A hard rain's a-gonna fall

Insikt: det här kommer inte att vara en särskilt behaglig tid i mitt liv. Det här är ett oväder som jag ska böja huvudet inför och gå igenom, blunda mot regnet som piskar kinderna tills de är fullkomligt nedkylda. Knyta händer i våta fingervantar, pressa sig i motvind.

Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.

Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.

Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.

Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.

Svenska sommaren, sista delen.

Skottland var fint. Jag har 339 bilder, varav ett otal i regnjacka (vad förväntar man sig med en vecka i Skottland?), och jag ska göra ett snyggt album på Facebook och så kanske lägga upp en hoper här. Och skriva lite utförligare om vad jag haft för mig.

Nu är jag i Åshuvud. Här är det så här:

Suger sommarens märg in i det sista. Har klippt gräsmattan också, bensinen räckte precis, det var lite spännande. Och så finns det gula plommon i hörnet ner mot ladan, de är smått fantastiska.

Fin stund från dagen: när jag kom in på sjuttiosträckan genom Reftele, det var en fin låt på min nyköpta skotska singersongwriterskiva (jag ska lägga upp en schysst mp3:a så småningom) och det lyfte ett svanpar till höger om vägen.

Det är fantastiskt att resa men det är skönt att komma hem också. Eller ja, hem till Uppsala kommer jag på fredag. Men att vara i hemtama omgivningar. Bara tycka om, inte bedöma och betrakta hela tiden.

Nu sömn, imorgon ett sista försök till morgonbad. Sommarens märg. I has it.

And I am travelling

Dagens huskur: om man håller för örat gör det faktiskt lite mindre ont att svälja
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan

Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.

Hemkomst: Om en vecka.

Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.

Toodels!

(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)

Vara dotter.

Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.

Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.

Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.

Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.

Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.