Körglädje (och utlokaliseringen).

Jag tycker väldigt mycket om min kör. Det var en ansträngning att gå med, jag var modig och jag var envis och det tog en del tid för mig att känna mig hemma i den, men nu, nu ger den mig glädje. Även om den också får mig att stå framför ett drygt tjog människor och hålla utläggningar på engelska.

Det är så skönt med kören nu för att jag är någon annan där. Jag är någon som tar ganska mycket plats, som ordnar med grejer, som pratar med folk, som säger "ska vi inte ta altstämman en gång till?", som blir lite förvirrad under pausen eftersom det är många människor som jag vill hinna småprata med.
Det är en så trevlig roll att få vara i när man varit i "förvirrad kandis som hellre pressar sig mot väggen än säger 'låt MIG palpera den där misstänkta blindtarmen' och som inte tar för sig tillräckligt".
Och att få prata om annat än kirurgen (även om mitt behov av att prata om kirurgen just nu är svåruttömligt och det var ett tag sen jag skrev ett inlägg här som inte märktes med kandidatblogg) , att få vara en människa, en annan människa.

Jag åker till Mora nu i två veckor och jag är ganska pepp för kirurgerna är snällare där, och ordnar saker för en att göra och det är ju ingen kandidatträngsel, men det är deppigt att två veckor i Mora också är två körlösa veckor. Och sedan kommer jag till Uppsala för en veckas ortopedi, och så har jag påsklov då jag kommer befinna mig i Utlandet (woho!) och sen är jag i Falun i tre veckor, så det är en vecka med kör de närmsta sju veckorna. Vilket känns tråkigt tråkigt. Vi sjunger roliga saker och det är många nya människor och det är ett par altar som jag vill bonda med, bland annat en trevlig tjej som läste samma kvällskurs som jag i höstas, men så blir det ingenting med det. Buäh.

Är det någon som läser det här? Kan ni inte kommentera lite mer? Det känns som att prata ut i tomma rymden, ibland.

Och så var det lite modfällt igen:

Jag är så erbarmligt trött på att inte vara bra på det jag gör.

Jag var en fläckfri gymnasiestudent. Jag var en riktigt hyfsad preklinstudent. Jag är en läkarkandidat i nedre normalintervallet. Det går ju, och jag är inget skräckexempel, men fan vad jag saknar att vara duktig.

Duktig flicka?

Eller är det en vettig målsättning, att vilja göra något man är bra på? Ännu ett av Guds små tecken på att det här kanske inte är rätt utbildning för mig?

Nu: till bokrean i regnet.

Inte: sommarjobbsangsten.

25 februari 2008, en bra dag.

Och så har man en bra kandidatdag helt plötsligt och Herre, jag är tacksam. Igår morse vaknade jag med söndagsångest efter en dröm där kirurgkursledningen internerat oss i något lägerliknande, och då menar jag inte scoutläger. Kära undermedvetna, ibland pratar du lite övertydligt, je pense. Nåja, i alla fall, jag dammsög och läste och bakade och skrev och sydde och promenerade och blev på bättre humör, och tröstade mig med tanken "En dag på avdelningen, en dag på IVA, en dag på prickmottagning, en dag på studiedag, det kan ju inte bli så illa". (Upphackad vecka, om man säger.) Men se på fan, riktigt trevlig handledare som när han ska gå och göra något ärende säger "sätt dig och fika i en kvart så kommer jag och hämtar dig sedan" istället för att jogga ifrån en. Åh, dessa småsaker, det är så jäkla lätt att vinna ett kandidathjärta, jag bestämmer mig på fläcken för att det här är en finfin doktor. Och allt går bra och jag skriver in två patienter och de är snälla och lagom pratsamma och det är fint liv, och jag är riktigt besviken på att jag inte ska vara här mer.

I helgen var jag på teater, En vintersaga, och den var Shakespearig och snygg och lite fånig med, men det tror jag man ska skylla på William. Sedan sov jag hos Johan och på morgonen gick vi över vägen till Scandic och åt frukostbuffé, och ah, mättnaden. Färsk frukt och yoghurt och mackor med olika ostar på och pannkaka och ägg och te och juice och mätt, jag säger det, mätt.

Därefter var jag och Johan lediga ihop, jättelediga, och drällde runt och sjöng Mountain Goats och pratade om en massa småsaker och hade tid.
Jag cyklade hem sen, under blåhimlen, och sydde litegrann och lagade god mat och plöjde mig en lättsam ungdomsbok. På kvällen såg jag "Den bästa av mödrar" och den var helt fantastisk, oh, så sorglig och fin.

Och igår då, som också var en bra dag, när jag skakat av mig den där drömmen.

Ikväll ska jag gå röntgenjour och inte komma hem förrän nio, men idag är jag stark, glad och en peppad kandidat. Och så har jag en bra hårdag också, fast jag gick och lade mig med blött hår igår. Ni hör ju. Inget kan gå fel.

Fotodagbok

Snön töar i Flogsta och det är vårvarmt.

Den här promenadbilden tillägnas Lisa. Jag har de blåaste strumpbyxorna eftersom det är söndag och jag jobbar på matchningsfobin.
Fina Flogsta!
På vägen in till stan ser jag en ekorre. En dag då man ser ett vilt djur är alltid en bra dag.

Nu sitter jag här och skriver en sommarjobbsansökning och försöker hejda mig från att läsa bloggar och facebooka och ha mig alltför mycket. I morgon är det thorax, som jag har hört i tredje hand var en bra placering, så jag peppar.

Igår var det reccegask på Kalmars, och jag sjöng med kören och åt pyttipanna och dansade i hemsydd rutig klänning, och det var fina grejer.

Jag har dessutom blivit moster för fjärde gången. En liten Jakob eller Josef (själv röstar jag för Josef!), 15 februari. Fint som snus!

Och så vill jag föra till handlingarna att jag verkligen inte uppskattar diktsamlingar som är berättelser. Skriv en roman/novell eller håll käften. En bra dikt kan man läsa för sig själv. Det här ska jag vidareutveckla vid tillfälle, men tills vidare vill jag påpeka att det enda undantaget för sagda regel är Eva Ribich "Du är den enda mitt hjärta har velat". Fast där funkar faktiskt dikterna för sig själva, de blir bara ännu bättre av att läsa hela diktsamlingen.

Vårsol över staden, jag är glad och jag är snygg och på måndag kväll har jag en lagad cykel, och jag kan dansa också.

14/2 2008

Jag är mycket duktig på att tycka om människor. Att se ur människors perspektiv, ursäkta beteenden, välvilligt tolka.

Det är en talang, det också.

Vad övrigt är har jag sytt ihop en laparatomi intrakutant idag. Det vill säga en söm på säkert trettio centimeter mitt på magen. Gloriuos day. Jag skojar inte. Att sy är det roligaste med kirurgin, men det är, banne mig, roligt.

Igen (behövligt med jämna mellanrum)

Jag är inte min utbildning. Den bara äter mitt liv lite grand.

Jag är tusen andra och vackrare saker än en lite skrämd och dålig kirurgkandidat.

Så det så.

Mer om kirurgen, Mora vs Uppsala.

Jag saknar Mora. Det här var lite otippat. Jag som var helt "och nu ska jag vara fyra veckor i Uppsala, värsta lyxen!" tänker nu "om tre veckor är jag i Mora igen, i alla fall".

Skillnaden Mora och Akademiska kan beskrivas med två överläkarexempel.
Överläkaren i Mora var ganska skarp, och öppnade dörren åt mig med den fantastiska repliken "kvinnor och barn först, du får välja själv vad du är". Men han sa också regelbundet "Det är ju fullständigt lysande!". Först trodde jag att det var ironiskt, men sedan insåg jag att nä, det var på allvar. Och när jag var med på op med sagda överläkare, när en ST-läkare opererade, så kom den repliken sådär en gång i kvarten.
Sagda överläkare tittade också på mig i basker och kappa och sa att jag påminde om Karin Boye. Vilket ju var en komplimang, men framförallt, han tittade på mig och småpratade med mig och dessutom om något icke sjukhusrelaterat. Jag var inte bara kandidat, jag var folk också.

Man kan ju tycka att det är små saker. Artigt småprat och att berömma folk som står under en på hierarkin ibland. Men det händer liksom inte i Uppsala. Överläkaren i Uppsala säger saker som "Ja, ni kan ju vara på Samariterhemmet också, där är de inte lika trötta på kandidater". Eller som följande dialog:
Operationssköterskan: "Åh, det är så bra med er kandidater, jag är så glad när ni är med, då får jag en liten paus från att hålla hakarna."
Jag: "Vad bra att känna att man är till någon nytta."
Överläkaren: "Nä, ni är väl inte vana vid att någon uppskattar er alls, höhö."
Det hade ju kunnat varit en trevlig kommentar, om den varit med istället för mot.
Och beröm, beröm händer inte. Inte bara så att man inte berömmer kandidater (man påpekar bara för dem att de inte är så poppis, men det är ju inte en själv som säger det, så det kan man säga bäst man vill...), men man berömmer inte sina underdoktorer heller. Alls.

Jag börjar undra om det krävs en speciellt självplågande läggning för att vilja bli kirurgspecialist i Uppsala.

När jag var i Mora tänkte jag "hoho, det är lite lustigt här, det är stor skillnad mot medicin, de är som på Scrubs, kirurgerna, på riktigt!"
I Uppsala tänker jag "herregud, de är ju konstiga, rent ut sagt konstiga!"

Fast idag var en lite bättre dag. Och när man är en och en med doktorerna är de rätt trevliga. Det är liksom stämningen som är... konstig. Stram och macho och dödshierarkisk.

Jag vill göra AT på ett litet sjukhus. Har jag sagt det innan? Det har alltid varit min plan. Nu är jag på väg att bli fullkomligt övertygad.

Det bra är att jag är peppad på Mora, i alla fall. Alltid något.

Samt att jag sydde idag! Ett helt sår, och så fäste jag ett drän också, och jag var darrhänt och långsam med vad fanken, första gången.

Utbildningen dödar mig, del tolv.

Åter:
det är väl mig det är fel på är det inte mig det är fel på?

Man står där först med gråten i halsen och sen rinner den över och man tänker JÄVLA JÄVLA MÄNNISKA och man tänker allt hatet.

Sen går man ut därifrån med gråten över hela sig och den där jävla människan säger att jag måste ju ta att bli undervisad och att han tycker om att ha kandidater och lära upp dem och på mitt trötta arga
"ja men det är säkert mitt fel alltihop?"
säger "nä"
men inte säger
"det kanske kanske kanske har ett uns med mitt beteende att göra"
för det har det alltid. Det är alltid ens eget fel.

Jag önskar att jag kunde bära ut känslan av ilska med mig från situationen, att det inte skulle behöva glida över till alla dessa självanklagelser.

JÄVLA UTBILDNING. Rent ut sagt.
Orka två år till av det här, tänker jag, men det finns ju rara människor och bättre tillfällen. Det gör det. Memento memento.
Och kirurgen med dessa dårar till doktorer är bara en termin.

Skydda dig med ironi

Jag tänker på att våga vara på allvar. Liten och dum och allvarlig och inte med i den här sarkasmen, det här skämtet.

Att man är som vackrast då. När man är den som menar allvar. Den som är skyddslös. Den som är dum och den som inte förstår skämt.

Att det är vackert, inget att skämmas för.

Surrealism, del femtielva.

Jaha, här sitter jag på juridiska biblioteket och läser om tarm och nu har jag dessutom satt mig för att googla på "analinkontinen" och "analfistel", saker som det står alldeles för knapphändigt om i den röda boken.
Och det är ju skolarbete. Men jag hoppas att ingen av de piffiga juristtjejerna står och läser över ryggen på mig.

Min tarm fungerar väldigt bra, jag ville bara säga det.