söndag 31 maj 2009

Kvällspromenad, 30 maj.

Det är ju så vackert nu. Det är ju så vackert så att man rämnar en smula i kanterna, så att man jublar, så att man tar hjälplösa naturbilder som på intet sätt motsvarar.

Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.

Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.

Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....

torsdag 28 maj 2009

My dancing day

Ett par vårbalsbilder (det var toppen, och vackert, och allt):

Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.

Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.

Lännakatten. Fint som snus, finare än så.

Imorgon skriver jag hudtenta, jag undrar om jag någonsin har pluggat så här lite och dåligt till en tenta men jag har det inte i mig att oroa mig för det. Nu ska jag i alla fall iväg och ta en rejäl pluggdag, det kanske räcker en bit.

lördag 23 maj 2009

мать

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.


Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.


Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.

torsdag 21 maj 2009

Bra så.

Gud stryker en över håret, säger "nu mitt barn ska jag ge dig något", och så får man en lång promenad i majkvällens vackraste med samtal om tänkandet, det gudomliga, vad man vill med livet, abort, grekiska gudar och smågodis, och så kommer man hem med kalla händer och gör sig en kopp te, och ens kombo har gjort kladdkaka som man får ta av. Man har pluggat ganska bra under dagen och man är skönt trött i kroppen, och man säger till Gud att "tack, det var kanske precis vad jag behövde" och Gud drar åter sin hand över ens hår och säger "jag som rannsakar ditt hjärta och dina njurar, jag vet vad du behöver".

Och det är bra så.

söndag 17 maj 2009

This spring has been the weirdest one

Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.

Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen

och

Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom


Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.

Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.

Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.


fredag 15 maj 2009

Våren våren våren.

Idag på hemvägen cyklar jag inte förbi botaniska trädgården, utan stannar, låser cykeln och går in. Det finns en port genom en av häckarna som känns som porten till den hemliga trädgården, och det finns ett vattenfall som porlar, och det blommar tulpaner och pärlhyacinter. Jag går och rör vid alla blommorna, stryker fingrarna genom, känner blanka kronblad mellan tumme och pekfinger. Och backsipporna, alla de tjogtals backsippesorter som finns i botaniska, hur vansinnesmjuka de är mot fingerblommorna, hur täckta av fjunigt lent.

En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?

Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.

Så.

torsdag 14 maj 2009

Måste höja sin röst för att höras

Trött i hela kroppen av att få höra "höj rösten, räta dig, axlarna bakåt".
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)

Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.

(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)

tisdag 12 maj 2009

Lögn och förbannad dikt.

Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?

Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)

Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.

Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.

(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)

lördag 9 maj 2009

Hemmakväll.

Någon måste älska den här majkvällen, och jag tar på mig det uppdraget.

Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.

Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.

Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.


Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.

Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.

onsdag 6 maj 2009

Hagel över vita blomblad.

Det snöar i maj, det är kallt om de bara fötterna.

En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.

Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.

Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.

Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.

Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.

Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?

måndag 4 maj 2009

Rådjur visar sig bland snåren.

Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.

Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara

att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.

Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.

Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.

Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.

Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.


(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)

söndag 3 maj 2009

Vien veren pois


En gång, vi är inte vänner längre men en gång
gav vi varandra det vi älskade, sorgmodiga popsånger
skrivna av någon annan, men som hade så (så!)
med våra hjärtan att göra, och du
dansade till Loista Laakso, och jag
spelade Thinking about you för den var full
av en känsla som jag förnekade, men som
sprängde mig.
Och nu inte.

Och ingen gör blandband nuförtiden, ingen har en kassettbandspelare i alla fall, och all tid jag satt på mitt flickrumsgolv och räknade minuter. En sida har 31 eller 46 minuter, det finns alltid en extra marginal, och ska det sluta perfekt så måste man räkna med den.

Nu bifogar jag "Piano & toy piano" i ett mail, för fortfarande säger andra människors mollackord något om mig, och på väg från körsbärsträden (och blommornas förgänglighet och nostalgi) pratar vi om detta att saker inte behöver vara för evigt för att vara vackra, att det kan vara ett möte och något som betyder något just då.

Människa är människas glädje, också för en stund.

lördag 2 maj 2009

Förvägsnostalgi.

Jag sov sådär fyra timmar i natt, sen vaknade jag vid sextiden och kunde för mitt liv inte somna om. Det här kommer att straffa sig. Jag fryser och det värker lätt i benen. Snart ska jag stänga datorn, plocka fram hudpärmen och vänta på att vårsolen blir så varm att det går att sätta sig i den.

Valborg var helt okej och jag gjorde studentsaker typ sillunch och champagnegalopp. Sista Uppsalavalborg men det kan jag nog leva med. Egentligen är det allt det andra som gör ont, allt det lilla, som att det här förmodligen är min sista andra maj i den här lägenheten, den här staden.
Jag tar inte examen förrän i januari men det finns mycket nostalgi att krama ur det. Och förändring, fy satan. Jag saknar att ha en framförhållning på 5,5 år så där som i början av läkarprogrammet. Fast då var jag förstås inte säker på att jag skulle gå klart det... Men i alla fall.

Det blir bra, med livet. Tiden går inte att stanna men allt har blivit bättre, med åren. Man förlorar människor och platser men det är så det är, och man får nya. Jag ska inte vara rädd.