådan anhopning. Eller, jag hade förstås inte varit musikalisk för det (det kan jag inte skylla på Smålandsstenar), men kanske hade jag varit lite mindre avvikande. Lite mer i normen.
Körgossarna är lite töntiga, antingen medvetet, med indiecolabottnar och långhåriga frisyrer, eller omedvetet, med fyrkantsglasögon. Ändå har de varandra, och dessutom har de sin körsång; som de är duktiga på, som vilt främmande människor beundrar dem för.
Jag ser också mina framtida barn, mina akademikerbarn, i de där körgossarna. Mina Wilhelm och Felix. Och jävlar, om de är musikaliska, då kommer jag tvinga de stackars barnen till kommunala musikskolan och körer och allt möjligt.
De här småborgerliga företeelserna, hur jag kan älska dem. Frack. Manskör. Gosskör.
Ämne för senare utläggning vid tillfälle. Nu: Maria-Pia Boethius.
Gosskören och jag. Det kräver väl sin förklaring. Jag tycker verkligen mycket, mycket om gosskörssång. Dels för det rent musikaliska. För att stämsång är grejer. För att inget är så rent som en gossopran. (Och bara det ordet: gossopran).
Eller så här: harmonierna som ett hav i kyrkan, blått vatten som fyller hela kyrkorummet, och så de där klarljusa tonerna som pappersfåglar som piruetterar högt i valven. Det är gosskör när det är som bäst.
Så var det i går, i kanske en fjärdedel av styckena, men det var nog för att det skulle vara värt det.
Men sen är det något mer med mig och gosskören. Något som har att göra med den totala snedrekryteringen av körsgossarna. De är så undantagslöst ljusa i hyn. De heter Wilhelm och Felix (efter Peterson-Berger och Mendelssohn). Deras föräldrar har akademisk utbildning. De har varit på semester utanför Europa.
Akademikerbarn, dessutom musikaliska sådana, i sådan anhopning. Jag tänker att om jag hade växt upp i en stad, inte i Smålandsstenar, så hade jag kunnat vara i en sådan anhopning. Eller, jag hade förstås inte varit musikalisk för det (det kan jag inte skylla på Smålandsstenar), men kanske hade jag varit lite mindre avvikande. Lite mer i normen.
Körgossarna är lite töntiga, antingen medvetet, med indiecolabottnar och långhåriga frisyrer, eller omedvetet, med fyrkantsglasögon. Ändå har de varandra, och dessutom har de sin körsång; som de är duktiga på, som vilt främmande människor beundrar dem för.
Jag ser också mina framtida barn, mina akademikerbarn, i de där körgossarna. Mina Wilhelm och Felix. Och jävlar, om de är musikaliska, då kommer jag tvinga de stackars barnen till kommunala musikskolan och körer och allt möjligt.
De här småborgerliga företeelserna, hur jag kan älska dem. Frack. Manskör. Gosskör.
Ämne för senare utläggning vid tillfälle. Nu: Maria-Pia Boethius.
fredag 19 oktober 2007
Fredag, allt som alltid.
Hej blogg.
Nyss hade jag bara länken hit på Facebook, och följaktligen var det bara folk som kände mig på riktigt som kunde läsa här. Intressant twist.
Nu är det som vanligt. Hej främlingar via Redo. Om ni nu klickat på den där länken, den har varit ospännande bra länge nu.
Annars: jag går nu in i två månader, två och en halv, utan den vita rocken. Det känns just för tillfället ganska skönt, att bara få sitta i en föreläsningssal och dunka in fakta, men jag kommer att sakna kliniken, jo. Så småningom.
Jag har inget spännande på hjärtat. Jag ville bara låta bli att tänka på blödningssjukdomar för en stund. Nu gör jag sista rycket, innan helgen. Ikväll blir det Femivalen, det ska bli intressant.
Och apropå sista cancerkliniksdagarna: botbarheten! Patienter som ska bli friska! Herregud, lättnaden i detta.
Jag ska bli ortoped, jag ångrar allt jag tidigare sagt, jag ska snickra ihop folk och skicka hem dem som bättre än när de kom.
Nyss hade jag bara länken hit på Facebook, och följaktligen var det bara folk som kände mig på riktigt som kunde läsa här. Intressant twist.
Nu är det som vanligt. Hej främlingar via Redo. Om ni nu klickat på den där länken, den har varit ospännande bra länge nu.
Annars: jag går nu in i två månader, två och en halv, utan den vita rocken. Det känns just för tillfället ganska skönt, att bara få sitta i en föreläsningssal och dunka in fakta, men jag kommer att sakna kliniken, jo. Så småningom.
Jag har inget spännande på hjärtat. Jag ville bara låta bli att tänka på blödningssjukdomar för en stund. Nu gör jag sista rycket, innan helgen. Ikväll blir det Femivalen, det ska bli intressant.
Och apropå sista cancerkliniksdagarna: botbarheten! Patienter som ska bli friska! Herregud, lättnaden i detta.
Jag ska bli ortoped, jag ångrar allt jag tidigare sagt, jag ska snickra ihop folk och skicka hem dem som bättre än när de kom.
måndag 15 oktober 2007
Ny dag på onkologen:
Det är sorgligt när gamla människor dör. Också.
Och ingen borde någonsin behöva få ett besked om ett canceråterfall på en rond i en fyrsal.
Och ingen borde någonsin behöva få ett besked om ett canceråterfall på en rond i en fyrsal.
söndag 14 oktober 2007
No golden god.
Jag skriver ganska mycket dikter just nu. Det är bra.
Det dåliga är att jag har hela självkritiken. Att den slår till redan när jag sänker pennan, och ibland även medan jag fortfarande skriver.
Jag vill ju ha det där ögonblicket av att vara en gyllene gud. När man tittar på sin text och känner sig helt genialisk.
Det är ju mest det jag skriver för nu, när jag inte har några Litterära Ambitioner, och inte låter någon läsa, och inte lägger upp saker på internet heller. Det blir mest kicken kvar som motivation.
Och kicken, den är där, men det blir hela tiden fadd av "jaha, men du vet, det här är dynga egentligen, och alla andra, eller ja, haha, inte fjortonåringarna på sockerdricka men du vet, ALLA andra, är mycket bättre än du".
Jag känner mig vilsen i prosan också, nuförtiden. Jag skriver så lite, och då tappar man ju. Det blir tafatta formuleringar, och lång tids krystande för lite text. Det blir inte att jag kan skriva snabbare och exaktare än jag tänker.
Jag skulle vilja ha en skrivgrupp och en knivsudd spontant beröm.
Det dåliga är att jag har hela självkritiken. Att den slår till redan när jag sänker pennan, och ibland även medan jag fortfarande skriver.
Jag vill ju ha det där ögonblicket av att vara en gyllene gud. När man tittar på sin text och känner sig helt genialisk.
Det är ju mest det jag skriver för nu, när jag inte har några Litterära Ambitioner, och inte låter någon läsa, och inte lägger upp saker på internet heller. Det blir mest kicken kvar som motivation.
Och kicken, den är där, men det blir hela tiden fadd av "jaha, men du vet, det här är dynga egentligen, och alla andra, eller ja, haha, inte fjortonåringarna på sockerdricka men du vet, ALLA andra, är mycket bättre än du".
Jag känner mig vilsen i prosan också, nuförtiden. Jag skriver så lite, och då tappar man ju. Det blir tafatta formuleringar, och lång tids krystande för lite text. Det blir inte att jag kan skriva snabbare och exaktare än jag tänker.
Jag skulle vilja ha en skrivgrupp och en knivsudd spontant beröm.
I feel so extraordinary
Har ni sett videon till True faith, med New Order? Den är mycket bisarr, den videon. Den börjar med två personer som är märkligt utklädda och står och örfilar varandra i takt till det schyssta trumbeatet. Det är sjukt catchy, beatet. Och det blir väldigt catchy med våldet också.
Jag tänkte på den scenen när jag var på Älvkarleö och diskuterade med min handledare. Det var som örfilar, men så i takt, så på slaget, och så liksom vackert.
Igår slängde jag käft, det var lite samma känsla, rytm, som en dans, med öppna handflator och smack.
I själva verket handlar låten visst om missbruk. Tja. Varför inte. Men rytmen, det slagkraftiga (haha), det är det jag försöker syfta till.
Rytmvåld.
Videon på YouTube
Jag tänkte på den scenen när jag var på Älvkarleö och diskuterade med min handledare. Det var som örfilar, men så i takt, så på slaget, och så liksom vackert.
Igår slängde jag käft, det var lite samma känsla, rytm, som en dans, med öppna handflator och smack.
I själva verket handlar låten visst om missbruk. Tja. Varför inte. Men rytmen, det slagkraftiga (haha), det är det jag försöker syfta till.
Rytmvåld.
Videon på YouTube
torsdag 11 oktober 2007
Döden, döden.
Patienten är yngre än mig. Behandlingen är palliativ. Maligniteten är inte botbar. Ansiktet är trött, rynkigt, flera år äldre än personnumret, men annars; jag skulle kunna möta patienten på stan och inte tänka på någon sjukdom. Det är förmodligen inte snart, men det kommer att bli. Inte botbar.
Och vad är då min rätt att leva? Jag som är så trött. Jag som är så modfälld. Jag som är så ledsen. Jag som har min tonart i moll.
Samma som då, 2003, hon som försvann i Khao Lak, hon som kände en vän till mig. Jag var så trött och så ledsen, så osäker på vad jag dög till, och det blev så tydligt att alla får inte leva, men jag med alla mina tvivel, jag får. Orättvisan i det.
Det är sorgligt att unga människor dör. Det är okej att jag blir ledsen av det. Men det betyder inte att jag inte får leva. Det är inte mitt liv som gör att de dör.
Att det känns så: det är inget bra tecken.
***
Sidospår; kandisocker: min handledare berömde mina koncisa diktat och min förmåga att göra dem snabbt idag. Halleluja. Idag är jag inte världens sämsta kandidat. Det är i alla fall vilsamt.
Och vad är då min rätt att leva? Jag som är så trött. Jag som är så modfälld. Jag som är så ledsen. Jag som har min tonart i moll.
Samma som då, 2003, hon som försvann i Khao Lak, hon som kände en vän till mig. Jag var så trött och så ledsen, så osäker på vad jag dög till, och det blev så tydligt att alla får inte leva, men jag med alla mina tvivel, jag får. Orättvisan i det.
Det är sorgligt att unga människor dör. Det är okej att jag blir ledsen av det. Men det betyder inte att jag inte får leva. Det är inte mitt liv som gör att de dör.
Att det känns så: det är inget bra tecken.
***
Sidospår; kandisocker: min handledare berömde mina koncisa diktat och min förmåga att göra dem snabbt idag. Halleluja. Idag är jag inte världens sämsta kandidat. Det är i alla fall vilsamt.
tisdag 9 oktober 2007
Vitrocksnot:
Livet med rock: ingen tror att man är sjuksköterska, undersköterska, syrra, bihang.
"Är du en sån där AT-doktor?" säger patienten, och man nekar men ler.
Jag vet att jag borde ha pondus nog att klara mig utan det extra vita tyget, men svaret är nej, och det är så mycket roligare med det.
(Och jag kavlar i alla fall upp ärmarna och spritar underarmarna ordentligt, jag är inte så dålig för vårdhygienen, säg?)
Livet på "alla har cancer"-avdelningen: mja. Folk är så unga. Folk ska dö. Vissa är för all del gamla, och vissa är för all del botbara, men ändå, statistiken är så nedslående. Och statistiken ligger där på alla salarna och har smärtor som inte hjälps med morfin.
"Är du en sån där AT-doktor?" säger patienten, och man nekar men ler.
Jag vet att jag borde ha pondus nog att klara mig utan det extra vita tyget, men svaret är nej, och det är så mycket roligare med det.
(Och jag kavlar i alla fall upp ärmarna och spritar underarmarna ordentligt, jag är inte så dålig för vårdhygienen, säg?)
Livet på "alla har cancer"-avdelningen: mja. Folk är så unga. Folk ska dö. Vissa är för all del gamla, och vissa är för all del botbara, men ändå, statistiken är så nedslående. Och statistiken ligger där på alla salarna och har smärtor som inte hjälps med morfin.
söndag 7 oktober 2007
Alltid undrat hur en hemkomst känns.
Kära dagbok.
Gud och jag kilar fortfarande, på något sätt. Och samtidigt gör vi det inte, på det där sättet som vi aldrig riktigt klickat.
Jag var på familjegudtjänst i Frälsningsarmén idag. Det kändes som en hemkomst, först. Sångerna, jag hade sjungit dem förut, samma glada enkla Jesussånger. Barnen och deras körsånger, och det samtidigt generade och stolta, jag var ett sånt barn. Det vackra i lokalen, inte för att jag någonsin varit inne i Frälsningsarmén byggnader tidigare, men det var sig likt, altartavlor, takhöjden (den svindlande), fanor om blod och eld. Det vackra i språket, visserligen bara i stråk i någon sång eller någon mening för det var ju familjegudtjänst och lite förenklat, men likväl, det vackra i det bibliska språket, i de kristna metaforerna.
Sedan kändes det främmande, så där som det också brukar göra. Jag har aldrig varit en riktigt riktig kristen, aldrig i det ända till botten. Jag har alltid
skruvat besvärat på mig vid vissa tillfällen, när det blivit för sentimentalt. Jag har alltid reagerat på detta med att man ska överlämna sig åt Jesus och låta honom bli Herre i sitt liv med ett "så fan heller". (Fast jag svor inte förrän jag var tretton, men sen dess har jag å andra sidan inte knusslat. Det är uttrycksfullt med svordomar, och om Gud är så småsint lagd att detta faktum kommer hindra mig från himmelriket, så är det ett tråkigt himmelrike.) I alla fall, det här med att överlämna sig, jag köper det inte. Jag tror på att mitt jag är det vackraste och bästa med mig, det lilla stänket av gudomlighet, och att det ska vara ondska som jag ska be om förlåtelse för och ersätta med Jesus - nej.
Men den där känslan av att sätta sig i Herrens tempel med andra människor och vara i en strävan mot himlen för en stund. Det är på sitt sätt beroendeframkallande. Jag kom på mig själv med att tänka att nästa vecka är det ingen familjegudtjänst, jag vill nog gå och se hur en vanlig gudtjänst ser ut också, en utan pirattema.
Apropå det kristna språket, också, det som jag tycker så mycket om, poesin i det. Inte bara i Höga visan, i alla de andra formuleringarna, tyngden i dem. När jag var i Karlstad i veckan gick jag förbi Missionskyrkan, och de hade dörren på glänt och musik och tända ljus. Jag slank in och lånade toaletten och tittade på kyrkan (och o, så vacker den var, strävbågarna och valven, den var som en katedralsgrotta i vitkalkat). I alla fall, det låg små lappar med ett bibelord också, jag tog en och har den i jackfickan nu. Så här:
(Jer 29:11-13)
Det är så rytmiskt, så mycket i Bibeln är så sjukt rytmiskt, det förundrar mig. Det är ju ändå en översättning av en översättning, där manförmodligen försökt lägga sig väldigt nära originalet (det är ju en religiös urkund), och likväl detta språk! Välgång, inte olycka, det har jag gått och tagit i munnen då och då sen jag fick tag i den där lappen.
Å andra sidan, i det där bibelordet har jag ännu en av de saker som jag inte riktigt köper med kristendomen. "Om ni helhjärtat söker efter mig ska jag låta er finna mig, säger Herren". Att han ska spela så svår! Att han, som ska vara gudomlig, inte kan göra sig lite lättare, gömma sig bakom knuten istället för ute på skärgårdsön, kanske till och med söka i stället för att blir sökt? Men nejdå. Och om man inte hittar honom, så är det ens eget fel, för då söker man inte tillräckligt helhjärtat, säg?
Det är inte helt lätt mellan mig och Gud, men det finns ett stråk av hemkomst i det. Jag vet inte. Ibland tror jag att om jag hittar just den rätta kyrkan så kommer hemkomsten att överväga. Ibland tror jag att jag och min smygreligiositet, och min kärlek för liturgi och riter och kyrkospråk och andlig sång, kommer att ha det så resten av livet, och att det är rätt bra så.
Jag funderade på att skriva om det underliga i att i mina nuvarande kretsar är jag inte den inte riktigt riktigt religiösa, jag är den mest religiösa. Samt om vilka underliga och korkade fördomar människor kan ha om religion i alla former. Men det här blev långt ändå. Och inte så intressant.
I övrigt: dysmenorré, naproxen var fjolligare än ibumetin (darn), lite plugg men inte nog, dagen rann mellan fingrarna.
I morgon onkologen. Hej cancer. Nåja, det reder sig väl. Hej cancer. Lite cancer har väl ingen dött av, bara av mycket cancer. Lite kandidatande på onkologen ska man väl klara av. Det reder sig väl.
Som min dag, så skall min kraft ock vara, för att ta andra fina religiösa citat. Jajemen.
Gud och jag kilar fortfarande, på något sätt. Och samtidigt gör vi det inte, på det där sättet som vi aldrig riktigt klickat.
Jag var på familjegudtjänst i Frälsningsarmén idag. Det kändes som en hemkomst, först. Sångerna, jag hade sjungit dem förut, samma glada enkla Jesussånger. Barnen och deras körsånger, och det samtidigt generade och stolta, jag var ett sånt barn. Det vackra i lokalen, inte för att jag någonsin varit inne i Frälsningsarmén byggnader tidigare, men det var sig likt, altartavlor, takhöjden (den svindlande), fanor om blod och eld. Det vackra i språket, visserligen bara i stråk i någon sång eller någon mening för det var ju familjegudtjänst och lite förenklat, men likväl, det vackra i det bibliska språket, i de kristna metaforerna.
Sedan kändes det främmande, så där som det också brukar göra. Jag har aldrig varit en riktigt riktig kristen, aldrig i det ända till botten. Jag har alltid
skruvat besvärat på mig vid vissa tillfällen, när det blivit för sentimentalt. Jag har alltid reagerat på detta med att man ska överlämna sig åt Jesus och låta honom bli Herre i sitt liv med ett "så fan heller". (Fast jag svor inte förrän jag var tretton, men sen dess har jag å andra sidan inte knusslat. Det är uttrycksfullt med svordomar, och om Gud är så småsint lagd att detta faktum kommer hindra mig från himmelriket, så är det ett tråkigt himmelrike.) I alla fall, det här med att överlämna sig, jag köper det inte. Jag tror på att mitt jag är det vackraste och bästa med mig, det lilla stänket av gudomlighet, och att det ska vara ondska som jag ska be om förlåtelse för och ersätta med Jesus - nej.
Men den där känslan av att sätta sig i Herrens tempel med andra människor och vara i en strävan mot himlen för en stund. Det är på sitt sätt beroendeframkallande. Jag kom på mig själv med att tänka att nästa vecka är det ingen familjegudtjänst, jag vill nog gå och se hur en vanlig gudtjänst ser ut också, en utan pirattema.
Apropå det kristna språket, också, det som jag tycker så mycket om, poesin i det. Inte bara i Höga visan, i alla de andra formuleringarna, tyngden i dem. När jag var i Karlstad i veckan gick jag förbi Missionskyrkan, och de hade dörren på glänt och musik och tända ljus. Jag slank in och lånade toaletten och tittade på kyrkan (och o, så vacker den var, strävbågarna och valven, den var som en katedralsgrotta i vitkalkat). I alla fall, det låg små lappar med ett bibelord också, jag tog en och har den i jackfickan nu. Så här:
"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.
När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren."
(Jer 29:11-13)
Det är så rytmiskt, så mycket i Bibeln är så sjukt rytmiskt, det förundrar mig. Det är ju ändå en översättning av en översättning, där manförmodligen försökt lägga sig väldigt nära originalet (det är ju en religiös urkund), och likväl detta språk! Välgång, inte olycka, det har jag gått och tagit i munnen då och då sen jag fick tag i den där lappen.
Å andra sidan, i det där bibelordet har jag ännu en av de saker som jag inte riktigt köper med kristendomen. "Om ni helhjärtat söker efter mig ska jag låta er finna mig, säger Herren". Att han ska spela så svår! Att han, som ska vara gudomlig, inte kan göra sig lite lättare, gömma sig bakom knuten istället för ute på skärgårdsön, kanske till och med söka i stället för att blir sökt? Men nejdå. Och om man inte hittar honom, så är det ens eget fel, för då söker man inte tillräckligt helhjärtat, säg?
Det är inte helt lätt mellan mig och Gud, men det finns ett stråk av hemkomst i det. Jag vet inte. Ibland tror jag att om jag hittar just den rätta kyrkan så kommer hemkomsten att överväga. Ibland tror jag att jag och min smygreligiositet, och min kärlek för liturgi och riter och kyrkospråk och andlig sång, kommer att ha det så resten av livet, och att det är rätt bra så.
Jag funderade på att skriva om det underliga i att i mina nuvarande kretsar är jag inte den inte riktigt riktigt religiösa, jag är den mest religiösa. Samt om vilka underliga och korkade fördomar människor kan ha om religion i alla former. Men det här blev långt ändå. Och inte så intressant.
I övrigt: dysmenorré, naproxen var fjolligare än ibumetin (darn), lite plugg men inte nog, dagen rann mellan fingrarna.
I morgon onkologen. Hej cancer. Nåja, det reder sig väl. Hej cancer. Lite cancer har väl ingen dött av, bara av mycket cancer. Lite kandidatande på onkologen ska man väl klara av. Det reder sig väl.
Som min dag, så skall min kraft ock vara, för att ta andra fina religiösa citat. Jajemen.
lördag 6 oktober 2007
Viskningar och rop.
Jag har sett "Viskningar och rop". Den började med ett litet samtal med farbror Bergman, där han berättade om filmen. Det var en film med så jävla vackra och spröda och starka och förtvivlade kvinnor.
Och jag förstod precis det där som skådespelerskorna berättade i tidningarna då, när han dog, Bergman. Hur det var att bli sedd av honom. Och de fantastiska roller de fick.
Det, att se människor, och att han lyckades vara vän med i princip alla sina ex. Jag tror att jag måste revidera min uppfattning om Bergman.
Filmen? Den var mycket vacker. En så konsekvent färgskala, vitt rött svart. Mycket fina skådespelare. Den led lite av att ha en för sammanfattande baksidestext, jag vill kunna ta in handlingen själv, inte veta på förhand.
Jag förstår inte riktigt varför människor raljerar så över att Bergmans filmer är så ångestladdade. Det är ju bara passepartout runt de där ögonblicken när allt rämnar, och de där ögonblicken, de finns väl där? Mer eller mindre, och man kan förstås välja var man lägger sin passepartout (underbart ord, jag slog precis upp stavningen), men det finns ju alla tusen romantiska komedier som fokuserar på andra ögonblick när allt rämnar, så det finns ju att välja på.
Imorgon, vilket plötsligt blev idag, ska jag gå på Frälsningsarmégudtjänst. Det blir spännande. Jag gillar Frälsningsarmén väldigt mycket i teorin. Bleckblås, skojiga uniformer och inställningen "ja, vi är ju kristna ungefär som alla andra, och vi gör något åt saker, vi har aktivt socialt arbete till exempel", sånt måste uppskattas.
Godnatt.
Och jag förstod precis det där som skådespelerskorna berättade i tidningarna då, när han dog, Bergman. Hur det var att bli sedd av honom. Och de fantastiska roller de fick.
Det, att se människor, och att han lyckades vara vän med i princip alla sina ex. Jag tror att jag måste revidera min uppfattning om Bergman.
Filmen? Den var mycket vacker. En så konsekvent färgskala, vitt rött svart. Mycket fina skådespelare. Den led lite av att ha en för sammanfattande baksidestext, jag vill kunna ta in handlingen själv, inte veta på förhand.
Jag förstår inte riktigt varför människor raljerar så över att Bergmans filmer är så ångestladdade. Det är ju bara passepartout runt de där ögonblicken när allt rämnar, och de där ögonblicken, de finns väl där? Mer eller mindre, och man kan förstås välja var man lägger sin passepartout (underbart ord, jag slog precis upp stavningen), men det finns ju alla tusen romantiska komedier som fokuserar på andra ögonblick när allt rämnar, så det finns ju att välja på.
Imorgon, vilket plötsligt blev idag, ska jag gå på Frälsningsarmégudtjänst. Det blir spännande. Jag gillar Frälsningsarmén väldigt mycket i teorin. Bleckblås, skojiga uniformer och inställningen "ja, vi är ju kristna ungefär som alla andra, och vi gör något åt saker, vi har aktivt socialt arbete till exempel", sånt måste uppskattas.
Godnatt.
fredag 5 oktober 2007
Röd basker, kilovis med ord.
Jag har köpt mig en röd basker idag. Sirius är den bästa secondhanden i Uppsala, de prutar till och med åt en.
"Tjugofem kostar den" sade jag och visade prislappen.
"Nä, men den där är väl inte värd mer än tjugo?" sade kassamannen.
Men det var den ju. Den är fint djupröd och komplett med baskervecket skarpt och krispigt. Men jag grävde fram en tjuga ur plånboken, betalade och tackade, och det är en lite bättre dag än det skulle varit annars.
Om man är ett par storlekar större än mig så finns det en helt ljuvlig blå kappa på Myrorna mittemot Luthagens livs. Jag insåg att jag är storlek trettisex och att det inte är fint med för stora kläder, och hängde tillbaka den. Lite motvilligt.
Det är lätt att skriva om det som inte är så viktigt.
Jag funderar på NaNoWriMo i år. Det går inte så raskt med skrivandet nuförtiden. Det är det här med tangentbord, antar jag, det är lättare med ett. Men det är ju en dålig ursäkt. Folk skrev saker innan datorn och skrivmaskinen. Folk skrev sjukt tjocka romaner. Folk hade inte ens blyertspennor och tjocka vita suddgummin. Ändå skrev de sidor på sidor på sidor.
Jag för en noggrann, plikttrogen och helt ocensurerad pappersdagbok nu, åtminstone, och det är ju bra. Men annat. Jag gillar när jag skriver annat. Och jag tappar flytet om jag inte skriver det, regelbundet.
Å andra sidan: mina NaNoWriMotexter är sån dynga. Herregud, ja. Jag har redan bevisat för mig att jag kan åstadkomma 50 000 ord, cirka 100 sidor, sammanhängande text på en månad. Och om det nu inte blir bra, det är så tråkigt att skriva när man vet att det blir dåligt.
Förra året lät jag bli NaNo, jag sysslade med döda kroppar och jag bestämde mig på förhand för att nej, det blir för mycket med 1600 ord om dagen till det, det blir inte roligt.
Sen hade jag ljusblå obduktionskläder och lukten av rått kött och ganska lite att plugga ändå och en avundsjuka på Sanna, som skrev roman.
Det var ju onödigt. Jag kunde också skrivit roman. Samtidigt med den där döden. Det hade gått.
Den godtagbara anledningen att inte skriva novemberroman i år är att jag inte vill, för att det ändå bara blir ord och inte riktigt text och än mindre roman.
De icke godtagbara anledningarna är att jag inte har tid (det har jag om jag vill, allt handlar om prioriteringar, oaktat monstertenta 21 november) eller att jag inte har dator (hej papper).
Nämen hörni, det här var ju inte så jävla festligt. Att skriva på internet igen. Jag sitter bara här och väger ord och letar hopknyt på texten och beter mig.
En gång var det här fria vägar ut, och jag var så oförvägen. Jag vet inte, allt är stängdare nu, allt med mig. Det kändes som frihet det också, en sväng, men jag vet inte om det är det heller.
Jag borde skärpa mig, titta på Idol, dricka te, inte oroa mig för mycket för att jag ska till tandläkaren imorgon, man överlever alltid. Tandläkaren alltså. Eller ja, några dör säkert hos tandläkaren också, men det är nog försumbart. Och något ska man dö av.
Ett två tre, bort från datorn.
"Tjugofem kostar den" sade jag och visade prislappen.
"Nä, men den där är väl inte värd mer än tjugo?" sade kassamannen.
Men det var den ju. Den är fint djupröd och komplett med baskervecket skarpt och krispigt. Men jag grävde fram en tjuga ur plånboken, betalade och tackade, och det är en lite bättre dag än det skulle varit annars.
Om man är ett par storlekar större än mig så finns det en helt ljuvlig blå kappa på Myrorna mittemot Luthagens livs. Jag insåg att jag är storlek trettisex och att det inte är fint med för stora kläder, och hängde tillbaka den. Lite motvilligt.
Det är lätt att skriva om det som inte är så viktigt.
Jag funderar på NaNoWriMo i år. Det går inte så raskt med skrivandet nuförtiden. Det är det här med tangentbord, antar jag, det är lättare med ett. Men det är ju en dålig ursäkt. Folk skrev saker innan datorn och skrivmaskinen. Folk skrev sjukt tjocka romaner. Folk hade inte ens blyertspennor och tjocka vita suddgummin. Ändå skrev de sidor på sidor på sidor.
Jag för en noggrann, plikttrogen och helt ocensurerad pappersdagbok nu, åtminstone, och det är ju bra. Men annat. Jag gillar när jag skriver annat. Och jag tappar flytet om jag inte skriver det, regelbundet.
Å andra sidan: mina NaNoWriMotexter är sån dynga. Herregud, ja. Jag har redan bevisat för mig att jag kan åstadkomma 50 000 ord, cirka 100 sidor, sammanhängande text på en månad. Och om det nu inte blir bra, det är så tråkigt att skriva när man vet att det blir dåligt.
Förra året lät jag bli NaNo, jag sysslade med döda kroppar och jag bestämde mig på förhand för att nej, det blir för mycket med 1600 ord om dagen till det, det blir inte roligt.
Sen hade jag ljusblå obduktionskläder och lukten av rått kött och ganska lite att plugga ändå och en avundsjuka på Sanna, som skrev roman.
Det var ju onödigt. Jag kunde också skrivit roman. Samtidigt med den där döden. Det hade gått.
Den godtagbara anledningen att inte skriva novemberroman i år är att jag inte vill, för att det ändå bara blir ord och inte riktigt text och än mindre roman.
De icke godtagbara anledningarna är att jag inte har tid (det har jag om jag vill, allt handlar om prioriteringar, oaktat monstertenta 21 november) eller att jag inte har dator (hej papper).
Nämen hörni, det här var ju inte så jävla festligt. Att skriva på internet igen. Jag sitter bara här och väger ord och letar hopknyt på texten och beter mig.
En gång var det här fria vägar ut, och jag var så oförvägen. Jag vet inte, allt är stängdare nu, allt med mig. Det kändes som frihet det också, en sväng, men jag vet inte om det är det heller.
Jag borde skärpa mig, titta på Idol, dricka te, inte oroa mig för mycket för att jag ska till tandläkaren imorgon, man överlever alltid. Tandläkaren alltså. Eller ja, några dör säkert hos tandläkaren också, men det är nog försumbart. Och något ska man dö av.
Ett två tre, bort från datorn.
onsdag 3 oktober 2007
Svar på vanligt förekommande frågor.
1. Jag läser till läkare.
2. Sju terminer.
3. Elva terminer.
4. Alltså drygt två år kvar.
5. Jag vet inte vilken sorts doktor jag ska bli. Behöver inte bestämma det förrän efter AT.
6. Ungefär två år, men då får jag lön.
7. Det svåra är att komma in, säger de. Sen vill de att man ska komma igenom. De får betalt för det. Så nä, inte så svårt. Fast det är mycket schemalagt.
8. Jag vill bara ha en ohemult hög lön som folk ändå tror att jag förtjänar.
Okej, svaret på åttan var en bluff. Det brukar vara kombinationer av följande:
*ett nyttigt yrke
*jobba med människor
*möjlighet att jobba halvtid och odla äppelträd och skriva dikter på den andra halvtiden, utan att ha särskilt lite pengar
Jag brukar mörka:
*att det förmodligen har sjukt mycket med min mamma att göra
*att jag ville åt den där höga statusen i yrket (som däremot redan börjat kvälja mig litet, till exempel detta att alla doktorer tycker att man är så mycket bättre när man inte bara är uska, man är kandidat också, et cetera)
*att jag ville använda mina betyg/mitt högskoleprov till något
Idag: en epikris, en inskrivning, lite rond, tittat på ett hjärteko. Nu: mot Vänern.
2. Sju terminer.
3. Elva terminer.
4. Alltså drygt två år kvar.
5. Jag vet inte vilken sorts doktor jag ska bli. Behöver inte bestämma det förrän efter AT.
6. Ungefär två år, men då får jag lön.
7. Det svåra är att komma in, säger de. Sen vill de att man ska komma igenom. De får betalt för det. Så nä, inte så svårt. Fast det är mycket schemalagt.
8. Jag vill bara ha en ohemult hög lön som folk ändå tror att jag förtjänar.
Okej, svaret på åttan var en bluff. Det brukar vara kombinationer av följande:
*ett nyttigt yrke
*jobba med människor
*möjlighet att jobba halvtid och odla äppelträd och skriva dikter på den andra halvtiden, utan att ha särskilt lite pengar
Jag brukar mörka:
*att det förmodligen har sjukt mycket med min mamma att göra
*att jag ville åt den där höga statusen i yrket (som däremot redan börjat kvälja mig litet, till exempel detta att alla doktorer tycker att man är så mycket bättre när man inte bara är uska, man är kandidat också, et cetera)
*att jag ville använda mina betyg/mitt högskoleprov till något
Idag: en epikris, en inskrivning, lite rond, tittat på ett hjärteko. Nu: mot Vänern.
tisdag 2 oktober 2007
Efter solsken kommer regn,
alltid.
Nåja, ett: mellan klockan tolv och klockan nio är det, ironiskt nog, nio timmar. Och världen pekar finger och säger: vad var det jag sa?
Mat är bra.
Två: jag måste hitta nytt förhållningssätt till det här med mig själv. Igen. Nya vinklar. Och det är ingen som kan göra det åt mig. Fast jag skulle vilja att någon gjorde det åt mig.
Tre: idag var jag den slöaste lilla kandidaten någonsin. Jag gjorde för all del en epikris (på en tvåtimmarsinläggning) och en kompletterande inskrivning, men det var inte riktigt med flit. Och så har jag sett en PCI (på folkspråk ballongsprängning, sånt som vi inte kan använda för då skulle folk förstå oss, och inse att det må vara komplicerat att vara doktor men inte sååå komplicerat faktiskt, och sluta beundra oss så mycket och vilja sänka våra löner lite, och så kan vi ju inte ha det, så lite latin och förkortningar har aldrig skadat någon (och jag, jag älskar det litegrann, framförallt latinet, och det här momentet av främmande språk, <3, men syftet med det är ju rätt tveksamt), det var action. Men blyförkläden, hur vänjer man sig? Det är så tungt! PCI:n tog cirka fyrtio minuter (fyrtio minuter för att ta sig in och se hjärtats blodförsörjning, öppna det tilltäppta kärlet, fixera det med stent och lappa ihop patienten, det är ganska imponerande). Fyrtio minuter är inte så lång tid. Min krigsskada nyckelbenet värkte. Jag bytte tyngdpunkt. Jag dignade lite under blybördan. Och det var som sagt inte ens en timme, och det var intressant. Min fysik lämnar en del att önska.
Jag gick hem 16.15. Jag frågade inte "finns det något mer jag kan göra?". Jag sa "åtta imorgon, hej!" och gick. Och solskenet som jag längtat ut till hela dagen har gått till gråmulenhet, i alla fall. Och jag känner mig arbetsskygg.
Nu: mot Hemköp (mat är bra), eventuellt lite kyrkogårdssightseeing (min morbida läggning) och vad sägs om lite studier ikväll, slöfock, det vore väl en överraskning?
(Och vad sägs om lite emolyft ikväll, det vore önskvärt. Cheer up, emo kid.)
Nåja, ett: mellan klockan tolv och klockan nio är det, ironiskt nog, nio timmar. Och världen pekar finger och säger: vad var det jag sa?
Mat är bra.
Två: jag måste hitta nytt förhållningssätt till det här med mig själv. Igen. Nya vinklar. Och det är ingen som kan göra det åt mig. Fast jag skulle vilja att någon gjorde det åt mig.
Tre: idag var jag den slöaste lilla kandidaten någonsin. Jag gjorde för all del en epikris (på en tvåtimmarsinläggning) och en kompletterande inskrivning, men det var inte riktigt med flit. Och så har jag sett en PCI (på folkspråk ballongsprängning, sånt som vi inte kan använda för då skulle folk förstå oss, och inse att det må vara komplicerat att vara doktor men inte sååå komplicerat faktiskt, och sluta beundra oss så mycket och vilja sänka våra löner lite, och så kan vi ju inte ha det, så lite latin och förkortningar har aldrig skadat någon (och jag, jag älskar det litegrann, framförallt latinet, och det här momentet av främmande språk, <3, men syftet med det är ju rätt tveksamt), det var action. Men blyförkläden, hur vänjer man sig? Det är så tungt! PCI:n tog cirka fyrtio minuter (fyrtio minuter för att ta sig in och se hjärtats blodförsörjning, öppna det tilltäppta kärlet, fixera det med stent och lappa ihop patienten, det är ganska imponerande). Fyrtio minuter är inte så lång tid. Min krigsskada nyckelbenet värkte. Jag bytte tyngdpunkt. Jag dignade lite under blybördan. Och det var som sagt inte ens en timme, och det var intressant. Min fysik lämnar en del att önska.
Jag gick hem 16.15. Jag frågade inte "finns det något mer jag kan göra?". Jag sa "åtta imorgon, hej!" och gick. Och solskenet som jag längtat ut till hela dagen har gått till gråmulenhet, i alla fall. Och jag känner mig arbetsskygg.
Nu: mot Hemköp (mat är bra), eventuellt lite kyrkogårdssightseeing (min morbida läggning) och vad sägs om lite studier ikväll, slöfock, det vore väl en överraskning?
(Och vad sägs om lite emolyft ikväll, det vore önskvärt. Cheer up, emo kid.)
måndag 1 oktober 2007
Eufori i medicinunderläkarrummet i Karlstad.
Jag har gått alla mina jourer på internmedicinska året. Jag är en gyllne gud.
Gyllene är det att få känna sig lite som att man vet vad man gör. Idag har jag skrivit in en patient på avdelningen och känt mig riktigt delaktig i mitt joursvansande. (Bra handledare: guds gåva till kandidaten).
I övrigt har jag inte ätit på elva timmar, eller jo, ett äpple. Det här med jourer, tills dess att jag ska göra något själv och inte bara svansa måste jag skärpa mig och ÄTA. Jag är visserligen en hungertålig människa, men för guds skull, vad försöker jag bevisa? Att jag inte faller död ner utan föda? Det är ingen överraskning.
Idag frågade till och med handledaren om jag ätit något (vilket är notabelt, så är nästan aldrig fallet). Jag ljög, eftersom jag spontanjourade ikväll (utplaceringens fröjder) och inte hade någon mat med mig. Men ja.
Nu ska jag pallra mig hem till den fulaste lägenheten i Karlstad, med trådslitna lakan i gnirkande säng och en viss instängd lukt. Ironiskt nog ligger den i ett område fullt av vackra doktorsvillor på minst tre våningar. Men där har jag maaaat och en bok (som inte är rosa och heter internmedicin...) och om tolv timmar ska jag vara på det här sjukhuset igen... Men då har jag den rödlockiga överläkaren som leder mig med fast hand, och en kranskärlsmottagning att medverka på, och en glad gastrointestinalkanal.
Toodels.
Gyllene är det att få känna sig lite som att man vet vad man gör. Idag har jag skrivit in en patient på avdelningen och känt mig riktigt delaktig i mitt joursvansande. (Bra handledare: guds gåva till kandidaten).
I övrigt har jag inte ätit på elva timmar, eller jo, ett äpple. Det här med jourer, tills dess att jag ska göra något själv och inte bara svansa måste jag skärpa mig och ÄTA. Jag är visserligen en hungertålig människa, men för guds skull, vad försöker jag bevisa? Att jag inte faller död ner utan föda? Det är ingen överraskning.
Idag frågade till och med handledaren om jag ätit något (vilket är notabelt, så är nästan aldrig fallet). Jag ljög, eftersom jag spontanjourade ikväll (utplaceringens fröjder) och inte hade någon mat med mig. Men ja.
Nu ska jag pallra mig hem till den fulaste lägenheten i Karlstad, med trådslitna lakan i gnirkande säng och en viss instängd lukt. Ironiskt nog ligger den i ett område fullt av vackra doktorsvillor på minst tre våningar. Men där har jag maaaat och en bok (som inte är rosa och heter internmedicin...) och om tolv timmar ska jag vara på det här sjukhuset igen... Men då har jag den rödlockiga överläkaren som leder mig med fast hand, och en kranskärlsmottagning att medverka på, och en glad gastrointestinalkanal.
Toodels.
lördag 29 september 2007
Hej.
Livet utan ftp håller bara till en viss gräns. Det verkar trevligt att kunna skriva från andras datorer. En egen är nog inte aktuell på ett tag.
Idag har jag beställt en flygbiljett för 13000, ungefär. Det kan vara det dyraste jag köpt. Någonsin. Jag kommer ha ekonomisk ågren i flera veckor. (Note to self: bli bättre på det där med ekonomisk ågren. Eller köp bara inte saker. Antingen eller. Sluta gnäll.)
Men Vietnam är visst ett kommunistiskt land, säger Johan, och då stämmer det fint med mina tidigare resor och jag håller en linje, och det är ju bra.
Nu borde jag sova. Imorgon ska jag dricka Uppsalatid. Och baka. Och laga mat. Och fixa lunchlåda. Och packa.
Hej, det är jag. Nu med blogg. Vi får se om det blir mer än så här.
Idag har jag beställt en flygbiljett för 13000, ungefär. Det kan vara det dyraste jag köpt. Någonsin. Jag kommer ha ekonomisk ågren i flera veckor. (Note to self: bli bättre på det där med ekonomisk ågren. Eller köp bara inte saker. Antingen eller. Sluta gnäll.)
Men Vietnam är visst ett kommunistiskt land, säger Johan, och då stämmer det fint med mina tidigare resor och jag håller en linje, och det är ju bra.
Nu borde jag sova. Imorgon ska jag dricka Uppsalatid. Och baka. Och laga mat. Och fixa lunchlåda. Och packa.
Hej, det är jag. Nu med blogg. Vi får se om det blir mer än så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)