Kurz.

Men jag lever och har hälsan, och har varit i Småland på en riktigt lyckad familjehelg, och nu ska jag bara fixa och dona lite och sen så flyger jag imorgon.

Jag hade massor att skriva men det försvinner alltid gradvis, som ett tecken på hur viktigt det egentligen var.

Jag läser Murakamis "Kafka på stranden" och den är mycket bra. Innan har jag läst ut två vietnamesiska novellsamlingar som jag nästan önskar att jag läst före jag åkte. Det är så fint att få den skönlitterära genvägen in i människor.
Och oavsett om ni aldrig varit i eller tänkt er till Vietnam så borde ni läsa Nguyên Huy Thiêp, "Skogens salt", för det är fina noveller med mycket poetiskt språk. Och även om ni håller er för klyftiga för att läsa barn- och ungdomsböcker borde ni läsa "Blunda och öppna ditt fönster" av Nguyen Ngoc Thuan. (Alla heter Nguyen!) Poetisk är faktiskt ordet för den också. De vågar använda en massa storord och vackerbilder som inte riktigt förekommer i det svenska språkklimatet. Och när man lyckas med det, när man tagit risken att bli patetisk men inte blivit det, då blir det så jämrans bra och fint.
Och så är den konkret och liksom fylld av kärlek, och citat som jag borde skrivit upp när jag läste, men som får vara min anledning att läsa om den om några år.

Detta hälsar boktipset. Nu ska jag gå på stan och växla pund, leta reseförpackning linsvätska och speeda lite.

En liten touch av hybris på det.

Ny taktik: jag har bestämt mig för att tro att jag är bra på ortopedi. Min utgångspunkt är att det här, det kommer gå som en dans på rosor, det här är ett område som jag är duktig på.

Det fungerar förvånansvärt utmärkt. Jag svarar på frågor om rotatorcuffen och båtbensfrakturer, och låtsas inte om det faktum att jag redan kan det för att det blev en del ortopedi på akuten i Mora.

Allt blir roligare så här. Hej självförtroende, det var ett tag sedan.

Är det så här folk gör? Det ante mig. Ödmjukhet gör en inte lycklig. Det ante mig. Jag har kommit på knepet!

För övrigt har jag för andra gången under min Uppsalakarriär lyckats tappa min mobiltelefon i en nationsgarderob. Bra jobbat av någon som är nykterist. Men den kom hem hel och hållen den här gången också.

Nu: påsklov. Vi hörs när vi råkas!

Flaming swords may guard the garden of Eden.

Jag funderar över om mitt rika inre liv bara ger det intrycket när man jämför det med mitt något passiva yttre liv. Eller om det är någon sorts kompensationsmekanism, att jag har en massa tid/energi över och ägnar den åt att konstruera fyrverkerier och trädgårdar och timtal av snöblandat regn inuti, stora känslor för de vardagliga småhändelserna.

Jag vet inte. Det är mycket inom just nu, det är det. Kanske är det våren, de tydliga känslorna, upplevelsen av att det inre rummet vidgats, i alla riktningar. Stor glädje, framförallt i början av veckan, men nu senast en stor, svidande känsla.
Som en tonåring: allt som känns känns mycket.

Ändå, det är en känsla av att vara vid liv, något intensivt.

Jag längtar efter ett rödvinssamtal. Efter att sitta vaken tills det är nattmörker utanför fönstret och prata om stora saker. Om drömmar, om längtan, om uttryck, om konst, om vad man vill med sitt liv. Att prata om mindre konkreta saker, att prata principer. Och att berätta små personliga saker, minnen, att prata om det som är inom.
Hur får man tag i ett sånt?


Om det konkreta livet: fyra dagar ortopediundervisning i Uppsala nu. Sedan Småland, sedan tillbaka hit, sedan Oxford (tiddeli!), sedan tre veckor i Falun med benbrott och ledförslitningar.
Det är lite råddigt. Men ryktet säger att Falun är bra, och i Småland finns det en liten nybakad systerson som jag inte träffat än, och utomlands, me god, utomlands, det ska bli härligt.

Och:
San Bernardino, Mountain goats, är LÅTEN just nu. Med versaler. Ni måste lyssna. Det är de allra finaste stråkarna, och en så mjuk melodi, men allrahelst texten. Jag läser för lite poesi nu för tiden (men det är så oändligt svårt att hitta i poesihyllan, det finns så mycket skräp där) men John Darnielle går på den kvoten.
Ni behöver texten, även om ni inte får det lilla extra av att åka buss ut mot Älvdalen och hela det vackra i Dalarna omkring er när ni lyssnar på den (oh, det var fint, den stunden).
Här:

We got in your car and we hit the highway
Eastern sun was rising over the mountains
Yellow and blood red bits
like a kaleidoscope

And flaming swords may guard the garden of Eden
But we consulted maps from earlier days
Dead languages on our tongues
Holding on to our last hope

And the day was bright and fine
And the highway sign said,
“San Bernadino welcomes you”’

I checked us into our motel and filled the bathtub
And you got in the warm warm water
I pulled petals from my pocket
I loved you so much just then

And it was hard but you were brave, you are splendid
And we will never be alone in this world
no matter what they say
We’re gonna be okay

We were safe inside
and our new son cried, “San Bernadino welcomes you”

Meddelas (tyvärr) endast på detta sätt:

(För det är ju så löjligt svårt att ge beröm, och man vet ju aldrig, jag skulle googla på mig själv ibland om jag inte hade ett så tråkigt vanligt namn.)

M, AT-läkare i Mora, du var en sann fröjd att ha som handledare. Snäll och trevlig och pedagogisk. Jag lovar att ge mina framtida patienter paracetamol som grundsmärtlindring, och att tänka på att inte ge NSAID till astmatiker. Och det gör inte ett dugg att du berättade om hur man reponerar en radiusfraktur för mig två gånger fast jag var på kirurgplacering, det var matnyttigt och dessutom är få saker så roliga som att lyssna på någon som är entusiastisk för ett ämne.
Nu är jag extra pepp inför ortopedin nästa vecka.

Ändrad 27/7 2009: nu får du fanken sluta googla dig själv! Ett år senare, liksom. :)

Ibland är det fint att vara läkarkandidat.

Jag har haft så roligt idag!

Först var det klinikmöte med patientfall, och det var kanske inte roligt, men helt handfast lärorikt: hellre en gynkonsult för mycket än en för lite, och att vara lite lömsk på patienter som söker flera gånger, det är förmodligen något lurt.
Dessutom: jag visste inte att äggledare kan snurra sig om sig själva, jag hade bara hört om testiklar.

Sedan var jag med på en sondinläggning, och det var ganska besvärligt för patienten (jag vill aldrig bli gastroskoperad) men det var hemskt intressant och doktorerna som gjorde det beskrev allt ordentligt för mig.

Efter detta skrev jag in två gallstenspatienter, som var trevliga och koncisa båda två, och jag kunde svara på några frågor de hade. Och när jag skulle be ST-läkaren signera deras mediciner var han helt till sig över min initiativkraft till att gå och skriva in patienter utan att någon frågat mig, vilket förstås var lite överdrivet, men det var så trevligt att känna sig driftig och rejäl.

I samband med lunchen hade jag en liten svacka och inget att ta mig för, och det var bara tråkig titthålskirurgi på op, men jag knallade ner på akuten och hängde runt och fick klämma på en trasig höft och skriva remiss till röntgen, och Mora ger mig Värsta Försprånget inför ortopeden, jag säger bara det.
Och jag fick beröm! Igen! Av handledaren som berömde mitt anamnestagande och herregud feedback, jag är så svältfödd, och positiv feedback, jag kommer att kunna leva länge på detta.

Därefter satt jag i och för sig och lyssnade på AT-undervisning om arytmier, och min längtan efter kardiologi är verkligen försumbar, alltså herregud EKG, jag glömmer hela tiden bort allt jag lärt mig, enkla saker som att komma ihåg att kolla efter p-våg, och var fanken tog mina kunskaper om grenblock vägen, och vilken avledning motsvarar vilket koronarkärl, och aaaaaah!

Jag avslutade dagen med kvällsjour tillsammans med en snabb och snäll AT-doktor, och jag har sett så många ortopedpatienter så att det kryllar ur mig, och som grädde på moset avslutade jag med att ta en kirurgpatient Helt Själv, och få göra hela inläggningen av denna, och jag kände mig som en riktig doktor där i ett svindlande ögonblick, och det var
så roligt!

Åh, hörrni, jag är inte på fel plats, jag är helt okej, jag klarar mig fint, jag gör ganska bra ifrån mig, och jag har riktigt roligt, och jag kommer kunna trivas med att jobba med det här.

Frihetskänslan!

Och jag tänker tanken på att göra AT i Mora, flera gånger tänker jag den. Det är ett så fint litet sjukhus, lagom stort, och AT-läkarna är resurser som gör nytta och som man vill få att stanna kvar, och folk är snälla mot varandra och verkar gilla sina jobb och det är ingen konkurrens i luften.
Mora är i och för sig en liten stad, men jag gillar småstäder, och det är vackert här. Det finns ett bibliotek och det finns ett par klädaffärer, och det finns en jättebra tygaffär och vad mer kan jag begära? Jag skulle kunna flytta hit, jobba här, hitta en kör att sjunga i, dra igång en skrivgrupp (det finns garanterat fem sex skrivande personer här och det räcker ju) och trivas med mitt liv.

Jag har så lätt för att slå rot, fyra korta veckor här (söndag-torsdag) och jag har redan slagit små små rottrådar till den här platsen.
Men det är ju världens bästa: att jag kan trivas nästan var som helst.

Frihetskänslan i det, också.

Jag är så glad. Nu ska jag gå hem och fixa mig något att äta, eftersom jag inte ätit mer än en havrekaka sen lunch, men jag är ju den borna jourdoktorn som kan hantera hunger som en gudinna, och jag hade mer lust att skriva det här, för den här känslan, den vill jag minnas.

En hel värld, inom.

Helt kort:

att plötsligt öppnar sig medvetandet som ett fält och det ryms så jäkla mycket i en, när man är människa, har ni tänkt på det? När jag släpper stadigoron blommar det av bilder och fantasier och magpirr och små vardagliga men annorlunda tankar. Den här känslan av att tänka en tanke som inte är nött, av att det oerhörda i människosjälen är också i mig, den känslan.
Att svindla lite inför sig själv.