måndag 29 oktober 2007

Praktiska provet.

Praktiska provet är en del av examinationen på 25 poäng (enligt gamla systemet, alltså 25 veckor) internmedicin. Det går till som så att man får en tid i sitt postfack någon vecka innan, och sen går man en kvart innan utsatt tid till kurssekretariatet, som berättar vart man ska gå. "Lite fångarna på fortet-känsla" beskrev någon det som. Jo. Sedan går man till den avdelningen, träffar en patient som man pratar med och undersöker (anamnes och status på fikonspråket), allt medan det sitter en examinator och tittar på en. Sen ska man ha en "kort klinisk diskussion" och säga något klyftigt om vad det är för fel på patienten och vad man ska göra härnäst.

Jag hade mitt idag, som en av de första i kursen, tror jag. Jag hade angstat ganska rejält innan. Nu är jag i och för sig en ganska orolig själ, men det är en ganska skrämmande företeelse, det är det. Jag är van vid att antingen vara ensam med en patient, och få fumla omkring bäst jag vill, eller att ha en handledare med som hjälp, som jag kan fråga om saker. Jag är inte van vid att bli bedömd under tiden. Och jag är van vid att kunna förbereda mig på det område vars avdelning jag är på. Läsa in sig på onkologi, reumatologi, kardiologi. Inte behöva hoppas på att man har relevanta riktade frågor och ett kliniskt resonemang om allt (25 veckor) i skallen. (Det borde jag förstås ha, särskilt med tanke på annalkande tenta, men borde är inte samma sak som är, det vet vi alla.)

Nåja. Jag hamnade på njure. Dålig start. Njuren är ett jävligt krångligt organ som de flesta jag känner fruktar. (Hela PBI-gruppen, i alla fall....) Njurkapitlet i kursboken är ett av de sämsta. Vi har haft dåliga föreläsare om njuren. Jag har inte varit placerad på njuravdelning.

Sedan visade det sig att patientens grundsjukdom var diabetes. Lite fastare mark. Innan provet hade jag haft fyra timmars föreläsning om diabetes. Att jag inte har varit placerad på endokrin och inte riktigt tagit tag i min diabetesinläsning får stå för mig själv. Men helt lycklig var jag inte.

Grädden på moset var att patienten var klaffopererad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han berättade det för mig. Jag är bi- och blåsljudens rikspucko. Jag tycker att alla hjärtan låter normala. Alla. Även en pat i Karlstad som var nyopererad för hjärtklaff...

Nåja. Man kan inte ha tur jämt. Och patienten var dödstrevlig och strukturerad och alldeles lagom pratsam. Så jag hankade mig igenom det hela på jämnt 45 minuter, och blev godkänd.

Det är ju bra.

Aber: så snart jag kom ut från avdelningen började jag gråta, och sen gick jag ner till omklädningsrummet och lade mig på bänken och låg där som en annan ledsen hög, och sen gick jag och lämnade in lappen som sa att jag var godkänd till kurssekreteraren, och sen fick jag ett utbrott där och var så jävla arg på min examinator.

Den jäveln.
Han satt med tom blick när jag sneglade på honom under mitt samtal med patienten. Han avbröt mig och tog plats mitt i saker med kommentarer han kunde sparat till sist, men när jag undrade saker sa han "fortsätt du" och svarade inget. Han svarade i telefon mitt i undersökningen. Han gav, säkert konstruktiv, kritik, men inte ett uns av beröm, och väntade till allra sista sekunden med att klämma ur sig att jag var godkänd. Jag är inte världens bästa på att ta kritik, men jag är ännu sämre när jag sitter där och hör fler och fler saker som jag borde tänkt på och gjort annorlunda, och tänker "jaha jag körde, jag körde, ja vad fan kunde jag vänta mig när jag är på njure av alla ställen, varför kan han inte säga att jag körde, varför har han en lång utläggning om varför det är viktigt att fråga om ärftlighet, det vet jag, jag glömde att fråga om det och det sa jag ju, men ja, det är klart att det är viktigt, jag VET, säg det nu, jag körde".

Och framförallt, det där ovanstående är ganska otrevligt men vadfan, men framförallt:
"Du har inget flyt i din undersökning."
"Nä... men det är en ganska jobbig situation det här, att bli bedömd."
"Jaha, men du kommer hamna i ännu jobbigare situationer sedan, men anhöriga och allt."

Ursäkta mig.
DET HJÄLPER INTE ATT BARNEN I AFRIKA HAR DET VÄRRE! Eller att det blir värre sen.

Det är en jobbig situation, hur mycket kostar det att bekräfta mig i det, "ja det här är jobbigt och lite konstlat, men ibland är det svårt, det är det när man är färdig också", vad är det för fel på den repliken?

Det är inget fel på mig som tyckte att det där var jobbigt. Så fan heller. Det var jobbigt. Punkt.

Så nu är jag arg, ledsen och godkänd. Det var inte vad jag trodde, eller fruktade, i morse.

Men det är ju trevligt att livet överraskar en.

söndag 28 oktober 2007

Sydostasien och jag.

Kollade upp avbokningsskyddet för Vietnam. Tänkte att jag kanske skulle kunna få slippa. Slippa vara så utlämnad som man är på en resa. Slippa hakmask och enteriter och allt annat som hypokondrierar i en. Slippa orka med mig själv i den påfrestning det är med en ny miljö, och slippa oroa mig för att ingen annan ska orka med mig heller.
(Tyngden jag utgör just nu, inte önskvärd.)

Men det kräver sjukdom eller död i den nära familjen med det avbokningsskydd vi valde (åh, varför varför varför) så det är inget att önska sig, än mindre att hoppas på.

Att det också känns som något att orka. Att åka över halva jorden och bidra utav bara helvete till växthuseffekten och att bara orka.

Jag lekte med tanken att få vara här hemma, läsa genusmedicin som valbar kurs istället. Och det lockade så. Men nu inte. Nu risfält och kommunistregim och sjukvård med helt andra resurser. Och det kommer bli roligt. Inte bara något att orka. Säkert säkert. Och det kommer bli värme i vintern och nya bilder att bära med sig och det kommer bli roligt. Säkert säkert.

(All denna självövertalning.)

Let earth receive her king

Avdelningen konstigt översatta filmtitlar: Stille liebe -> Antonias resa.
Fast den var helt okej, och de pratade tyska, det är alltid ett plus.

Igår: kortfilmer med gaytema. Mycket roliga och sorgliga och snygga. Som att det korta formatet gjort skaparen fokuserad istället för begränsad. Så där som en bra novell är.


Vill:
stå i ett alldeles genomsvart rum, rak i ryggen, och sjunga altstämman till "Joy to the world" så att stycket dånar inom mig.

Och bära all min längtan mjukt i famnen, och inte låta den bränna ett svidhål rakt genom kroppen och in till magmakärnan jordens.

fredag 26 oktober 2007

Hejhej internet. Igen.

Det är vackert, det är det, med hösten.

Jag vaknar varje morgon med ett "jagharförsovitmig"-ryck. Jag drömmer om avdelningsarbete, och om saker jag gjorde dagen innan. Det är ganska trist att återuppleva de tråkiga bitarna.
Fast igår drömde jag om att jorden gick under. Eller, vi väntade på det. Det var oundvikligt. Folk gick hem till sina familjer, för den sista stunden. Vi var några som vaktade det stora hålet, det som på något sätt skulle orsaka jordens undergång.

Nästa vecka, måndag: praktiskt prov. Redan denna vecka: stor ångest. Hur ska jag någonsin kunna säga något vettigt om någons andningsljud? Om de inte är normala, gud, giv mig en patient med normala andningsljud.

Annars: något som spänner, något som strävar, något som längtar bort.

"Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt,
over de høje fjelde!"


När jag ändå citerar; mina två bästa Vysotsky-citat. Inte för att beskriva något med mig, utan bara för att jag tycker om dem.


"Med guld har jag prytt min trasiga själ
så att Vår herre ska se på mig ofta."

"En gång ska någon tvinga oss alla
bara en döde är fri, fri, fri."

Det är en särskild känsla av att fästa sig vid formuleringar och bära ord inombords. Det är en känsla av att jag faktiskt har något med orden, något på riktigt. Att jag inte bara fejkar för att verka häftig och intellektuell.

Tredje noten (jag ska skriva ett musiktstycke till mig själv):
tro mer om mig.

(Fjärde:
och inte genom att tro mindre om andra.)

onsdag 24 oktober 2007

Not till själv, del två:

Nej.

Internet är inte värt det.

tisdag 23 oktober 2007

Not till själv:

Om jag är för mig själv en stund då och då, så tycker jag bättre om mig när jag är bland folk. Jag blir drägligare, mindre speedad, mer bottnad. Det kan låta som en smart idé att prioritera bort tiden för promenader och pappersdagbok, men det är inte det.

måndag 22 oktober 2007

Magnificat.

Igår var jag i Domkyrkan och såg gosskörskonsert. Uppsala Domkyrkas gosskör, och så en gästande gosskör från Uyterlinde i Tyskland.

Gosskören och jag. Det kräver väl sin förklaring. Jag tycker verkligen mycket, mycket om gosskörssång. Dels för det rent musikaliska. För att stämsång är grejer. För att inget är så rent som en gossopran. (Och bara det ordet: gossopran).
Eller så här: harmonierna som ett hav i kyrkan, blått vatten som fyller hela kyrkorummet, och så de där klarljusa tonerna som pappersfåglar som piruetterar högt i valven. Det är gosskör när det är som bäst.
Så var det i går, i kanske en fjärdedel av styckena, men det var nog för att det skulle vara värt det.

Men sen är det något mer med mig och gosskören. Något som har att göra med den totala snedrekryteringen av körsgossarna. De är så undantagslöst ljusa i hyn. De heter Wilhelm och Felix (efter Peterson-Berger och Mendelssohn). Deras föräldrar har akademisk utbildning. De har varit på semester utanför Europa.
Akademikerbarn, dessutom musikaliska sådana, i sådan anhopning. Jag tänker att om jag hade växt upp i en stad, inte i Smålandsstenar, så hade jag kunnat vara i en sådan anhopning. Eller, jag hade förstås inte varit musikalisk för det (det kan jag inte skylla på Smålandsstenar), men kanske hade jag varit lite mindre avvikande. Lite mer i normen.
Körgossarna är lite töntiga, antingen medvetet, med indiecolabottnar och långhåriga frisyrer, eller omedvetet, med fyrkantsglasögon. Ändå har de varandra, och dessutom har de sin körsång; som de är duktiga på, som vilt främmande människor beundrar dem för.

Jag ser också mina framtida barn, mina akademikerbarn, i de där körgossarna. Mina Wilhelm och Felix. Och jävlar, om de är musikaliska, då kommer jag tvinga de stackars barnen till kommunala musikskolan och körer och allt möjligt.

De här småborgerliga företeelserna, hur jag kan älska dem. Frack. Manskör. Gosskör.
Ämne för senare utläggning vid tillfälle. Nu: Maria-Pia Boethius.

fredag 19 oktober 2007

Fredag, allt som alltid.

Hej blogg.

Nyss hade jag bara länken hit på Facebook, och följaktligen var det bara folk som kände mig på riktigt som kunde läsa här. Intressant twist.
Nu är det som vanligt. Hej främlingar via Redo. Om ni nu klickat på den där länken, den har varit ospännande bra länge nu.

Annars: jag går nu in i två månader, två och en halv, utan den vita rocken. Det känns just för tillfället ganska skönt, att bara få sitta i en föreläsningssal och dunka in fakta, men jag kommer att sakna kliniken, jo. Så småningom.

Jag har inget spännande på hjärtat. Jag ville bara låta bli att tänka på blödningssjukdomar för en stund. Nu gör jag sista rycket, innan helgen. Ikväll blir det Femivalen, det ska bli intressant.


Och apropå sista cancerkliniksdagarna: botbarheten! Patienter som ska bli friska! Herregud, lättnaden i detta.
Jag ska bli ortoped, jag ångrar allt jag tidigare sagt, jag ska snickra ihop folk och skicka hem dem som bättre än när de kom.

måndag 15 oktober 2007

Ny dag på onkologen:

Det är sorgligt när gamla människor dör. Också.

Och ingen borde någonsin behöva få ett besked om ett canceråterfall på en rond i en fyrsal.

söndag 14 oktober 2007

No golden god.

Jag skriver ganska mycket dikter just nu. Det är bra.

Det dåliga är att jag har hela självkritiken. Att den slår till redan när jag sänker pennan, och ibland även medan jag fortfarande skriver.

Jag vill ju ha det där ögonblicket av att vara en gyllene gud. När man tittar på sin text och känner sig helt genialisk.

Det är ju mest det jag skriver för nu, när jag inte har några Litterära Ambitioner, och inte låter någon läsa, och inte lägger upp saker på internet heller. Det blir mest kicken kvar som motivation.

Och kicken, den är där, men det blir hela tiden fadd av "jaha, men du vet, det här är dynga egentligen, och alla andra, eller ja, haha, inte fjortonåringarna på sockerdricka men du vet, ALLA andra, är mycket bättre än du".


Jag känner mig vilsen i prosan också, nuförtiden. Jag skriver så lite, och då tappar man ju. Det blir tafatta formuleringar, och lång tids krystande för lite text. Det blir inte att jag kan skriva snabbare och exaktare än jag tänker.


Jag skulle vilja ha en skrivgrupp och en knivsudd spontant beröm.

I feel so extraordinary

Har ni sett videon till True faith, med New Order? Den är mycket bisarr, den videon. Den börjar med två personer som är märkligt utklädda och står och örfilar varandra i takt till det schyssta trumbeatet. Det är sjukt catchy, beatet. Och det blir väldigt catchy med våldet också.

Jag tänkte på den scenen när jag var på Älvkarleö och diskuterade med min handledare. Det var som örfilar, men så i takt, så på slaget, och så liksom vackert.

Igår slängde jag käft, det var lite samma känsla, rytm, som en dans, med öppna handflator och smack.

I själva verket handlar låten visst om missbruk. Tja. Varför inte. Men rytmen, det slagkraftiga (haha), det är det jag försöker syfta till.

Rytmvåld.

Videon på YouTube

torsdag 11 oktober 2007

Döden, döden.

Patienten är yngre än mig. Behandlingen är palliativ. Maligniteten är inte botbar. Ansiktet är trött, rynkigt, flera år äldre än personnumret, men annars; jag skulle kunna möta patienten på stan och inte tänka på någon sjukdom. Det är förmodligen inte snart, men det kommer att bli. Inte botbar.

Och vad är då min rätt att leva? Jag som är så trött. Jag som är så modfälld. Jag som är så ledsen. Jag som har min tonart i moll.

Samma som då, 2003, hon som försvann i Khao Lak, hon som kände en vän till mig. Jag var så trött och så ledsen, så osäker på vad jag dög till, och det blev så tydligt att alla får inte leva, men jag med alla mina tvivel, jag får. Orättvisan i det.


Det är sorgligt att unga människor dör. Det är okej att jag blir ledsen av det. Men det betyder inte att jag inte får leva. Det är inte mitt liv som gör att de dör.

Att det känns så: det är inget bra tecken.

***

Sidospår; kandisocker: min handledare berömde mina koncisa diktat och min förmåga att göra dem snabbt idag. Halleluja. Idag är jag inte världens sämsta kandidat. Det är i alla fall vilsamt.

tisdag 9 oktober 2007

Vitrocksnot:

Livet med rock: ingen tror att man är sjuksköterska, undersköterska, syrra, bihang.
"Är du en sån där AT-doktor?" säger patienten, och man nekar men ler.

Jag vet att jag borde ha pondus nog att klara mig utan det extra vita tyget, men svaret är nej, och det är så mycket roligare med det.
(Och jag kavlar i alla fall upp ärmarna och spritar underarmarna ordentligt, jag är inte så dålig för vårdhygienen, säg?)

Livet på "alla har cancer"-avdelningen: mja. Folk är så unga. Folk ska dö. Vissa är för all del gamla, och vissa är för all del botbara, men ändå, statistiken är så nedslående. Och statistiken ligger där på alla salarna och har smärtor som inte hjälps med morfin.

söndag 7 oktober 2007

Alltid undrat hur en hemkomst känns.

Kära dagbok.

Gud och jag kilar fortfarande, på något sätt. Och samtidigt gör vi det inte, på det där sättet som vi aldrig riktigt klickat.

Jag var på familjegudtjänst i Frälsningsarmén idag. Det kändes som en hemkomst, först. Sångerna, jag hade sjungit dem förut, samma glada enkla Jesussånger. Barnen och deras körsånger, och det samtidigt generade och stolta, jag var ett sånt barn. Det vackra i lokalen, inte för att jag någonsin varit inne i Frälsningsarmén byggnader tidigare, men det var sig likt, altartavlor, takhöjden (den svindlande), fanor om blod och eld. Det vackra i språket, visserligen bara i stråk i någon sång eller någon mening för det var ju familjegudtjänst och lite förenklat, men likväl, det vackra i det bibliska språket, i de kristna metaforerna.

Sedan kändes det främmande, så där som det också brukar göra. Jag har aldrig varit en riktigt riktig kristen, aldrig i det ända till botten. Jag har alltid
skruvat besvärat på mig vid vissa tillfällen, när det blivit för sentimentalt. Jag har alltid reagerat på detta med att man ska överlämna sig åt Jesus och låta honom bli Herre i sitt liv med ett "så fan heller". (Fast jag svor inte förrän jag var tretton, men sen dess har jag å andra sidan inte knusslat. Det är uttrycksfullt med svordomar, och om Gud är så småsint lagd att detta faktum kommer hindra mig från himmelriket, så är det ett tråkigt himmelrike.) I alla fall, det här med att överlämna sig, jag köper det inte. Jag tror på att mitt jag är det vackraste och bästa med mig, det lilla stänket av gudomlighet, och att det ska vara ondska som jag ska be om förlåtelse för och ersätta med Jesus - nej.

Men den där känslan av att sätta sig i Herrens tempel med andra människor och vara i en strävan mot himlen för en stund. Det är på sitt sätt beroendeframkallande. Jag kom på mig själv med att tänka att nästa vecka är det ingen familjegudtjänst, jag vill nog gå och se hur en vanlig gudtjänst ser ut också, en utan pirattema.

Apropå det kristna språket, också, det som jag tycker så mycket om, poesin i det. Inte bara i Höga visan, i alla de andra formuleringarna, tyngden i dem. När jag var i Karlstad i veckan gick jag förbi Missionskyrkan, och de hade dörren på glänt och musik och tända ljus. Jag slank in och lånade toaletten och tittade på kyrkan (och o, så vacker den var, strävbågarna och valven, den var som en katedralsgrotta i vitkalkat). I alla fall, det låg små lappar med ett bibelord också, jag tog en och har den i jackfickan nu. Så här:
"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.
När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren."

(Jer 29:11-13)
Det är så rytmiskt, så mycket i Bibeln är så sjukt rytmiskt, det förundrar mig. Det är ju ändå en översättning av en översättning, där manförmodligen försökt lägga sig väldigt nära originalet (det är ju en religiös urkund), och likväl detta språk! Välgång, inte olycka, det har jag gått och tagit i munnen då och då sen jag fick tag i den där lappen.
Å andra sidan, i det där bibelordet har jag ännu en av de saker som jag inte riktigt köper med kristendomen. "Om ni helhjärtat söker efter mig ska jag låta er finna mig, säger Herren". Att han ska spela så svår! Att han, som ska vara gudomlig, inte kan göra sig lite lättare, gömma sig bakom knuten istället för ute på skärgårdsön, kanske till och med söka i stället för att blir sökt? Men nejdå. Och om man inte hittar honom, så är det ens eget fel, för då söker man inte tillräckligt helhjärtat, säg?

Det är inte helt lätt mellan mig och Gud, men det finns ett stråk av hemkomst i det. Jag vet inte. Ibland tror jag att om jag hittar just den rätta kyrkan så kommer hemkomsten att överväga. Ibland tror jag att jag och min smygreligiositet, och min kärlek för liturgi och riter och kyrkospråk och andlig sång, kommer att ha det så resten av livet, och att det är rätt bra så.

Jag funderade på att skriva om det underliga i att i mina nuvarande kretsar är jag inte den inte riktigt riktigt religiösa, jag är den mest religiösa. Samt om vilka underliga och korkade fördomar människor kan ha om religion i alla former. Men det här blev långt ändå. Och inte så intressant.

I övrigt: dysmenorré, naproxen var fjolligare än ibumetin (darn), lite plugg men inte nog, dagen rann mellan fingrarna.

I morgon onkologen. Hej cancer. Nåja, det reder sig väl. Hej cancer. Lite cancer har väl ingen dött av, bara av mycket cancer. Lite kandidatande på onkologen ska man väl klara av. Det reder sig väl.
Som min dag, så skall min kraft ock vara, för att ta andra fina religiösa citat. Jajemen.


lördag 6 oktober 2007

Viskningar och rop.

Jag har sett "Viskningar och rop". Den började med ett litet samtal med farbror Bergman, där han berättade om filmen. Det var en film med så jävla vackra och spröda och starka och förtvivlade kvinnor.

Och jag förstod precis det där som skådespelerskorna berättade i tidningarna då, när han dog, Bergman. Hur det var att bli sedd av honom. Och de fantastiska roller de fick.

Det, att se människor, och att han lyckades vara vän med i princip alla sina ex. Jag tror att jag måste revidera min uppfattning om Bergman.

Filmen? Den var mycket vacker. En så konsekvent färgskala, vitt rött svart. Mycket fina skådespelare. Den led lite av att ha en för sammanfattande baksidestext, jag vill kunna ta in handlingen själv, inte veta på förhand.

Jag förstår inte riktigt varför människor raljerar så över att Bergmans filmer är så ångestladdade. Det är ju bara passepartout runt de där ögonblicken när allt rämnar, och de där ögonblicken, de finns väl där? Mer eller mindre, och man kan förstås välja var man lägger sin passepartout (underbart ord, jag slog precis upp stavningen), men det finns ju alla tusen romantiska komedier som fokuserar på andra ögonblick när allt rämnar, så det finns ju att välja på.


Imorgon, vilket plötsligt blev idag, ska jag gå på Frälsningsarmégudtjänst. Det blir spännande. Jag gillar Frälsningsarmén väldigt mycket i teorin. Bleckblås, skojiga uniformer och inställningen "ja, vi är ju kristna ungefär som alla andra, och vi gör något åt saker, vi har aktivt socialt arbete till exempel", sånt måste uppskattas.

Godnatt.

fredag 5 oktober 2007

Röd basker, kilovis med ord.

Jag har köpt mig en röd basker idag. Sirius är den bästa secondhanden i Uppsala, de prutar till och med åt en.
"Tjugofem kostar den" sade jag och visade prislappen.
"Nä, men den där är väl inte värd mer än tjugo?" sade kassamannen.
Men det var den ju. Den är fint djupröd och komplett med baskervecket skarpt och krispigt. Men jag grävde fram en tjuga ur plånboken, betalade och tackade,  och det är en lite bättre dag än det skulle varit annars.

Om man är ett par storlekar större än mig så finns det en helt ljuvlig blå kappa på Myrorna mittemot Luthagens livs. Jag insåg att jag är storlek trettisex och att det inte är fint med för stora kläder,  och hängde tillbaka den. Lite motvilligt.

Det är lätt att skriva om det som inte är så viktigt.

Jag funderar på NaNoWriMo i år. Det går inte så raskt med skrivandet nuförtiden. Det är det här med tangentbord, antar jag, det är lättare med ett. Men det är ju en dålig ursäkt. Folk skrev saker innan datorn och skrivmaskinen. Folk skrev sjukt tjocka romaner. Folk hade inte ens blyertspennor och tjocka vita suddgummin. Ändå skrev de sidor på sidor på sidor.
Jag för en noggrann, plikttrogen och helt ocensurerad pappersdagbok nu, åtminstone, och det är ju bra. Men annat. Jag gillar när jag skriver annat. Och jag tappar flytet om jag inte skriver det, regelbundet.

Å andra sidan: mina NaNoWriMotexter är sån dynga. Herregud, ja. Jag har redan bevisat för mig att jag kan åstadkomma 50 000 ord, cirka 100 sidor, sammanhängande text på en månad. Och om det nu inte blir bra, det är så tråkigt att skriva när man vet att det blir dåligt.

Förra året lät jag bli NaNo, jag sysslade med döda kroppar och jag bestämde mig på förhand för att nej, det blir för mycket med 1600 ord om dagen till det, det blir inte roligt.

Sen hade jag ljusblå obduktionskläder och lukten av rått kött och ganska lite att plugga ändå och en avundsjuka på Sanna, som skrev roman.

Det var ju onödigt. Jag kunde också skrivit roman. Samtidigt med den där döden. Det hade gått.

Den godtagbara anledningen att inte skriva novemberroman i år är att jag inte vill, för att det ändå bara blir ord och inte riktigt text och än mindre roman.
De icke godtagbara anledningarna är att jag inte har tid (det har jag om jag vill, allt handlar om prioriteringar, oaktat monstertenta 21 november) eller att jag inte har dator (hej papper).

Nämen hörni, det här var ju inte så jävla festligt. Att skriva på internet igen. Jag sitter bara här och väger ord och letar hopknyt på texten och beter mig.

En gång var det här fria vägar ut, och jag var så oförvägen. Jag vet inte, allt är stängdare nu, allt med mig. Det kändes som frihet det också, en sväng, men jag vet inte om det är det heller.

Jag borde skärpa mig, titta på Idol, dricka te, inte oroa mig för mycket för att jag ska till tandläkaren imorgon, man överlever alltid. Tandläkaren alltså. Eller ja, några dör säkert hos tandläkaren också, men det är nog försumbart. Och något ska man dö av.

Ett två tre, bort från datorn.

onsdag 3 oktober 2007

Svar på vanligt förekommande frågor.

1. Jag läser till läkare.

2. Sju terminer.

3. Elva terminer.

4. Alltså drygt två år kvar.

5. Jag vet inte vilken sorts doktor jag ska bli. Behöver inte bestämma det förrän efter AT.

6. Ungefär två år, men då får jag lön.

7. Det svåra är att komma in, säger de. Sen vill de att man ska komma igenom. De får betalt för det. Så nä, inte så svårt. Fast det är mycket schemalagt.

8. Jag vill bara ha en ohemult hög lön som folk ändå tror att jag förtjänar.


Okej, svaret på åttan var en bluff. Det brukar vara kombinationer av följande:
*ett nyttigt yrke
*jobba med människor
*möjlighet att jobba halvtid och odla äppelträd och skriva dikter på den andra halvtiden, utan att ha särskilt lite pengar

Jag brukar mörka:
*att det förmodligen har sjukt mycket med min mamma att göra
*att jag ville åt den där höga statusen i yrket (som däremot redan börjat kvälja mig litet, till exempel detta att alla doktorer tycker att man är så mycket bättre när man inte bara är uska, man är kandidat också, et cetera)
*att jag ville använda mina betyg/mitt högskoleprov till något


Idag: en epikris, en inskrivning, lite rond, tittat på ett hjärteko. Nu: mot Vänern.

tisdag 2 oktober 2007

Efter solsken kommer regn,

alltid.

Nåja, ett: mellan klockan tolv och klockan nio är det, ironiskt nog, nio timmar. Och världen pekar finger och säger: vad var det jag sa?

Mat är bra.

Två: jag måste hitta nytt förhållningssätt till det här med mig själv. Igen. Nya vinklar. Och det är ingen som kan göra det åt mig. Fast jag skulle vilja att någon gjorde det åt mig.

Tre: idag var jag den slöaste lilla kandidaten någonsin. Jag gjorde för all del en epikris (på en tvåtimmarsinläggning) och en kompletterande inskrivning, men det var inte riktigt med flit. Och så har jag sett en PCI (på folkspråk ballongsprängning, sånt som vi inte kan använda för då skulle folk förstå oss, och inse att det må vara komplicerat att vara doktor men inte sååå komplicerat faktiskt, och sluta beundra oss så mycket och vilja sänka våra löner lite, och så kan vi ju inte ha det, så lite latin och förkortningar har aldrig skadat någon (och jag, jag älskar det litegrann, framförallt latinet, och det här momentet av främmande språk, <3, men syftet med det är ju rätt tveksamt), det var action. Men blyförkläden, hur vänjer man sig? Det är så tungt! PCI:n tog cirka fyrtio minuter (fyrtio minuter för att ta sig in och se hjärtats blodförsörjning, öppna det tilltäppta kärlet, fixera det med stent och lappa ihop patienten, det är ganska imponerande). Fyrtio minuter är inte så lång tid. Min krigsskada nyckelbenet värkte. Jag bytte tyngdpunkt. Jag dignade lite under blybördan. Och det var som sagt inte ens en timme, och det var intressant. Min fysik lämnar en del att önska.
Jag gick hem 16.15. Jag frågade inte "finns det något mer jag kan göra?". Jag sa "åtta imorgon, hej!" och gick. Och solskenet som jag längtat ut till hela dagen har gått till gråmulenhet, i alla fall. Och jag känner mig arbetsskygg.

Nu: mot Hemköp (mat är bra), eventuellt lite kyrkogårdssightseeing (min morbida läggning) och vad sägs om lite studier ikväll, slöfock, det vore väl en överraskning?

(Och vad sägs om lite emolyft ikväll, det vore önskvärt. Cheer up, emo kid.)

måndag 1 oktober 2007

Eufori i medicinunderläkarrummet i Karlstad.

Jag har gått alla mina jourer på internmedicinska året. Jag är en gyllne gud.

Gyllene är det att få känna sig lite som att man vet vad man gör. Idag har jag skrivit in en patient på avdelningen och känt mig riktigt delaktig i mitt joursvansande. (Bra handledare: guds gåva till kandidaten).

I övrigt har jag inte ätit på elva timmar, eller jo, ett äpple. Det här med jourer, tills dess att jag ska göra något själv och inte bara svansa måste jag skärpa mig och ÄTA. Jag är visserligen en hungertålig människa, men för guds skull, vad försöker jag bevisa? Att jag inte faller död ner utan föda? Det är ingen överraskning.
Idag frågade till och med handledaren om jag ätit något (vilket är notabelt, så är nästan aldrig fallet). Jag ljög, eftersom jag spontanjourade ikväll (utplaceringens fröjder) och inte hade någon mat med mig. Men ja.

Nu ska jag pallra mig hem till den fulaste lägenheten i Karlstad, med trådslitna lakan i gnirkande säng och en viss instängd lukt. Ironiskt nog ligger den i ett område fullt av vackra doktorsvillor på minst tre våningar. Men där har jag maaaat och en bok (som inte är rosa och heter internmedicin...) och om tolv timmar ska jag vara på det här sjukhuset igen... Men då har jag den rödlockiga överläkaren som leder mig med fast hand, och en kranskärlsmottagning att medverka på, och en glad gastrointestinalkanal.

Toodels.