Man letar förgäves efter matchande smalare stickor (hur kan det finnas fyra olika storlekar? var har de andra tagit vägen? (jag har en obehaglig känsla av att det är jag som slarvat bort dem, tyvärr...)) och hittar istället en handväska med Emser och Fisherman's friend utrunna i ena facket. I de andra facken finns pennor, ett rött läppstift och så plånboken. Med körkortet och högkostnadsskyddet, som går ut 1999.
Som inte användes 1999.
Och det är mer än ett decennium sen. Men ändå.
Jag tänker på listningarna och sammanfattningarna som myllrar nu och det slår mig: hela det här decenniet utan henne. Och ändå.
Den orörda handväskan, undanstoppad. Och hur det känns och hur det svider.
måndag 28 december 2009
Ära vare gud i höjden,
detta har jag gjort i slöjden.
Inte så illa för att vara första försöket, ändå?
(Och jepp, asymmetriska om man tittar noga, men funkar fint vid snabbt ögonkast.)
lördag 26 december 2009
Jullovar:
Idag har jag invigt yogamattan samt påmint mig om hur man stickar aviga maskor. Samt gått en promenad.
Min bästa yogaposition i nuläget är skulderstående eller kanske plogen. Inte som i att jag gör dem bra, men det är så skönt, sträcker så trivsamt i musklerna.
Försök till nyårslöfte: två gånger i veckan, åtminstone.
Så här ser det väl inte ut riktigt. Men det kan ju komma sig?
Min bästa yogaposition i nuläget är skulderstående eller kanske plogen. Inte som i att jag gör dem bra, men det är så skönt, sträcker så trivsamt i musklerna.
Försök till nyårslöfte: två gånger i veckan, åtminstone.
Så här ser det väl inte ut riktigt. Men det kan ju komma sig?
How I wish I was in Sherbrooke now
Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.
Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men
det blir aldrig så igen.
Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).
Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.
Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men
det blir aldrig så igen.
Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).
Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.
torsdag 10 december 2009
Kryptisk.
Allt löser sig. Snart.
Men jag är så jävla hemlighetsfull tills dess. Det kanske man kan få vara. Tyst och sluten.
Känner mig ur synk med mig själv. Väntar på att hitta rytmen. Bli människa, mänskligare. Hitta hem och ut.
Allt kommer.
Men jag är så jävla hemlighetsfull tills dess. Det kanske man kan få vara. Tyst och sluten.
Känner mig ur synk med mig själv. Väntar på att hitta rytmen. Bli människa, mänskligare. Hitta hem och ut.
Allt kommer.
onsdag 25 november 2009
Pausbrytare.
Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.
Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.
Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.
Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.
Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.
onsdag 4 november 2009
Ta hand om sig.
Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.
Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.
Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.
tisdag 3 november 2009
F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.
En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.
Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.
Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?
Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.
Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.
Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.
Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.
Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.
Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?
Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.
Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.
Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.
Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.
måndag 2 november 2009
Andra november 2009
Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.
Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.
Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.
Ändå är jag inte lycklig.
Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.
Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.
Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.
Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.
Ändå är jag inte lycklig.
Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.
Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.
fredag 16 oktober 2009
Siffror:
De bästa just nu:
Trippel(steg)
Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).
6½
Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)
Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)
Trippel(steg)
Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).
6½
Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)
Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)
måndag 5 oktober 2009
Som det är.
Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.
Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.
Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.
Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.
För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)
Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.
Det blir något annat.
Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.
Det blir något annat.
Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.
Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.
Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.
Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.
Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.
Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.
För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)
Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.
Det blir något annat.
Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.
Det blir något annat.
Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.
Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.
Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.
måndag 28 september 2009
Livstecken.
Jamen det där blev visst lite väl melodramatiskt, inlägget nedan och så tystnad.
Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.
I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.
Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.
Sover för lite, sover nu.
Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.
I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.
Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.
Sover för lite, sover nu.
lördag 29 augusti 2009
A hard rain's a-gonna fall
Insikt: det här kommer inte att vara en särskilt behaglig tid i mitt liv. Det här är ett oväder som jag ska böja huvudet inför och gå igenom, blunda mot regnet som piskar kinderna tills de är fullkomligt nedkylda. Knyta händer i våta fingervantar, pressa sig i motvind.
Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.
Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.
Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.
Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.
Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.
Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.
Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.
Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.
tisdag 25 augusti 2009
Svenska sommaren, sista delen.
Skottland var fint. Jag har 339 bilder, varav ett otal i regnjacka (vad förväntar man sig med en vecka i Skottland?), och jag ska göra ett snyggt album på Facebook och så kanske lägga upp en hoper här. Och skriva lite utförligare om vad jag haft för mig.
Nu är jag i Åshuvud. Här är det så här:
Suger sommarens märg in i det sista. Har klippt gräsmattan också, bensinen räckte precis, det var lite spännande. Och så finns det gula plommon i hörnet ner mot ladan, de är smått fantastiska.
Fin stund från dagen: när jag kom in på sjuttiosträckan genom Reftele, det var en fin låt på min nyköpta skotska singersongwriterskiva (jag ska lägga upp en schysst mp3:a så småningom) och det lyfte ett svanpar till höger om vägen.
Det är fantastiskt att resa men det är skönt att komma hem också. Eller ja, hem till Uppsala kommer jag på fredag. Men att vara i hemtama omgivningar. Bara tycka om, inte bedöma och betrakta hela tiden.
Nu sömn, imorgon ett sista försök till morgonbad. Sommarens märg. I has it.
Nu är jag i Åshuvud. Här är det så här:
Suger sommarens märg in i det sista. Har klippt gräsmattan också, bensinen räckte precis, det var lite spännande. Och så finns det gula plommon i hörnet ner mot ladan, de är smått fantastiska.
Fin stund från dagen: när jag kom in på sjuttiosträckan genom Reftele, det var en fin låt på min nyköpta skotska singersongwriterskiva (jag ska lägga upp en schysst mp3:a så småningom) och det lyfte ett svanpar till höger om vägen.
Det är fantastiskt att resa men det är skönt att komma hem också. Eller ja, hem till Uppsala kommer jag på fredag. Men att vara i hemtama omgivningar. Bara tycka om, inte bedöma och betrakta hela tiden.
Nu sömn, imorgon ett sista försök till morgonbad. Sommarens märg. I has it.
söndag 16 augusti 2009
And I am travelling
Dagens huskur: om man håller för örat gör det faktiskt lite mindre ont att svälja
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan
Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.
Hemkomst: Om en vecka.
Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.
Toodels!
(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan
Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.
Hemkomst: Om en vecka.
Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.
Toodels!
(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)
onsdag 5 augusti 2009
Vara dotter.
Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.
Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.
Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.
Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.
Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.
Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.
Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.
Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.
Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.
fredag 31 juli 2009
Ta åt sig.
Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).
Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.
Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!
Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.
Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.
Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.
Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.
Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!
Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.
Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.
Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.
torsdag 30 juli 2009
Fikonspråket och jouren.
Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.
Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)
Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.
Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.
Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)
Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.
Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.
onsdag 29 juli 2009
Öppet brev.
Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:
kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.
Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.
Tack på förhand!
/Sekundärjoursvecka på akuten igen.
kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.
Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.
Tack på förhand!
/Sekundärjoursvecka på akuten igen.
söndag 26 juli 2009
The city
Göteborg över helgen. Vän. Soliga gräsmattor. Glass. Skotska vandrarhem bokade. Falafel.
Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.
I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.
Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.
I bakgrunden Hisingen.
Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.
Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.
I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.
Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.
I bakgrunden Hisingen.
Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.
torsdag 23 juli 2009
Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja
Modfälld har ingen ICD-kod.
Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.
I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.
Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.
Allt blir bra.
Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.
I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.
Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.
Allt blir bra.
torsdag 16 juli 2009
R46.2 Märkligt och oförklarligt uppträdande (Det är skönt att det finns en diagnos för allt)
Jag gick och lade mig klockan tolv i natt, och klockan sex ringde min väckarklocka. Eftersom jag inte går och lägger mig i tid (vilket förmodligen kan skyllas på att kvällen är lika med fritiden, och om jag lägger mig har jag i princip börjat nästa arbetsdag) kände jag mig sådär måttligt pigg. Med våld och vilja (och snooze) satte jag mig upp i sängen, och upptäckte till min förvåning att den ena av mina båda kuddar låg på golvet vid sängens fotända, och utan örngott. Mycket förbryllande, när jag somnade låg båda kuddarna i sängens huvudända, örngottsklädda. Jag letade lite i rummet efter det saknade örngottet, som inte låg under sängen, eller bland kläderna, eller någonannastans. Till slut hittade jag det. På kudden i sängen, som alltså hade två örngott.
Hur tänkte jag, i sömnen, när jag beslutade mig för att jag bara behövde en kudde, men att det nog borde förpackas lite bättre? Man kan ju undra. Och varför gör jag sånt på den ynka tid jag ger mig själv till sömn? Djupsömnen, kom igen då?
Men det är, som sagt, glädjande att ICD-10 har en diagnos för alla tillfällen.
Hur tänkte jag, i sömnen, när jag beslutade mig för att jag bara behövde en kudde, men att det nog borde förpackas lite bättre? Man kan ju undra. Och varför gör jag sånt på den ynka tid jag ger mig själv till sömn? Djupsömnen, kom igen då?
Men det är, som sagt, glädjande att ICD-10 har en diagnos för alla tillfällen.
måndag 13 juli 2009
Helgen i bilder:
Regnmolnen kommer sakta in på lördagkvällen, det blåser upp, men solnedgången är fortfarande vacker.
Kvällshimmel och huset.
Snart de röda vinbären.
Hittar en handfull.
Kunde inte välja vinbärsbild.Nya Imogen Heaplåten, förresten. First train home. Åh, hon är fin, Imogen. Sök efter den på elbows, vet jag.
Idag har jag lagat god mat, sett Scrubs och spelat basket i kvällningen, mitt bland lindblommen. Jag tycker om den här sommaren. Ikväll tycker jag mycket om den.
söndag 12 juli 2009
Primär dysmenorré
Söndag morgon och ICD-kod N94.4 och alldeles för lite antiinflammatoriska tabletter med till landet. Jag gick upp till sängen igen, och sov bort en halvtimme platt på mage, och sen tog det sig hyfsat, och med tro och paracetamol så.
Jag misstänker att det här var Straffet för att i en veckas tid sagt "Alvedon är en bra medicin mot värk, och man ska inte vara rädd för att ta upp till 8 om dagen" till alla ortopedpatienter (och ett par kirurgpatienter med, harkel). Nästa månad ska jag dock ha ett rejält lager med NSAID och paracetamol och kombinera järnet, sådär som jag predikat under veckan. Mm, analgetika.
Lite för nördigt för mitt eget bästa.
Annars har jag bakat bröd, läst Jason Lutes "Berlin - Stad av sten" som var den bästa grafiska romanen... på länge? någonsin?, ätit fil med röda vinbär och utkämpat en duell med trädgårdens nässlor. Jag vann, temporärt, men nässlorna kommer att återkomma, de jävlarna.
Jag ska ha röda vinbär i min framtida trädgård, men inte nässlor.
Nu är det ny avdelningsvecka, och det ska bli skönt med lediga kvällar igen, och lite oskönt med tidiga morgnar, men på det stora hela så.
Jag misstänker att det här var Straffet för att i en veckas tid sagt "Alvedon är en bra medicin mot värk, och man ska inte vara rädd för att ta upp till 8 om dagen" till alla ortopedpatienter (och ett par kirurgpatienter med, harkel). Nästa månad ska jag dock ha ett rejält lager med NSAID och paracetamol och kombinera järnet, sådär som jag predikat under veckan. Mm, analgetika.
Lite för nördigt för mitt eget bästa.
Annars har jag bakat bröd, läst Jason Lutes "Berlin - Stad av sten" som var den bästa grafiska romanen... på länge? någonsin?, ätit fil med röda vinbär och utkämpat en duell med trädgårdens nässlor. Jag vann, temporärt, men nässlorna kommer att återkomma, de jävlarna.
Jag ska ha röda vinbär i min framtida trädgård, men inte nässlor.
Nu är det ny avdelningsvecka, och det ska bli skönt med lediga kvällar igen, och lite oskönt med tidiga morgnar, men på det stora hela så.
torsdag 9 juli 2009
Värnamo sjukhus i romantiskt kvällsljus.
Hem från sjukhuset, onsdagskväll i juli.
Man ska sluta 20.30 men det här ligger absolut inom felmarginalen. Ett par röntgenbilder att vänta in, diktera och gå hem. Klockan är min stressfaktor när jag kommer på morgonen.
Tidigare omtalad lavendel. Jag försökte få till en snygg bild på humlorna, men det här var visst så bra det blev. Hursom, lukten kommer ju inte med på bilden, och den är Grejen.
Kvällsljuset, komplett med en regnbåge. Och så lilla sjuttiotalssjukhuset. 
Det flyger en massa måsar runt sjukhuset, och på intranätet har vi fått ett meddelande om att inte ge dem mat eller vatten, och inte de söta kalviga måsungarna heller. De här dödsfåglarna är dock något kråkliknande. Det fanns hur många som helst. Tur att man inte sett "Fåglarna" nyligen...
Här har vi en bild med ännu lite mer tjusig kvällshimmel. När jag kommer här på morgonen håller jag höger.
Lindarna försökte jag också ta bättre bilder på, men vi kan ju nöja oss med det faktum att hela basketplanen är omgiven av lindar. Tänk sig lindblomsdoften.
Slutbild på regnbågen och kvällshimlen.
Fin jour, nytt rekord i handlagda patienter, fin primärjour att fråga om allt, rar akutpersonal, beröm från doktor, patient som sa "jag tror inte på änglar men finns de ser de ut som du" (efter att han påpekat att jag såg hemskt ung ut, men vad fanken) och 4 ml carbocain.
Idag har jag tagit sovmorgon och tänkte gå och simma mig några längder nu vid tio, men så kom det en regnskur som hette duga och då ska man ha självdisciplin för att ta sig till utomhusbassängen. Nu verkar det dock ha lättat igen, så jag ger det ett försök.
Man ska sluta 20.30 men det här ligger absolut inom felmarginalen. Ett par röntgenbilder att vänta in, diktera och gå hem. Klockan är min stressfaktor när jag kommer på morgonen.
Tidigare omtalad lavendel. Jag försökte få till en snygg bild på humlorna, men det här var visst så bra det blev. Hursom, lukten kommer ju inte med på bilden, och den är Grejen.
Kvällsljuset, komplett med en regnbåge. Och så lilla sjuttiotalssjukhuset. 
Det flyger en massa måsar runt sjukhuset, och på intranätet har vi fått ett meddelande om att inte ge dem mat eller vatten, och inte de söta kalviga måsungarna heller. De här dödsfåglarna är dock något kråkliknande. Det fanns hur många som helst. Tur att man inte sett "Fåglarna" nyligen...
Här har vi en bild med ännu lite mer tjusig kvällshimmel. När jag kommer här på morgonen håller jag höger.
Lindarna försökte jag också ta bättre bilder på, men vi kan ju nöja oss med det faktum att hela basketplanen är omgiven av lindar. Tänk sig lindblomsdoften.
Slutbild på regnbågen och kvällshimlen.Fin jour, nytt rekord i handlagda patienter, fin primärjour att fråga om allt, rar akutpersonal, beröm från doktor, patient som sa "jag tror inte på änglar men finns de ser de ut som du" (efter att han påpekat att jag såg hemskt ung ut, men vad fanken) och 4 ml carbocain.
Idag har jag tagit sovmorgon och tänkte gå och simma mig några längder nu vid tio, men så kom det en regnskur som hette duga och då ska man ha självdisciplin för att ta sig till utomhusbassängen. Nu verkar det dock ha lättat igen, så jag ger det ett försök.
tisdag 7 juli 2009
Så har jag det nu.
Käraste försummade blogg, nu ska jag berätta.
Värnamo. Jag lever livets glada dagar. Simmar ett par kilometer i veckan. Gör mig till stamkund på biblioteket, både sjukhusets och det kommunala.
På helgerna åker jag till Åshuvud, sniffar sommar, gör markägarsaker. Falu rödfärg på arrendatorsbostaden, ett varv med åkgräsklipparen, ogräsrensning i singelgången.
Den här veckan går jag sekundärjour på akuten, och idag vill jag lovsjunga den fina bakjouren och den fina kvälls/nattjouren. Jag önskar att jag också växer upp till en undervisningsvänlig doktor.
Arbetstiderna är 12-20.30, och det är nackdelen. Annars är det fart och fläkt, och betydligt mer trivsam arbetsbelastning än på avdelningen. Och när man måste fråga på varje patient men kan fråga någon som vänligen förklarar, så är ju inte heller det ett problem.
Och så har läkarexpen fönster mot innergården som kan stå öppet och lukta av regn när det kommer en skur mitt på dagen. Sånt gillar jag också.
Idag gick jag hem, genom dofterna, först den stängda sjukhuskafeterians kvardröjande lukt av socker (och jag blir så godissugen!), därefter lavendelbusken utanför, och så genom linddungens söta milda. Lindarna blommar, jag tror att de slog ut igår, igårkväll var första gången jag kände lukten. Lindblom, jag tänkte tanken när jag gick förbi Berthåga kyrkogård och lindarna där i våras, att jag skulle missa deras blomning. Men här är lindarna fler än jag orkat räkna och lägger doftmatta på min arbetsväg.
Jag vill inte bo i den här staden, inte på riktigt, sen, men det är en rätt bra sommar, detta.
Boklistan uppdateras med lite mer schwung än den här sidan, testa den.
Och om någon har tips om saker man gör eller trevliga ställen att bo på i Glasgow eller Edinburgh: daite mne, pasjalsta!
Värnamo. Jag lever livets glada dagar. Simmar ett par kilometer i veckan. Gör mig till stamkund på biblioteket, både sjukhusets och det kommunala.
På helgerna åker jag till Åshuvud, sniffar sommar, gör markägarsaker. Falu rödfärg på arrendatorsbostaden, ett varv med åkgräsklipparen, ogräsrensning i singelgången.
Den här veckan går jag sekundärjour på akuten, och idag vill jag lovsjunga den fina bakjouren och den fina kvälls/nattjouren. Jag önskar att jag också växer upp till en undervisningsvänlig doktor.
Arbetstiderna är 12-20.30, och det är nackdelen. Annars är det fart och fläkt, och betydligt mer trivsam arbetsbelastning än på avdelningen. Och när man måste fråga på varje patient men kan fråga någon som vänligen förklarar, så är ju inte heller det ett problem.
Och så har läkarexpen fönster mot innergården som kan stå öppet och lukta av regn när det kommer en skur mitt på dagen. Sånt gillar jag också.
Idag gick jag hem, genom dofterna, först den stängda sjukhuskafeterians kvardröjande lukt av socker (och jag blir så godissugen!), därefter lavendelbusken utanför, och så genom linddungens söta milda. Lindarna blommar, jag tror att de slog ut igår, igårkväll var första gången jag kände lukten. Lindblom, jag tänkte tanken när jag gick förbi Berthåga kyrkogård och lindarna där i våras, att jag skulle missa deras blomning. Men här är lindarna fler än jag orkat räkna och lägger doftmatta på min arbetsväg.
Jag vill inte bo i den här staden, inte på riktigt, sen, men det är en rätt bra sommar, detta.
Boklistan uppdateras med lite mer schwung än den här sidan, testa den.
Och om någon har tips om saker man gör eller trevliga ställen att bo på i Glasgow eller Edinburgh: daite mne, pasjalsta!
torsdag 25 juni 2009
Junitorsdagskväll i Värnamo:
Vädret är vackert. Jag lyssnar på Olle Ljungström. Det är lite för lite att göra på jobbet och jag blir en smula rastlös. Ibland längtar jag, i någon riktning. På det stora hela har jag det bra. Igår simmade jag sextonhundra meter, jag ska försöka få till en vana. I kväll lade jag ut filten på gräset vid sjön, läste en stund. Jag tänker att jag vill ha en specialitet som inkluderar söta tanter och jag funderar på om geriatrik kanske trots allt är något för mig, jag har aldrig varit på geriatrikavdelning. Imorgon är det AT-läkargalej, sedan åker jag till Åshuvud, det blir bra. Snart har det redan gått två veckor. Jag läser Agneta Pleijels "Kungens komediant", det är en stilig bok. Det finns ett drygt dussin blåmärken på mina ben.
torsdag 18 juni 2009
Du är den renaste fisken.
Hej, det var ett tag sedan.
Jag har jobbat en vecka. Det går bra, tror jag nog. Den största skillnaden mot kandilivet är att jag signerar läkemedelslistorna själv. Och att jag ska vara på samma kirurgavdelning i åtta veckor till, och det är meningsfullt att lära sig namnen på sjuksystrarna.
Jag har hängt upp en liten landskapsmålning på väggen i landstingsrummet, jag har köpt skogsgröna pumps för tjugofem kronor på Erikshjälpen, jag har cyklat nedförsbacken till Vidöstern och skrattat i hela bröstkorgen och uppförsbacken i liljekonvaljlukt med barfotafötter på pedalerna.
Lisa och jag var på utflykt till Åshuvud och imorgon åker jag dit för midsommarfirande. Här kommer lite bilder från senast, jag misstänker att det blir samma väder i helgen. Fast det gör inte så mycket.
Annars vet jag inte vad jag ska skriva, så jag skriver inte. Det kan räcka så.
Jag har jobbat en vecka. Det går bra, tror jag nog. Den största skillnaden mot kandilivet är att jag signerar läkemedelslistorna själv. Och att jag ska vara på samma kirurgavdelning i åtta veckor till, och det är meningsfullt att lära sig namnen på sjuksystrarna.
Jag har hängt upp en liten landskapsmålning på väggen i landstingsrummet, jag har köpt skogsgröna pumps för tjugofem kronor på Erikshjälpen, jag har cyklat nedförsbacken till Vidöstern och skrattat i hela bröstkorgen och uppförsbacken i liljekonvaljlukt med barfotafötter på pedalerna.
Lisa och jag var på utflykt till Åshuvud och imorgon åker jag dit för midsommarfirande. Här kommer lite bilder från senast, jag misstänker att det blir samma väder i helgen. Fast det gör inte så mycket.
Annars vet jag inte vad jag ska skriva, så jag skriver inte. Det kan räcka så.
söndag 31 maj 2009
Kvällspromenad, 30 maj.
Det är ju så vackert nu. Det är ju så vackert så att man rämnar en smula i kanterna, så att man jublar, så att man tar hjälplösa naturbilder som på intet sätt motsvarar.
Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.
Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.
Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....
Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.
Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....
torsdag 28 maj 2009
My dancing day
Ett par vårbalsbilder (det var toppen, och vackert, och allt):
Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.
Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.
Lännakatten. Fint som snus, finare än så.
Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.
Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.
Lännakatten. Fint som snus, finare än så.Imorgon skriver jag hudtenta, jag undrar om jag någonsin har pluggat så här lite och dåligt till en tenta men jag har det inte i mig att oroa mig för det. Nu ska jag i alla fall iväg och ta en rejäl pluggdag, det kanske räcker en bit.
lördag 23 maj 2009
мать
Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.
Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"
Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?
Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.
Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.
Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.
Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"
Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?
Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.
Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.
Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.
torsdag 21 maj 2009
Bra så.
Gud stryker en över håret, säger "nu mitt barn ska jag ge dig något", och så får man en lång promenad i majkvällens vackraste med samtal om tänkandet, det gudomliga, vad man vill med livet, abort, grekiska gudar och smågodis, och så kommer man hem med kalla händer och gör sig en kopp te, och ens kombo har gjort kladdkaka som man får ta av. Man har pluggat ganska bra under dagen och man är skönt trött i kroppen, och man säger till Gud att "tack, det var kanske precis vad jag behövde" och Gud drar åter sin hand över ens hår och säger "jag som rannsakar ditt hjärta och dina njurar, jag vet vad du behöver".
Och det är bra så.
Och det är bra så.
söndag 17 maj 2009
This spring has been the weirdest one
Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.
Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen
och
Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom
Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.
Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.
Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.
Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen
och
Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom
Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.
Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.
Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.
fredag 15 maj 2009
Våren våren våren.
Idag på hemvägen cyklar jag inte förbi botaniska trädgården, utan stannar, låser cykeln och går in. Det finns en port genom en av häckarna som känns som porten till den hemliga trädgården, och det finns ett vattenfall som porlar, och det blommar tulpaner och pärlhyacinter. Jag går och rör vid alla blommorna, stryker fingrarna genom, känner blanka kronblad mellan tumme och pekfinger. Och backsipporna, alla de tjogtals backsippesorter som finns i botaniska, hur vansinnesmjuka de är mot fingerblommorna, hur täckta av fjunigt lent.
En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?
Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.
Så.
En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?
Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.
Så.
torsdag 14 maj 2009
Måste höja sin röst för att höras
Trött i hela kroppen av att få höra "höj rösten, räta dig, axlarna bakåt".
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)
Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.
(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)
Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.
(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)
tisdag 12 maj 2009
Lögn och förbannad dikt.
Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?
Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)
Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.
Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.
(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)
Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)
Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.
Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.
(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)
lördag 9 maj 2009
Hemmakväll.
Någon måste älska den här majkvällen, och jag tar på mig det uppdraget.
Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.
Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.
Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.
Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.
Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.
Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.
Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.
Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.
Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.
Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.
onsdag 6 maj 2009
Hagel över vita blomblad.
Det snöar i maj, det är kallt om de bara fötterna.
En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.
Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.
Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.
Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.
Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.
Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?
En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.
Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.
Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.
Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.
Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.
Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?
måndag 4 maj 2009
Rådjur visar sig bland snåren.
Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.
Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.
Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,
att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara
att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.
Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.
Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.
Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.
Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.
Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.
(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)
Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.
Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,
att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara
att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.
Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.
Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.
Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.
Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.
Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.
(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)
söndag 3 maj 2009
Vien veren pois
En gång, vi är inte vänner längre men en gång
gav vi varandra det vi älskade, sorgmodiga popsånger
skrivna av någon annan, men som hade så (så!)
med våra hjärtan att göra, och du
dansade till Loista Laakso, och jag
spelade Thinking about you för den var full
av en känsla som jag förnekade, men som
sprängde mig.
Och nu inte.
Och ingen gör blandband nuförtiden, ingen har en kassettbandspelare i alla fall, och all tid jag satt på mitt flickrumsgolv och räknade minuter. En sida har 31 eller 46 minuter, det finns alltid en extra marginal, och ska det sluta perfekt så måste man räkna med den.
Nu bifogar jag "Piano & toy piano" i ett mail, för fortfarande säger andra människors mollackord något om mig, och på väg från körsbärsträden (och blommornas förgänglighet och nostalgi) pratar vi om detta att saker inte behöver vara för evigt för att vara vackra, att det kan vara ett möte och något som betyder något just då.
Människa är människas glädje, också för en stund.
lördag 2 maj 2009
Förvägsnostalgi.
Jag sov sådär fyra timmar i natt, sen vaknade jag vid sextiden och kunde för mitt liv inte somna om. Det här kommer att straffa sig. Jag fryser och det värker lätt i benen. Snart ska jag stänga datorn, plocka fram hudpärmen och vänta på att vårsolen blir så varm att det går att sätta sig i den.
Valborg var helt okej och jag gjorde studentsaker typ sillunch och champagnegalopp. Sista Uppsalavalborg men det kan jag nog leva med. Egentligen är det allt det andra som gör ont, allt det lilla, som att det här förmodligen är min sista andra maj i den här lägenheten, den här staden.
Jag tar inte examen förrän i januari men det finns mycket nostalgi att krama ur det. Och förändring, fy satan. Jag saknar att ha en framförhållning på 5,5 år så där som i början av läkarprogrammet. Fast då var jag förstås inte säker på att jag skulle gå klart det... Men i alla fall.
Det blir bra, med livet. Tiden går inte att stanna men allt har blivit bättre, med åren. Man förlorar människor och platser men det är så det är, och man får nya. Jag ska inte vara rädd.
Valborg var helt okej och jag gjorde studentsaker typ sillunch och champagnegalopp. Sista Uppsalavalborg men det kan jag nog leva med. Egentligen är det allt det andra som gör ont, allt det lilla, som att det här förmodligen är min sista andra maj i den här lägenheten, den här staden.
Jag tar inte examen förrän i januari men det finns mycket nostalgi att krama ur det. Och förändring, fy satan. Jag saknar att ha en framförhållning på 5,5 år så där som i början av läkarprogrammet. Fast då var jag förstås inte säker på att jag skulle gå klart det... Men i alla fall.
Det blir bra, med livet. Tiden går inte att stanna men allt har blivit bättre, med åren. Man förlorar människor och platser men det är så det är, och man får nya. Jag ska inte vara rädd.
onsdag 29 april 2009
Arbeta med människor.
När jag var sådär halvliten, säg trettonårsåldern, och funderade över frågan vad jag skulle bli när jag blev stor så tänkte jag "jobba med människor". Mest var jag inne på att bli lärare.
Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".
När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.
Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.
Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.
Trettonårskarin, poäng till dig!
Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".
När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.
Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.
Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.
Trettonårskarin, poäng till dig!
måndag 27 april 2009
Ja:
Att för en stund byta en angreppspunkt på sig själv mot en annan vinkel, att glimta till som en spegling, att vara människa bland människor.
Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.
!
Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.
Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.
!
Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.
torsdag 23 april 2009
Som våren är (2)
Jag oscillerar vilt. Allt känns och allt känns mycket. Jag känner mig ensam, drar mig undan, känner mig ensammare, men jag blir också så glad så glad för att blunda mot solen halva lunchrasten.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.
Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.
Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.
Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.
Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.
This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.
Och så hjärtskärande vackert, också.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.
Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.
Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.
Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.
Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.
This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.
Och så hjärtskärande vackert, också.
Som våren är (1)
Ljus vårkväll och jag väljer att gå en promenad i stället för att göra en lasagne. Vitsipporna blundar inför natten men myllrar, solen går ner i ett orangegult moln och det luktar av jord och grönt. Videkissarna är redan fulla av gult dun men de andra trädens knoppar spränger sina höljer när som helst nu. Jag promenerar förbi i en tjugoårskille med vattenpipa, och han ropar "ursäkta" tills jag lättar på ena hörluren och svarar "ja?". " "Får jag kommentera ditt ansikte?" säger han, väntar på svar men vad svarar man på sånt, så han fortsätter "Du är söt!" och jag svarar "Eh, tack" (vad svarar man annars?) och går vidare. I våren.
söndag 19 april 2009
I den tidigare funderade ärlighetens namn
Och apropå nytt tänk:
I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?
Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.
Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.
Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.
Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.
Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.
Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.
Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.
Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?
Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.
Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.
Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.
I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?
Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.
Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.
Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.
Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.
Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.
Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.
Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.
Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?
Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.
Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.
Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.
torsdag 16 april 2009
Bonusbild
Även om det är lite sent så måste jag bjucka på en bild från påskhelgen: jag och röjsågen. Äntligen. Mitt liv som skogsägare blev drastiskt mycket bättre. Och lite skojigt var det, också.
Glädjen
i hudläkarens ansikte när han förtjust säger:
"Skabb! De patienterna är de allra roligaste att ha. Dels så kan man hjälpa dem, och dessutom så får man ta en nål och leta sig fram till och spetsa skabbhonan med den!"
Hud verkar vara en specialitet av söta nördar. Gillart.
I övrigt lite rubbade cirklar på ett spännande sätt. Nytt tänk. Vilket jag vill skriva om, men en annan dag, med mer tid.
"Skabb! De patienterna är de allra roligaste att ha. Dels så kan man hjälpa dem, och dessutom så får man ta en nål och leta sig fram till och spetsa skabbhonan med den!"
Hud verkar vara en specialitet av söta nördar. Gillart.
I övrigt lite rubbade cirklar på ett spännande sätt. Nytt tänk. Vilket jag vill skriva om, men en annan dag, med mer tid.
måndag 13 april 2009
Sunny side.
Det är lätt att vilja berätta om solen, västkusten, nya klänningar, glasspremiärer, fina samtal, söta syskonbarn, solbränna, lästa böcker. Men det är inte så förtvivlat intressant att läsa om Händelser, det vet jag ju. Inte om man jämför med Tankar och Känslor.
Jag har verkligen haft ett alldeles ljuvligt påsklov men en annan sak som lätt går överstyr men är helt ointressant att läsa är hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilka soliga galej jag ägnar mig åt. Det blir så med offentligheten, att man aldrig vet vem som läser det här, och det här blir fasadmålning som vilken som.
Man bygger en identitet på internet och det går att bygga i enbart dur.
Nu borde jag skriva något djupt och innerligt, i konsekvensens namn, men jag ger mig nu in i det schemalagda livet igen och ska befinna mig vid ingång 30 8.30 imorgon, och jag har varit så ledig att jag till och med lyckats glömma var ingång 30 ligger (har kollat upp det), så det är väl bra att toppa det med lite nattsömn.
I alla fall: nu känns det som ett bra beslut, det där med smålandssommaren. Jag hann fundera lite på det, men familjen! Och sommarhuset! Helger där! Allt sådant. Dessutom kan man åka till Göteborg på två timmar, och till Köpenhamn på tre. Kommunikationer! Fint liv. Det blir nog bra. (Att göra: ta tag i boende, introduktion, schema. Sommaren kommer. Det är inte Jättelänge kvar längre.)
Jag har verkligen haft ett alldeles ljuvligt påsklov men en annan sak som lätt går överstyr men är helt ointressant att läsa är hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilka soliga galej jag ägnar mig åt. Det blir så med offentligheten, att man aldrig vet vem som läser det här, och det här blir fasadmålning som vilken som.
Man bygger en identitet på internet och det går att bygga i enbart dur.
Nu borde jag skriva något djupt och innerligt, i konsekvensens namn, men jag ger mig nu in i det schemalagda livet igen och ska befinna mig vid ingång 30 8.30 imorgon, och jag har varit så ledig att jag till och med lyckats glömma var ingång 30 ligger (har kollat upp det), så det är väl bra att toppa det med lite nattsömn.
I alla fall: nu känns det som ett bra beslut, det där med smålandssommaren. Jag hann fundera lite på det, men familjen! Och sommarhuset! Helger där! Allt sådant. Dessutom kan man åka till Göteborg på två timmar, och till Köpenhamn på tre. Kommunikationer! Fint liv. Det blir nog bra. (Att göra: ta tag i boende, introduktion, schema. Sommaren kommer. Det är inte Jättelänge kvar längre.)
fredag 3 april 2009
Folkhögskolenostalgi
Det är vår och jag är ledig. Idag åkte jag ut till Wik och sniffade nostalgi och solade. Helt ljuvligt. Bildbevis:
Blåsippan ute i backarna står.
Här till vänster har jag bott i ett år. Elevhemmet Horn. Övre Horn.
En promenad i det vackra vårvädret känns fint. Jag tänker mig till Roparberget.
Vägen går genom Äppellunden.
Jag är vårfärgglad. Skorna är kanske inte helt optimala med tanke på att det fortfarande är lite lerigt i markerna. (Mm, markerna.)
Isen ligger fortfarande på Lårstaviken, om än vårlucker och lite grå.
Utsikten. Det är lite lustigt att man inte ser slottet.
Is vid strandkanten. Tjock är den också. Jag håller mig från att gå ut på den.
Självutlösarbild 1. Jag boar in mig i lä och skriver dagbok och läser. Och ingen jacka behöver man.
Självutlösarbild 2. Jag och Lårstaviken. 4ever.
Det kommer ett rådjur springande över isen. Den stackarn blir livrädd när jag knäpper kort, och snart guppar en vit rumpa bortåt. Också djurskådat: 1 ormvråk, 1 annat rådjur på hemvägen, 2 nässelfjärilar samt 2 citronfjärilar. Och nötväcka, bofink, blåmes och talgoxe. Med flera.
Det är för lite idolbilder på mig i den här bloggen.
Ännu mer blåsippor. Färgen blir inte riktigt som på riktigt. Men vårkänsla!
På hemvägen går jag förbi skolan. Musikflygeln.
Man måste gå förbi slottet också.
Och förbi Vik-skylten, och Här slutar allmän väg-skylten.
Hejdå slottet, ses igen på Wikdagen!
Blåsippan ute i backarna står.
Här till vänster har jag bott i ett år. Elevhemmet Horn. Övre Horn.
En promenad i det vackra vårvädret känns fint. Jag tänker mig till Roparberget.
Vägen går genom Äppellunden.
Jag är vårfärgglad. Skorna är kanske inte helt optimala med tanke på att det fortfarande är lite lerigt i markerna. (Mm, markerna.)
Isen ligger fortfarande på Lårstaviken, om än vårlucker och lite grå.
Utsikten. Det är lite lustigt att man inte ser slottet.
Is vid strandkanten. Tjock är den också. Jag håller mig från att gå ut på den.
Självutlösarbild 1. Jag boar in mig i lä och skriver dagbok och läser. Och ingen jacka behöver man.
Självutlösarbild 2. Jag och Lårstaviken. 4ever.
Det kommer ett rådjur springande över isen. Den stackarn blir livrädd när jag knäpper kort, och snart guppar en vit rumpa bortåt. Också djurskådat: 1 ormvråk, 1 annat rådjur på hemvägen, 2 nässelfjärilar samt 2 citronfjärilar. Och nötväcka, bofink, blåmes och talgoxe. Med flera.
Det är för lite idolbilder på mig i den här bloggen.
Ännu mer blåsippor. Färgen blir inte riktigt som på riktigt. Men vårkänsla!
På hemvägen går jag förbi skolan. Musikflygeln.
Man måste gå förbi slottet också.
Och förbi Vik-skylten, och Här slutar allmän väg-skylten.
Hejdå slottet, ses igen på Wikdagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)