Gör dina portar vida

är den allra finaste textraden i alla adventssånger. Att öppna, att vidga, att ta emot. Herrens härlighet.

Jfr mina bästa omsjungningar:
"all is full of love - and you're recieving"
och
"allow yourself the benefits of being alive"

(Jag lyssnade på ledsen musik när jag var tonåring, då fick man ta bort lite negationer för att få till den rätta peppen.)

Som man inte hör riktigt... för att det blir svart.

Igår efter kören gick jag och Johan in på Ica för att handla lite mjölk och andra förnödenheter. Allt var frid och fröjd och jag övervägde just att impulsköpa lite risgrynsgröt när det hände. Det var som i Yrrol-sketchen. Allt blev svart. Vilket inte berodde på ett blodtrycksfall hos mig, utan på ett strömbortfall i hela Flogsta, visade det sig.

Det var fantastiskt. Det var så mörkt. Det var på helt fel ställe. En så bekant plats, jag har handlat där i de fyra år jag bott här, men i ett helt annat tillstånd.

Sorlet från de konsumerande bara försvann. Det blev tyst som i graven. Sedan vande sig ögonen vid mörkret, och någon rådig tog fram sin mobiltelefon och började lysa sig fram med den, och sedan var det plötsligt ljusa mobilskärmar överallt. Människor började prata med varandra igen, och vips stod de där och diskuterade om de skulle köpa Icas eller Findus spenat. Vi hittade risgrynsgröten med förenade ansträningar, och gick och betalade. Kassorna i matvaruaffärer går att köra på batteri, det var en ny lärdom.

När vi kom ut ur affären var det ljusare ute än inne, med all den nyfallna snön och så ljuset från resten av Uppsala (som sken klart: lokalt strömavbrott). Det var en fascinerande upplevelse. Det var så ljust! Trots att gatlyktorna också stod tomma. Väl hemma hos mig fanns det fortfarande ingen ström, och den kom inte tillbaka så länge vi var vakna. Jag var lite till mig och pratade om den förtjusande lagoma katastrofkänslan, och Johan spekulerade i om det här var världens undergång. Jag säger ingenting så är ingenting sagt om vem som hade rätt, men idag vaknade jag till glödlampor och vattenkokare och ett kallt kylskåp...

The cold Swedish winter is right outside

Det snöar decimetervis. Jag kontrar med tjockstrumpbyxor och cykel. Det gäller att visa vädret var skåpet ska stå, och vem det är som bär de metaforiska byxorna egentligen.

Jag har i alla fall skaffat mig ett projektarbete, komplett med beskrivning och sökord att leta i PubMed efter. Yey, PubMed. Vad jag har saknat dig sen preklin...

Och nu ut i den aldrig sinande snön för extrarep med kören. Yey, sa jag det?

Amina.

Det går inte så bra med mitt bloggande nu. Jag har blivit lite för hemlighetsfull och prestationsinriktad på samma gång. Ingen effektiv kombination.

Veckans tips är Värmlandskörens version av Baba Yetu, som har hamnat en bra bit upp på mina 25 mest lyssnade låtar enligt iTunes. Den är toppen, lyssna på den.

Jo, och så kan jag rapportera att jag nuförtiden bara läser okomplicerad litteratur (även om den senaste påstås vara "vuxenbok", jaja). Idag bläddrade jag i min läsdagbok och konstaterade att jag läst 102 böcker i år, men å andra sidan är majoriteten av dem lättlästa saker skrivna för folk tio år yngre än mig. Det senaste otvetydigt högkvalitativa var Tjechov i början av augusti. Det går utför med mig och mitt läsande.

Nu ska jag göra en pepparkaksdeg, tror jag. Man får börja i tid om man ska tillbringa advent på neuroutplacering i Växjö. Faktum är att jag nog har dispens för att hänga upp adventsstjärnan också, åtminstone i det fönster som vetter mot loftgången och där persiennerna är neddragna nästan jämt.

Kanske ska jag testa att skriva något här varje dag den kommande veckan, för att se vad det blir av det. Kanske.

Kära bullen!

Jag har uppnått ålder och visdom. Mina yngre msn-kamrater rådfrågar mig om sina bryderier, och jag svarar efter bästa förmåga. Mina bästa tips från igår:

1. Du kanske ska läsa matte till våren? Eller ett språk?

och

2. Ragga på allt som rör sig, utom djur. Använd kondom.


Om du behöver hjälp med några livsbeslut är kommentarsfältet fritt...

Young adult fiction.

Jag har funnit bibliotekets avdelning för engelska ungdomsböcker. Eller kanske snarare återfunnit, jag har varit där innan, men liksom glömt bort det. Jag säger: "The truth about forever" av Sarah Dessen, en näst intill perfekt ungdomsbok.

Vi har haft föreläsningsvecka på utbildningen, och jag vet inte om det är någon sorts skoltrötthet eller om det bara är andra änden av pendeln, det gick flera veckor där i slutet av oktober och början av november när jag inte läste något skönlitterärt alls, men jag har tillbringat stora delar av föreläsningarna med att hjälpligt anteckna i kompendierna och dyka ner i ungdomsböcker som jag gömt i knäet. Sen i måndags har jag läst fem ungdomsböcker, tre på engelska och två på svenska, samt en liten sjuksköterskeroman om Cherry Ames. Cherry Ames gills inte i min läsdagbok; någonstans måste jag dra en gräns. Den går hitom Cherry.

På måndag börjar jag den andra perioden av psykiatripraktik. Jag ska hänga på psykakuten i tre veckor, och jag hoppas att det innebär att jag får vara med på många patientsamtal. Det skulle nog kunna höja min entusiasm lite.

Jag har tenta i januari. Det innebär att jag inte pluggar än. Det kommer innebära att jag svär och har mig när det är januari, och önskar att jag hade pluggat, men jag har läst i drygt fem år på universitetet och jag känner mig själv: om jag skulle försöka börja läsa nu skulle jag likförbannat inte göra det, bara ha dåligt samvete för att jag inte. Det är lika bra att skjuta på det och njuta av att inte göra något.
Hur som helst är den här kursen bara 14 gamla högskolepoäng och det är ju nästan ingenting när man tänker på 20 kirurgi eller 25 internmedicin. Det går säkert att dunka in nästa år.


Det här var kanske inte det festligaste blogginlägget genom tiderna.


Om jag var en lite bättre modebloggare skulle jag fotografera mina secondhandfynd de senaste tre veckorna. Nu är jag för lat. Dock inte för lat för att fyndskryta, uppenbarligen:
*kornblå pumps
*marinblå dito
*vita ballerinaskor
*gul stickad mössa
*svarta pumps
*blå kritstrecksrandig klänning
*röd handväska
*svart plasthalsband
Samt, utanför modebloggeriet, tre böcker om Cherry Ames och en söt ugnsform.
150 kronor för allt ovanstående. Ja jävlar. Men om jag nu ska hantera det här med november och det här med tröttheten och det här med att plötsligt finna sig spröd i kanterna genom att tröstkonsumera, så är det ju i alla fall bra att göra det i andra hand. Gör det mig lite mindre miljöovänlig, lite mer utanför konsumtionshysterin, så säg?


Låttipset är Yann Tiersen & Shannon Wright – Pale White. Fin liten melankolisk låt. Boktipset var i första stycket. Chokladyogite är toppen om man låter det dra tillräckligt länge och häller i mjölk.

Så att ni vet, liksom.

11/11 2008

3 år.

Kiruna

Kiruna idag, och allt var allhelgonstängt men alltså Kiruna! Glittervitt och vackert och hjärtskärande. Och gruvorna, resterna av dagbrotten, och alla de fina byggnaderna!


Just det här var faktiskt i Gällivare, i och för sig. Snart på väg till Kiruna.

Kyrkan.

Så fint inuti. Det går inte riktigt att få in rymden i sin kompaktkamera.

Hej Kirunavaara!
Hej stadshuset.
Jag och Luossavara!


Det är så fascinerande med malmen och Kiruna. Hur hela det lilla samhället är uppbyggt på den. Hur det bara skulle vara mer av de norrländska vidderna, och förmodligen utan någon järnväg att se dem från, om inte.
Å andra sidan, hur malmkroppen går under Kiruna, hur allt kommer att behöva flyttas och rivas när man bryter vidare. Den hand som föder en är också den som slår en.

Jag tänker på Avesta och känslan från studiebesöket på stålverket där. Det är en rak linje från Kirunavaaras malm till ljusbågsugnarna i Avesta, och det är så vackert, och sorgligt, och skört, och det är det svenska stålet. Om jag växer upp till en djupare sorts människa så vore det fantastiskt material för en diktsvit, nu skulle det bara bli töntigt. Om man ska göra något av det storslagna måste man veta vad man gör, det är en tunn gräns.
Men storslaget i hjärtat är det. Även om jag inte kan förmedla det.

Mer bilder på Facebook