Att vara i norra Norrland, att minnas.

Alla nätter i sittvagn, att vakna till i Umeå tidigt på morgonen och veta hur långt det är kvar till Luleå. Och sedan Luleå busstation sedan, all tid jag väntade där, på de sista tre timmarna buss.

Norrbottens länstrafik rullar förbi här, ibland står det Pajala på dem. Jag tror inte ens att det tar tre timmar dit.

Kylan, den smyger upp längs strumpbyxbenen och drar ett varv runt knästrumpskanten. Som vanligt blir insidan av låren kallast, outgrundligt, det borde vara mest värme där.

Det luktar rök här, rök från vedeldandet, som i huset på berget, hans pappa kom in och muttrade och hade huggit veden. Vi åt rostat bröd och drack Yellow Label, och DN låg i drivor på kökssoffan, men det muttrades om hur mycket Stockholm det var i den.

Folk svarar på frågor med den lilla inandningen, så där som vi skämtar om söderut. Den finska brytningen skymtar förbi.

Jag går en promenad i minusgraderna och lyssnar på Final Fantasy och Sufjan Stevens, och jag minns, först allt det skavda, men sedan också de stycken där färgen är kvar.

Jag minns att gå stjärnklara nätter och vägen mellan hans mamma och hans pappa, knyta händerna i tumvantarna för att värma fingrarna mot varandra. Jag minns att åka spark ner mot Matarengivägen och Folkets hus, och att jag var beredd att hoppa av hela tiden och att han sade att om jag bara satt ner och höll upp fötterna så skulle det gå utmärkt.

Jag minns hans mamma, hennes leende mot mig. Hon älskade mina röda strumpbyxor, kallade dem rödstrumpor, och köpte vita tubsockor med ”Kvinnor kan”-tryck på åt honom.

Jag minns hennes nya man också, han såg ut som Vladimir Putin men den snälla versionen och lagade god mat med massor av grädde. Renskav, mandelpotatis.

Jag minns att sitta både han och jag framför datorn sent på natten men fortfarande dagsljust ute, och vi spela spel mot varandra och döda varandra för fulla muggar på skärmen och skratta.

Men det är de här minnena som ligger längst fram:

Han tyckte att det såg fånigt ut med basker; jag har min röda för andra året och jag tycker mycket om den.

Han sa något så vidrigt om mina lår, det är inget fel på dem. Jag har fina lår, helt proportionerliga.

Han tyckte att mitt benhår och mitt armhålehår var äckligt. Det ljusa fjunet på mina ben, allvarligt talat?

Och framförallt: när jag insåg att det inte är jag som är cynisk. Att det var han.

Men Norrland, norraste Norrland, lite har jag nog saknat, trots allt. Inte för att Lappland och Tornedalen är samma sak, det vet jag mycket väl, men likheterna, de kan man inte riktigt förneka.

Och man glömmer inte nästan tre år av resor, det är klart att man inte gör.

Jag tror inte att jag ska leva här, inte ens att jag ska göra arton AT-månader här. Men jag kanske måste tillbaka till Tornedalen, någon gång. Och kanske på sommaren, också.

Rapport från Lappland:

Vi har trådlöst nätverk, någon snäll människa har lämnat sitt oskyddat.

Psyktempot är oförändrat. Psykiatrin verkar gå ut på att jobbet utförs av sjuksköterskor och skötare, medan läkaren mest är till för att skriva rätt intyg och blanketter, sätta diagnoser och förnya recept.

Det är mörkt vid fyra på eftermiddagen. Igår gick vi vilse i Gällivare. Det går bara man vill. Dessutom var det dimma, då går det lättare.

Psykiater verkar ofta ha en lite större svada än den genomsnittliga människan. Oklart om detta är en förutsättning för att välja specialiten eller om det är något man utvecklar under tiden. Arv och miljö, som man gärna säger. (Och svaret är i 99% av fallen: båda).

Idag på förmiddagsfikat passade överläkaren på att jämföra mitt kroppsspråk med AT-läkarens, som har samma kön, hårfärg och kroppsstorlek men "mycket mer pondus". Han höll en liten utläggning om att jag borde tänka på att utstråla mer självförtroende. Jag blev lite mållös.
(Tre dagar som kandidat på ny klinik eller tre månader som AT-läkare på samma ställe är kanske inte riktigt jämförbart.)
(Han ville säkert bara väl och ville ge mig lite nyttiga tips här i livet. Men herregud, smidig som ett kylskåp...)

Det är ju lätt att börja fundera på vad det är för fel på en, när man råkar ut för läkare som beter sig på lustiga sätt. Det här är väl fjärde eller femte tillfället på utbildningen.
Men det är uppenbarligen sjukt provocerande att jag som ska in i denna Status och Pondus-roll uttrycker osäkerhet och ovilja att ta plats. Det är inte okej. Det får jag fan sluta med. Det borde jag lära mig på kafferasten.

I helgen blir det Kiruna, och förhoppningsvis lite gruva, och den snygga kyrkan, och lite dagsljus.

Det här är ett äventyr.

Och salladsbuffen i matsalen är toppen.

Gällivare

Hej bloggen, nu åker jag till Gällivare och är borta i två veckor, nästan. Man får se hur det blir med internettandet där, men det märker ni. Jag har visserligen varit bra mycket i Övertorneå, men det här blir min Lapplandspremiär. Och så ska jag se Kiruna!
Vi hörs när vi råkas.

Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)

I felt unfettered and alive

Jag har laddat ner Joni Mitchell igen. Det är ett särskilt tillstånd av glädje, vemod och längtan i det, den musiken. Jag tänker på Wiks musiklinje i våras, i slottet, och All I really really want our love to do.

I helgen har jag växlat mellan massor av människor och full kareta och dessemellan ingenting. Det förstnämnda var kördagen igår, och det var roligt. Ett tjugotal korister dök upp, vi lekte fåniga lekar och skrattade och så sjöng vi i stämmor och hade oss.
Det är så lustigt med generationstiden i sådana här studentsammanhang. Vi hade kördag för ungefär ett år sedan också, och det var ungefär lika många människor, men det var bara jag och Anna som var samma sen förra året. Om man sen lägger till två personer som varit med båda åren men råkat missa den ena kördagen, så är det nog sanningen. Det är lite lustigt, jag har inte räknat på det innan. Och så är det roligt att inse att de som jag betraktar som gamla goda körrävar i själva verket har varit med sen i våras...
Det fina i sammanhanget är att det kommer nya människor, nya trevliga människor, tyska utbytesstudenter och stjärnögda basister och flickor som sjunger duetter ur Kristina från Duvemåla när det mörknar. Och det kan få vara bra så. Man förlorar någon, man vinner någon, så enkelt kan det få vara.

Vi var kvar runt det ostämda pianot till halv två på natten och sjöng Abba och Beatles och schlagers och till och med "Våffeljärnet" med bob hund, och det var ljuvliga tider.

I morgon har jag min första klinikdag sedan kirurgen, och jag är inte så pepp. Jag skulle gärna slöa lite mer i föreläsningssalar, jag har liksom kommit in i vanan. Och så är jag lite nervös inför att knalla runt i sina alldeles civila kläder på en psykavdelning, och inte ha en läkarrock att gömma sig i. Den där lilla mödosamt hopsamlade läkarrollen som jag tappat sedan våren i alla fall, inte ens stetoskopet och vitklädernas skydd har den.

Psykiatrin durrar lite i mig, det är ett bistert faktum. Jag har nu en fantastisk kropp som beter sig väl på alla möjliga fronter. Min samlade sjukhistoria är liksom lite benbrott, lite svamp, några omgångar halsfluss som barn och en mensvärk som knäar mig ett par dagar om året. Ja, och så är jag töntigt närsynt också, men det är liksom det. Jag har aldrig känt mig särskilt hypokondrisk på våra somatiska kurser.
Nu, däremot, sitter jag och överväger om jag de facto var deprimerad där på gymnasiet och om det är i så fall betyder att jag har dåliga serotoningener och vad det kommer att innebära för min återfallsrisk. Och så har jag lärt mig att kvinnor vanligen insjuknar i schizofreni mellan 25-30 år, siffran på 18-25 som jag hade hört innan var för män och jag är alltså på väg in i riskperioden i stället för ur den, och hos de som blir schizofrena ser man ofta att de var lite ensamma och avvikande som barn och vad vet man.

Jag säger att det är intressant och det är det nog, men det är ju något så vansinnigt skönt i att bara se frakturlinjer och beordra om gips, och det där "och så tycker jag att psyk verkar intressant också" känns mer som något för mig att äta upp. Det verkar skönare att vara doktor för det fysiska; mycket mindre komplext. Och inte så helvetiskt skrämmande som schizofreni, det är allt mer outhärdligt sorgligt ju mer jag tänker på det, att ens tanke och jag sviker en på det sättet.

När jag ändå peppar min kropp, för att återgå till trevligare ämne, så kan jag ju lika gärna fullborda min sinnliga ytlighet med detta: Idag bläddrade jag i bilderna på datorn och hittade en bild av mig i en vinkel som jag sällan ser mig i, och det slog mig pangbom att det inte bara är det att jag inte är tjock, det är det att jag är smal också. Och det här är en superfånig grej men jag reagerade verkligen jättemycket på det, med ett "nej men titta, vad smal jag är!".
Jag har slutat med kroppsnojorna jag gick runt med i tonåren, och jag tänker inte så mycket på min kropp nuförtiden. Ibland blir jag glad av den, som när jag vaknar på morgonen och sträcker på mig, och ibland är den lite tröttsam, som den där mensvärken till exempel. Och jag är ju fåfäng och gör grimaser framför spegeln och väljer kläder och piffar frisyr. Och jag vet att jag köper storlek 36 på kläder och att det inte är stort.
Jag vet inte om det är ett dåligt tecken att reagera så där på ett fotografi där man ser exakt hur smal jag är om bröstkorgen. Lite som att kapitulera inför kroppsfixeringen. Men å andra sidan, jag har kvar det hälsosamma fettet runt höfterna och neråt, och det är inte som att jag inte trivs med det.

Nu blir det lite pladdrigt. Det är lite sent. Jag borde sova. Klinikdag imorgon. Det blir säkert bra. Roligt imorgon! Och lite roligare om man är bättre utvilad, förstås.

Femtonde

Vårterminen 2009

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. UU-08606 - Rysk litteraturhistoria I 7,5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
2. UU-08613 - Praktisk ryska: grundkurs 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
3. UU-09601 - Money and Time 7,5hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala



Kolla kolla kolla ettan! Om den är på onsdagar så dör jag. Eller så ber jag kören byta dag. Det är ju den perfekta kursen! Jag vill ha den.

Dessutom tänkte jag lägga till antingen "Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande" eller "Livsfilosofi och det moderna samhället", men det är båda kurser som man får läsa om man kommer till uppropet och frågar snällt, så de får inte plats i min ansökan.

Och nej, jag ska läsa termin tio, öronnäsahals. Det här är bara lite guldkant på tillvaron. Åh, ryska...


Om du som läser det här läser till läkare i Uppsala, klicka här för att ta ställning för papperslösas rätt till vård.
Om du bor i Uppsala läns landsting över huvud taget kan du använda samma länk med lite modifikationer.

Rapport från hjärnkursen.

Efter två dagar neurologi kan jag rapportera:

1. Det finns många spännande begrepp från neurobiologiska blocket, som vi läste för två år sedan. Ett bra sätt att repetera dessa begrepp är enligt föreläsaren att nämna dem och hoppas att det klickar i huvudet. Att inte förklara saker tillhör inte de pedagogiska grepp jag uppskattar mest.

2. En viktig lärdom är: ERA JÄVLA FÅR, SLUTA KÖRA CT HJÄRNA PÅ FOLK MED BENPARESER! Då vet vi det.

3. Jag måste verkligen lära mig skillnaden mellan pares orsakad av skada i första eller andra motorneuronet. Jag måste också lära mig att det inte heter central och perifer skada, som jag hela tiden vill säga.

Psykiatrin har lärt mig:

1. Att jag en stund önskade att jag hade en personlighetsstörning, så att den fina psykiatern som föreläste skulle kunna ta mig under sina vingars skugga. Jävlar, alltså, man tyckte bara om henne. Ni skulle känt likadant.

2. Att de personlighetsstörningar i DSM som ligger närmast till hands för min del nog är paranoid och schizoid. Mm, självdiagnosticeringskursen!

Kursen som helhet (neuropsykiatriska blocket):

1. Är ett ostrukturerat jävelskap som inte ger någon som helst information om saker såsom vad som gäller för duggorna, när man har sin julledighet, hur länge man förutsätts vara på avdelningen, vilken avdelning man ska vara på på måndag. Är man student behöver man inte planera sitt liv, och man sitter gärna på ett extraseminarium 22 december om man nu har tillbringat sin neurologiplacering i tjottahejti, verkar kursledningen tänka. Det är inte med sanningen överensstämmande.

2. Har dock hittills bjuppat mig på två ostfrallor, tre koppar te och två kanelbullar. Jag är lättköpt, men inte riktigt så lättköpt att punkten ovan inte stör mig likförbannat. Men det är fint med gratisfika, det är det. Och uppenbarligen en specialare för min utbildning. Min samhällsvetarpojkvän är muchos avundsjuk.

And I am joining all my thoughts to you

Jag är inte helt förhärdad:
Jag grät av "Innan jag dör".
Och jag gillade att den inte föll för att vara fragmentarisk innan det var dags för dödsbädden. Och att det inte kom något sentimentalt slut-slut.

Och All of the trees on the field will clap their hands som musik på begravningen.

Death is not the end.

Jaha mina vänner, då har jag läst en bok om döden igen, som hela internet verkar älska och som jag tyckte var ett "mnähä". (Tidigare: Anders Paulrud, Pojken i randig pyjamas, till viss del Joan Didion.)

Idag: "Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn?", av Bjørn Sortland. Jag tycker att dess korthuggenhet är mer ett försök att kryptifiera och inte våga gestalta en berättelse än poetiskt och vackert. Huvudpersonen är en feg jävel som inte vågar prata med sin älskade om hennes sjukdom, som inte ger henne rätten att säga "jag vill inte prata om det" utan bara råförtränger. Det är så egoistiskt, och det är fan inte vackert någonstans. (Däremot är det realistiskt, men det är inte det boken får beröm för i någon recension jag läst.)
Och det evinnerliga namndroppandet av en mindre känd judisk konstnär, den tavlan si och den tavlan så, antingen så tillför det inte handlingen ett jota (vilket jag misstänker) eller så är det subtila referenser som man inte förstår eftersom man inte sitter med en av de två existerande böckerna om Felix Nussbaum och kan bläddra fram rätt konstverk när det avhandlas i ett helt stycke (av de få sidor som finns).
Det är en konst att vara fåordig och exakt, men det är inte ett självändamål, och det är inte okej bara för att man skriver om döden. Jag har en känsla av att kraven är lägre på litteratur om döden, och det är inte rimligt. Det är ju ett ämne det också.

Jag läser Elisabeth Kübler-Ross lite parallellt, och hon är ovetenskapligt religiös titt som tätt, och påstår sig veta vad som händer efter döden (baserat på näradödenupplevelser), och pratar med new age-tonfall om att "lägga ifrån sig all sin negativitet", men på hennes plussida ligger att allt man behöver göra vad det gäller döende människor är att själv inte vara rädd, låta dem berätta det de vill och inte vika från ämnet.
Givetvis har det att göra med att Kübler-Ross är psykiater och har ett professionellt förhållningssätt, och har sett döden tusen tusen gånger, medan en norsk nittonåring aldrig har det, och förmodligen inte sjukdom heller. Vilket är något som är snett med vårt samhälle, yada yada, ni vet, men det är ju så.
(Jag lånade Kübler-Ross från Smålandsstenars bibliotek också, när jag var tonåring och inte sörjde nog/intellektualiserad järnet. Kanske har jag en mjuk fläck för henne efter det. Jag brukar inte vara särskilt tålmodig alls med new age-tendenser. Kanske är det fallbeskrivningarna som gör det, det är väldigt skönt med fallbeskrivningar, de är mina favoriter i all min kurslitteratur.)

Det är någon slags reaktion på rättsmedicin, den här läsningen. Jag vill läsa om hur det känns att dö, inte hur de fyra säkra liktecknen uppträder, hur förruttnelsen börjar nertill till höger på buken eftersom det finns mest bakterier i blindtarmen, hurdana skador det blir av trubbigt våld.
Jag vill läsa om den subjektiva mänskliga upplevelsen. Jag vill läsa om själen. Jag vill läsa om det som dör, som inte är upphörd cellhomeostas.

Rättsmedicin tenterade jag idag, med världens märkligaste tentaform, sant/falsktfrågor, och vi rättade oss själva a la högskoleprov och jag klarade mig, vilket är skönt. Det räcker nu. Vi hade en repetitionsföreläsning innan själva tentan, och jag gömde mig bakom sjalen även för helt enkla bilder av ingångshål och likfläckssystem. (Och bilden på en flådd skalle där man skulle se hur blåmärket på yttersidan såg ut i underhuden, men den var faktiskt vidrig på alla skalor.)
Nästa vecka blir det psykiatri, och det är ett litet äntligen! på det. Även om psykos gör ont i hjärtat (bara på fallbeskrivningarna, jag har tjuvläst kursboken lite) så är det inga döda kroppar och inga bilder att blunda för.

Jag läste ut Bengt Ohlsons "Hennes mjukast röst" igår också och medan jag ändå är kritisk, så var den sådär hundra sidor för lång, hade ett slut som jag inte gillade och utspelade sig av någon outgrundlig anledning i Kanada fast författaren är svensk och skriver krönikor om sitt Stockholmsliv i DN:s På Stan. Den var läsvärd ändå, absolut, den hade en nakenhet ibland och snygga poänger allt som oftast, och den var en berättelse på ett rätt modigt sätt. Men det var skönt att läsa ut den och få gå vidare.

Nästa läsning kan bli Jenny Downhams innan jag dör, den har jag också lånat från biblioteket, för att slutföra det här temat. Därefter ska jag nog ge mig på något trevligt. Någon som har tips om en bra feelgoodbok?

___________________
(Och hör ni, om ni vill veta själva handlingen i någon bok jag skriver om är det bara att googla, alltså orka referera, det fick man träna på på svensklektionerna och det här är bara dagbok och inga bokrecensioner. Allt finns på internet nuförtiden!)

Just like you put a fire in the tree

Mitt emellan första dagens föreläsning om rättsmedicin (ni kan tänka er bilderna) och kvällskursens filmvisning av en dokumentär om James Nachtwey (ni kan tänka er bilderna); detta.

All denna himmel.

Det här är en amerikansk countrysång i skogen utanför Uppsala.

Promenadbild för Lisa

Skuggbild för Johan

Elden i trädet;
You make it beautiful, friend
You make it worth it, to the end
You put a hole in my head
Just like you put a fire in the tree

Sufjan Stevens - Opie's funeral song


(Som inte lämnar mig:

• ett knä på obduktionsbordet med ett knivhugg rakt in i leden, borde vara en så ofarlig bild i sammanhanget men det ser så fel ut.
• skiktröntgenbilden på det skakade barnets hjärna, allt det svarta som var tomrum och den lilla triangeln vit hjärnvävnad som var allt som blev kvar
• när reportrarna och fotograferna i vita skyddsoveraller och munskydd gick in till en uppsamlingsplats efter en massaker i Kosovo, med äcklade miner åt den liktunga luften, och plötsligt kom två pojkar i tioårsåldern i vanliga kläder och skor som kastade blommor på de upphöjningar under presenningar som var kropparna.

Det är ingen logik i det som fastnar.)

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

För att muntra upp tonläget i den här bloggen en smula så tänkte jag delge en liten saga från min folkhögskoletid, nämligen januari 2003, som jag råkade hitta bland mina gamla filer. Notera särskilt att den här är skriven ett år innan jag ens sökte läkarprogrammet första gången. Var så goda:

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

Det var en gång en liten flicka som hade världens fulaste hjärna. Den var verkligen sensationellt jävla ful. Den var så ful att doktorer från hela världen samlades för att titta på den och fnissa lite grann. Läkarhumor lämnar verkligen en hel del övrigt att önska.

Hursomhelst, den lilla flickan hade levt i åtta lyckliga år innan hennes inre oerhörda fulhet upptäcktes. Hon hade varit ute och cyklat och blev påkörd av en stor, stygg lastbil, och när hon kom till sjukhuset var henens rosa cykelhjälm alldeles söndertrasad, och doktorn sade att hade du inte haft hjälmen hade det varit din skalle som varit alldeles söndertrasad, akta dig, barn, cykla inte utan hjälm.

Nu var den lilla flickan oskadd, men för säkerhets skull bestämde sig doktorn för att köra en skallröntgen på henne. Han visste att röntgenläkaren hade bestämt träff med den söta anestesisköterskan, och han ville gärna sätta lite käppar i hjulet så att röntgenläkaren kom för sent till rendezvouset och sköterskan blev lite purken och lade märke till en viss akutläkare i stället. Sålunda var det kärlek på lasarett som förstörde den lilla flickans liv för alltid. Där ser man. Läkare borde arbeta och inte flirta.

När röntgenläkaren kört en tomografi på flickans huvud blev han så fascinerad och road att han alldeles glömde bort sin träff, och sköterskan blev arg och hånglade med akutläkaren istället, och sedan hade de sjukt bra sex då och då i ett halvårs tid innan läkarens hustru kom på dem, och det är det enda lyckosamma i den här historien så det är väl bäst att jag påpekar att det verkligen var helt fantastiskt sex, åh ja, det var så att stjärnorna log.

Röntgenläkaren däremot log inte, han skrattade så att han fick hjärnblödning, det var ett blodkärl som varit svagt sedan födseln som brast, och så föll han död ner, pang bom, och i stället var det sköterskan som fick meddela den medicinska världen om undret i den lilla flickans söta, blonda skalle.

Detta var nu en sådan pangnyhet att även den vanliga världen intresserade sig, för något riktigt fult ser man inte ofta nuförtiden i detta skönhetsfixerade samhälle. Bilderna på den lilla flickans hjärna kablades ut över hela jorden och hennes föräldrar gjorde sig en förmögenhet på att sälja rättigheterna, men sedan blev de förstås osams över hur pengarna skulle delas och det blev skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist. Ingen av föräldrarna ville ha flickan, för tänk om någon skulle komma på idén att röntga dem och se varifrån den fula hjärnan hade kommit? ack nej, ta du henne. Till slut blev det delad vårdnad, och flickan fick veckopendla mellan Karesuando och Höör, och det var ytterst slitsamt för en åttaåring, och varje vecka mobbades hon för sin felaktiga, nyinlärda dialekt. Dessutom blev hon mobbad för att hon hade världens fulaste hjärna, för den hade alla barnen sett på tv, och tillslut blev flickan så olycklig att hon hoppade framför ett tåg, när hon skulle åka från Höör. Som tur var klarade sig hjärnan, det var bara hennes kropp som blev massakrerad, och hjärnan sålde hennes föräldrar till British museum för ännu mer pengar, som de bråkade om återstoden av sina liv. Och så vitt jag vet ligger världens fulaste hjärna där någon stans i samlingarna, inlagd i en burk med sprit.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Sweetness follows.

Det här med att göra ont i sig, att inte tycka om sig, att bli smutsig och lustig och socialt inkompetent, det här med att inse för vet inte vilken gång i ordningen att när jag inte tycker om mig är jag inte så jävla festlig, det är roligare att umgås med folk som är glada, jag gör ju likadant, om någon ens gör något, kanske är det bara det här med paranoian, att allt blir slag i magen, även det som inte.

Det här.

Jag glömmer och tänker att jag är en glad jäkel i allmänhet, och så kommer det här, så bekant men jag såg det inte komma och kanske är det bara hösten, mörkret, årstidsbunden serotoninbrist. Inget är egentligen särskilt olikt soldag i Botaniska men likväl en helt annan känsla i bröstet.

Jag glömmer också det dubbla i att vara ensam när det är så här. Lättare att tycka om sig när man är ensam, inte lika mycket att skava mot. Å andra sidan den svidande känslan: mig går livet förbi. Det händer säkert något roligt någonannanstans. Där andra människor är. Å tredje sidan, med de andra människorna: krypet i kroppen, fjäderlätt ångest som stryker runt anklarna. Det trippla i ensamheten.

Det går över, det vet jag ju. Enklare i den tanken.

Och någon måste älska mig och någon måste vara jag, det går inte att kompromissa med det.

I helgen ska jag försöka undvika internet, och försöka umgås med skönlitteraturen. Kanske söka sommarjobb också, man får se. Och jag vet inte hur vältimat det är men jag är trött på att ägna för mycket tid åt datorn.