Here comes summer.

Hej bloggen.

Idag: kirurgitentamen. Gick kanske. Jag fick tre poäng under godkänt när jag rättade mig själv, men det brukar uppkomma mystiska bonuspoäng av typen "du försökte ju och det var inte helt åt helvete", så jag tänker mig att det gick ändå.
Ortopedidelen däremot är trygg och säker. Karpaltunnelsyndrom är det bästa!

Ikväll går jag på V-Dala-körens vårkonsert, och grillar med klassen. Det är ganska enkelt. Tills dess tänkte jag mig gräsmatta och jordgubbar.

På måndag börjar jag jobba. Någon gång i nästa vecka beställer jag mig en dator, tror jag, om jag bara kan bestämma mig för vilken, och så där. Men i alla fall. Sen kommer det bli alldeles för mycket av det här.

Just nu är det alldeles för mycket av det här också, faktiskt. Ut vill jag. Ut ska jag. Sommarlovshelg, hej och välkommen! Jag har längtat.

Visst är det borgerligt med bal. (Men ljuvligt, likväl.)

Skimmer in i blodomloppet, trots att det började i uppförsbacke, jag fick ingen serenad och den där tröttheten som satt i. Men på något sätt redde det sig, blev roligt, fin mat och konverserande och en riktigt klämmig sjungning och tal och skålande åt rätt håll och riktning och en skojig bordsherre. Jag hade kanske velat dansa något varv styrdans till men i övrigt lämnade släppet, eller för den delen kvällen, inget övrigt att önska.

Sedan hem i natten, och det var grått och en smula regnsjukt men det ljusnade, och som fåglarna sjöng, det var som om de ville linda kvitter runt hela det gryende himlavalvet. Och de lyckades ganska bra, får man nog säga.

Jag har kört balklänningen i tvättmaskinen på snällaste programmet och det klarade den utmärkt (det rätta vore förstås att kemtvätta den, men As If). Nu ska jag tentaläsa kirurgi här, jag sitter på biblioteket och har börjat med att studieflykta.

3 plus leukocyter,

T Furadantin 1 x 3
(Raraste avdelningsläkaren.)

Sista avdelningsdagen på månader och jag gick hem med mitt recept vid tiotiden.

Så trött, ner mot bottenlösheten.

Orkar inte riktigt anstränga mig. Orkar inte kallprata. Hela kvoten har tagit slut. Måste orka igen innan sommarjobbet börjar, annars blir det inte bra.

Orkar inte anstränga mig med människor och blir hopplöst svår att prata med och känner mig ensam och trött och orkar än mindre.

Börjat tentaplugga, lurar mig själv med en fin skrivbok, fungerar faktiskt lite (så lättfintad).

Imorgon ska jag dansa i blå klänning med skimmer, jag hoppas det bästa av det.

Papper papper.

Personbevis är verkligen det löjligaste ever nuförtiden. De måste vara så vansinnigt lätta att förfalska?
Och det är ju bara folkhögskolorna som vill ha dem, vad ska de med sådana papper till? Adressen måste man ju ändå fylla i på ansökningsblanketten... Pfö.

Nåja, jag hoppas att det ligger ett som kommit med posten nu idag, som jag kan kila hem och stoppa ner i ett annat kuvert, tillsammans med min ansökan till Tärnas fördjupningsskrivarlinje, en distanskurs. Jag sökte förra året, men då slarvade posten bort min ansökan, och jag hade annat att tänka på under sommaren så jag tänkte inte mer på det. Men nu är det nytt år och nya möjligheter, och jag borde visserligen tentamensplugga (nu) eller göra mitt projektarbete (parallellt med nästa termin) men man ska ju ha roligt också. Och projektarbeta kan jag säkert göra lite simultant.

Jaja, påminn mig om det här om jag blir stressig och gnällig sedan när jag ska göra allt det här och körordförande mig och körförmanna mig. Men söka kan man ju alltid, det har aldrig skadat någon.


Annars: det är så jävla jävla hemskt med både Burma och Kina, cyklonen och jordbävningen. Och jag och Johan tittar på Rapport, och det är gråtande människor som hukar under färglada paraplyer och det är hela skolor som rasat över hundratals barn, och sedan berättar nyhetsuppläsaren att
12 britter och 15 amerikaner saknas
från ett naturreservat där de har tittat på vilda pandor
och det är ju så det fungerar, tiotusentals döda kineser men det viktigaste är vad som händer med västerlänningarna.
Det är ju så. Nyhetsvärdering. Men det smakar beskt i munnen.

Bilderna från Kina och deras täckkappor och färgglada paraplyer och regnet regnet och jag borrar ett hål i mitt hjärta för tanken: det kunde lika gärna varit jag. På inget sätt har jag förtjänat att leva i ett land där berggrunden är stabil, och inga cykloner kommer. Jag har bara haft den turen.


Nåja. Nu ska jag inte fastna här på ett kandidatrum med internet och skrivare (även om det är en lite förförisk tillvaro).

Notera: inte ett jädra kandisord i hela inlägget! Jag är en fri, icke hjärntvättad kvinna. Att jag kände behov av att påpeka det förtog förstås lite av effekten. Men ändå! :)

Mitt liv i bilder.

Hej på er. Nu blir det bilder. Jag har visserligen precis lagt upp en massa på Facebook, men det här är ju min blogg, och det är här det händer. alltså:

Josefpyret ska döpas. Förbaskat söt unge, den här också.


Morbrormoment.
Jag och Johan utanför kyrkan, på tipspromenad.

Fredag och jag slutar 13.00 och tillbringar eftermiddagen i Stadsparken. Jag borde förstås tentaläsa, men det är mer än 20 grader varmt och man ska leva också. Jag ligger alltså under ett blommande träd och har mig.
Ungefär så här då.



Wikdag och Johan och jag hänger på en brygga och begrundar Lårstaviken.

Så här.

Vi hittar en kopparödla på stigen.

Och så hittar vi ett slott.

Och på hemvägen fastnar vi i Ramsta. Men det var i alla fall tur med vädret.

Nämen alltså.

Er egen emokandidat hälsar: muäh. Jag vill inte.
Jag vill inte känna mig dum i huvudet och i vägen och inkompetent och fånig i fem härliga kliniska dagar till.
Och jag vill inte börja plugga till helterminstentamen den 30 maj, men jag vill förstås än mindre köra på den, så det är bara att bita ihop och sätta igång.

Min handledare är en jättefin kvinna som kallar mig för sin kandidat och håller ordning på mig, och det är lärorikt med mottagning men det gör en så passiv att sitta där och lyssna lyssna lyssna, och jag har tillbringat hela veckan på mottagning, känns det som.

Och jag har inget schema för sommaren och det vete fan det här om jag ens har något jobb och jag borde förstås ringa schemaansvarig som skulle höra av sig till mig. Men när man inte vill, inte vill mer än att få lite sovmorgon och lite förkylningsfrihet och vad fan, ge mig chokladpraliner och en god bok och en solvarm gräsmatta och en ask jordgubbar och lite nackmassage och ett halvdussin trekvartsleggings i schyssta färger och något som tar mig någonstans.
S'il vous plaît?

Come shine.

Jamen jag vet inte. Kristi him blev liksom bara logistik och förkylning. Urologerna är snälla och rara men urologi är inte det mest spännande ämnet. Detta har hänt, liksom: jag har haft mitt pekfinger i många mäns ändtarmar. Och känt skillnad på några olika prostataformat, för all del, och det är ju bra och viktigt att kunna, men som framtida specialitet? Nää.

Det fattas två uns glitter över mig och min värld just nu.

Men jag har gått alla mina jourer och det är vår. I alla fall.