Fotodagbok!

Titta, det var väl bra länge sen?


Här var det fin natur utanför Floggan. Promenad i solljus i lördags. Det satt som en smäck. Natur och solljus!

Här var det yours truly med karakteristiskt röd nos.

Fågel! En koltrast. Jag kom inte närmre än så här, men det kan ju vara lite arty?

Floggan i mitt människohjärta.

Någon hade parkerat en barnvagn, med lås och allt, borta vid Kvarnbo. Outgrundligheten.

Änder vid Fyrisån. Jag och Johan var och kikade på dem igår, och de var mycket söta. Johan är andfantast. Dock vägrar han att medverka på internet hur som helst...


Vad övrigt är återkommer jag med. Två romandagar kvar nu, jag håller på och drar ihop handlingen och det kommer bli fina fisken. Jag känner mig redan ganska duktig, men jag kommer vara odräglig så här dags i morgon. Särskilt om jag även har klarat internmedicintentan, vilket jag kommer att få reda på i morgon, också.

Toodels.

Världen och jag.

Detta att jag tycker så oändligt mycket om den fysiska världen. Detta att den gör mig alldeles övertygad om att det är värt sig att leva.

Saker som hur gröna tallbuskarna är mitt i det novembergrå, och hur snöflingorna virvlar i luften även när de bildar kallt vatten på marken.

Och saker som ett rött äpple eller en morot, himlen en promenad, frost i träden, en vacker anteckningsbok, en poplåt, en kyrkobyggnad, en trädkrona sedd underifrån, stjärnbilder.

Jag kanske har lite svårt för mig själv, och jag kanske har lite svårt för människorna, men allt det konkreta, det pirrar av det i kroppen i regel en gång dagligen.
Och den där glädjen, att världen får mig att känna den där glädjen, det gör mig till en priviligerad människa.




Annars: har skrivit tenta, vill inte prata om det. Jag brukade tycka att det var roligt att skriva tentor, jag brukade stila med att skriva svar på rim och känna mig lycklig när jag lämnade tentasalen, men nu. Jäklar vad tråkigt det var, och vad trött jag blev, och jag tror nog att jag klarade det men jag är inte säker.

Nu: skriva klart romanskrället (jag ligger efter, men jag kan inte på villkors vis ge upp, för jag och romanen har varit på bild i Ergo och hur skulle det se ut att inte slutföra då?), tvätta, sanera rummet, skriva kardiologiresten, ta tag i M&N-pm:et, fixa seminarieresten till M&N, köpa och posta födelsedagspresent till sjuåringen i mitt liv, börja skriva pappersdagbok igen och börja läsa sista Harry Potter som jag har lånat för flera veckor sen (bad me).

Hjälp. Det är inte bra att pausa livet så där som med en jättetenta och en roman att skriva. Det blir mycket som faller över en sedan.


Konstigt klockslag för att sitta och blogga sånt här. Jag som inte orkade gå på fest. Men herrens vägar är outgrundliga och hjärnans nästan lika.

Och idag, eller ja, igår har det förstås blivit, har jag fått lite erotik högläst för mig (skrattdöden!) och en massa chips och kakor och paj i magen, och man kan ju få bli lite uppskruvad av sånt.

Nu godnatt. En helg med aktiv vila ligger framför mig. Helg! Hej helg! Och ingen tjugofempoängstentamen i sikte.

om ja, krossa glaset.

sträv känsla av klarhet,

hur ska jag beskriva det här?

har alltid vetat att
just så här med kylan in i märgen,
just så här med rösten som inte bär
just så här

men ändå inte.


någonting;
vatten mellan skulderbladen,
lungorna sprängs mellan intakt revbensrum

jag har alltid vetat att
inget mer än så här och
hela den slutna himlen omkring mörker och
osedda solnedgångar


och kroppen sin samling av aminosyror,
ben och fibervävar

och det i mig som inte vill vakna till
ännu dessa morgnar

och hela tiden

alltid vetat att

färgen tyst mellan alla väggarna.


.

Persp.

Nya perspektiv:
(kids, do try this)

hur domkyrkan ser ut när man ligger på en av bänkarna. När man tittar upp mot valvet ser det så märkligt grunt ut. Som att det inte alls vore alla de där strävbågarna bort.




Bonus för människor som tycker att jag har en negativ personlighet, och som har charmen att säga det rakt i ansiktet på mig
(kids, no, don't)
ur min blå skrivbok:

7 juni
sommarkväll, värmen är perfekt, jag lägger ut filten, ligger under en ask, det gröna mönstret mot den blå himlen, löven, och jag har Joni Mitchell i hörlurarna när en apelsinkatt kommer fram och hälsar och
mitt i bröstkorgen är jag
lycklig

all lycka som är i ens egen makt
och det milda, sneda solskenets

det är som det ska, att
finnas till

Också som en not till själv att glöm inte, det kommer
sommar.


Dagens bibliotek: Carolina igen. Nu läsesal C. Och så en liten liten sväng på Medicinska biblioteket. Jag pluggar mig runt universitetsbiblioteken. Man har inte roligare än man gör sig.
Hittills ligger Juridiska biblioteket högt på listan över bra universitetsbibliotek. Det är så motiverande att kika på deras böcker! Till och med hypertoni framstår som festligt i jämförelse.

Idag satt jag iofs jämte en juridikstudent på Carolina, som sneglade på mina böcker och sa "läkare? det skulle jag också vilja men jag kom inte in". Jag hade inte hjärta att säga annat än "men juridik är bra, du slipper sjuka människor!" i stället för mitt tänkta "ja, gud, sannerligen, juridik låter självantändande torrt".

I morgon vet jag inte vad det blir för bibliotek än. Spännande. Bäst är bibliotek med små läsesalar, där man sitter på en rad och inte på flera, och gärna med gröna fina läslampor. Rejäla öppettider är också en fördel.

En vecka till tentan i morgon. Sen kan jag andas och skriva ikapp NaNo-romanen. Jag har inte gett upp den än, men jag har halkat efter en bit. Att göra efter tentan:

• skriva roman
• skriva Människan&Naturen-pm
• städa ur mitt rum/gryt
• börja sy lite igen

Att göra nu:

• gå och lägga mig i hyfsad tid

Toodels.

.

Frågeställning:

Det här stryktäcka i min personlighet:

orsak?
följd?


Kanske har jag bara dåligt påbrå. De andra barnen var inte snälla vid min mamma heller, där på 50-talet. Kanske har jag dåliga gener, svaghet, sådant som barn luktar sig till. Kanske var det varken slump eller otur, kanske var det bara meningen.

Om: är det en skuldfrihet eller en uppgivenhet?



(Jag läste något käckt om att det är ju bara att försöka, och att vara positiv, och så når man människor. Jag funderade över att det kändes som en provokation i solar plexus. Därav.)



.

Lämpligheten.

Sanna skriver NaNo hon också, och det gör att jag umgås mindre med hennes dator. Detta är av godo. Jag bloggar lite mindre, men det kan man ju sannerligen leva med. Och jag skriver mina ord och jag pluggar litegrann och det håller sig, samman.

I natt föll den första snön. Under den första snön ligger ett lager av blankis. Det ska vara lite spännande att leva.

Har ni läst om den där läkarstudenten i Stockholm, förresten, han som begått mord, hatbrott dessutom, suttit i fängelse, avtjänat sitt straff och sedan kommit in på läkarprogrammet? Det var ett par artiklar om det i veckan.
Min första reaktion var att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, och man måste väl kunna bättra sig.
Min andra reaktion var att det är ändå lite läskigt med människor som varit med i nynazistiska rörelser och skjutit en annan människa i huvudet på grund av dennes åsikter.
Så jag vet inte, principerna säger en sak och magen en annan. Ofta så. Jag tror i allmänhet på att principerna har rätt då.
Men det var inte det jag tänkt skriva om. Utan om vad som stod i en av uppföljarartiklarna; att läkarstudenterna granskas hårt under programmets gång, och att olämpliga personer sållas bort.
Det vet jag inte om jag upplevt. Jag känner mig snarare rätt otillräckligt granskad. Jag känner att jag kanske inte är så jävla lämplig, men ingen hejdar mig.

Inte för att jag har slagit ihjäl någon. Inte för att jag suttit i fängelse.
Men likväl.

Allt som man tror om det här yrket. Allt som ligger i det. Att man ska vara lite finare och bättre och mer etisk och medmänsklig och
och.

Och nej, inte. Jag. Inte.

Lite mindre, snarare.
Och lite fler skaviga kanter.


Jag har hört att det att tro att man är galen är ett säkert tecken på att man inte är galen. Tja. Man kan ju hoppas.

Rapport från kortromansmånaden, dag tre.

I år skriver jag NaNoWriMo. Det är lite våghalsigt, jag har Stora DödsmördarTentamen 21 november. Det är kanske inte helt slugt att lägga på sig ett stressmoment till. Yada yada.

Jag har en stor randig skrivbok, jag skriver med min bästa blå tunna tuschpenna från Kvinnohälsovården i Jönköping, jag är etthundra ord före nu och jag vet vad som ska hända de närmsta femtusen orden, minst.

Och det är ett stressmoment, redan, efter tre dagar och 10%,
men det är ju roligt också.

Jag skriver i första person och i presens, och min huvudperson blir förstås ganska lik mig, men jag börjar mer och få ihop allt omkring henne, hennes relationer, hennes historia. Det roliga med att NaNo:a är att ljuga ihop löpande, inte planera för mycket. Och det finns ju en massa i mig, en massa händelser och scener för min huvudperson, som hon vips befinner sig i, och som förklarar henne.

Sen, att jag slänger in en massa adjektiv överallt där jag inte behöver dem, är väl bara en arbetsskada. Och om man inte skrivit med ordkvot så förstår man inte hur detaljerat man kan beskriva ett kontor...

I morgon ska jag hanka mig igenom endokrinologin (hormoooner), skriva upp lite buffert inför veckan och fika en sväng. Nu: sömn.

Turn, turn, turn.

Så här:

Jag tycker inte om mig själv -> jag blir trumpen och inåtvänd -> jag blir svårare att tycka om -> jag upplever det som bekräftelse på att jag inte är värd att tycka om -> gå tillbaka till början, upprepa.


Jag vet det här. Ändå kommer jag inte riktigt ur snurran.



Angående förra inlägget så blir jag mer och mer övertygad om att det är jag som är ett överkänsligt våp som överreagerar på något som säkert inte var något konstigt.

Däremot lyckas jag inte riktigt övertyga mig om att eftersom jag blev godkänd kan jag inte vara världens sämsta kandidat, jag måste ha gjort något rätt.



Det är lite kärvt nu.



Och varför, i helvete, skriver jag om det här på internet? För att jag vill ha riktad reklam om SSRI-preparat?
(Jag får ändå inte skriva ut dem åt mig själv på tre år, minst. Men då jävlar...)