Happygolucky

Hej, jag pluggar ögon, det ser ni väl? Nåja, jag har precis klickat mig genom 95 stycken ögonfall på Umeå universitets hemsida, och så håller jag på och nöter in namnet vernaliskonjunktivit. (Skriver i blocket skriver i handen skriver det nu på bloggen, det borde verkligen funka).

Igår såg jag Olle Ljungström-dokumentären och idag har jag läst lite på internet om folk som jag brukade känna, ja ni vet sådär man klickar sig skamset in på en dåligt uppdaterad blogg och kollar läget. Jag kommer fram till att jag i all min supertråkiga medelklassiga borgerlighet, jag som blir lite rörd av en kunglig förlovning i stället för att ropa på republik, jag som harvar runt på världens längsta utbildning till ett fånigt statusyrke, jag som gillar manskörer och frackar och byggnader med latinska citat i guldbokstäver,
att jag är en lyckligt lottad människa eftersom jag så lätt finner glädje i det.

Det är ju inget futtigt med att bli glad för småsaker, det är en förmåga som är en välsignelse.

Nej, jag lever inget häftigt eller spännande liv men jo, jag tycker mycket om det.

Kanske inte just fenomenet tentaplugga på en lördag då jag hellre skulle gå en promenad och ligga under en filt i soffan med en ungdomsbok. Men på det stora hela.

(Om jag verkar galet positiv och käck nu de två senaste inläggen, så beror det på en viss vinkling. Det finns en del "Men för i helvete!" också. Men man ska välja väl vad man lägger på internet. Och det är ju sant, i sig, den här vinkeln. )

Stund att spara:

Kommer ut från en bra ögonföreläsning och himlen har plötsligt blivit alldeles klarblå. Jag hade tänkt äta matlådelunch och sätta mig på biblioteket och plugga, men det här är februarivåren och det finns inga ursäkter. Jag går från ingång 85 till kolonilotterna och Sten Sture-monumentet, och jag älskar älskar den här stan och solbelysta snötallar. En stund sitter jag på monumentets sockel och blundar mot det solvarma (värmen!), och på vägen tillbaka kramar jag en av tallarna, och den är skrovlig och fast under kinden.

Jag är så glad åt att jag får detta.

Helgen i små bilder.

Fredag, ledig från föreläsningar: sportlovsutflykt.


Åker tåg.

På två poäng. Resan går mot...

Fint väder i Huvudstaden.

Vinterskor i storlek 44,5 hittas på rean.

Flyguppvisning över Hötorget.

Kisbild.

Vi går inom ett antikvariat med ljuv lyrikhylla. Jag står och är lycklig en stund. Köper inget.

Adolf Fredriks kyrka. Vi har varit på Myrorna mittemot och hälsar på hos Hr Palme.

Skridskoåkning i Kungsträdgården.

Utflyktsmålet.

Nationalmuseum, står det.

Ladda med kaffe och banan inför.

Egentligen är nog Carl Larssons fresker det bästa av allt. Särskilt i solljuset.

Försök att fånga upp solljuset på snygg tillsammansbild. Jag ser väl mest fånig ut.

Det skymmer över slottet när vi kommer ut.

Tomt på väg ut till skärgården.

Trött hemfärd.

Lördag:


Löjligt vacker väder.

Kostar på mig de röda vantarna och cyklar in till stan. Lämnar tillbaka biblioböcker och har nu bara 17 st hemma.

Dagens klädsel.

Blev djupt förälskad i den här klänningen i Stockholm, och tänkte köpa den om jag hittade den i Uppsala, men 36 var för liten över axlarna och 38 för stor över halsen. Buhu. Men bra för konsumtionen...

Söndag:


Cyklar hem från Johan i det här vädret. Blir genomblöt. Men ja för all del, vackert är det.


Ej i bild: falafeltallrik på Göteborgs nation på fredagkvällen, sällskapsspel med Johans kamrater på lördagkvällen, mycken tid tillbringad med diverse ungdomsböcker ("Allt händer hos Oskarssons" av Martha Sandwall Bergström, "En plats de kallar lyckan" av Mårten Sandén), all den opluggade tiden.

Have I told you about the titans in my dreams?

sjunger Loney dear, och jag svarar nej, men berätta för mig,
för just den frasen är ett helt perfekt musikaliskt ögonblick. Ni måste lyssna. Låten heter "I was only going out", och ni får välja själva vilken ståndpunkt ni tar vad det gäller fildelning och sånt.

Idag var solen varm mot min svarta kappärm när jag cyklade hem klockan 11.45. Det är våren, och det är precis lagom. Det snöar fortfarande vinter, och det är fortfarande februari, men det finns värme och det finns att det kommer en sommar till den blommiga klänningen och de röda skorna. För mig räcker det så.

Idag har jag haft kandidatmottagning, kokat kikärter, tvättat, gjort broccolisoppa, bakat bröd och kolakakor samt (kors i tak) pluggat en liten smula ögon. Och läst vidare i min skönlitterära bok. Jag var bara tvungen att skryta lite, ni vet hur det är.

Jag skriver inget som inte är den här bloggen eller en ensam pappersdagbokstext. Det får väl vara så, det kommer sig säkert åter. Allt går i perioder, och jag ska börja med ordkvot snart igen men man måste ju ha något att ordkvota på.

Å andra sidan läste jag Tranströmer igen i förrgår och tänkte "jo, men det här är ju bra grejer, är det ju". Det var väl ett par månader sedan sist, med Tranströmer. Något kommer, något går.

Warm sun pours over me.

Bra helg. Bra flyt. Bra liv.

Fredagen med teater, "Blåmärken" på Uppsala stadsteater, och den hade poänger men var kanske lite väl karamellfärgad, men var i alla fall ett äntligt avbrott på det dåliga teaterflytet. En trea på en femgradig skala, kanske?

Lördagen i soffan under samma filt, en kopp kaffe till dig och en kopp te till mig, vi läste varsin ungdomsroman och solen var klar mot snön utanför. En sådan stund, just som den skulle vara.

På kvällen körsittning och en stunds dans till åttiotalshits. Vår nation glömmer bort oss på alla möjliga vis, och det är rätt tröttsamt att de inte kan uppskatta att vi lägger ner kraft och energi på ideell verksamhet, som är en extra medlemsaktivitet _och_ gratis sittningsunderhållning. Nåja. Det är ju värt sig ändå, för att det är roligt, för att mina korister är så söta, för att dirigenten är så bra och glad och för att jag gör en skillnad (vi ska till exempel ha en körhelg i vår, och det har vi inte haft på de fem år jag har varit med i den här kören, och det är förstås inte enbart min förtjänst men lite ära tänker jag ta åt mig).
Kvällen var fin, det var den, den var kanon på kanon och Beatles och glass och en fin version av Come Again och till och med lite serenad, och så träffade jag fina Christian på släppet och så var det de roligaste discolamporna någonsin och mer sånt, tack.

Söndagen var lilla sockerdöden med födelsedagsfika och pysselfika och det här med människor, det är ju det bästa, egentligen. Å andra sidan, att ge mig själv nog mycket ensamtid för att verkligen uppskatta människorna när jag träffar dem, det måste jag erkänna om mig själv.


Om ögon säger jag ett stilla mnjä, än så länge. Men man vet alltid, det kanske blir toppen. Även om vi är tjugo personer på typ sex skåp i omklädningsrummet....

Den stora fördelen är att jag idag slet ut mig med en heldag, halv nio till tre, och att jag hädanefter endast kommer ha halvdagar. Lyxen. Alltså unnade jag mig att ägna kvällen åt att läsa i stället för att baka bröd och tvätta, för det hinner jag ju med lite När Som Helst. Visserligen kommer det att tippa över i "jag har så gott om tid så jag hinner Allt..." och så planerar jag in alldeles för mycket och så skiter det sig ändå, men vad fanken. Just nu: oceaner av tid.

Ironiskt nog läser jag "Maken - en förhållanderoman" av GunBritt Sundström där huvudpersonen inte kan slita sig från det fria studentlivet, utan får krupp av att sitta på ett kontor åtta till fem och beslutar sig för att doktorera för att undkomma arbetslivet.

Det är en intressant bok, men nu har jag kommit halvvägs och överväger om den verkligen borde vara 550 sidor lång. Och dessutom identifierade jag mig med Gustav, huvudpersonens partner, i början, trots att boken är skriven i jagform och på sitt sätt handlar om kvinnans behov av frihet.

Det är ju så lockande enkelt att tänka att om jag inte problematiserar så är det inget problem. Om jag köper den här normen. Om jag går med på Parförhållandet, Arbetslivet, Barnalstrandet, Könsrollerna, om jag inte ifrågasätter, om jag gillar läget. Folk gör ju så, tänker inte ens på det, och lever ändå lyckliga liv.

Men bara för att man inte tänker på problemen så betyder det ju inte att de inte finns. Och då kan man inte förändra. Och det är väl bättre att veta vad som frustrerar en än att bara känna den vaga frustrationen?

Jag ska inte nog misslyckas med att läsa ut den här boken nu, bara för att jag bloggat om den, sånt har hänt. Även om de börjar kännas som lika goda kålsupare nu, hon och han, och det är mer än hälften kvar. Man måste ju se hur det går. (Mitt stalltips är åt helvete.)

Men fråga mig om två veckor om jag läst ut den, så att jag måste skämmas annars!

Man andas med en näsborre i taget, men det har ingen djupare innebörd.

Idag var sista praktiska ÖronNäsaHals-dagen. Det känns rätt okej, jag är inte så lyrisk som jag var förra veckan. Dock: idag jour med en av de söta glada ST-läkarna (det säkraste tecknet på en bra klinik!) och det var ont om patienter så jag och Christian fick fiberskopera varandra, vilket var mycket festligt.

Sen det faktum att jag nu kan allt jag kommer få lära mig om att bedöma trumhinnor, och att jag inte är säker på att jag känner igen ett otoskop när jag ser det (för öronmikroskop ser man mycket bättre, och det där med otoskop får ni väl lära er i primärvården eller på akuten, när ni, eh, jobbar där), det kanske inte känns helt stabilt. Men vad vet jag?

Jag har tappat lite av det vidgade från förra veckan, också. Men det är väl så. Man kan väl inte fundera över Hur bör man leva? jämnt. Man måste väl leva också.

I tisdags var jag på yoga för första gången, och jag tyckte nog att det var lite introduktionsmesigt men sen knakade det på spännande sätt i min rygg och jag tror att det gjorde susen, faktiskt. Sedan att vår lärare pratade lite småmedicin på ett sätt som mest kändes som att han ville slänga sig med svåra ord utan att riktigt riktigt veta vad han menade, äh, det kan jag leva med.

Jag funderar på detta med att samla alla sina tankar, vara helt i ett ögonblick och inte tänka på något annat än det man gör.

Jag lever med en stadig inre monolog. Jag tänker i ord, i en inre röst (och steget därifrån till att prata rent ut med mig själv är inte så långt, som ett sidospår). Grejen är: jag gillar det. Mycket. Jag gillar också att kunna göra utflykter i tankarna, att dagdrömma och befinna mig på två ställen samtidigt, här jag är och där jag ska vara i morgon. Jag förstår inte varför jag ska arbeta för att inte?


Nu: stupa sängen.

Vad jag vill.

Idag pratade jag med några kurskamrater om det förbjudna.
Att jobba halvtid (för man får en lön som räcker till det). Att kanske ha ett annat yrke parallellt. Att inte göra AT så snabbt som möjligt efter examen.

Att ha läkeriet som ett jobb, lite i förbifarten, och inte som sin identitet.

Det är inte bara jag som tänker så. Frihetskänslan!

Jag funderar på att det verkar så roligt med kir och anestesi, och att det är specialiteter där det nog är ännu svårare att inte vilja satsa Helhjärtad och Heltidat.

ÖronNäsaHals är faktiskt fortsatt roligt, och klättrar på kanskelistan. Och alla läkare är snälla och undervisningsvänliga och hälsar glatt och vi har inte ens närvarolista på jourerna "för vi litar på att ni är vuxna människor".

Kanske är det det faktum att det här är tredje veckan på en lugn, bra och vänlig kurs som gör det. Att jag börjar tänka på vad jag vill göra sedan. Att jag börjar tänka på att jag får göra vad jag vill sedan.
Jag har utrymme för nya tankar i hjärnan, och det är inget revolutionerande för någon annan än mig, men det känns rymligt, vidgat.
Jag funderar på hur man bör leva, hur jag vill leva, hur jag ska bli lycklig. Det känns, å det låter så fånigt att skriva det men känslan är inte fånig, som om allt är fyllt av möjligheter. Som att det ska bli roligt. Som att jag kan ändra på saker, framförallt i mitt eget liv, men också ur ett större perspektiv, vara med och sätta normer. Att ickekonsumera, att arbeta deltid, att ägna tid åt barn eller äppelträd eller manuskript.


Ausserdem:
Idag var tenorstämman 8 man stark på kören och Elias har lovat att vi ska sjunga helt nya låtar så snart vi haft reccegasken, varje dag är ljusare än den förra, och jag har anmält mig till en yogakurs som går på tisdagskvällar.

Kära dagbok, 2 februari 2009

Chokladsnitten blev smuliga men jag var en god medborgare och gick på en föreläsning om arbetstid och hållbar konsumtion så här på kvällskvisten. Imorgon har jag lasagne i min matlåda och en röntgenrond att hitta till. Ibland tänker jag att jag är på fel utbildning men när jag blir helt fascinerad av att titta på när något drar ut en näspolyp med små tänger så inser jag att något nog är rätt i alla fall. Det lilla suktandet efter sterilkläddhet respektive laryngoskop fascinerar mig, för jag tror nog fortfarande mest att jag ska bli allmänläkare när jag blir stor. Just nu läser jag en bok om Werner Aspenström (♥ Werner!), och Wijkmarks "Stundande natten", men jag överväger att komplettera med en ungdomsbok. Jag ska skriva om båda de förstnämnda när jag läst klart dem, de är mycket intressanta. Det är isspår på cykelvägarna och för lite luft i däcken men det här är mitt liv och jag tycker om det, nästan jämnt.

Tack.

Luftig.

Vill berätta något men har inget på hjärtat för det här formatet. Vill inte riktigt att helgen ska vara slut. En bra sak för att det ska kännas lättare att gå upp tidigt imorgon och hinna förbi textilförrådet är förstås att sitta här och titta i en tom textruta i stället för att gå och lägga sig.

Kanske är det en vila, att inte ha något att säga. Att vara färdigpratad. Att inte ha något oberättat. Kanske är det bara att jag har varit med människor, ute i klarblå klackskor, frukost med havregrynsgröt och stekta ägg, lyxigt tefika med scones och trekantsmackor, kanske har jag äntligen släppt ut orden i luften i stället för i tangentbordet. Det vore nog bra, om så vore.

Underlig känsla, tom och lätt. Kanske är det bara en ruckad dygnsrytm och en obestämd trötthet. Vi säger så.