Sammanfattningsvis.

Bara en påminnelse till mig själv om att tillvaron ganska mycket går min väg just nu. Det är roligt på utbildningen, jag har det sommarjobb jag ville ha, jag har den pojkvän jag vill ha, idag har jag träffat Sanna och det var så fint (och för länge sedan), jag har köpt en doppresent åt pyret, jag har nya fräscha kläder, jag är fortfarande glad åt den där novelltävlingen, jag får skjuts hem över Valborg och min cykel fungerar igen.

Fint att leva. En promenad i kvällningen igår och så vackert ljus och så vackert i hjärtat och som det är nu är det värt att vara skör och emo ibland för when it comes it's oh, so, det är det.

Kosack violett

är den bästa opmössan! Så här snygg är man i den. Också på bilden: blå operationsmjukiskläder (helsköna!) under en vit läkarrock (föredömligt, när man är utanför op). I bakgrunden: unisexomklädningsrummet (värsta Ally McBeal....) med läckra orangea skåp.

Igår gick jag med narkosjouren. Det började lite långsamt men slutade med ett kejsarsnitt, och det var helt häftigt och gjorde mig fortplantningssugen. Och sugen på att få skära upp en livmoder... Samt att jag nästan började gråta när barnet kom fram.

Gick från sjukan 00.25, kom hem (jäkla cykelpunktering, men nu är den lagad) 01.10, gick upp kvart i sju idag.

Annars var gårdagens händelser ännu en schysst opstart med den finaste av tyska thoraxnarkosläkare och en nålsättning för CVK. Jag har stuckit nålar i en människas hals, precis jämte pulsådern. Det gick fint, den finaste finska thoraxnarkosläkaren handledde mig, även lite lagom rent handgripligen.

Samt, mycket märkligt, en medelålders läkare som kände igen mig från att vi åkt samma hiss i tisdags, en (1) gång, sa att han noterat att jag var så "glad och vacker" och hjälpte mig hitta till anestesiexpeditionen där jag skulle hitta jouren. Perplex är bara förnamnet.

Men anestesiolog (=narkosläkare) är fortfarande med på listan över tänkbara specialiteter, i alla fall. Fint liv. Jag undrar hur jag ska kunna välja bort att söva folk, sy i folk, psyk, frakturer eller autoimmuna sjukdomar, vilket är mina favoritsaker hitillls. Men när det är på det hållet, att ha svårt att välja bort istället för att välja till, är det trevligt.

Propofol att drömma en dröm på.

Anestesin: både "giv mig propofol och en säng och låt mig slippa allt annat" och "men det här är ju roooooligt!" Det senare överväger faktiskt.

Men hur förklarar man för en civilperson glädjen i att köra in ett böjt metallblad i en sövd persons mun, trycka undan tungan och köra ner en liten slang hela vägen ner i luftstrupen, utan att framstå som skvatt galen?
(Min andra intubation för dagen gick helt bra och jag såg precis vad jag gjorde och det är kul då, på allvar.)

I sommar jobbar jag som undersköterska på akuten på Akademiska, så att ni vet vad ni ger er in på om ni blir akut sjuka. Det ska blir roligt, jag är peppad. Dessutom har jag lyckats slingra mig ur min plan B, så nu är det bara bra.

Nu: dags att lämna in cykel. Punka imorse på vägen till sjukan. Men hann i tid gjorde jag, heja.
Surt dock att cykeln passar på nu, när jag har Ont utav helsike i min stukade fot och börjat fundera på hur jag ska få en ortoped att klämma lite på den, om det är något brutet trots allt. Jag skulle passat på förra veckan. Det ante mig.

Och, just det. Propofol: intravenöst narkosmedel.

Happy go lucky.

Egentligen ska jag vara ute i solen, det är planen.

Men alltså: Sound of Music i singalong-version. Mina vänner, det blir inte bisarrare än så. Eller roligare. För en som älskar att prata under film, så är det härliga tider att få utropa "nej men jävulen, ful mössa!" i en hel biosalong.

Vårsolen, finkursare, glass, övningstittande på alptopparna kvällen före, "hela kören i sängen och inga ben i golvet!", gratulationer, lite anestesi pluggad inför placeringen, stekt halloumi, nya snygga t-shirts, pojkvänsglädje.

Bara så att ni vet.

Novelli novella

Om man vill läsa den där novellen, och så de andra prisbelönta, så ligger de nu på:

http://www.medfarm.uu.se/konst_lakekonst/pristagarenovelltavling.html


(Vad övrigt är är jag så jäkulskt less på ortopeden, eller mest på att Ta För Mig och ordna sysselsättning åt mig själv Jämt. Men bara en dag till. Och anestesi är säkert Mycket Roligare...)

Helgepos.

Det går verkligen inget vidare med mina Oxfordbilder. Nu sitter jag vid en dator, med gott om tid, kamera, sladd och allt, men inte fanken fungerar det. Argh. Jag vill bildpyssla och skriva kommenterar och allt medan jag ännu minns.

Men jag har saker att berätta, ändå.



Jag har stukat foten. Något tilltufsat ligament där nere bland metatarsalbenen. (Fast spörs vet vilket.) Men det gör i alla fall mindre ont än igår. Ironiskt nog när man går på ortopeden.




Jag har ett sommarjobb, men inte Det Jag Helst Vill Ha. Jag tänker låta mig hoppas på Det Jag Helst Vill Ha i typ en vecka till. Sen ska jag resignera. Jag peppar för sommar i Uppsala, i alla fall. Äta jordgubbar vid ån, cykla till Lyssnaängen, ligga på en gräsmatta i Flogsta och läsa böcker. Det reder sig.



Nu har jag varit två veckor i Falun. Ortopedakuten var, föga otippat, roligare än avdelningen. AT-läkarna är, föga otippat, trevligare än ST-läkarna. (Note to self: bli en trevlig ST-doktor. Hur svårt kan det vara?) Jag har inte gjort särskilt glammiga saker i veckan, direkt. Assisterat lite på några operationer. Allt är verkligen roligare när man får vara sterilklädd och i såret. Det låter lite vrickat när skriver om det, men jo.

Och det bra med veckan är att jag två gånger har fått beröm för mina enstaka suturer, av två ganska osoliga doktorer. Jag börjar få in snitsen, helt enkelt. Det är fint att det märks att jag tycker att sömnad är verkligen grejen hela dagen med kirurgiterminen.
Dessutom: den ena patienten fick jag sy efter att ha frågat "Kan inte jag få göra det där?". Alltså: Jag Tog För Mig. Heja på.

En vecka kvar av ortopeden, sen blir det Uppsala resten av terminen, och på termin nio är man visst bara utlokaliserad i tre veckor. Jag tror ändå att jag kommer att sakna det lite. Söndagsångest, jo, men väl ute är det ganska trivsamt. Betald semester från sitt vardagsliv. Ny plats. Ingen prestationsångest för det där med att ha ett liv utanför studierna.

Men det har jag ju, egentligen. Igår matade jag fyra favoritkursare med kladdkaka ute i Flogsta, och sedan var jag och Johan ute och åt, på Kalmars vegetariska restaurang. (Gott, men nationslångsamt, förstås.)

I övrigt har jag att rapportera att jag har gått och blivit körordförande och körförmaninna, i min frånvaro. Hepp! Men jag var vidtalad. Och eftersom jag på något märkligt sätt har blivit tredje äldst i min kör (hallå, jag är född 83, ettaniaåttatrea?) så var det kanske inte så otippat. Det skadar ju aldrig att ha ett par snajdiga titlar...

En annan bra sak med utlokalisering: småstadssecondhand. Värsta bästa. Från Falun:
1 ärtig sjuttiotalsklänning (som var perfekt till nationskörsfestivalsgasken!)
2 piffiga sjalar
1 hederlig flickbok
1 bok ur Vita Serien
1 mycket söt handväska
1 vitt blixtlås (till tilltänkt sommarklänning)
Alltihop: 95 kronor, och det utmärkta samvetet i att återbruka ting.
(Och tips till någon med lite mindre fötter än jag, 35-36 istället för 36-37: det finns två jätteärtiga pumps på Röda korset i Falun, blå och röda. Men det var för små. Jag lämnade dem med en liten suck.)


Jag läste, för ganska länge sedan, att människor med dåligt självförtroende dras till varandra. Jag antar att det är så. Idag läste jag ett par gamla brev, från gamla vänner, och det var så mycket sprött i dem och jag ville klappa dem mjukt på kinden och säga "men ni är ju fina människor, var inte rädda!" men man kan ju inte gå tillbaka i tiden, och jag har tappat dessa människor nu.
För den delen upplever jag samma sak när jag läser mina egna gamla dagboksanteckningar. Lilla hjärtat. Var inte så rädd. Ingen vill dig så illa.
Jag tycker att det går framåt med mig, glädjen och självförtroendet, men jag vet inte. Det har jag tyckt ganska länge. Det tyckte jag för säg fyra år sedan också. Och nu, den hon var, det lilla hjärtat, jag vill vyssja och trösta henne också. Hon som kände sig starkare och bättre och ömkade sextonåringen.
En känsla av att framåt, men vad som egentligen händer, vilken rörelse jag är i? Här skulle det passa bra med ett par långvariga vänskaper. Men det är ju inget jag saknar annars.

I alla fall, när jag läste det här om att människor med dåligt självförtroende dras till varandra så var poängen att det borde man akta sig för, annars drar man bara ner varandra. Och det är ju logiskt, på sitt sätt.
Men de där med sina glansblanka självförtroenden, de har ju inte de här erfarenheterna, och de förstärker förstås inte ens självförtroendebeteenden men man känner sig så felkonstruerad, så ensam?
Och det att visa svaghet för varandra, är inte det ändå något av det vackraste man kan som människa?

Jag kom att tänka på det här igen i veckan, när vi pratade sommarplaner i Falun och jag sa att jag inte ens orkat söka läkarassistent till sommaren, för jag trodde ändå inte att jag skulle få någon, och en av mina kursare skrattade till och sade "men gud så sorligt, att inte ens försöka?". Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag inte vill vara betald kandidat i sommar, jag vill ha ett Riktigt Jobb.
Men sen tänkte jag på det, på självbild och självförtroende och allt med det. Och på vad jag tror om mig. Och på vad den kursaren tror om sig. Och om att jag egentligen inte tror att jag (och andra kursare som också inte ens orkar söka) är så mycket sämre.
Men han har en läkarassistenttjänst till sommaren, och det har inte jag.

Så det kanske är dags för det igen, självpeppet:
Jag har vunnit en novelltävling. Jag skrev 2,0 på högskoleprovet när jag var 17. Jag har vunnit DN:s nutidsorientering. Jag har varit med i ett frågesportsprogram på tv. Jag hade höga betyg.
Jag är lite klyftig.

Även om jag tänker mig att det kanske är vissa andra som har bättre självförtroende än de borde ha, så kommer jag inte kunna ändra på dem, och det vore väl inte så trevligt heller: "hörru du har alldeles för bra självförtroende jämfört med vad jag tycker att du borde ha".
Däremot kan jag ändra på mig själv. Och bli lite dryg och lite självgod och höja hakan några millimeter för högt. Och göra Karriär och fylla ut min plats i tillvaron.


Det vart ju långt. Nu ska jag hem och äta något, jag håller på med dåliga matvanor a la anorexi eller jour, och det är ju onödigt av mig.

Avslutningsvis hittade jag en diktsamling av Lina Ekdahl i min bokhylla när jag sorterade allt i perfekt bokstavsordning igår (ah!), och det verkar lovande. Ett tips, tror ajg.

Toodels!

Falun, 7 apr.

I förrgår var jag lycklig, igår var jag vid gott mod, idag är jag Trött och modfälld.

Ömsom sol ömsom blötsnö. Det är ju så. Men det är mer glädje än motsatsen, det är det.

Imorgon åker jag till Ludvika 06.50, det tyckte jag lät som en bra idé och jag har bara mig själv att skylla. Jag hoppas på att ortopedisk dagkirurgi lever upp till förväntningarna.

Herregud vad tråkig jag är.

Men så här i stället då:
Helgen var fina livet, Nationskörsfestival och körhjärtat igen (även kören ömsom, men i lördags var det kärleken). Och vi skötte oss fint.
Jag hade en trevlig sittning på kvällen, med underhållande människor till bordet, och sedan dans dans dans. Och basstämman, mina hjältar, stannade kvar till stängning och gjorde mig sällskap på dansgolvet.

Kom hem med smutsiga fotsulor eftersom jag sparkat av mig skorna på dansgolvet. Säger nog.

Nu: utlokaliseringssängen, en bok, en satsumas.

Glädjeämnen och fröjder.

Oxford var lovely på alla sätt och vis. Bilder kommer så småningom. Jag vill gå på ett gammalt engelskt college, sova i en 1700-talsbyggnad, strosa bland påskliljor och lysande grönt gräs, tävla i rodd och lyssna på söt engelsk dialekt. I brist på bättre är jag i Falun, på patienthotellet Ängsklockan, och försöker lära mig saker om ortopedi. Men det är helt okej, det med.

(Mitt mjuka hjärta för töntiga gamla akademiska traditioner är nu som det är. Jämför känslan för manskör.)

Jag har vunnit en novelltävling som ordnats av Akademiska sjukhuset. Ikväll var det prisutdelning. Jag var inte där, ety jag var i Falun. Det var lite bittert, ett ögonblick i berömmelsen, men å andra sidan: Jag Vann. Mitt skrivarsjälvförtroende dansar rumba, och tycker att det här sannerligen var vad det behövde.

Jag är lite bra. Den där novellen, hopskriven på jävlar anamma en vecka innan datum för sista inlämning, var lite bra.
Eller, till och med Bäst av de tävlande. Hur många det nu var. Och vilken kvalitet det var på det. och så vidare. Men så ska jag inte hålla på.

Jag är glad, i alla fall, fattas bara annat.

Och det var vad jag hade på hjärtat idag.