tisdag 30 september 2008

Västkusthjärta.


Jag var i Göteborg i helgen, träffade Lisa och bokmässade och kyrkmässade och hade det bra. Och som omväxling har jag lagt upp bilderna på gamla lekatt, här. Det är en särskild charm med html och att ha kontroll, men det tar förstås lite längre tid.

Bokmässan var trång och varm och konsumistisk, men jag hade inte räknat med annat och det var roligt så. Det var så länge sedan jag var där, det var lustigt att komma tillbaka. Och det var sig likt.

Nu är det en veckas röntgenkurs, och det här med halvmörkret för att man ska se bilderna ordentligt, det är svårt att inte nästan somna av det. Annars är det roligt, men det här med dagsljuset är ett allvarligt aber med den specialiteten.

Jag skulle kunna skriva långt om läkeriet och rollerna och det att gå in i den rollen, hur den slukar en med hull och hår och strör lite glitter över uppslukandet. Jag ska skriva om det, någon gång. Att vara medveten åtminstone när man går med hull och hår in i något som lätt stjäl hela ens identitet.

Jag tycker mycket om att utbilda mig till något konkret, nyttigt, sinnligt. Det är värt sig. I Göteborg tänkte jag att jag faktiskt är glad åt att inte skriva för att leva, och inte på ett rönnbärssurt sätt.

Men det gäller att vakta sin identitet likväl. Och sina lojaliteter. Och inte bara uppgå i kollegialiteten utan att tveka.
(Vi-känslan i läkarkåren! Herregud, ni kan inte tänka er. Som en sekt fast pyntat med "vetenskap och beprövad erfarenhet" och den empatiska godheten och allmänhetens milda blickar.)

Lyckan är i en hörlursstund i gullövshösten med Sufjan och 50 states song, och i att alldeles strax få börja i en ny och vackrare pappersdagbok. Håll mig i det.

Också: återigen tanken på gud, på religionen, på det vackra i konjunktiven i fader vår. Riterna och liturgin och katedralernas rum. Korstecknet som ligger bekvämt över bröstet. De rottrådar som drar ditåt, som kanske bara är det som indoktrinerades i min unga själ då på söndagsskoletiden, som kanske är något annat.
Också något att skriva mer om sedan. Annandag.

torsdag 25 september 2008

The Lord God Bird


Jag tentaläser. Och har övningstentorna på datorn. Och behöver googla titt som tätt. Ja, ni fattar va?

Så därför måste jag dela med mig av vad jag nu råkade göra som inte var socialmedicin (och mycket intressantare), nämligen att surfa på The Lord God Bird, som är en rysligt fin Sufjan-låt.

Som handlar om en hackspett, ivory-billed woodpecker. Konsten att göra en känslig och meningsfull om en hackspett... ja, alltså, Sufjan. Man måste älska Sufjan.

Hackspetten i fråga ser ut som på bilden och kallas "Lord god bird" eftersom det är vad man yttrar när man ser en sån fågel. Lord God, what a bird. Man trodde att den var utrotad, men den återupptäcktes i Arkansas för sådär tre år sedan, a la kvastfening. National Public Radio skickade ut Sufjan Stevens för att göra en sång om detta. Sången handlar dock också om ett samhälle som förlorat sin industri (jfr Flint) och om det hopp som väcktes i att istället ha en extremt ovanlig fågel, som turistattraktion. (Kryssjägare är sig lika i andra världsdelar.)
Den mjuka melankolin i utrotade fåglar, städer som förlorat sin försörjning, och det spröda hoppet i en fågel som siktats i Arkansas 2005. Du behöver den.

(Hackspetten kallas även "Elvis i fjädrar". Fantastiskt namn. Och hoppingivande: Elvis kan inte vara död.)

Ladda ner, helt lagligt.

Musikvideon på Youtube. Jag är lite besviken på kvinnan i videon, hon är lite för konventionellt vacker, den här sången är skönhet på ett annat plan. Men annars är den fin.

Diskussion på Songmeanings om texten. Gotta love Songmeanings när man nu är en tönt med ett annat modersmål än engelska.

tisdag 23 september 2008

23 september, tisdag.

Det är så fint att vara jag, på cykeln hem från Carolina Rediviva med hösthimmel både inom och utom bröstkorgen, snabba ben och röda födelsedagssjalen. Jag satt först i Botaniska trädgården på en av de stora bänkarna och tentamensläste, och med solvärme i ansiktet, och när det blev lite kallt gick jag in till Carolina och satte mig i tidskriftsläsesalen. Där gjorde jag färgglada anteckningar om lagar i vården och sneglade på jurister med Appledatorer och författningshandböcker och tänkte att jo, jag kunde ju vara betydligt snedare ute i utbildningsväg. (Jag känner jättetrevliga jurister men jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer den utbildningen. Faktiskt. Företagsekonomi är det enda som är outgrundligare, men jag känner inga företagsekonomer, så det har jag bara gett upp.)

Den här staden. Den här staden när man är 25 år och på cykel, och när man går från en botanisk trädgård (min inre, växtförtjusta, 10-åring piper av lycka) till ett vackert bibliotek, och när man är gammal nog för att vara glad och ung nog för att vara vacker. Den här staden. Det här livet, det som är mitt. Så fint det är.

måndag 22 september 2008

Sentjabr, ålder ålder.


Hej hösten.

Det börjar bygga på sig med allt jag har för mig. Tentamen på fredag. Kvällskursen. Köreriet. Skrivandet.
Allt är fortfarande roligt, men det är lite långsammare att vakna på morgonen. Det är ju det här med hösten också, med mörkret, förstås. Det här med att man tappar farten en smula en bit in på terminen så här. När sommaren runnit ur kroppen och det börjar lukta vardag igen. Jag gillar vardag, jättemycket, men allra mest gillar jag den så där i början.

Bilden är från finhösten igår. Jag var ute och strök på Berthåga kyrkogård och tänkte på nationsliv och det ena och det tredje. Och tog kort. Och åt fallfruktsäpple.

I torsdags fyllde jag år. Det var den bästa födelsedagen på länge, och inte bara för att jag varken höll på med död människokropp eller var på samtalsinternat i Norduppland. Jag bakade tårta och kolapaj och hade kalas för ett gäng fina vänner, och jag fick tjusiga presenter och en blommogrambukett och barn som sjöng i telefonluren och allt man kan önska sig av en födelsedag. Jag måste faktiskt blogga om det, bara för att spara känslan på alla upptänkliga sätt.

Nationslivet? Jag var på ämbetsmannamiddag i lördags och insåg att:
1. de där två riktigt trevliga sittningarna jag var på i våras kanske inte var odelat min förtjänst
2. grupper där de flesta känner varandra och man är vagt bekant med fem stycken inte är de roligaste att mingla i
3. jag är för gammal (och har för kort tid kvar på utbildningen) för att börja engagera mig i nationen
och
4. även jag har en övre gräns för studentikositet.
Men jag fick trerätters. Och när jag var på väg hem mötte jag en igelkott på uppfarten till nationen. Vi stod och tittade på varandra en bra stund, och den verkade inte rädd alls. Dessutom var det alldeles mjuk dimma och det var vackert så.

Lustigt det här med att min utbildnings slut blivit så inom räckhåll, inte bara för mig utan för alla andra också. Jag menar, tre terminer är fortfarande en halv universitetsutbildning. Ändå säger folk "jamen då är du snart klar?" och jag svarar "mjao, tja, typ".
(Det kommer visserligen att gå sjukt snabbt, med tanke på hur fort det gått hittills, framförallt kliniska delen, men som sagt, jämfört med andra utbildningar?)

Jag fick "Ett barn blir till" i födelsedagspresent. Jag vet inte riktigt hur mina äggstockar lyckas skrika så att utomstående hör dem, när jag själv brukar kunna ignorera deras ljud rätt bra. Kanske är det 25-årskrisen. Det är som att ha blivit väldigt mycket äldre väldigt fort. När det egentligen bara är dagar som går, som alla andra dagar.
Och till äggstockarna hälsar jag kärleksfullt att min mor inte fick sitt första barn förrän hon var 27, och inte undertecknad förrän hon var 37, och eftersom det är henne jag tävlar med och jag förmodligen inte tänker föda fyra små liv så är det inte bråttom. Hör ni det? Inte bråttom.

Ja, det var väl det. Det är lustigt med det här skrivandet. När man gör det regelbundet kommer det av sig självt. När man pausat ett litet tag känns det ganska krystat. Men skam den som ger sig.

Bästa låten just nu, bara för att: Hello Saferide - Anna. I konkurrens med tyska partilåten, som jag äntligt hittat igen, men Annika vinner, faktiskt.

söndag 14 september 2008

Det har blivit höst

sjöng Markus på Kulturnatten, och det hade han ju rätt i. Det var rysansvärt kallt och jag hade vita fingrar i fingervantarna, men sen kunde man ta sig inomhus och då var allt bättre. Bilder!



Kyrkogårdsvandring som inte blev någon vandring eftersom publiken var för stor. Vandringsmannen stod istället på en trapp och berättade om olika gravar, som låt "ditåt" eller "lite till höger och neråt." Det var bättre att ge upp och strosa själv. Här: Ångströms grav.


Domkyrkan.Kyrkogårdssällskapet. Man får vara glad att hon håller honom i ett fast grepp. Och att det inte är en mörk och stormig kväll. :)De har gjort en jättefin trädgård mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Verkligen tokfin. Man borde hänga mer där.
Sen träffade jag Johan och sen gick vi på allsång med Gluntarna (Wennerbergs), och jag älskar ju studentikositeter och Johan inte, så jag fick ut mest av det. Inga kort tog jag heller. Och sen drog jag med Johan till Domkyrkan och gosskören! Stackars Johan. Och stackars mig, för det var mycket högljudda människor och inga mickar på gosskören och lite svårt att höra vad de sjöng, buhu.
Det gick bättre när en grupp klättrade upp i predikstolen. Och det var ju jättefint, förstås. Som recession sjöng de Veni Immanuel, och jag dog en smula. Lobbar mycket hårt för att vi ska sjunga Oh come Oh come Emmanuel i körens luciatåg i höst.
Som grädde på moset sjöng de några bitar utanför kyrkan sen, och då var det bättre ljud. Bland annat O hur saligt att få vandra. Svårt att få den profanare texten ur huvudet.
Sedan vart det Uppsala Konsert och Kongress, och vi var i god tid för att verkligen inte missa Mackan. Så vi såg hela Organism också. Ganska roligt, faktiskt. Vi avancerade till golvet efter en stund.
Efter lite otålig väntan hände det.
Markus Krunegård i våra hjärtan. Först hade han strul med ljudet och gitarren, stackarn, men sen spelade han en massa fina grejer från bästa skivan. Och en lite töntig ny låt. Men i alla fall.
RockMarkus! Distgitarr!


Idag vaknade jag sent och har varit helt på fel sida, och har inte gjort något vettigt mer än en spenatlasagne. Och läst ut Croall, för den delen, och mitt slutbetyg är "helt okej" men kanske inte mycket mer. Nu ska jag hämta tvätten och hoppas på det bästa, inför en vecka som också är fylld av en massa saker att göra. Hur blev jag så här upptagen jämt?
Men det är ju roligt. Utom när emosidan sätter in, och tack gode gud för att den är så oass sällsynt nuförtiden. Och lite ska man ju lida. Man ska känna att man lever!

lördag 13 september 2008

And I think that dress looks nice on you


På bilden: Natt mot lördag, hemma efter sjung och mat och dans. Klockan är nästan tre på natten, och jag har tillbringat min fredag med föreläsning, bilutflykt, shopping, fika och att glömsk av tiden ramla in lite sent inför sjungningen. Som gick bra och var rolig och det är ju så värt det med kören! Jag ska inte gnöla över att det blir mycket roddande, det är ju roligt, och det är delvis min förtjänst, det är ju bara bättre.
Vi fick morotssoppa och potatiskaka med gratinerad squash och passionsfruktspannacotta och en kopp rooiboste på det, och försökte sjunga fransk kanon och hade det fint. Och så blev det släpp och dans och liveband, och så småningen slutade dj:n spela svårdansade helveten som "Hang the DJ" och "London calling" och gled över på hits av typen "Common people", och det vart slagsmålsdans och fint liv.

Paisleyklänningen har en sjukt snygg ringning i ryggen som är svår att få till när man fotar sig själv, men alltså mönstret. Den är finast i stan.

Idag är det kulturnatt och det ska inte bli så dumt det heller, som man säger.

Och så har jag accepterat att eftersom Detektivbyrån är Yann Tiersen med en touch av Värmland så är det klart att jag gillar't.

torsdag 11 september 2008

Luckor i molntäcket.

Hej bloggen, lite dålig kareta här.

Jag sysslar med folkhälsovetenskap, som är snäppet roligare än arbetsmedicin men inget man jublar över. Kvällskursen verkar däremot lovande. Kören innebär en del mailande och trixande (och mycket på engelska, hjälp hjälp, på grund av alla utbytesstudenterna). Och så försöker jag skriva lite regelbundet.

Idag hade jag ett fint ögonblick mitt på dagen, när vi fick extra lång lunchrast efter en gruppdiskussion som kanske inte var vad den borde varit, men i alla fall rätt kort. Det var, ett herrans underverk, luckor bland molnen med blåhimmel, och jag gick till Stadsskogen och promenerade, och hittade blåbär. Som visserligen smakade rätt vattnigt, men likväl blåbär, och jag åt mig blå om läpparna. Sen invaderades skogen av en högstadieklass som orienterade, och galopperade runt på stigarna och hojtade, men av någon anledning värmde det bara hjärtat extra.

Dessutom har jag varit på AT-information om Dalarna idag, och en del av mig vill till Mora, men om Johan är i Stockholm och min familj är i Småland... det är en lättnad att ha tre terminer kvar. Men maten vi fick var i alla fall sjukt god.
(Kalla mig gratisätaren. Körsittning imorgon, arbetsmarknadskväll nästa onsdag, ämbetsmannamiddag nästa lördag...)

Sen sist har jag läst en fin bögig ungdomsbok; "Ibland bara måste man" av David Levithan. Läs den. Och så håller jag på med "Först tar vi Berlin" av Moa-Lina Croall, som jag smygläser på långsamma föreläsningar. Först tyckte jag att det var som att läsa en skunkdagbok, en sån där den som skriver benämner sig själv i tredje person. Fast det var i alla fall inga "flikkan gråter". Men sen tog den sig, och nu är jag inte den som är den. Däremot är jag lite fascinerad av att säga upp sig, lägenheten och åka till Berlin. Bara så. Jag har ju aldrig haft någon sådan period, jag är snäll och välordnad och lite nojig och vill ha trygghet, men det lät lite lockande där en stund. Tänk att.

Jag har fått en msn-kompis, och det är nostalgiskt och roligt att lära känna någon via det mediet. Han har dessutom den goda smaken att förse mig med Sufjan Stevens i obskyra former såsom b-sidor och liveinspelningar. Alltså är det en bra människa; det är ju uppenbart.

Jag tänkte slänga in en rolig bild men jag tar ju alldeles för lite bilder. I morgon går jag på reccegask iförd paisleyklänningen (tema blått och det ingår i mönstret!) och jag kanske modebloggar det, man vet aldrig.

lördag 6 september 2008

Wanna see me disco?

Igår var jag ute med Johan på Boom goes the dynamite. Det var rätt trevligt, fint med klänning och dans. Bäst var när de spelade Le tigre, och jag pirrade till av folkhögskolenostalgi och dansade mig en svettrand över ryggraden och glömde hur jag tedde mig. Det är svårt det där med dans, det är en tunn linje mellan glad och entusiastisk och bara helt töntig, och ibland, när musiken är okej men inte uppslukande, kan jag tillbringa alldeles för mycket tid med att tänka på hur jag ser ut. Å andra sidan, det där lilla försiktiga tyngdförflyttandet och armböjandet som så många sysslar med, hur kul kan det vara?

Och så fick jag dansa till Lisalåten, det var också fint. Johanstackarn hade näsblod, så jag tvingade hans kompis Oskar att dansa med mig. Oskar sade med skeptisk stämma "Det låter som Håkan Hellström?" och jag sade "Ja, fast på ett bra sätt!"


Annars var finaste stunden en hallonsoda i baren. Socker och fotvila och titta lite på folk. Jag borde kanske sluta hänga in hela plånboken i garderoben och leva på vatten hela utekvällarna.

Idag har jag knappt gjort ett skapande grand, och sparat alla punkter på "att göra-listan" till imorgon, men de håller sig. Det är helg, och det är skönt att vara ledig.

Men jag har i alla fall läst Anders Paulrud, "Fjärilen i min hjärna". Av någon anledning är den en roman. Jag tycker att den verkar hemskt självbiografisk.
I alla fall, det är en bok om döendet i lungcancer, och bokomslagets tvärsnittsbild av en hjärna är ett villospår; textjaget har haft en hjärntumör som han fått bortopererad, och som han inte kommer att dö av.
En ganska sorglig sak är boktiteln, fjärilen i hjärnan, som är en symbol för hopp. Den fjäril man ser på en tvärsnittsbild av hjärnan är de två sidoventriklarna; vätskefyllda hålrum mitt i hjärnan. De innehåller ryggmärgsvätska, likvor, och deras största funktion är väl att vara ett slags lager av vätska. Låt oss säga som så: inte ett uns av själen sitter i ventriklarna.

Jag antar att metaforen funkar utan den där vetskapen, och därmed funkar för de flesta människor.


Annars hade jag samma problem med boken som med Didions "Ett år av magiskt tänkande", som Paulrud refererar ganska friskt till. Det faktum att det handlar om en så priviligerad död. Man får en hjärntumörsdiagnos, man rymmer till Paris en månad. Man orkar inte gå ut och undrar om man har allt man behöver i kylskåpet, man hittar oxfilé och hummerfond.
Man undrar varför det inte är tillåtet att dricka en liten fin whiskey på sjukhussalen och varför man inte serverar ostron, "sex fine de claire", det skulle "förändra själva livsviljan". Man berättar stolt över vilka märken det är på kostymerna som blivit för stora för ens kakektiska kropp.
Och man gör snygga referenser till Didion och Dante och har allt det där kulturella kapitalet, också.

Döden i Fittja, skrivs det inga böcker om den eller får vi bara inte läsa dem?

Bäst tycker jag om när textjaget svär, över enkla saker som en förflackad och svårtydd handstil. Lite mindre poetiskt, lite ärligare.
Och relationen med exhustrun Solveig, som tveklöst kommer för att vara en axel att luta sig mot, när det nu är allvar, när det nu är tal om aldrig mer. Det är en fin beskrivning av en sorts kärlek som handlar om tröst istället för kön och ägande.

Jag har inte läst något annat av Paulrud, även om jag många gånger hållit i "Kärleken till Sofia Karlsson" på biblioteket. Det känns inte rättvist att döma honom på det här, skrivet under så speciella omständigheter. Jag tycker att det har poänger men förstår inte de hyllningar jag hört, samma känsla som med Didion, men det känns lite förbjudet att skriva så om den här boken, eftersom författaren gick och dog innan utgivningen. Märkligt. Hade han varit vid liv hade det varit lättare att säga "Jag hade nog förväntat mig mer".


Nu ska jag lägga mig i tid inför nya tag i morgon. Städ och disk och mail.