Den vackraste av årstider.

Linden blommar, jasminen blommar. Luthagsesplanaden på cykel och dofterna under träden, förbi vitbuskade blommor.

Jag är lite ensam, lite ledsen, lite modfälld. Lätt att lämna. Tyst och tråkig och inkapslad. Med en krafsande längtan åt obestämbara håll.

Sommaren gör mig tio år yngre. Inte på ett bra sätt.

Men det är vackert. I alla fall.

Vad övrigt är.

Jag sitter hemma hos Johan, ska jobba kväll och tänkte skriva lite här innan jag går ut i det vackra vädret.

Efter förkylning och mensvärk håller min kropp på och reder upp sig och beter sig. Det känns fint.

I slutet av juli tar vi tåget till Berlin, det är planen. Jag vill boka allting, nu genast, Johan tycker inte att det är så bråttom. Men jag vill ha alla biljetter, till Malmö och till Berlin och hem igen, och jag vill ha ett hotellrum bokat, och jag vill kunna släppa på min förväntan ohejdad. Främmande stad med Johan, kyrkogårdar och gator, Spree och Unter den Linden, parkpicknick och Apfelstrudel. Jag har varit i Berlin två gånger, men första gången var jag typ nio år och mest bitter över att jag inte förstod tyskan, och andra gången var en dag i förbifarten när jag var på tvåveckorsutbyte i Neubrandenburg på gymnasiet. Nu däremot, tänker jag mig att gå runt i stan och hanka mig fram på gymnasietyskan (jaja, man förstår ju hälften av tyskan bara genom att vara svensk) och gå mig ömma fötter och göra staden min i flera dagar.

Dagens arbetspass är mitt första egna, där jag ska klara mig själv och inte gå bredvid någon. Jag har haft den längsta introduktionen i min yrkeskarriär, tre hela veckor, så nu får det banne mig vara på tiden. Bara ingen förväntar sig att jag ska smäcka i katetrar och assistera vid rektoskopi på löpande band, för det har tyvärr inte inträffat under hela introduktionen. Men det reder sig. Det är ju inte kärnfysik, det här.
(Om jag skulle råka bli neurokirurg (otippat, men vad vet man?) måste jag börja skoja med min bror om att det jag gör inte är kärnfysik, medan det han gör inte är hjärnkirurgi. Hehe. Det kan vara det bästa argumentet för en karriär inom neurokirurgi hittills.)

Vad övrigt är har jag sytt klart den svarta kjolen, vilket bara tog någon månad... Men jag är mycket nöjd och känner mig pysslig, och nu planerar jag vilt för nästa plagg, som jag tänker mig att jag ska kunna sno ihop på någon dag. Det är något tillitsfullt i detta att inte lära sig av sina misstag.

Jag har på senare tid lärt mig att jag nog inte är funtad för nattarbete. Den glada nyheten är att jag kommer att vandra runt som ett levande lik natten mellan fredag och lördag, men sedan är det slut med det för sommaren. Jag tyckte att det var förbryllande att jag fick en natts introduktion och sedan ett nattpass, och det är förbryllande, men det är skönt också. Det var en surrealistisk upplevelse med dygnssnurrande. Jag gillar att gå och lägga mig när det mörknar och att vakna när det ljusnar, jag är en enkel människa. (Återigen, grattis till mitt yrkesval, men det är ju en senare fråga.)

Det är ju massor av saker jag tänkt skriva om, men nu minns jag dem visst inte. Då var det väl inte så viktigt.

Det går ganska dåligt med datorköpandet. Ett tag gick det undan lite, när jag listade 2 GB internminne, massor av USB-portar, 15,4tums skärm, två års garanti, tv-utgång och så vidare. Två års garanti var den bästa avgränsaren, då blir det ASUS, LG eller Toshiba, men sedan vet jag inte. Jag skulle vilja hitta en dator som hade alla mina kriterier men dessutom var ljusblå, eller dylikt, något som skilde ut.
Jag har lagt perverst mycket tid på att surfa på datorer men det hjälps inte mer nu, tror jag. Men beslut, det är inte mitt starkaste kort (det där yrkesvalet x2). Om jag klickar på det ena nu så kommer jag, strax efter, inse att det andra är bättre. Ve.
(Om man vill tillägga något, framförallt vad det gäller märkesfrågan, så är det verkligen jättefritt fram.)

Nähäpp, inte roligare än så här. Ni ska jag bädda här och ge mig av. Tching.

"Är du en oskyldig flicka?"

Hej, jag har ledig dag och hänger hemma hos Johan så här på morgonkvisten. Klockan tio ska jag bege mig till sjukhuset, men jag ska vara försöksperson och inget annat, och det är jag pepp på. Jag ska få se hur min hjärna ser ut, bara en sådan sak.

Annars är det strävt, ganska mycket, och jag känner mig ofta dum och lite i vägen och som ett ryggradslöst djur.

I lördags tog jag med Johan på födelsedagsutflykt till Stockholm. Hötorgsburgare och "Den allvarsamma leken". Mitt stackars födelsedagsbarn var förkylt och vi tog ett tidigt tåg hem sedan. Men det var fint med en utflykt.
Pjäsen var... jag vet inte. Den drev lite med dem, Arvid och Lydia, och för all del Dagmar också, och nej, vitsen med boken för mig är att den berättar så rakt och utan fördömande om de tafatta människorna och deras handlingar. Den är inte en vacker kärlekshistoria, Arvids och Lydias, det är klart att den inte är, men den är på allvar, och man kan förstå dem. Jag tyckte inte att pjäsen var tillräckligt lojal med Arvid och Lydia.
Dock är jag fortfarande en sådan kulturnybörjare att det alltid, alltid är roligt att gå på teater. Och det fanns fina ögonblick där allt fick vara just på allvar, och naket, och hjärtskärande i solkig vackerhet.

Nu måste jag skynda mig här. Svisch.

Åkerns ädla säd

När jag var ung och satt på internet hade jag en krets internetvänner. De människorna. Det går så jävla bra för dem.

Jag tänker på självförtroende och dess begränsningar. Det var tydligt där med fakultetsmänniskorna. Forskning, det är utanför min tilltro till mig själv. Forskning och akademisk karriär.

Likaså humaniora i allmänhet.

Likaså litteraturen och att skriva och få utgivet något som är Bra På Riktigt.

Så märkligt egentligen, det inser jag ju, att därav bli läkare. Men men. Jag kommer i alla fall inte bli arbetslös.

Man kan ju försöka trösta sig med att jag kanske inte ger ut böcker eller skivor, men jag kan hålla fria luftvägar och sätta enstaka suturer och se ganska små frakturer på röntgenbilder. Fast det är ju sånt som alla kan lära sig (faktiskt), och det är ju inte särskilt kreativt. Och jag klarade kirurgitentamen och prickade in medelpoängen precis (o, min medelmåttiga kandidat). Inte för att det spelar någon roll när man väl klarat tentan, men ändå...

Självförtroende. Vad man tror om sig själv, vad man tror att man klarar. Vad man begränsar sig till.

Det här låter inte som en glad text, det är det kanske inte heller. Men jag är glad. Jag har två lediga dagar, och ikväll bjuder jag människor på mat och imorgon tar jag med Johan på födelsedagsutflykt. Sommaren är lite mindre tryckvarm och solen gör mig gladare nu än i trettiogradersvärmen. Och det blommar, det blommar.

Visst är det fint med prästkragar?

9 juni 2008

På hemvägen möter jag två igelkottar

Jag går på fakultetsmöte,
medicinska och farmaceutiska.
Salen är full av emeriti
med silverteckning och ljusa kavajer.
Själv har jag min grönprickiga klänning
(hemsydd) och är alldeles för ung.
Människor pratar i en kvart var
med färglada bilder om knivskarp forskning
och de vet mer än någon annan i världen vet om
just detta.
I kaffepausen är det stora mackor
och alla känner varandra. Jag är en
klargrön tittfågel. Dricker te och ögnar
när mina föreläsare ler mot varandra.

Sedan är det middag,
och den är förstås på slottet
och i rikssalen. Jag tittar på utsikten, den
är samma som för ett år sedan, vårbalsnatt i slottsbacken
när vi väntade in soluppgången.
Den är samma, bara högre upp.
Jag dricker alkoholfritt bubbel
upphällt ur vacker flaska
tills det äntligt börjar. Det börjar med musik,
en kvartett och en pianist, de spelar
Schubert så att det yr
med nätta händer
och de ser bara på varandra när de börjar
och slutar
men blickarna är bottenlösa då.
Jag drömmer mig bort i tredje satsen
men applåderar så att händerna pirrar,
efteråt.

Middagen är bordsplacerad. Vi konverserar
varandra, min bordsherre är artig. Snett
över ler en vacker medelålders mot mig
när herrarna vice landstingsdirektör och professor
blir lite för borgerliga. Men vi är alla överens om
den amerikanska politiken.

Vicerektorn talar först, och mitt i det långa talet
fina ord om kulturen, och om mig
och om min mina ord, och det bultar så blygt i kroppen.
Han får ropa mitt namn två gånger
och jag får stiga upp och ta emot ett fång
blommoer, som jag inte vet var jag ska göra av.
Man klappar händerna åt mig, och jag
hejdar mig med näppe från att niga.

Jag går hem lite tidigt. Det är mycket
tal, och jag har tidigt imorgon. Jag smiter ut
och personalen säger hejdå till mig.
Blommorna har vilat i en hink vatten och
nu har jag dem i handväskan. Jag rör mig
lättare än luft genom dessa vackra salar.
När jag fäst min cykelhjälm ute vid stället
möter jag violionisten, han kommer gående med sina blommor. Han
gratulerar mig. Jag säger
"Det var fint! När ni spelade!"
och han säger åt mig att cykla försiktigt. Jag säger
"Det samma" och det är lite fel
men det är försommarkväll och jag är ung och glad
i en grönprickig klänning, och i det skymningsljus
som är det tätaste den här natten mörknar till
cyklar jag så lätt om tramporna.

Som händer:

Jag läser böcker. Jag skriver litegrann. Jag går på introduktionspass. Jag är gräsänka. Jag träffar människor. Jag går lite sönder inuti av människor. Jag läser fler böcker. Jag är ute i solen. Jag plockar blommor. Jag promenerar. Jag läser andra böcker. Jag trär om symaskinen med annan tråd. Jag fikar. Jag stryker mig över håret. Jag lagar vegansk mat och dricker mjölk till. Jag tar hand om mig.


Det är så lätt att gå in i sig själv, bli i sitt eget sällskap, bli någon man tycker om där. Men det håller inte. Spricker och trasar sig, om inte när man är i ensamheten så när man går ur den.
Och lösningen på det är inte att vara mer ensam.


Sommaren är inte min lättaste årstid. Det är inte det lättaste när man ramlar ur sina vanliga sammanhang.


Jag längtar efter regn. Liljekonvaljen har redan blommat över. Naturen rusar förbi mig, kära sommargrönska, stanna ett ögonblick i mina händer.


Nu ska jag på sammanträde och middag med medicinska fakulteten. Det ska bli spännande.

Juni, fjärde, tvåtusenåtta.

Lite lite internet. Inte så att jag sätter mig och surfar och jämför datorer och beställer en. Det kommer.

Tre dagar på akuten nu. Det är skojigt. Jag får dock inget grepp om vad som är mina arbetsuppgifter, egentligen. Som tur är har jag ett bra tag kvar att gå dubbelt.

En rolig detalj är vad man får göra som undersköterska (jag får till exempel inte sätta id-band på patienter!) och vad man får göra som läkarkandidat (jamen nu har du väl satt ett par perifera venkatetrar, nu klarar du det själv). Undersköterskevarianten är förstås patientsäkrare. Men det är onekligen lustigt att över en helg ha blivit Mindre Betrodd.

Vad övrigt är? Inte mycket. Jag följer den där serien om den fina dirigenten som startar en kör på en engelsk pojkskola med största förtjusning. Brittisk engelska och gosskör och den är som klippt och skuren för mig, faktiskt.

Och så läser jag Margareta Strömstedts "Natten då de hängde Ruth Ellis" och den är helt ljuvlig och jag är riktigt glad att jag äger boken, den har enorm omläsningsfaktor.

Samt: Yes please Markus come to me! Markus Krunegårds soloskiva, Markusevangeliet, är grejen hela dagen. Crescendona. Texterna. Syntarna. Rösten hans.