Så här:
Jag åker till Vietnam och blir borta i två veckor.
Jag hade massor jag tänkt skriva, men nähä. Nä nä.
Egentligen skulle jag vilja sammanfatta 2007 men mina minnen av våren är så pinsamt luddiga. Jag började med internmedicinen, och att ha undervisning på sjukhuset. Jag åkte till Dalarna med några kursare och åkte skidor. Jag läste Anne på Grönkulla på engelska. Jag sjöng barbershop och bandyvisor. Jag var i Hudiksvall. Jag gick på vårbal. Jag köpte mig en symaskin. Men jag minns inte så mycket hur jag tänkte, hur jag kände, om jag var glad eller ledsen. Och jag skrev dagbok för glatta livet, men den finns på skivor som ligger i skrivbordslådorna, tillsammans med den trasiga datorn.
Det hände i år. Jag blev utan egen dator. Det gick förvånansvärt smärtfritt. Kanske mest tack vare Sannas och Johans datorer, men ändå.
I början av sommaren åkte jag till Riga med Lisa, det var fint liv, så vackert där! Annars var jag i Huskvarna och Jönköping, och lyckades inte riktigt upprepa förra sommarens mjukhet. Det var okej, det var inte det, men till nästa sommar ska jag skaffa mig ett annat jobb, jag lovar. Och Johan ville inte Coop, han heller, och det regnade gråmulenhet mest hela tiden. Men vi åkte till Visingsö och cyklade, och vi picknickade i Stadsparken, och jag badade i Vättern, och vi såg film i Jenny och Rasmus soffa, och det fanns det, också.
Sedan hösten, hösten som staplade tyngder på mina axlar och rent ut sagt jävlades med mig. Jag som var rejäl och tog mig igenom alltihop. Jag som stängde om mig och värnade mig. Och som inte har lust att breda ut texten mer än så, det är också ett tecken. Även om jag började skriva på internet igen.
Rent konkret, hösten 2007: jag åkte på internat i samtalskonst. Jag var i Karlstad. Jag sydde på symaskinen. Jag bestämde mig för kursen i Global medicin och Vietnamresan. Jag var på onkologen. Jag försökte ta upp kontakten med Gud (men han ville inte den här gången heller). Jag tog upp kontakten med teaterJohan (gick bättre). Jag hade det där praktiska provet och den där jävelstentan. Jag tog mina kvällskurspoäng. Jag skrev en novemberroman. Jag tappade tempo (och luften) i december. Jag firade jul i Smålandsstenar. Och jag åkte till Vietnam. I morgon är den sista meningen i rätt tempus.
Tack till Sanna, Johan, Lisa, Kalmarkören. Ni gjorde det här året bättre.
Tack till mig själv som lät mig stänga och släppa och backa, och sedan, likväl, när tiden kom för det, fortsatte.
Ja titta, nu blev det massor i alla fall. Nu ska jag verkligen bege mig hem och ägna lite mer tid åt packningen. Ses om ett par veckor. Ha det fint!
lördag 29 december 2007
tisdag 25 december 2007
Julkort. (Haha.)
Nä, här ska vi inte sitta och vara emo och begrunda egna och andras oförätter. Nu blir det bildblogg istället, det är ju ändå jul!
Gulliga barn på bild kommer kanske senare, jag hade inte med mig kameran till prästgården.
Håll istället till godo med "Familjen Bengtsson firar jul"
Olof tänder ljusen inför jullunchen.
Pappa gör en föga traditionsenlig grönsallad. (Men allt blir snyggare med färgglada grönsaker till!)
Olof tar kort på maten. Jag tar kort på Olof. Familjen digitalkamera.
Hej maten. Svampomelelett, ägghalvor, Jansson utan ansjovis, vegköttbullar, sallad. Gör en mätt julbordsvegetarian! (Också med på bilden: lite lax och skinka och sånt för de där köttätarna.)
Modeblogg! Waited for this moment all my life, eller i alla fall hela min bloggkarriär. Röda julklänningen (lite skrynklig så här framåt eftermiddagen), svart kofta och svarta strumpbyxor från HM.
Olof umgås med pianot, och spelar lite julsånger. Mycket trevligt!
Julklappsutdelningen blev inte av förrän vid sådär åtta på kvällen. Så går det när man firar jul med vuxna stillsamma människor och hittar brödrostar och lovikkavantar i paketen.
(Men oh! för mina lovikkavantar med fleecefoder, jag hoppas att de är precis vad mina låtsasRaynaud-händer behöver. ) (Oj. Förlåt. Lite läkariska.)
Så, nu ska det komma en syster och familj hit snart, och så blir det ännu mer julklappar. Och på annandagen kommer min andra bror, med: ännu mer julklappar. Det här är världens mest utdragna julfirande. Det är ganska trevligt.
Toodels!
Gulliga barn på bild kommer kanske senare, jag hade inte med mig kameran till prästgården.
Håll istället till godo med "Familjen Bengtsson firar jul"
Olof tänder ljusen inför jullunchen.Pappa gör en föga traditionsenlig grönsallad. (Men allt blir snyggare med färgglada grönsaker till!)Olof tar kort på maten. Jag tar kort på Olof. Familjen digitalkamera.Hej maten. Svampomelelett, ägghalvor, Jansson utan ansjovis, vegköttbullar, sallad. Gör en mätt julbordsvegetarian! (Också med på bilden: lite lax och skinka och sånt för de där köttätarna.)Modeblogg! Waited for this moment all my life, eller i alla fall hela min bloggkarriär. Röda julklänningen (lite skrynklig så här framåt eftermiddagen), svart kofta och svarta strumpbyxor från HM.Olof umgås med pianot, och spelar lite julsånger. Mycket trevligt!Julklappsutdelningen blev inte av förrän vid sådär åtta på kvällen. Så går det när man firar jul med vuxna stillsamma människor och hittar brödrostar och lovikkavantar i paketen.(Men oh! för mina lovikkavantar med fleecefoder, jag hoppas att de är precis vad mina låtsasRaynaud-händer behöver. ) (Oj. Förlåt. Lite läkariska.)
Så, nu ska det komma en syster och familj hit snart, och så blir det ännu mer julklappar. Och på annandagen kommer min andra bror, med: ännu mer julklappar. Det här är världens mest utdragna julfirande. Det är ganska trevligt.
Toodels!
söndag 23 december 2007
Let nothing you dismay
Jag vet, det är julafton imorgon och här sitter jag och skriver på internet. Men jag har sett fram emot detta: att få sitta vid en dator med gott om tid på mig och bara få drälla och skriva.
Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)
Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.
Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.
Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.
Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.
Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?
Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.
Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)
Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.
Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.
Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.
Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.
Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?
Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.
onsdag 19 december 2007
Inte mycket på hjärtat nuförtiden (kort)
Glädje är att sjunga sin stämma tryggt rakt ut i domkyrkan, trevliga körmedlemmar och det faktum att jag faktiskt har jullov nu.
Vad övrigt är är en lägenhet full av kassar och packning, och det faktum att jag snart blir ensammast i Flogsta, men det ordnar sig, allt ordnar sig.
Vad övrigt är är en lägenhet full av kassar och packning, och det faktum att jag snart blir ensammast i Flogsta, men det ordnar sig, allt ordnar sig.
tisdag 18 december 2007
Hej tomten.
Nä men alltså, jag vill ha ro och vila och lugn och en snäll och fin hyresgäst som vill flytta in och ordning på alla papper och lite mindre ekonomisk noja och så lite lite lite tjack rakt in i blodomloppet, går det bra?
Annars är allt bra. Jag kommer att dö av shigella i Vietnam, det fick jag lära mig igår, men något ska vi ju dö av, och det är åtminstone 23 graders värme i Hanoi just nu, så jag kommer att dö i sommarkläder. Så det kunde ju vara värre, som man säger.
Annars är allt bra. Jag kommer att dö av shigella i Vietnam, det fick jag lära mig igår, men något ska vi ju dö av, och det är åtminstone 23 graders värme i Hanoi just nu, så jag kommer att dö i sommarkläder. Så det kunde ju vara värre, som man säger.
onsdag 12 december 2007
Och till anteckningarna som en lustig detalj:
Det syns på mig att jag gått folkhögskola. Till viss del är det min basker som gör det.
Hoppla.
.
Hoppla.
.
Lägenhet i Uppsala, någon? (och mjältsjukan)
Min käraste och bästa kombo har fått jobb i Dalarna, förresten, så jag söker en ny. Alla sätt är bra utom de dåliga, så om någon läsare här tänker att "ja jävlar, jag behöver ju någonstans att bo i Uppsala nästa termin" så är det bara att höra av sig.
Jag har separationsångest utav helvete, men även om att glömma är svårt så är det lätt att förneka. Så det gör jag. Mitt liv kommer att bli rejält mycket tråkigare utan Sanna i Uppsala, men jag kan inte göra något åt det, så det är lika bra att inte tänka på det och ta ut det i förskott.
Mjuk melankolisk känsla i bröstet. Tänker på att tycka om sig själv, man måste det, annars fungerar man inte bland människor. Att det är en sorts utåtriktad kärlekshandling, också. Att det inte är något förmätet i det.
Att det inte är något förmätet i det.
Annars överväger jag mina möjligheter att rädda världen. På något mer aktivt sätt än konsumtion. Inget kött, ingen sprit, kravmärkt, visst. Och nästa års nyårslöfte är Ekologiska Kläder. Men jag borde kunna Göra Något också. Hittills är det bästa förslaget jag kommit på att engagera mig i Amnesty. Andra tips mottages tacksamt.
Nu borde jag sova, sova ikapp. Slutet av saker gör mig lite fransig i kanterna, men det gör mig än fransigare när jag är tröttare än nödvändigt.
Jag har separationsångest utav helvete, men även om att glömma är svårt så är det lätt att förneka. Så det gör jag. Mitt liv kommer att bli rejält mycket tråkigare utan Sanna i Uppsala, men jag kan inte göra något åt det, så det är lika bra att inte tänka på det och ta ut det i förskott.
Mjuk melankolisk känsla i bröstet. Tänker på att tycka om sig själv, man måste det, annars fungerar man inte bland människor. Att det är en sorts utåtriktad kärlekshandling, också. Att det inte är något förmätet i det.
Att det inte är något förmätet i det.
Annars överväger jag mina möjligheter att rädda världen. På något mer aktivt sätt än konsumtion. Inget kött, ingen sprit, kravmärkt, visst. Och nästa års nyårslöfte är Ekologiska Kläder. Men jag borde kunna Göra Något också. Hittills är det bästa förslaget jag kommit på att engagera mig i Amnesty. Andra tips mottages tacksamt.
Nu borde jag sova, sova ikapp. Slutet av saker gör mig lite fransig i kanterna, men det gör mig än fransigare när jag är tröttare än nödvändigt.
måndag 10 december 2007
Joy to the world!
Lysande dag:
- nyköpt grön snygg kappa för 300 riksdaler (rea på HM)
- andmatning i mörker, där vi insåg att änder har svårt att se mörkt rågbröd på mörk gräsmatta, men de är söta när de är förvirrade
- 47:e plats på dagens high-scorelista på http://chainfactor.com/ (varning: beroendeframkallande spel... jag börjar bli lite läskigt bra på det.)
- ett fint mail från en gammal vän
Det är så fint att leva.
- nyköpt grön snygg kappa för 300 riksdaler (rea på HM)
- andmatning i mörker, där vi insåg att änder har svårt att se mörkt rågbröd på mörk gräsmatta, men de är söta när de är förvirrade
- 47:e plats på dagens high-scorelista på http://chainfactor.com/ (varning: beroendeframkallande spel... jag börjar bli lite läskigt bra på det.)
- ett fint mail från en gammal vän
Det är så fint att leva.
söndag 9 december 2007
Oratio dominica
Ur fader vår, senaste översättningen:
- Och utsätt oss inte för prövning,
- utan rädda oss från det onda.
- och inled oss icke i frestelse,
- utan fräls oss ifrån ondo.
"Grundtextens grekiska ord πειρασμός (peirasmos) kan översättas med prövning likaväl som frestelse" berättar Wikipedia, men som vissa saker ser ut i mitt liv just nu så är jag mycket benägen att tro att Gud snarare lystrar till 1917 års bön.
Nåväl, prövningar ska väl vara karaktärsdanande och få sin lön så småningom. Och
som din dag så skall din kraft ock vara.
Men jag hoppas på att nästa år blir mjukare mot mig.
(Jag har funderat över varför jag hade så mycket läsare och kommentarer där i början av min internetdagbokskarriär. Jag var bättre på att uppdatera ofta, och jag skrev kanske bättre också, just därför (vanan!), och så fanns det mindre utbud = mindre konkurrens. Samt att jag var mycket mer öppen med mig själv. Nu inte, det är en lättnad i det. Jag tänker fortfarande ibland att jag ska berätta allt, jag gör en lista i huvudet, men sen hejdar jag mig när jag väl sitter här. Det är bra, det är det. Men jag börjar mer och mer fundera på om skrivandet, om jag någonsin varit bra på det, om det bara var att jag ägnade mycket tid åt det och hade ett köttigt hjärta att fläka ut och att ingen hade något bättre för sig än att läsa. Vad man egentligen kan, är bra på.)
onsdag 5 december 2007
<3
Rubriken läses alltså maximalt hällörat åt höger. Då ska det likna ett hjärta. Inte den anatomiska strukturen, men väl symbolen.
I alla fall, nu med mitt musikbloggande (hepp hepp!) vill jag bara tillägga
hjärta! Radiohead - There there (The boney king of nowhere)
Fantastisk låt.
Jag sitter i datasalen på Institutionen för kvinnor och barns hälsa och skriver skuldavskrivnings-pm och krämar LastFMs webradio och har det bra. Och det där var en låt som får mig att vilja kolla upp Radiohead igen, jag slutade lyssna på dem någonstans vid Amnesiac, men det verkar varit ett beslut som tål att revideras.
Ja, det var bara det. Nu, tillbaka till Kalla kriget och vild utlåning till u-länderna för att hävda sina geopolitiska intressen. Så befriande olikt internmedicin.
I alla fall, nu med mitt musikbloggande (hepp hepp!) vill jag bara tillägga
hjärta! Radiohead - There there (The boney king of nowhere)
Fantastisk låt.
Jag sitter i datasalen på Institutionen för kvinnor och barns hälsa och skriver skuldavskrivnings-pm och krämar LastFMs webradio och har det bra. Och det där var en låt som får mig att vilja kolla upp Radiohead igen, jag slutade lyssna på dem någonstans vid Amnesiac, men det verkar varit ett beslut som tål att revideras.
Ja, det var bara det. Nu, tillbaka till Kalla kriget och vild utlåning till u-länderna för att hävda sina geopolitiska intressen. Så befriande olikt internmedicin.
tisdag 4 december 2007
I love you, but I've chosen darkness
kan vara det bästa bandnamnet i världen. Inte bandet, alls inte bandet, men bandnamnet!
Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.
Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.
På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.
Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.
I love you, but I'll chose new metaphores.
Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.
Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.
På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.
Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.
I love you, but I'll chose new metaphores.
lördag 1 december 2007
Just like our idol, we both loved Nick Drake.
Hej, nu kunde det ju vara läge med lite mer dagbok, tänkte jag.
Idag har jag läst litegrann om skuldavskrivning (men att det ska bli ett sex sidors pm till på måndag kväll känns lite optimistiskt...), handlat, skickat när-var-hur-mail till kören, bakat två plåtar pepparkakor, sytt klart min lilla feministkasse (med broderat kvinnokampsmärke på fickan), klippt till och suckat över en tilltänkt klänning och... ja, det var väl det. Spelat Sonic och sett på tv gills inte.
Och så har vi julpyntat lägenheten! Julgran, adventsstjärna, glitter och smällkarameller.
I morgon sjunger kören julvisor på stan, och jag ska försöka lyckas se adventskalendern. Jag försöker julpeppa en smula. Lussekatter, check, pepparkakor, check (men fortfarande en nästan skrämmande stor bit deg i kylskåpet), julpynt, check. Glögg ger jag fanken i det här året, jag lyckas aldrig bälga i mig en hel flaska själv och det blir lite deppigt att hälla ut.
Jag har upptäckt Nick Drake, förresten. Det verkar ju tidigt av mig, men vad fanken, det som är bra är bra, oavsett om det inte är modernt.
Eftersom jag nu framlever mitt liv utan egen dator och sådana moderniteter som mp3:or, så har jag blivit bundis med skivorna på stadsbiblioteket. Man får låna tio åt gången, i två veckor, och så får man låna om ett varv också, och det är alldeles härligt. Nu senast slog jag till på "Way to blue - an introduction to Nick Drake".
Och det är så bra. Jag tänkte "men det är ju som Belle & Sebastian, som när de var som bäst, som när jag blev förälskad i dem!", och sen tänkte jag att vääänta nu, det är Belle & Sebastian som är som Nick Drake. Förstås. Typ hälften av alla artister jag tycker om har influenser från Nick Drake. Iron & Wine. Belle & Sebastian. Laakso, enligt fina plocklåten "Nick Drake". (Lugna Laaksolåtar är verkligen grejen hela dan; om man tycker att det är lite dampigt och Håkan Hellströmigt är det bara att leta reda på låten Loista Laakso, och sen finns det inget man inte vill förlåta Krunegård. Sidospår). Magnetic fields. Med mera, förstås, men jag är dålig på namedropping.
En bättre pengamånad än december ska jag köpa Nick Drakes skivor. Mitt i all tvekan inför konsumtionssamhället så är jag ändå övertygad om att man behöver små lågprisskivor där en man med ful frisyr sjunger hjärtskärande ledsen pop. (Dessutom, frisyren, det var sjuttiotal eller i alla fall nästan, och frisyrerna var inte vackra då, på någon annan heller. Jag tror att Nick Drake skulle varit fin som trettionånting, det där håret klippt en smula, något lite stramare över det pojkaktiga ansiktet. Men inte. För tidiga dödar, allt som inte blev, åh ni vet, det spänner och bänder en smula i ens människohjärta.)
I våras var det jag och Joni Mitchell. Jag kommer ikapp mig på klassikerna. Innan ni vet ordet av sitter jag och är lyrisk över Bob Dylan. I have it coming.
Annars läser jag sista Harry Potter och nä, jag blir trött, alla är så jobbiga, och inkompetenta, och det är en massa spänningsskapande turer men inget tempo likförbannat. Det ska bli skönt att få ett riktigt slut på serien, och jag tyckte hemskt mycket om de första böckerna, men trots att Rowling hela tiden haft sju planerade böcker tycker jag att hon dragit ut på det. Och jag saknar personer och platser från de tidigare böckerna...
(Rejält försök att undvika spoilers i ovanstående text. Hoppas att jag lyckades.)
Nu: verkligen läge för det horisontella läget.
Idag har jag läst litegrann om skuldavskrivning (men att det ska bli ett sex sidors pm till på måndag kväll känns lite optimistiskt...), handlat, skickat när-var-hur-mail till kören, bakat två plåtar pepparkakor, sytt klart min lilla feministkasse (med broderat kvinnokampsmärke på fickan), klippt till och suckat över en tilltänkt klänning och... ja, det var väl det. Spelat Sonic och sett på tv gills inte.
Och så har vi julpyntat lägenheten! Julgran, adventsstjärna, glitter och smällkarameller.
I morgon sjunger kören julvisor på stan, och jag ska försöka lyckas se adventskalendern. Jag försöker julpeppa en smula. Lussekatter, check, pepparkakor, check (men fortfarande en nästan skrämmande stor bit deg i kylskåpet), julpynt, check. Glögg ger jag fanken i det här året, jag lyckas aldrig bälga i mig en hel flaska själv och det blir lite deppigt att hälla ut.
Jag har upptäckt Nick Drake, förresten. Det verkar ju tidigt av mig, men vad fanken, det som är bra är bra, oavsett om det inte är modernt.
Eftersom jag nu framlever mitt liv utan egen dator och sådana moderniteter som mp3:or, så har jag blivit bundis med skivorna på stadsbiblioteket. Man får låna tio åt gången, i två veckor, och så får man låna om ett varv också, och det är alldeles härligt. Nu senast slog jag till på "Way to blue - an introduction to Nick Drake".
Och det är så bra. Jag tänkte "men det är ju som Belle & Sebastian, som när de var som bäst, som när jag blev förälskad i dem!", och sen tänkte jag att vääänta nu, det är Belle & Sebastian som är som Nick Drake. Förstås. Typ hälften av alla artister jag tycker om har influenser från Nick Drake. Iron & Wine. Belle & Sebastian. Laakso, enligt fina plocklåten "Nick Drake". (Lugna Laaksolåtar är verkligen grejen hela dan; om man tycker att det är lite dampigt och Håkan Hellströmigt är det bara att leta reda på låten Loista Laakso, och sen finns det inget man inte vill förlåta Krunegård. Sidospår). Magnetic fields. Med mera, förstås, men jag är dålig på namedropping.
En bättre pengamånad än december ska jag köpa Nick Drakes skivor. Mitt i all tvekan inför konsumtionssamhället så är jag ändå övertygad om att man behöver små lågprisskivor där en man med ful frisyr sjunger hjärtskärande ledsen pop. (Dessutom, frisyren, det var sjuttiotal eller i alla fall nästan, och frisyrerna var inte vackra då, på någon annan heller. Jag tror att Nick Drake skulle varit fin som trettionånting, det där håret klippt en smula, något lite stramare över det pojkaktiga ansiktet. Men inte. För tidiga dödar, allt som inte blev, åh ni vet, det spänner och bänder en smula i ens människohjärta.)
I våras var det jag och Joni Mitchell. Jag kommer ikapp mig på klassikerna. Innan ni vet ordet av sitter jag och är lyrisk över Bob Dylan. I have it coming.
Annars läser jag sista Harry Potter och nä, jag blir trött, alla är så jobbiga, och inkompetenta, och det är en massa spänningsskapande turer men inget tempo likförbannat. Det ska bli skönt att få ett riktigt slut på serien, och jag tyckte hemskt mycket om de första böckerna, men trots att Rowling hela tiden haft sju planerade böcker tycker jag att hon dragit ut på det. Och jag saknar personer och platser från de tidigare böckerna...
(Rejält försök att undvika spoilers i ovanstående text. Hoppas att jag lyckades.)
Nu: verkligen läge för det horisontella läget.
Lite skryt:
Bara för att för en stund få vara lite ohämmat självgod:
Förra månaden, det vill säga november 2007, skrev jag 50 000 ord och klarade NaNoWriMo.
Dessutom skrev jag 25-poängs tentamen i internmedicin 21 november, och klarade den också.
Nu tänkte jag ursäkta mig med att romanen ju inte är så lysande, och att jag kanske borde klarat tentamen med (än) större marginal, men nej. Jag klarade båda sakerna inom loppet av en månad, jag är bra. Punkt.
Förra månaden, det vill säga november 2007, skrev jag 50 000 ord och klarade NaNoWriMo.
Dessutom skrev jag 25-poängs tentamen i internmedicin 21 november, och klarade den också.
Nu tänkte jag ursäkta mig med att romanen ju inte är så lysande, och att jag kanske borde klarat tentamen med (än) större marginal, men nej. Jag klarade båda sakerna inom loppet av en månad, jag är bra. Punkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)