And with his fingers he would push

När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.

Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.

Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.

Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.

Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.

с Рождеством

som man säger i Ryssland.

Nu kan den komma, julen. Vi har knäck, mozartkulor, mandelmassefigurer, riskola, jordnötsgodis och kokosgodis. Jag har gjort grönkålspaj och bakat en hoper pepparkakor och en limpa bröd. Granen står så grön och grann i stugan, och alla paket är inslagna och lackade. Den röda klänningen är nytvättad.

Kom, jul, nu är allt tillrett.

Glad jul på er alla!

Tillförsikt.

En kandidatdag med parkinsonrigiditet, supranukleära och infranukleära blickpareser och neuroröntgenrond avslutas med en kopp roiboos i personalrummet med den rare överläkaren. Vi äter Twistchoklad och pratar om läkeriet och vikten av att ha ett liv utanför jobbet. Mottagningssköterskan kommer in och slänger käft med överdoktorn, och de skrattar och jag skrattar och det här finns också, arbetsplatser som denna, vänligheten och trivseln. Så här ska jag ha det på mitt jobb, och det behöver inte vara just medicinkliniken i Växjö eller kirurgkliniken i Mora, men något med den här stämningen. Jag har lätt att tappa modet och tänka att jag valt det mest hierarkiska av alla arbeten utom militären, men det behöver inte vara så, det finns annat.

Dessutom behöver man inte specialisera sig i internmedicin för att bli reumatolog, som jag hade fått för mig, och vips steg den specialiteten en bra bit på listan. Alla möjligheterna, de öppnar sig.

Nåjrolågen, fortsättningen.

Andra Växjöveckan. Luciahelgen var full av kör och lite panisk lägenhetsrensning. Sjungbiten var fin. Åh, Come thou fount of every blessing, den lät mycket fint, även om publiken undrade var vi gjort av De Riktiga Julsångerna där en stund.



På fredag är det neurodugga som enligt ryktet handlar om neuroanatomi som inte står att finna på de hundra sidor kurslitteratur som duggan enligt kursledningen ska baseras på. Det är lite spännande. Godtrogen som man är läser man förstås kursboken ändå.

Det stör mig järnet att neurologi framställs som så Komplicerat. Det är det ju inte. Det är precis som all annan medicin: det är inte svårt, det är bara stora faktamängder. Vilket förstås blir svårhanterligt att ha i sin späda skalle (som är fylld med märkliga nucleusar och banor och hejvaddetgår), och därmed gör att man inte på ett enkelt sätt kan dra de logiska slutsatser som specialiteten verkar bestå av.
Mitt gymnasiejag kunde gått igång på det här. "Å wow, jag håller inte bara på med statusbomben medicin, dessutom ska jag ägna mig åt Det Allra Svåraste inom medicinen! Jag är så himla klyftig!". Jag tror inte att det säger något bra om min ambitionsnivå att jag i stället kommer på mig själv med att tänka "Mm, ortopedi. Se trasiga saker, skruva ihop dem. Fina grejer."
All heder åt mina neurologförebilder här, som skämtar om att neurologin gillar att göra svårare än det är. Mindre heder åt vissa Uppsalaföreläsare. Och om neurologin som ämne, egentligen, tycker jag nog rätt bra. I alla fall tills tentan kommer.


Jag går på emotionellt högvarv utan att ha så mycket material till känslorna. Det är ett ganska spännande tillstånd. Det uppstår fyrverkerier och stenhårda knutar inom, och sedan försvinner det, och sedan åter. Allt utan egentliga skäl.
Och jag, min känslojunkie, gillar det på något sätt. Att stryka runt vid kyrkogården här i Växjö och känna det som att man vill brista, oklart om det är i bitar eller i jubel. Man är så levande, i den stunden.

Sen gick jag in till stan och utförde de flesta julklappsinköpen, och då blev stämningsläget ganska stabilt småirriterat och svettigt. Alltså julhandel. Fy fan. Vilket jag ska påminna mig om den dagen då min ekonomi inte räcker för att begränsa mig till betydligt mindre konsumtion än medelsvenssons 6600 kr. Julhandel. Fy fan.



Ja, nä, om man skulle toppa kvällen med lite neurofysiologi, kanske?

Det var aldrig ditt fel, säger Annika. Vad vet hon?

Att skuldbelägga sig själv är att ta makten,
att inte vara utsatt för världens godtycklighet.

Det finns en förklaring och jag kan (eller borde åtminstone kunna) förändra den.

Att detta likväl
inte är en framkomlig väg.

Beslut:

Kirurgen i Värnamo.

Hoppas det blir bra!

Jag förbigår med tystnad exakt hur mycket beslutsångest jag hade för det och det roliga sambandet att jag kommer att få betalt för att fatta beslut på löpande band. Äsch, man kan lära sig allt. Och när man är på kirurgakuten får man sy, har jag påmint mig om. Roligt!

För övrigt är jag lite förtjust i alla Växjöneurologer på olika sätt. De är fina människor. Frågan är om neurologer i allmänhet är fina människor eller om det bara är en slumpmässig ansamling här.

Nu: packa. Imorgon: Uppsala.

Kära Bullen,

I Växjö bor man på ett patienthotell med egen autoklav i badrummet (!), äter landstingsmesig gratisfrukost, hänger med fabulösa neurologer och har det inte så tokigt.

Imorgon ska jag Fatta Beslut, och om man känner sig rådgivningsbenägen så är det bara att brassa på. Sommaren 2009, antingen:
Kirurgen i Mora, känd för min näradoktorsupplevelse, Mia och kanske Thomas jobbar där, Sanna bor en timme bort med buss. Tre timmar med tåg till Uppsala. Ryktesvägen har jag hört om en av förra sommarens underläkare som gick ner fem kilo och mådde stressdåligt hela tiden. Åtta veckors jobb, bra lön, jourer med kirurgi och ortopedi.
eller
Någonting (antagligen kirurgi eller medicin) i Värnamo. Nytt sjukhus, testa nya grejer. Syster med familj tio minuter bort, pappa fyrtio minuter. Johans föräldrar (och därmed kanske Johan, vilket dock är osäkert, eftersom han har en mer normal framförhållning) en timme bort (Jnkpg). En gymnasieklasskompis kommer nog jobba där. Ungefär en timme från sommarstugan också. Däremot drygt fem timmar från Uppsala.

Imorgon får jag förhoppningsvis mer exakta besked om arbetsplats, tider och lön i Värnamo. Imorgon ska jag också lämna besked till Mora. Beslutsångesten är på topp. Jag har ingen aning om var Johan kommer att befinna sig: Uppsala, Jönköping, annorstädes. Jag lutar än hit och än dit.

Så ni kan väl hjälpa mig? Det gjorde ni så bra förra gången jag hade beslutsångest för sommaren, 2006. Vad vill jag helst, vad blir bäst?

Hilfe, hilfe,
yours truly.

The weight of the world.

Jag är i Smålandsstenar, och den plats på jorden där alla skrymslen och vrår är bekanta, och där jag vet hur Chagallplanschen hänger på strukturtapeten och hur sträv den blå vardagsrumsmattan är under fötterna och i vilka två skåp man hittar teet (tepåsarna i ett och löste i ett helt annat, jamen det är väl klart att det är så?).

Jag är också i närheten av en våg för första gången på mycket länge, och jag väger mig och väger ett drygt kilo mer än jag trodde, och räknar bmi och 20,4 och jag räknar omedelbart ut vad jag borde väga för 20,0 och sedan kommer jag ihåg att som kvinna får man ha bmi ner till 18,5 och fortfarande vara normalviktig och jag räknar igen och sedan
är det så fruktansvärt tydligt varför jag inte har någon våg själv.

Jag menar vad i helvete med att inte nöja sig med normalvikt, att vilja vara längst ner intervallet. Vad i helvete i att inte rycka på axlarna åt att man går upp och ner ett kilo ibland.

Jag vet och jag hejdar mig och jag rycker på axlarna och jag tänker äsch. Men inte förrän tankarna på två kilo mindre och att gå extra promenader och att passa mig med julmaten genomkorsat hjärnan. I all min normalvikt. Det är en så vriden värld, och den finns kvar i mig också, när jag väl väger mig.

Det här har jag skrivit om tidigare och det är förstås inga nyheter jag har att komma med men å.

And when I'm home I'm not at home

Nu blir det Växjö i två veckor, och internettillgången där får man väl se. Gällivares trådlösa nätverk lär vara svåröverträffat. Å andra sidan ska neurologin vara bra där, och det är ju så att säga huvudsyftet.

Jag har blivit erbjuden sommarjobb och håller på och velar och har mig. Men snart vet man. Det är löjligt tidigt men å vad jag ska njuta hela vårterminen sen!

Peter Broderick är en underbar ledsen man. Lyssna!

Nu: packa ner datorn. Ses när vi råkas!

Befintlighet

regn över Studenternas
Fyrisån är prickig
jag cyklar i mot
motlut motvind motvalls
en av de här dagarna
regnet lägger sig över huden
jag bär mitt hjärta i famnen,
spänner vadmusklerna
himlen bugar sig ovan molntäcket

Gör dina portar vida

är den allra finaste textraden i alla adventssånger. Att öppna, att vidga, att ta emot. Herrens härlighet.

Jfr mina bästa omsjungningar:
"all is full of love - and you're recieving"
och
"allow yourself the benefits of being alive"

(Jag lyssnade på ledsen musik när jag var tonåring, då fick man ta bort lite negationer för att få till den rätta peppen.)

Som man inte hör riktigt... för att det blir svart.

Igår efter kören gick jag och Johan in på Ica för att handla lite mjölk och andra förnödenheter. Allt var frid och fröjd och jag övervägde just att impulsköpa lite risgrynsgröt när det hände. Det var som i Yrrol-sketchen. Allt blev svart. Vilket inte berodde på ett blodtrycksfall hos mig, utan på ett strömbortfall i hela Flogsta, visade det sig.

Det var fantastiskt. Det var så mörkt. Det var på helt fel ställe. En så bekant plats, jag har handlat där i de fyra år jag bott här, men i ett helt annat tillstånd.

Sorlet från de konsumerande bara försvann. Det blev tyst som i graven. Sedan vande sig ögonen vid mörkret, och någon rådig tog fram sin mobiltelefon och började lysa sig fram med den, och sedan var det plötsligt ljusa mobilskärmar överallt. Människor började prata med varandra igen, och vips stod de där och diskuterade om de skulle köpa Icas eller Findus spenat. Vi hittade risgrynsgröten med förenade ansträningar, och gick och betalade. Kassorna i matvaruaffärer går att köra på batteri, det var en ny lärdom.

När vi kom ut ur affären var det ljusare ute än inne, med all den nyfallna snön och så ljuset från resten av Uppsala (som sken klart: lokalt strömavbrott). Det var en fascinerande upplevelse. Det var så ljust! Trots att gatlyktorna också stod tomma. Väl hemma hos mig fanns det fortfarande ingen ström, och den kom inte tillbaka så länge vi var vakna. Jag var lite till mig och pratade om den förtjusande lagoma katastrofkänslan, och Johan spekulerade i om det här var världens undergång. Jag säger ingenting så är ingenting sagt om vem som hade rätt, men idag vaknade jag till glödlampor och vattenkokare och ett kallt kylskåp...

The cold Swedish winter is right outside

Det snöar decimetervis. Jag kontrar med tjockstrumpbyxor och cykel. Det gäller att visa vädret var skåpet ska stå, och vem det är som bär de metaforiska byxorna egentligen.

Jag har i alla fall skaffat mig ett projektarbete, komplett med beskrivning och sökord att leta i PubMed efter. Yey, PubMed. Vad jag har saknat dig sen preklin...

Och nu ut i den aldrig sinande snön för extrarep med kören. Yey, sa jag det?

Amina.

Det går inte så bra med mitt bloggande nu. Jag har blivit lite för hemlighetsfull och prestationsinriktad på samma gång. Ingen effektiv kombination.

Veckans tips är Värmlandskörens version av Baba Yetu, som har hamnat en bra bit upp på mina 25 mest lyssnade låtar enligt iTunes. Den är toppen, lyssna på den.

Jo, och så kan jag rapportera att jag nuförtiden bara läser okomplicerad litteratur (även om den senaste påstås vara "vuxenbok", jaja). Idag bläddrade jag i min läsdagbok och konstaterade att jag läst 102 böcker i år, men å andra sidan är majoriteten av dem lättlästa saker skrivna för folk tio år yngre än mig. Det senaste otvetydigt högkvalitativa var Tjechov i början av augusti. Det går utför med mig och mitt läsande.

Nu ska jag göra en pepparkaksdeg, tror jag. Man får börja i tid om man ska tillbringa advent på neuroutplacering i Växjö. Faktum är att jag nog har dispens för att hänga upp adventsstjärnan också, åtminstone i det fönster som vetter mot loftgången och där persiennerna är neddragna nästan jämt.

Kanske ska jag testa att skriva något här varje dag den kommande veckan, för att se vad det blir av det. Kanske.

Kära bullen!

Jag har uppnått ålder och visdom. Mina yngre msn-kamrater rådfrågar mig om sina bryderier, och jag svarar efter bästa förmåga. Mina bästa tips från igår:

1. Du kanske ska läsa matte till våren? Eller ett språk?

och

2. Ragga på allt som rör sig, utom djur. Använd kondom.


Om du behöver hjälp med några livsbeslut är kommentarsfältet fritt...

Young adult fiction.

Jag har funnit bibliotekets avdelning för engelska ungdomsböcker. Eller kanske snarare återfunnit, jag har varit där innan, men liksom glömt bort det. Jag säger: "The truth about forever" av Sarah Dessen, en näst intill perfekt ungdomsbok.

Vi har haft föreläsningsvecka på utbildningen, och jag vet inte om det är någon sorts skoltrötthet eller om det bara är andra änden av pendeln, det gick flera veckor där i slutet av oktober och början av november när jag inte läste något skönlitterärt alls, men jag har tillbringat stora delar av föreläsningarna med att hjälpligt anteckna i kompendierna och dyka ner i ungdomsböcker som jag gömt i knäet. Sen i måndags har jag läst fem ungdomsböcker, tre på engelska och två på svenska, samt en liten sjuksköterskeroman om Cherry Ames. Cherry Ames gills inte i min läsdagbok; någonstans måste jag dra en gräns. Den går hitom Cherry.

På måndag börjar jag den andra perioden av psykiatripraktik. Jag ska hänga på psykakuten i tre veckor, och jag hoppas att det innebär att jag får vara med på många patientsamtal. Det skulle nog kunna höja min entusiasm lite.

Jag har tenta i januari. Det innebär att jag inte pluggar än. Det kommer innebära att jag svär och har mig när det är januari, och önskar att jag hade pluggat, men jag har läst i drygt fem år på universitetet och jag känner mig själv: om jag skulle försöka börja läsa nu skulle jag likförbannat inte göra det, bara ha dåligt samvete för att jag inte. Det är lika bra att skjuta på det och njuta av att inte göra något.
Hur som helst är den här kursen bara 14 gamla högskolepoäng och det är ju nästan ingenting när man tänker på 20 kirurgi eller 25 internmedicin. Det går säkert att dunka in nästa år.


Det här var kanske inte det festligaste blogginlägget genom tiderna.


Om jag var en lite bättre modebloggare skulle jag fotografera mina secondhandfynd de senaste tre veckorna. Nu är jag för lat. Dock inte för lat för att fyndskryta, uppenbarligen:
*kornblå pumps
*marinblå dito
*vita ballerinaskor
*gul stickad mössa
*svarta pumps
*blå kritstrecksrandig klänning
*röd handväska
*svart plasthalsband
Samt, utanför modebloggeriet, tre böcker om Cherry Ames och en söt ugnsform.
150 kronor för allt ovanstående. Ja jävlar. Men om jag nu ska hantera det här med november och det här med tröttheten och det här med att plötsligt finna sig spröd i kanterna genom att tröstkonsumera, så är det ju i alla fall bra att göra det i andra hand. Gör det mig lite mindre miljöovänlig, lite mer utanför konsumtionshysterin, så säg?


Låttipset är Yann Tiersen & Shannon Wright – Pale White. Fin liten melankolisk låt. Boktipset var i första stycket. Chokladyogite är toppen om man låter det dra tillräckligt länge och häller i mjölk.

Så att ni vet, liksom.

11/11 2008

3 år.

Kiruna

Kiruna idag, och allt var allhelgonstängt men alltså Kiruna! Glittervitt och vackert och hjärtskärande. Och gruvorna, resterna av dagbrotten, och alla de fina byggnaderna!


Just det här var faktiskt i Gällivare, i och för sig. Snart på väg till Kiruna.

Kyrkan.

Så fint inuti. Det går inte riktigt att få in rymden i sin kompaktkamera.

Hej Kirunavaara!
Hej stadshuset.
Jag och Luossavara!


Det är så fascinerande med malmen och Kiruna. Hur hela det lilla samhället är uppbyggt på den. Hur det bara skulle vara mer av de norrländska vidderna, och förmodligen utan någon järnväg att se dem från, om inte.
Å andra sidan, hur malmkroppen går under Kiruna, hur allt kommer att behöva flyttas och rivas när man bryter vidare. Den hand som föder en är också den som slår en.

Jag tänker på Avesta och känslan från studiebesöket på stålverket där. Det är en rak linje från Kirunavaaras malm till ljusbågsugnarna i Avesta, och det är så vackert, och sorgligt, och skört, och det är det svenska stålet. Om jag växer upp till en djupare sorts människa så vore det fantastiskt material för en diktsvit, nu skulle det bara bli töntigt. Om man ska göra något av det storslagna måste man veta vad man gör, det är en tunn gräns.
Men storslaget i hjärtat är det. Även om jag inte kan förmedla det.

Mer bilder på Facebook

Att vara i norra Norrland, att minnas.

Alla nätter i sittvagn, att vakna till i Umeå tidigt på morgonen och veta hur långt det är kvar till Luleå. Och sedan Luleå busstation sedan, all tid jag väntade där, på de sista tre timmarna buss.

Norrbottens länstrafik rullar förbi här, ibland står det Pajala på dem. Jag tror inte ens att det tar tre timmar dit.

Kylan, den smyger upp längs strumpbyxbenen och drar ett varv runt knästrumpskanten. Som vanligt blir insidan av låren kallast, outgrundligt, det borde vara mest värme där.

Det luktar rök här, rök från vedeldandet, som i huset på berget, hans pappa kom in och muttrade och hade huggit veden. Vi åt rostat bröd och drack Yellow Label, och DN låg i drivor på kökssoffan, men det muttrades om hur mycket Stockholm det var i den.

Folk svarar på frågor med den lilla inandningen, så där som vi skämtar om söderut. Den finska brytningen skymtar förbi.

Jag går en promenad i minusgraderna och lyssnar på Final Fantasy och Sufjan Stevens, och jag minns, först allt det skavda, men sedan också de stycken där färgen är kvar.

Jag minns att gå stjärnklara nätter och vägen mellan hans mamma och hans pappa, knyta händerna i tumvantarna för att värma fingrarna mot varandra. Jag minns att åka spark ner mot Matarengivägen och Folkets hus, och att jag var beredd att hoppa av hela tiden och att han sade att om jag bara satt ner och höll upp fötterna så skulle det gå utmärkt.

Jag minns hans mamma, hennes leende mot mig. Hon älskade mina röda strumpbyxor, kallade dem rödstrumpor, och köpte vita tubsockor med ”Kvinnor kan”-tryck på åt honom.

Jag minns hennes nya man också, han såg ut som Vladimir Putin men den snälla versionen och lagade god mat med massor av grädde. Renskav, mandelpotatis.

Jag minns att sitta både han och jag framför datorn sent på natten men fortfarande dagsljust ute, och vi spela spel mot varandra och döda varandra för fulla muggar på skärmen och skratta.

Men det är de här minnena som ligger längst fram:

Han tyckte att det såg fånigt ut med basker; jag har min röda för andra året och jag tycker mycket om den.

Han sa något så vidrigt om mina lår, det är inget fel på dem. Jag har fina lår, helt proportionerliga.

Han tyckte att mitt benhår och mitt armhålehår var äckligt. Det ljusa fjunet på mina ben, allvarligt talat?

Och framförallt: när jag insåg att det inte är jag som är cynisk. Att det var han.

Men Norrland, norraste Norrland, lite har jag nog saknat, trots allt. Inte för att Lappland och Tornedalen är samma sak, det vet jag mycket väl, men likheterna, de kan man inte riktigt förneka.

Och man glömmer inte nästan tre år av resor, det är klart att man inte gör.

Jag tror inte att jag ska leva här, inte ens att jag ska göra arton AT-månader här. Men jag kanske måste tillbaka till Tornedalen, någon gång. Och kanske på sommaren, också.

Rapport från Lappland:

Vi har trådlöst nätverk, någon snäll människa har lämnat sitt oskyddat.

Psyktempot är oförändrat. Psykiatrin verkar gå ut på att jobbet utförs av sjuksköterskor och skötare, medan läkaren mest är till för att skriva rätt intyg och blanketter, sätta diagnoser och förnya recept.

Det är mörkt vid fyra på eftermiddagen. Igår gick vi vilse i Gällivare. Det går bara man vill. Dessutom var det dimma, då går det lättare.

Psykiater verkar ofta ha en lite större svada än den genomsnittliga människan. Oklart om detta är en förutsättning för att välja specialiten eller om det är något man utvecklar under tiden. Arv och miljö, som man gärna säger. (Och svaret är i 99% av fallen: båda).

Idag på förmiddagsfikat passade överläkaren på att jämföra mitt kroppsspråk med AT-läkarens, som har samma kön, hårfärg och kroppsstorlek men "mycket mer pondus". Han höll en liten utläggning om att jag borde tänka på att utstråla mer självförtroende. Jag blev lite mållös.
(Tre dagar som kandidat på ny klinik eller tre månader som AT-läkare på samma ställe är kanske inte riktigt jämförbart.)
(Han ville säkert bara väl och ville ge mig lite nyttiga tips här i livet. Men herregud, smidig som ett kylskåp...)

Det är ju lätt att börja fundera på vad det är för fel på en, när man råkar ut för läkare som beter sig på lustiga sätt. Det här är väl fjärde eller femte tillfället på utbildningen.
Men det är uppenbarligen sjukt provocerande att jag som ska in i denna Status och Pondus-roll uttrycker osäkerhet och ovilja att ta plats. Det är inte okej. Det får jag fan sluta med. Det borde jag lära mig på kafferasten.

I helgen blir det Kiruna, och förhoppningsvis lite gruva, och den snygga kyrkan, och lite dagsljus.

Det här är ett äventyr.

Och salladsbuffen i matsalen är toppen.

Gällivare

Hej bloggen, nu åker jag till Gällivare och är borta i två veckor, nästan. Man får se hur det blir med internettandet där, men det märker ni. Jag har visserligen varit bra mycket i Övertorneå, men det här blir min Lapplandspremiär. Och så ska jag se Kiruna!
Vi hörs när vi råkas.

Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)

I felt unfettered and alive

Jag har laddat ner Joni Mitchell igen. Det är ett särskilt tillstånd av glädje, vemod och längtan i det, den musiken. Jag tänker på Wiks musiklinje i våras, i slottet, och All I really really want our love to do.

I helgen har jag växlat mellan massor av människor och full kareta och dessemellan ingenting. Det förstnämnda var kördagen igår, och det var roligt. Ett tjugotal korister dök upp, vi lekte fåniga lekar och skrattade och så sjöng vi i stämmor och hade oss.
Det är så lustigt med generationstiden i sådana här studentsammanhang. Vi hade kördag för ungefär ett år sedan också, och det var ungefär lika många människor, men det var bara jag och Anna som var samma sen förra året. Om man sen lägger till två personer som varit med båda åren men råkat missa den ena kördagen, så är det nog sanningen. Det är lite lustigt, jag har inte räknat på det innan. Och så är det roligt att inse att de som jag betraktar som gamla goda körrävar i själva verket har varit med sen i våras...
Det fina i sammanhanget är att det kommer nya människor, nya trevliga människor, tyska utbytesstudenter och stjärnögda basister och flickor som sjunger duetter ur Kristina från Duvemåla när det mörknar. Och det kan få vara bra så. Man förlorar någon, man vinner någon, så enkelt kan det få vara.

Vi var kvar runt det ostämda pianot till halv två på natten och sjöng Abba och Beatles och schlagers och till och med "Våffeljärnet" med bob hund, och det var ljuvliga tider.

I morgon har jag min första klinikdag sedan kirurgen, och jag är inte så pepp. Jag skulle gärna slöa lite mer i föreläsningssalar, jag har liksom kommit in i vanan. Och så är jag lite nervös inför att knalla runt i sina alldeles civila kläder på en psykavdelning, och inte ha en läkarrock att gömma sig i. Den där lilla mödosamt hopsamlade läkarrollen som jag tappat sedan våren i alla fall, inte ens stetoskopet och vitklädernas skydd har den.

Psykiatrin durrar lite i mig, det är ett bistert faktum. Jag har nu en fantastisk kropp som beter sig väl på alla möjliga fronter. Min samlade sjukhistoria är liksom lite benbrott, lite svamp, några omgångar halsfluss som barn och en mensvärk som knäar mig ett par dagar om året. Ja, och så är jag töntigt närsynt också, men det är liksom det. Jag har aldrig känt mig särskilt hypokondrisk på våra somatiska kurser.
Nu, däremot, sitter jag och överväger om jag de facto var deprimerad där på gymnasiet och om det är i så fall betyder att jag har dåliga serotoningener och vad det kommer att innebära för min återfallsrisk. Och så har jag lärt mig att kvinnor vanligen insjuknar i schizofreni mellan 25-30 år, siffran på 18-25 som jag hade hört innan var för män och jag är alltså på väg in i riskperioden i stället för ur den, och hos de som blir schizofrena ser man ofta att de var lite ensamma och avvikande som barn och vad vet man.

Jag säger att det är intressant och det är det nog, men det är ju något så vansinnigt skönt i att bara se frakturlinjer och beordra om gips, och det där "och så tycker jag att psyk verkar intressant också" känns mer som något för mig att äta upp. Det verkar skönare att vara doktor för det fysiska; mycket mindre komplext. Och inte så helvetiskt skrämmande som schizofreni, det är allt mer outhärdligt sorgligt ju mer jag tänker på det, att ens tanke och jag sviker en på det sättet.

När jag ändå peppar min kropp, för att återgå till trevligare ämne, så kan jag ju lika gärna fullborda min sinnliga ytlighet med detta: Idag bläddrade jag i bilderna på datorn och hittade en bild av mig i en vinkel som jag sällan ser mig i, och det slog mig pangbom att det inte bara är det att jag inte är tjock, det är det att jag är smal också. Och det här är en superfånig grej men jag reagerade verkligen jättemycket på det, med ett "nej men titta, vad smal jag är!".
Jag har slutat med kroppsnojorna jag gick runt med i tonåren, och jag tänker inte så mycket på min kropp nuförtiden. Ibland blir jag glad av den, som när jag vaknar på morgonen och sträcker på mig, och ibland är den lite tröttsam, som den där mensvärken till exempel. Och jag är ju fåfäng och gör grimaser framför spegeln och väljer kläder och piffar frisyr. Och jag vet att jag köper storlek 36 på kläder och att det inte är stort.
Jag vet inte om det är ett dåligt tecken att reagera så där på ett fotografi där man ser exakt hur smal jag är om bröstkorgen. Lite som att kapitulera inför kroppsfixeringen. Men å andra sidan, jag har kvar det hälsosamma fettet runt höfterna och neråt, och det är inte som att jag inte trivs med det.

Nu blir det lite pladdrigt. Det är lite sent. Jag borde sova. Klinikdag imorgon. Det blir säkert bra. Roligt imorgon! Och lite roligare om man är bättre utvilad, förstås.

Femtonde

Vårterminen 2009

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. UU-08606 - Rysk litteraturhistoria I 7,5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
2. UU-08613 - Praktisk ryska: grundkurs 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
3. UU-09601 - Money and Time 7,5hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala



Kolla kolla kolla ettan! Om den är på onsdagar så dör jag. Eller så ber jag kören byta dag. Det är ju den perfekta kursen! Jag vill ha den.

Dessutom tänkte jag lägga till antingen "Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande" eller "Livsfilosofi och det moderna samhället", men det är båda kurser som man får läsa om man kommer till uppropet och frågar snällt, så de får inte plats i min ansökan.

Och nej, jag ska läsa termin tio, öronnäsahals. Det här är bara lite guldkant på tillvaron. Åh, ryska...


Om du som läser det här läser till läkare i Uppsala, klicka här för att ta ställning för papperslösas rätt till vård.
Om du bor i Uppsala läns landsting över huvud taget kan du använda samma länk med lite modifikationer.

Rapport från hjärnkursen.

Efter två dagar neurologi kan jag rapportera:

1. Det finns många spännande begrepp från neurobiologiska blocket, som vi läste för två år sedan. Ett bra sätt att repetera dessa begrepp är enligt föreläsaren att nämna dem och hoppas att det klickar i huvudet. Att inte förklara saker tillhör inte de pedagogiska grepp jag uppskattar mest.

2. En viktig lärdom är: ERA JÄVLA FÅR, SLUTA KÖRA CT HJÄRNA PÅ FOLK MED BENPARESER! Då vet vi det.

3. Jag måste verkligen lära mig skillnaden mellan pares orsakad av skada i första eller andra motorneuronet. Jag måste också lära mig att det inte heter central och perifer skada, som jag hela tiden vill säga.

Psykiatrin har lärt mig:

1. Att jag en stund önskade att jag hade en personlighetsstörning, så att den fina psykiatern som föreläste skulle kunna ta mig under sina vingars skugga. Jävlar, alltså, man tyckte bara om henne. Ni skulle känt likadant.

2. Att de personlighetsstörningar i DSM som ligger närmast till hands för min del nog är paranoid och schizoid. Mm, självdiagnosticeringskursen!

Kursen som helhet (neuropsykiatriska blocket):

1. Är ett ostrukturerat jävelskap som inte ger någon som helst information om saker såsom vad som gäller för duggorna, när man har sin julledighet, hur länge man förutsätts vara på avdelningen, vilken avdelning man ska vara på på måndag. Är man student behöver man inte planera sitt liv, och man sitter gärna på ett extraseminarium 22 december om man nu har tillbringat sin neurologiplacering i tjottahejti, verkar kursledningen tänka. Det är inte med sanningen överensstämmande.

2. Har dock hittills bjuppat mig på två ostfrallor, tre koppar te och två kanelbullar. Jag är lättköpt, men inte riktigt så lättköpt att punkten ovan inte stör mig likförbannat. Men det är fint med gratisfika, det är det. Och uppenbarligen en specialare för min utbildning. Min samhällsvetarpojkvän är muchos avundsjuk.

And I am joining all my thoughts to you

Jag är inte helt förhärdad:
Jag grät av "Innan jag dör".
Och jag gillade att den inte föll för att vara fragmentarisk innan det var dags för dödsbädden. Och att det inte kom något sentimentalt slut-slut.

Och All of the trees on the field will clap their hands som musik på begravningen.

Death is not the end.

Jaha mina vänner, då har jag läst en bok om döden igen, som hela internet verkar älska och som jag tyckte var ett "mnähä". (Tidigare: Anders Paulrud, Pojken i randig pyjamas, till viss del Joan Didion.)

Idag: "Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn?", av Bjørn Sortland. Jag tycker att dess korthuggenhet är mer ett försök att kryptifiera och inte våga gestalta en berättelse än poetiskt och vackert. Huvudpersonen är en feg jävel som inte vågar prata med sin älskade om hennes sjukdom, som inte ger henne rätten att säga "jag vill inte prata om det" utan bara råförtränger. Det är så egoistiskt, och det är fan inte vackert någonstans. (Däremot är det realistiskt, men det är inte det boken får beröm för i någon recension jag läst.)
Och det evinnerliga namndroppandet av en mindre känd judisk konstnär, den tavlan si och den tavlan så, antingen så tillför det inte handlingen ett jota (vilket jag misstänker) eller så är det subtila referenser som man inte förstår eftersom man inte sitter med en av de två existerande böckerna om Felix Nussbaum och kan bläddra fram rätt konstverk när det avhandlas i ett helt stycke (av de få sidor som finns).
Det är en konst att vara fåordig och exakt, men det är inte ett självändamål, och det är inte okej bara för att man skriver om döden. Jag har en känsla av att kraven är lägre på litteratur om döden, och det är inte rimligt. Det är ju ett ämne det också.

Jag läser Elisabeth Kübler-Ross lite parallellt, och hon är ovetenskapligt religiös titt som tätt, och påstår sig veta vad som händer efter döden (baserat på näradödenupplevelser), och pratar med new age-tonfall om att "lägga ifrån sig all sin negativitet", men på hennes plussida ligger att allt man behöver göra vad det gäller döende människor är att själv inte vara rädd, låta dem berätta det de vill och inte vika från ämnet.
Givetvis har det att göra med att Kübler-Ross är psykiater och har ett professionellt förhållningssätt, och har sett döden tusen tusen gånger, medan en norsk nittonåring aldrig har det, och förmodligen inte sjukdom heller. Vilket är något som är snett med vårt samhälle, yada yada, ni vet, men det är ju så.
(Jag lånade Kübler-Ross från Smålandsstenars bibliotek också, när jag var tonåring och inte sörjde nog/intellektualiserad järnet. Kanske har jag en mjuk fläck för henne efter det. Jag brukar inte vara särskilt tålmodig alls med new age-tendenser. Kanske är det fallbeskrivningarna som gör det, det är väldigt skönt med fallbeskrivningar, de är mina favoriter i all min kurslitteratur.)

Det är någon slags reaktion på rättsmedicin, den här läsningen. Jag vill läsa om hur det känns att dö, inte hur de fyra säkra liktecknen uppträder, hur förruttnelsen börjar nertill till höger på buken eftersom det finns mest bakterier i blindtarmen, hurdana skador det blir av trubbigt våld.
Jag vill läsa om den subjektiva mänskliga upplevelsen. Jag vill läsa om själen. Jag vill läsa om det som dör, som inte är upphörd cellhomeostas.

Rättsmedicin tenterade jag idag, med världens märkligaste tentaform, sant/falsktfrågor, och vi rättade oss själva a la högskoleprov och jag klarade mig, vilket är skönt. Det räcker nu. Vi hade en repetitionsföreläsning innan själva tentan, och jag gömde mig bakom sjalen även för helt enkla bilder av ingångshål och likfläckssystem. (Och bilden på en flådd skalle där man skulle se hur blåmärket på yttersidan såg ut i underhuden, men den var faktiskt vidrig på alla skalor.)
Nästa vecka blir det psykiatri, och det är ett litet äntligen! på det. Även om psykos gör ont i hjärtat (bara på fallbeskrivningarna, jag har tjuvläst kursboken lite) så är det inga döda kroppar och inga bilder att blunda för.

Jag läste ut Bengt Ohlsons "Hennes mjukast röst" igår också och medan jag ändå är kritisk, så var den sådär hundra sidor för lång, hade ett slut som jag inte gillade och utspelade sig av någon outgrundlig anledning i Kanada fast författaren är svensk och skriver krönikor om sitt Stockholmsliv i DN:s På Stan. Den var läsvärd ändå, absolut, den hade en nakenhet ibland och snygga poänger allt som oftast, och den var en berättelse på ett rätt modigt sätt. Men det var skönt att läsa ut den och få gå vidare.

Nästa läsning kan bli Jenny Downhams innan jag dör, den har jag också lånat från biblioteket, för att slutföra det här temat. Därefter ska jag nog ge mig på något trevligt. Någon som har tips om en bra feelgoodbok?

___________________
(Och hör ni, om ni vill veta själva handlingen i någon bok jag skriver om är det bara att googla, alltså orka referera, det fick man träna på på svensklektionerna och det här är bara dagbok och inga bokrecensioner. Allt finns på internet nuförtiden!)

Just like you put a fire in the tree

Mitt emellan första dagens föreläsning om rättsmedicin (ni kan tänka er bilderna) och kvällskursens filmvisning av en dokumentär om James Nachtwey (ni kan tänka er bilderna); detta.

All denna himmel.

Det här är en amerikansk countrysång i skogen utanför Uppsala.

Promenadbild för Lisa

Skuggbild för Johan

Elden i trädet;
You make it beautiful, friend
You make it worth it, to the end
You put a hole in my head
Just like you put a fire in the tree

Sufjan Stevens - Opie's funeral song


(Som inte lämnar mig:

• ett knä på obduktionsbordet med ett knivhugg rakt in i leden, borde vara en så ofarlig bild i sammanhanget men det ser så fel ut.
• skiktröntgenbilden på det skakade barnets hjärna, allt det svarta som var tomrum och den lilla triangeln vit hjärnvävnad som var allt som blev kvar
• när reportrarna och fotograferna i vita skyddsoveraller och munskydd gick in till en uppsamlingsplats efter en massaker i Kosovo, med äcklade miner åt den liktunga luften, och plötsligt kom två pojkar i tioårsåldern i vanliga kläder och skor som kastade blommor på de upphöjningar under presenningar som var kropparna.

Det är ingen logik i det som fastnar.)

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

För att muntra upp tonläget i den här bloggen en smula så tänkte jag delge en liten saga från min folkhögskoletid, nämligen januari 2003, som jag råkade hitta bland mina gamla filer. Notera särskilt att den här är skriven ett år innan jag ens sökte läkarprogrammet första gången. Var så goda:

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

Det var en gång en liten flicka som hade världens fulaste hjärna. Den var verkligen sensationellt jävla ful. Den var så ful att doktorer från hela världen samlades för att titta på den och fnissa lite grann. Läkarhumor lämnar verkligen en hel del övrigt att önska.

Hursomhelst, den lilla flickan hade levt i åtta lyckliga år innan hennes inre oerhörda fulhet upptäcktes. Hon hade varit ute och cyklat och blev påkörd av en stor, stygg lastbil, och när hon kom till sjukhuset var henens rosa cykelhjälm alldeles söndertrasad, och doktorn sade att hade du inte haft hjälmen hade det varit din skalle som varit alldeles söndertrasad, akta dig, barn, cykla inte utan hjälm.

Nu var den lilla flickan oskadd, men för säkerhets skull bestämde sig doktorn för att köra en skallröntgen på henne. Han visste att röntgenläkaren hade bestämt träff med den söta anestesisköterskan, och han ville gärna sätta lite käppar i hjulet så att röntgenläkaren kom för sent till rendezvouset och sköterskan blev lite purken och lade märke till en viss akutläkare i stället. Sålunda var det kärlek på lasarett som förstörde den lilla flickans liv för alltid. Där ser man. Läkare borde arbeta och inte flirta.

När röntgenläkaren kört en tomografi på flickans huvud blev han så fascinerad och road att han alldeles glömde bort sin träff, och sköterskan blev arg och hånglade med akutläkaren istället, och sedan hade de sjukt bra sex då och då i ett halvårs tid innan läkarens hustru kom på dem, och det är det enda lyckosamma i den här historien så det är väl bäst att jag påpekar att det verkligen var helt fantastiskt sex, åh ja, det var så att stjärnorna log.

Röntgenläkaren däremot log inte, han skrattade så att han fick hjärnblödning, det var ett blodkärl som varit svagt sedan födseln som brast, och så föll han död ner, pang bom, och i stället var det sköterskan som fick meddela den medicinska världen om undret i den lilla flickans söta, blonda skalle.

Detta var nu en sådan pangnyhet att även den vanliga världen intresserade sig, för något riktigt fult ser man inte ofta nuförtiden i detta skönhetsfixerade samhälle. Bilderna på den lilla flickans hjärna kablades ut över hela jorden och hennes föräldrar gjorde sig en förmögenhet på att sälja rättigheterna, men sedan blev de förstås osams över hur pengarna skulle delas och det blev skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist. Ingen av föräldrarna ville ha flickan, för tänk om någon skulle komma på idén att röntga dem och se varifrån den fula hjärnan hade kommit? ack nej, ta du henne. Till slut blev det delad vårdnad, och flickan fick veckopendla mellan Karesuando och Höör, och det var ytterst slitsamt för en åttaåring, och varje vecka mobbades hon för sin felaktiga, nyinlärda dialekt. Dessutom blev hon mobbad för att hon hade världens fulaste hjärna, för den hade alla barnen sett på tv, och tillslut blev flickan så olycklig att hon hoppade framför ett tåg, när hon skulle åka från Höör. Som tur var klarade sig hjärnan, det var bara hennes kropp som blev massakrerad, och hjärnan sålde hennes föräldrar till British museum för ännu mer pengar, som de bråkade om återstoden av sina liv. Och så vitt jag vet ligger världens fulaste hjärna där någon stans i samlingarna, inlagd i en burk med sprit.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Sweetness follows.

Det här med att göra ont i sig, att inte tycka om sig, att bli smutsig och lustig och socialt inkompetent, det här med att inse för vet inte vilken gång i ordningen att när jag inte tycker om mig är jag inte så jävla festlig, det är roligare att umgås med folk som är glada, jag gör ju likadant, om någon ens gör något, kanske är det bara det här med paranoian, att allt blir slag i magen, även det som inte.

Det här.

Jag glömmer och tänker att jag är en glad jäkel i allmänhet, och så kommer det här, så bekant men jag såg det inte komma och kanske är det bara hösten, mörkret, årstidsbunden serotoninbrist. Inget är egentligen särskilt olikt soldag i Botaniska men likväl en helt annan känsla i bröstet.

Jag glömmer också det dubbla i att vara ensam när det är så här. Lättare att tycka om sig när man är ensam, inte lika mycket att skava mot. Å andra sidan den svidande känslan: mig går livet förbi. Det händer säkert något roligt någonannanstans. Där andra människor är. Å tredje sidan, med de andra människorna: krypet i kroppen, fjäderlätt ångest som stryker runt anklarna. Det trippla i ensamheten.

Det går över, det vet jag ju. Enklare i den tanken.

Och någon måste älska mig och någon måste vara jag, det går inte att kompromissa med det.

I helgen ska jag försöka undvika internet, och försöka umgås med skönlitteraturen. Kanske söka sommarjobb också, man får se. Och jag vet inte hur vältimat det är men jag är trött på att ägna för mycket tid åt datorn.

Västkusthjärta.

Jag var i Göteborg i helgen, träffade Lisa och bokmässade och kyrkmässade och hade det bra. Och som omväxling har jag lagt upp bilderna på gamla lekatt, här. Det är en särskild charm med html och att ha kontroll, men det tar förstås lite längre tid.

Bokmässan var trång och varm och konsumistisk, men jag hade inte räknat med annat och det var roligt så. Det var så länge sedan jag var där, det var lustigt att komma tillbaka. Och det var sig likt.

Nu är det en veckas röntgenkurs, och det här med halvmörkret för att man ska se bilderna ordentligt, det är svårt att inte nästan somna av det. Annars är det roligt, men det här med dagsljuset är ett allvarligt aber med den specialiteten.

Jag skulle kunna skriva långt om läkeriet och rollerna och det att gå in i den rollen, hur den slukar en med hull och hår och strör lite glitter över uppslukandet. Jag ska skriva om det, någon gång. Att vara medveten åtminstone när man går med hull och hår in i något som lätt stjäl hela ens identitet.

Jag tycker mycket om att utbilda mig till något konkret, nyttigt, sinnligt. Det är värt sig. I Göteborg tänkte jag att jag faktiskt är glad åt att inte skriva för att leva, och inte på ett rönnbärssurt sätt.

Men det gäller att vakta sin identitet likväl. Och sina lojaliteter. Och inte bara uppgå i kollegialiteten utan att tveka.
(Vi-känslan i läkarkåren! Herregud, ni kan inte tänka er. Som en sekt fast pyntat med "vetenskap och beprövad erfarenhet" och den empatiska godheten och allmänhetens milda blickar.)

Lyckan är i en hörlursstund i gullövshösten med Sufjan och 50 states song, och i att alldeles strax få börja i en ny och vackrare pappersdagbok. Håll mig i det.

Också: återigen tanken på gud, på religionen, på det vackra i konjunktiven i fader vår. Riterna och liturgin och katedralernas rum. Korstecknet som ligger bekvämt över bröstet. De rottrådar som drar ditåt, som kanske bara är det som indoktrinerades i min unga själ då på söndagsskoletiden, som kanske är något annat.
Också något att skriva mer om sedan. Annandag.

The Lord God Bird

Jag tentaläser. Och har övningstentorna på datorn. Och behöver googla titt som tätt. Ja, ni fattar va?

Så därför måste jag dela med mig av vad jag nu råkade göra som inte var socialmedicin (och mycket intressantare), nämligen att surfa på The Lord God Bird, som är en rysligt fin Sufjan-låt.

Som handlar om en hackspett, ivory-billed woodpecker. Konsten att göra en känslig och meningsfull om en hackspett... ja, alltså, Sufjan. Man måste älska Sufjan.

Hackspetten i fråga ser ut som på bilden och kallas "Lord god bird" eftersom det är vad man yttrar när man ser en sån fågel. Lord God, what a bird. Man trodde att den var utrotad, men den återupptäcktes i Arkansas för sådär tre år sedan, a la kvastfening. National Public Radio skickade ut Sufjan Stevens för att göra en sång om detta. Sången handlar dock också om ett samhälle som förlorat sin industri (jfr Flint) och om det hopp som väcktes i att istället ha en extremt ovanlig fågel, som turistattraktion. (Kryssjägare är sig lika i andra världsdelar.)
Den mjuka melankolin i utrotade fåglar, städer som förlorat sin försörjning, och det spröda hoppet i en fågel som siktats i Arkansas 2005. Du behöver den.

(Hackspetten kallas även "Elvis i fjädrar". Fantastiskt namn. Och hoppingivande: Elvis kan inte vara död.)

Ladda ner, helt lagligt.

Musikvideon på Youtube. Jag är lite besviken på kvinnan i videon, hon är lite för konventionellt vacker, den här sången är skönhet på ett annat plan. Men annars är den fin.

Diskussion på Songmeanings om texten. Gotta love Songmeanings när man nu är en tönt med ett annat modersmål än engelska.

23 september, tisdag.

Det är så fint att vara jag, på cykeln hem från Carolina Rediviva med hösthimmel både inom och utom bröstkorgen, snabba ben och röda födelsedagssjalen. Jag satt först i Botaniska trädgården på en av de stora bänkarna och tentamensläste, och med solvärme i ansiktet, och när det blev lite kallt gick jag in till Carolina och satte mig i tidskriftsläsesalen. Där gjorde jag färgglada anteckningar om lagar i vården och sneglade på jurister med Appledatorer och författningshandböcker och tänkte att jo, jag kunde ju vara betydligt snedare ute i utbildningsväg. (Jag känner jättetrevliga jurister men jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer den utbildningen. Faktiskt. Företagsekonomi är det enda som är outgrundligare, men jag känner inga företagsekonomer, så det har jag bara gett upp.)

Den här staden. Den här staden när man är 25 år och på cykel, och när man går från en botanisk trädgård (min inre, växtförtjusta, 10-åring piper av lycka) till ett vackert bibliotek, och när man är gammal nog för att vara glad och ung nog för att vara vacker. Den här staden. Det här livet, det som är mitt. Så fint det är.

Sentjabr, ålder ålder.

Hej hösten.

Det börjar bygga på sig med allt jag har för mig. Tentamen på fredag. Kvällskursen. Köreriet. Skrivandet.
Allt är fortfarande roligt, men det är lite långsammare att vakna på morgonen. Det är ju det här med hösten också, med mörkret, förstås. Det här med att man tappar farten en smula en bit in på terminen så här. När sommaren runnit ur kroppen och det börjar lukta vardag igen. Jag gillar vardag, jättemycket, men allra mest gillar jag den så där i början.

Bilden är från finhösten igår. Jag var ute och strök på Berthåga kyrkogård och tänkte på nationsliv och det ena och det tredje. Och tog kort. Och åt fallfruktsäpple.

I torsdags fyllde jag år. Det var den bästa födelsedagen på länge, och inte bara för att jag varken höll på med död människokropp eller var på samtalsinternat i Norduppland. Jag bakade tårta och kolapaj och hade kalas för ett gäng fina vänner, och jag fick tjusiga presenter och en blommogrambukett och barn som sjöng i telefonluren och allt man kan önska sig av en födelsedag. Jag måste faktiskt blogga om det, bara för att spara känslan på alla upptänkliga sätt.

Nationslivet? Jag var på ämbetsmannamiddag i lördags och insåg att:
1. de där två riktigt trevliga sittningarna jag var på i våras kanske inte var odelat min förtjänst
2. grupper där de flesta känner varandra och man är vagt bekant med fem stycken inte är de roligaste att mingla i
3. jag är för gammal (och har för kort tid kvar på utbildningen) för att börja engagera mig i nationen
och
4. även jag har en övre gräns för studentikositet.
Men jag fick trerätters. Och när jag var på väg hem mötte jag en igelkott på uppfarten till nationen. Vi stod och tittade på varandra en bra stund, och den verkade inte rädd alls. Dessutom var det alldeles mjuk dimma och det var vackert så.

Lustigt det här med att min utbildnings slut blivit så inom räckhåll, inte bara för mig utan för alla andra också. Jag menar, tre terminer är fortfarande en halv universitetsutbildning. Ändå säger folk "jamen då är du snart klar?" och jag svarar "mjao, tja, typ".
(Det kommer visserligen att gå sjukt snabbt, med tanke på hur fort det gått hittills, framförallt kliniska delen, men som sagt, jämfört med andra utbildningar?)

Jag fick "Ett barn blir till" i födelsedagspresent. Jag vet inte riktigt hur mina äggstockar lyckas skrika så att utomstående hör dem, när jag själv brukar kunna ignorera deras ljud rätt bra. Kanske är det 25-årskrisen. Det är som att ha blivit väldigt mycket äldre väldigt fort. När det egentligen bara är dagar som går, som alla andra dagar.
Och till äggstockarna hälsar jag kärleksfullt att min mor inte fick sitt första barn förrän hon var 27, och inte undertecknad förrän hon var 37, och eftersom det är henne jag tävlar med och jag förmodligen inte tänker föda fyra små liv så är det inte bråttom. Hör ni det? Inte bråttom.

Ja, det var väl det. Det är lustigt med det här skrivandet. När man gör det regelbundet kommer det av sig självt. När man pausat ett litet tag känns det ganska krystat. Men skam den som ger sig.

Bästa låten just nu, bara för att: Hello Saferide - Anna. I konkurrens med tyska partilåten, som jag äntligt hittat igen, men Annika vinner, faktiskt.

Det har blivit höst

sjöng Markus på Kulturnatten, och det hade han ju rätt i. Det var rysansvärt kallt och jag hade vita fingrar i fingervantarna, men sen kunde man ta sig inomhus och då var allt bättre. Bilder!



Kyrkogårdsvandring som inte blev någon vandring eftersom publiken var för stor. Vandringsmannen stod istället på en trapp och berättade om olika gravar, som låt "ditåt" eller "lite till höger och neråt." Det var bättre att ge upp och strosa själv. Här: Ångströms grav.


Domkyrkan.Kyrkogårdssällskapet. Man får vara glad att hon håller honom i ett fast grepp. Och att det inte är en mörk och stormig kväll. :)De har gjort en jättefin trädgård mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Verkligen tokfin. Man borde hänga mer där.
Sen träffade jag Johan och sen gick vi på allsång med Gluntarna (Wennerbergs), och jag älskar ju studentikositeter och Johan inte, så jag fick ut mest av det. Inga kort tog jag heller. Och sen drog jag med Johan till Domkyrkan och gosskören! Stackars Johan. Och stackars mig, för det var mycket högljudda människor och inga mickar på gosskören och lite svårt att höra vad de sjöng, buhu.
Det gick bättre när en grupp klättrade upp i predikstolen. Och det var ju jättefint, förstås. Som recession sjöng de Veni Immanuel, och jag dog en smula. Lobbar mycket hårt för att vi ska sjunga Oh come Oh come Emmanuel i körens luciatåg i höst.
Som grädde på moset sjöng de några bitar utanför kyrkan sen, och då var det bättre ljud. Bland annat O hur saligt att få vandra. Svårt att få den profanare texten ur huvudet.
Sedan vart det Uppsala Konsert och Kongress, och vi var i god tid för att verkligen inte missa Mackan. Så vi såg hela Organism också. Ganska roligt, faktiskt. Vi avancerade till golvet efter en stund.
Efter lite otålig väntan hände det.
Markus Krunegård i våra hjärtan. Först hade han strul med ljudet och gitarren, stackarn, men sen spelade han en massa fina grejer från bästa skivan. Och en lite töntig ny låt. Men i alla fall.
RockMarkus! Distgitarr!


Idag vaknade jag sent och har varit helt på fel sida, och har inte gjort något vettigt mer än en spenatlasagne. Och läst ut Croall, för den delen, och mitt slutbetyg är "helt okej" men kanske inte mycket mer. Nu ska jag hämta tvätten och hoppas på det bästa, inför en vecka som också är fylld av en massa saker att göra. Hur blev jag så här upptagen jämt?
Men det är ju roligt. Utom när emosidan sätter in, och tack gode gud för att den är så oass sällsynt nuförtiden. Och lite ska man ju lida. Man ska känna att man lever!

And I think that dress looks nice on you

På bilden: Natt mot lördag, hemma efter sjung och mat och dans. Klockan är nästan tre på natten, och jag har tillbringat min fredag med föreläsning, bilutflykt, shopping, fika och att glömsk av tiden ramla in lite sent inför sjungningen. Som gick bra och var rolig och det är ju så värt det med kören! Jag ska inte gnöla över att det blir mycket roddande, det är ju roligt, och det är delvis min förtjänst, det är ju bara bättre.
Vi fick morotssoppa och potatiskaka med gratinerad squash och passionsfruktspannacotta och en kopp rooiboste på det, och försökte sjunga fransk kanon och hade det fint. Och så blev det släpp och dans och liveband, och så småningen slutade dj:n spela svårdansade helveten som "Hang the DJ" och "London calling" och gled över på hits av typen "Common people", och det vart slagsmålsdans och fint liv.

Paisleyklänningen har en sjukt snygg ringning i ryggen som är svår att få till när man fotar sig själv, men alltså mönstret. Den är finast i stan.

Idag är det kulturnatt och det ska inte bli så dumt det heller, som man säger.

Och så har jag accepterat att eftersom Detektivbyrån är Yann Tiersen med en touch av Värmland så är det klart att jag gillar't.

Luckor i molntäcket.

Hej bloggen, lite dålig kareta här.

Jag sysslar med folkhälsovetenskap, som är snäppet roligare än arbetsmedicin men inget man jublar över. Kvällskursen verkar däremot lovande. Kören innebär en del mailande och trixande (och mycket på engelska, hjälp hjälp, på grund av alla utbytesstudenterna). Och så försöker jag skriva lite regelbundet.

Idag hade jag ett fint ögonblick mitt på dagen, när vi fick extra lång lunchrast efter en gruppdiskussion som kanske inte var vad den borde varit, men i alla fall rätt kort. Det var, ett herrans underverk, luckor bland molnen med blåhimmel, och jag gick till Stadsskogen och promenerade, och hittade blåbär. Som visserligen smakade rätt vattnigt, men likväl blåbär, och jag åt mig blå om läpparna. Sen invaderades skogen av en högstadieklass som orienterade, och galopperade runt på stigarna och hojtade, men av någon anledning värmde det bara hjärtat extra.

Dessutom har jag varit på AT-information om Dalarna idag, och en del av mig vill till Mora, men om Johan är i Stockholm och min familj är i Småland... det är en lättnad att ha tre terminer kvar. Men maten vi fick var i alla fall sjukt god.
(Kalla mig gratisätaren. Körsittning imorgon, arbetsmarknadskväll nästa onsdag, ämbetsmannamiddag nästa lördag...)

Sen sist har jag läst en fin bögig ungdomsbok; "Ibland bara måste man" av David Levithan. Läs den. Och så håller jag på med "Först tar vi Berlin" av Moa-Lina Croall, som jag smygläser på långsamma föreläsningar. Först tyckte jag att det var som att läsa en skunkdagbok, en sån där den som skriver benämner sig själv i tredje person. Fast det var i alla fall inga "flikkan gråter". Men sen tog den sig, och nu är jag inte den som är den. Däremot är jag lite fascinerad av att säga upp sig, lägenheten och åka till Berlin. Bara så. Jag har ju aldrig haft någon sådan period, jag är snäll och välordnad och lite nojig och vill ha trygghet, men det lät lite lockande där en stund. Tänk att.

Jag har fått en msn-kompis, och det är nostalgiskt och roligt att lära känna någon via det mediet. Han har dessutom den goda smaken att förse mig med Sufjan Stevens i obskyra former såsom b-sidor och liveinspelningar. Alltså är det en bra människa; det är ju uppenbart.

Jag tänkte slänga in en rolig bild men jag tar ju alldeles för lite bilder. I morgon går jag på reccegask iförd paisleyklänningen (tema blått och det ingår i mönstret!) och jag kanske modebloggar det, man vet aldrig.

Wanna see me disco?

Igår var jag ute med Johan på Boom goes the dynamite. Det var rätt trevligt, fint med klänning och dans. Bäst var när de spelade Le tigre, och jag pirrade till av folkhögskolenostalgi och dansade mig en svettrand över ryggraden och glömde hur jag tedde mig. Det är svårt det där med dans, det är en tunn linje mellan glad och entusiastisk och bara helt töntig, och ibland, när musiken är okej men inte uppslukande, kan jag tillbringa alldeles för mycket tid med att tänka på hur jag ser ut. Å andra sidan, det där lilla försiktiga tyngdförflyttandet och armböjandet som så många sysslar med, hur kul kan det vara?

Och så fick jag dansa till Lisalåten, det var också fint. Johanstackarn hade näsblod, så jag tvingade hans kompis Oskar att dansa med mig. Oskar sade med skeptisk stämma "Det låter som Håkan Hellström?" och jag sade "Ja, fast på ett bra sätt!"

Annars var finaste stunden en hallonsoda i baren. Socker och fotvila och titta lite på folk. Jag borde kanske sluta hänga in hela plånboken i garderoben och leva på vatten hela utekvällarna.

Idag har jag knappt gjort ett skapande grand, och sparat alla punkter på "att göra-listan" till imorgon, men de håller sig. Det är helg, och det är skönt att vara ledig.

Men jag har i alla fall läst Anders Paulrud, "Fjärilen i min hjärna". Av någon anledning är den en roman. Jag tycker att den verkar hemskt självbiografisk.
I alla fall, det är en bok om döendet i lungcancer, och bokomslagets tvärsnittsbild av en hjärna är ett villospår; textjaget har haft en hjärntumör som han fått bortopererad, och som han inte kommer att dö av.
En ganska sorglig sak är boktiteln, fjärilen i hjärnan, som är en symbol för hopp. Den fjäril man ser på en tvärsnittsbild av hjärnan är de två sidoventriklarna; vätskefyllda hålrum mitt i hjärnan. De innehåller ryggmärgsvätska, likvor, och deras största funktion är väl att vara ett slags lager av vätska. Låt oss säga som så: inte ett uns av själen sitter i ventriklarna.

Jag antar att metaforen funkar utan den där vetskapen, och därmed funkar för de flesta människor.


Annars hade jag samma problem med boken som med Didions "Ett år av magiskt tänkande", som Paulrud refererar ganska friskt till. Det faktum att det handlar om en så priviligerad död. Man får en hjärntumörsdiagnos, man rymmer till Paris en månad. Man orkar inte gå ut och undrar om man har allt man behöver i kylskåpet, man hittar oxfilé och hummerfond.
Man undrar varför det inte är tillåtet att dricka en liten fin whiskey på sjukhussalen och varför man inte serverar ostron, "sex fine de claire", det skulle "förändra själva livsviljan". Man berättar stolt över vilka märken det är på kostymerna som blivit för stora för ens kakektiska kropp.
Och man gör snygga referenser till Didion och Dante och har allt det där kulturella kapitalet, också.

Döden i Fittja, skrivs det inga böcker om den eller får vi bara inte läsa dem?

Bäst tycker jag om när textjaget svär, över enkla saker som en förflackad och svårtydd handstil. Lite mindre poetiskt, lite ärligare.
Och relationen med exhustrun Solveig, som tveklöst kommer för att vara en axel att luta sig mot, när det nu är allvar, när det nu är tal om aldrig mer. Det är en fin beskrivning av en sorts kärlek som handlar om tröst istället för kön och ägande.

Jag har inte läst något annat av Paulrud, även om jag många gånger hållit i "Kärleken till Sofia Karlsson" på biblioteket. Det känns inte rättvist att döma honom på det här, skrivet under så speciella omständigheter. Jag tycker att det har poänger men förstår inte de hyllningar jag hört, samma känsla som med Didion, men det känns lite förbjudet att skriva så om den här boken, eftersom författaren gick och dog innan utgivningen. Märkligt. Hade han varit vid liv hade det varit lättare att säga "Jag hade nog förväntat mig mer".


Nu ska jag lägga mig i tid inför nya tag i morgon. Städ och disk och mail.

This spring has been the weirdest one this far

Den här hösten kommer att bli så hemskt mycket bättre än förra. Jag är fullkomligt överygad om det.

Allt som var tyngd förra hösten som inte är det i år. Jag är tacksam. Även om jag visste det då, sade till mig själv att det här är inte rättvist, inte rimligt, den här bördan, det kan inte vara så här, det måste lätta, även om jag visste det, så är det en helt annan sak när det ÄR. Lättat.

I år ska jag lära mig om socialmedicin (vilket jag är lite hemligt pepp på, men det är ju känt som en Tråkkurs så säg det inte till någon), röntgen, psykiatri (som jag är officiellt pepp på), neurologi och rättsmedicin. Dessutom ska jag gå en skojig kvällskurs, Gör din röst hörd, känd som Brian Palmer-kursen, försöka gå en yogakurs och vara ansvarsfull när det gäller kören. Jag tror att det är ganska lagom med planer, och jag tror att det ska bli roligt.

Helgen har varit fin och jag har gjort storslagna fynd på Vaksalatorg: röda tumvantar, obetydligt använda, för femton kronor, och ett frågesportspel för en tjuga. Dessutom har jag ätit fluffigt sesambröd i solen, bakat morotskaka med Johan och sett en bra film, Transamerica. Och haft styrelsemöte.

Utanför min navel har jag förstås sällan så mycket att säga, men jag är banne mig glad för att sossarna har föreslagit delad föräldraförsäkring. Eftersom alla dessa individuella omständigheter likväl slutar med att barnafadern kanske tar ut två månader (men inga garantier!) så är det jävlarimig på tiden att man inte får skylla på dem längre. Det går för långsamt utan påtryckningar. Jag vill att en ansvarstagande far är en regel istället för ett undantag, och jag vill det nu, fort, genast. Och jag vill att arbetsgivare ska börja räkna med att män i 20-30årsåldern också kan komma att försvinna iväg på ett halvårs ledighet, och jag vill att inte de heller ska få några frågor på anställningsintervjun om de planerar barn i den närmsta framtiden, och jag vill att mina barns far ska packa matsäck till skolutflykten lika ofta som jag gör det, och jag vill ha allt det här, jag nöjer mig inte med att min dotter eller dotterdotter kanske får det.
För all del, det är bara ett förslag från oppositionen och det behöver ju inte hända något med det, men i alla fall, det är ett steg på vägen och man måste ju vara glad också. Save the planet, enjoy yourself.


Ps: Tack! för kommentarer på förra inlägget. Mer sånt! Kommentarer, alltså.

Vad var det som kändes så stort, vad var det som kändes så magiskt?

Idag har jag laddat ner en massa musik, och som grädden på moset, Temptation blocker. Nu ska jag börja använda den här datorn till riktiga grejer. Popmusik och det förbjudna ordet (skrivande).

Efter att jag hade sagt "gärna timvick i höst" hade jag förstås en riktigt tråkig jobbdag. Å andra sidan sitter det ett litet lite pirr i maggropen vid tanken på att jag nästa sommar är i den vita rocken och visserligen längst ner på hackordningen (vikarierande underläkare säger allt), men i alla fall. Hundra kilo beslutsångest och känslor av att inte kunna något, men trots allt en känsla av att det nog kommer att vara roligt. Också.

Äpplen, morötter och kanelkakor är inte en fullständig middag, kan jag berätta för mig själv. Det visste jag ju. Men ändå gör jag sådär. Och måste göra lunchlåda imorgon. Skyll sig själv.

Har satt saxen i 1,4*2m tyg idag, vilket alltid är lite nojigt. Min sömnad innebär en del sprättande och revisioner, men just tillklippningen kan ju inte göras om. Tack gud för billiga tyger, annars skulle det vara helt hopplöst.
När jag köpte symaskinen för drygt ett år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna tänka "jaha, en brun kjol vill jag ha, då så!" och sedan köpa tyg och sy. Men det är inte så det funkar för mig, eftersom den bruna kjolen då blir dubbelt så dyr som en färdigköpt variant, och det känns ju lite konstigt att betala för att lägga ner arbete (även om man tycker att det är roligt). Istället blir det "jamen det här var ju ett riktigt fint tyg här på reahyllan, vad ska jag hitta på med det då?" Det är en rolig variant, faktiskt.
En annan överraskning är att det är så mycket roligare utan mönster, och att det faktiskt går bra, åtminstone när man syr kjolar. Klänningsliv är lite över min kompetens. Än, i alla fall.

Bild på den svarta kjolen på utflykt i Berlin, på Riksdagshusets tak, (och kvällsljuset!):


Som bonus för att du läste ända ner hit: Låttipset! Jag har varit vilsen, Lisa - Parken. Helt galet catchy. Man kan fundera på varför både Jens Lekman och Pelle Lindroth har en Lisa att besjunga. Förmodligen är det slumpen, men det är ju inte den roligaste förklaringen, så det måste finnas en annan...

The Deutsch Mark Is Coming

Jag lyssnar på Yann Tiersen, som jag hittade på en gammal backupskiva, och det gör mig lite lycklig. Så himla fint.

Idag har jag suttit på de stora bänkarna i Botaniska trädgården och läst ungdomsbok och ätit nektarin. Den lilla stunden av ömhet, av inget mer att önska. Därefter kom en busslast spanska turister och ville också sitta på de stora bänkarna, så då blev jag lite ihopklämd och med på några fotografier. Men i alla fall.

Jag har fyra pass kvar att jobba och det är ju helt överblickbart. Om en vecka börjar terminen och jag ska få sitta fyra veckor i en föreläsningssal, med snygga färgpennor och inget kandidatsvansande, och det känns som en sorts ledighet bara det.
(Att äta upp när socialmedicin visar sig vara obegripligt trist.)

Det ingår ett förråd till min lägenhet, det glömmer jag bort ibland. Men det innebär att jag har kunnat rensa ur lite lådor med saker som jag egentligen borde kunna slänga, och istället lägga dem i förrådet. Jag är dålig på att slänga saker, men det här öppnar nya dörrar. Sen när jag någon gång flyttar så kan jag bara slänga allt i förrådet. Etappvis. Det är sånt man får ta till när man har ekorrpersonlighet.

Fast jag har lyckats förmå mig att slänga en del trasiga saker också, till exempel den älskade ljusa jeanskjolen. Två stora revor i det tunnslitna tyget. Jag har konsumtionssamhällesnoja, men saker går sönder när man använt dem länge, slits ut, det är okej.
(Däremot har jag alldeles för många skor för att det ska vara riktigt försvarbart, men jag har börjat få ålderstecken såsom ömma fötter och ska i fortsättningen inte köpa skor för under 200 kr, så då kommer det nog att reda upp sig automatiskt. Är det någon som läser här som har storlek 35-36 så har jag ett par grå ballerinaskor som jag inte ens använt, som man kan få.)

Tidig morgon imorgon, så det här får räcka. Bilden hittade jag på samma skiva, på tiden innan jag hade digitalkamera och snodde bilder så det stod härliga till. Men fin är det, särskilt till rubriken.

op.

Bakjouren far förbi kirurgakuten med mjukblå operationskläder och stor vit rock, och säger inte ens att han ska till operation, det är så underförstått.

Och en del av mig gnäller till som en hund som ser matte gå ut genom dörren på promenad utan att ta med mig. Jag vill följa med till op!

Men den där bilden innehåller ju också hela kirurgins baksida, för på kirurgakuten är primärjouren kvar, ung och oerfaren, med en lista av patienter som växer fortare än vad han kan beta av dem. Och om bakjouren till äventyrs inte skulle ha händerna inne i en människokropp så är han i alla fall inte så värst intresserad av att bli rådfrågad eller komma ner på akuten och bedöma eller än värre komma ner på akuten och ta egna patienter.

Jag tror inte att min operationsträngtande del är en tillräckligt stor del av mig för att det ska vara värt det att bli gnussad mot marken i sex år. Men den där känslan av "snälla ta med mig, ge mig blå handsprit och krispiga munskydd och massa massa suturer att sätta", den var oväntat stark.

Och för att lätta upp det lite, en kärleksförklaring:

Sufjan Stevens. Åh herredumildaste. Jag klickar runt på youtube och kommer inte därifrån. Hans röst, även på en liveinspelning. Som vatten. Så okomplicerat nödvändigt vackert.

Sufjanbaby, är det inte dags för en ny skiva? Strunta i statsprojektet om du vill (även om jag gärna skulle höra skivan om Wisconsin, jag inbillar mig att den skulle vara fin), bara en ny skiva vad som helst? Prettypleasewithsugarontop?