2011

En liten årssammanfattning är ju trevligt!

Januari
Inledde året i Istanbul, landade faktiskt under 2010s sista timmar. Det var en fantastisk resa. Cirka 20 grader varmare än i Sverige. Färskpressad granatäppeljuice. Utflykter till Jungfrutornet och olika moskéer. Garnbutiken!

Sedan kom jag hem och började på sluttampen i Växjö, komplett med nattjoursvecka (lite läskigt, skönt att ha gjort!). Var jävligt bitter för att jag inte fått AT och kände mig sämst i världen, vilket ledde till att min vanligtvis stenhårda överläkare stod och vred lite på sig och sade att jag ju var minst lika bra som de som fått AT, det var bara slumpen.
(Åh Växjö, älskade lilla sjukhus, men det var väl lika bra som det blev, nu kan Kristoffer läsa klart hela sin utbildning utan mankemang och vi kan bo ihop hela tiden och det är ju fantastiskt, faktiskt.)

Februari
Började stillsamt: Jobbade i Växjö. Planerade flytt. Skaffade ny hemförsäkring. Packade lådor. 


 Genom ett alldeles förtjusande missförstånd fick jag 2 veckor ledigt mellan Växjöjobbet och neurologen. Hade planerat för 1 vecka, som jag skulle ägna åt att flytta i lugn och ro, så vad gör man med en extravecka i februari bara sådär? Jo, bokar en mycket billig Irlandsresa! Dublin, Belfast och lite dagsturer i en hel vecka. Sol och fin dialekt. Härlig resa. 

När vi skulle köra till Nyköping och Irlandsflyget hade bilen kollapsat. Jävla sätt. Som tur var hade vi goda marginaler och kunde ta bussen istället.


Mars
Jag började på neurologen. Det var lite blandad konfekt: vissa saker var väldigt trögjobbade. Jag gick min första nattjour och hade den läskigaste patienten under hela min tid på neuro. Hård start...


Lite motigt kändes det också att flytta tillbaka till Uppsala. Jag hade under stor dramatik lämnat stan för ett drygt halvår sedan, och peppade mig med att ha gått vidare från studentlivet, och så stod jag där igen och tänkte att jaha, nu har vi backat bandet.

Jag sökte AT och fick komma på intervju på 5 av 6 ställen. Fick AT i Växjö (fattades bara annat!) och våndades inför distans. Samma dag som Växjö krävde svar av mig lämnade Uppsala besked. Positivt. Jag blev så paff! Och sedan lättad. Och gläds fortfarande lite åt att jag ALDRIG NÅGONSIN behöver söka AT igen.
I mars fick vi också hjälp att bogsera bilen till verkstaden, och där hittade man egentligen inget fel. Började känna att det här med bil var ganska överskattat. Dessutom om man skulle vara i Uppsala...


April

Hade sist och slutligen inflyttningsfest i nya lägenheten! Med mustaschtema. Mycket trevligt. Kände mig försonligt stämd mot Uppsala och alla fina människor här.


Firade påsk i Åshuvud med familjen och det var alldeles ohemult varmt. Spontannäckade på sandstranden. I april! Känns ju ohyggligt främmande nu. Lämnade också kvar bilen i Småland, en lättnad faktiskt.

Maj

 Vårbal i Uppsala! Man får stå och möta soluppgången efter en sönderdansad natt, iförd sin systers gamla balklänning, och känna livet i kroppen. I år blev det inget Länna-tåg, vi var för trötta. Nästa år blir det en tidigare och rikligare frukost, men annars är jag på allt.

Annars en månad av fint liv. Vetskapen om en trygg höstplan. Ett otal reflexer framknackade.

Juni
Jobbade jag, och noterade att jag umgicks med en massa studenter som inte gjorde detsamma. Lyckades ändå klämma in en del kubb, badutflykter, ett mysigt midsommarfirande och en fantastisk utflykt till Stockholm. Kristoffer åkte till sin mamma och byggde tak och jag var gräsänka. 



Juli
Slängde bussarongen i tvätten och gick på kombinerad semester och mellan jobb-ledighet. 11 veckor! Så lyxigt får man väl det aldrig igen. Inledde med tre regnveckor i Åshuvud. Det var rätt fint ändå, lugnt och stilla. Hade Lisa på besök, kokade körsbärssylt, byggde en dörr till ladan. Stickade en sjal.

Augusti

Till Turkiet! Återbesök i blå moskén, båtåkning, te i glas. Vi åkte till Bodrum och hade lyxsemester med färska fikon, pistageglass och båtturer. Åh, fina Turkiet. Ni borde åka dit allihop, till Istanbul och till västkusten, istället för de där turistfällorna. Maten, vädret, frukten, solen. Härligt.

Kom sedan hem från Turkiet och mellanlandade ett par dagar innan det var dags för den ryska resan.

Den ryska resan, det var en gammal dröm och det kändes litegrann. Men det var fint att få göra det. All ryska jag lärde mig har väl runnit ut igen, men resan har jag. 2 veckor i Moskva, varmt och härligt. Och spännande, allt detta märkliga, Sovjet och tsarer. Så vackert, både på det storvulna sättet och på alla andra vis.

September


Sankt Petersburg var kallt, och europeiskt, och jag var lite trött, och jag gick en kurs som var snäppet över min nivå istället för snäppet under. Men det var fint också. Eremitaget, vattnet, utflykten till Peterhof. 

Men så skönt det var att komma hem! Och att fira födelsedag med att vakna i sin egen säng! Och så hade jag en vecka ledigt till innan AT:n började.

Oktober
En hel månad på medicinakuten. Saknade Växjö litegrann, jobbmässigt. Annars gick det ganska bra.
I övrigt var jag och hälsade på Lisa i Linköping, åkte på en rolig körhelg, träffade en supergullig katt på en promenad och började tänka kattankar.

November
Jobbade på kardiologen. En månad av avdelningsarbete. Lugnt och skönt. Överhuvudtaget var saker ganska... vardagslunkiga på ett bra sätt. November är lite bra så, kravlös.
Min bror kom och hälsade på , det var roligt! Vi gjorde turistsaker, sånt som man glömmer göra i sin egen stad.

December
December, däremot. Det händer ju saker hela tiden. Roliga saker, så man tackar inte nej, och så går man på konserter och luciatåg och gudtjänster och extrarep och julfikor och allt, och sen är man vaken till klockan ett och fäster trådar natten innan man ska ge sig av mot julfirandet. Håjaja. Men det är ju roligt, också. Men nästa år måste jag nog bli bättre på att prioritera...


Själva julen var lugn och fin, i Åshuvud för första gången. Julafton på tre personer: med promenad i oväntat vårväder, litet julbord (mitt godaste var potatisgratäng, sådär juligt egentligen), Karl-Bertil Jonsson. På juldagen kom resten av familjen, och så var det stor julklappsutdelning. Gladast blev nog systersonen för sin prinsessklänning...

Och så nyårsafton: en fin middag med David och Moa, och Moas teknologvänner. Finmat och fyrverkerier.

Egentligen skulle jag vilja göra en sån där fin årssammanfattning av min stickning, men jag har för dålig ordning med mig. Nu på sistone (sedan november) har jag ju bara febrilt stickat julklappar, och så har jag glömt fotografera dem, både för och efter utdelning. Äsch.

Som helhet: ett fint år. Mycket resor, det måste man ju gilla! En del förändringar: jobbyten och flytt. Allt blev bra på slutet, dock.

Inför 2012: hålla igång träningen. Försöka sticka en kofta/tröja (spännande!). Skriva mer!

Katt, katt!

Vips så gick dagarna och jag kom inte på något att skriva här och nu är det redan december, långt in i december. Jag äter frukost framför adventsljusstaken med två tända ljus. Ute mornar sig ljuset.

Det närmsta jag kommit att skriva är när jag förtvivlat gärna ville kommentera en debatt om folk som använder svåra ord (för att de vill trycka till andra - eller för att det är en naturlig del av deras vokabulär?) med "ETT ordförråd, EN vokabulär". Kristoffer hindrade mig, och det var väl tur: jag hade lätt placerat mig själv i gruppen "för att trycka till andra". Men å vad det stör mig. För folk med svenska som andraspråk är det ju ett helvete med våra genus, det finns verkligen ingen logik i vad som är en eller ett, men som infödd svensk, som dessutom vill småskryta lite om "jag har ett så stort vokabulär så det bara kommer helt naturligt med begrepp som "diskurs" och "intersektionalitet" " - skämmes, ta mig fan.


Annars: det har flyttat in två katter med hoptryckta nosar till oss. Vi är jourhem åt en katthemsförening, så vi matar och klappar och väntar på att någon annan ska falla för katterna - eller att vi själva ska göra det.
Den ena katten har stamtavla, och där återkommer samma namn på flera positioner: mormors far är också farfars far. Så går det som det går också... De har så kort nos att de bara går runt och nyser. Man behöver torka deras ögon med en bomullstuss varje dag. De kan inte hålla sig själva rena, de måste borstas.

Alltså raskatter. Det är inte riktigt schysst att avla så där. Inte mot katterna.

Sen är de ju jäkligt söta ändå:

Innan en sen frost.

Idag var den första dagen med riktig frost. Halt under cykeldäcken. Minusgrader mot kinderna.

Jag läser Anna Achmatova, jag har lagt boken lite taktiskt inne på toaletten och det tar lite tid men nu är vi på samma våglängd, Anna och jag. Det är så skenbart enkelt men samtidigt så rent i tonen. I efterhand gläder mig mitt besök på Achmatovamuseet i St Petersburg än mer. (Jag hade inte läst henne då.)

Den här dikten passade lite bättre innan kylan kom nu, men ändå. Det är så tydliga bilder. Inte sant?



Ovanlig var hösten som välvde sin höga kupol
och gav molnen befallning att inte förmörka
den väldiga kupan.
Människorna greps av förundran:
snart var september förbi,
vart försvann alla kalla och fuktiga dagar?
Grönt som smaragd var kanalernas grumliga vatten
och nässlorna doftade rosor, fast starkare.
Djävulskt röda var solnedgångarna,
kvävande, outhärdliga.
Vi minns dem alla så länge vi lever.
Solen var en upprorsman på väg in i staden,
girigt famnad av den vårliga hösten.
Och då slog en snödroppe ut i blom ...
Och du kom med lugna steg fram till min trappa.

Om.

Samtidigt som jag börjar tycka om yogan även före passet och inte bara efter, och samtidigt som jag börjar få till det med regelbundenheten - då börjar det lossna. Då når hälarna golvet i hunden (se figur 1). Då kommer jag nästan upp i huvudstående. Då kan jag knyta in mig och ihop mig.

Man kan ju fundera på vad som är hönan och vad som är ägget.

Man kan också passa på att glädjas åt de sakta ökande armmusklerna och åt att spänningshuvudvärken kommer allt glesare. Och försöka komma ihåg det här tills den dagen då en förkylning, en stress eller bara några dåliga dagar får flytet att kännas långt borta.

Figur 1

Detta inlägg kräver en figur 2, så då tar vi en sådan. Mycket gott te (figur 2), ekologiskt och grant. De har så himla fina förpackningar, Clipper, men jag har nog teköpstopp, tills det finns tomma teburkar i hyllan igen...

Figur 2

(Jag skriver mig fram mot mer stringens, vi får ge det lite tid.)

Ryggdunk.

Nu stickar jag julklappsmössa igen. Så jävla rekorderligt av mig. Jag tänkte bara dunka mig i ryggen på offentlig plats, så att jag inte mesar ur igen, utan gör klart den. Nu.

(Julklappsmössa, men jag törs obehindrat blogga om den, eftersom den är till min 4åriga systerson. Han läser varken den här bloggen eller något annat, för den delen.)

Nu ska jag ta min spänningshuvudvärk och mitt lilla illamående och min frusenhet och hoppas på nedförsbacke fram mot helgen imorgon. Redan torsdag!

Kanin

Födelsedagskaninen har hittat hem. Svart restgarn på smala stickor (2,5 kanske?) enligt Bunny nuggets-mönstret. Det är så roligt att sticka såna här små saker att det kanske aldrig kommer bli något av tankarna på koftor och tröjor. Istället kan det här bli årets julklapp... särskilt som jag har en jättepåse med ludd under soffan.
(Tur att ingen läser bloggen.)

Söndagsblogg.

  Jag har helg. Sover, äter palak panir, köper vinterskor, äter godis, stickar. Tänder ljus i minneslundens ljusflod, går på Mozarts Requiem. Gör inte riktigt allt jag borde göra men det går ju bra ändå.

Pratar om stress, om att vila, om att ge sig den tiden, om konsten att göra ingenting. Känner alls inte igen mig i detta, konsten? För mig: om att lyfta mig själv i håret och göra saker, om att ju mer jag sitter desto mindre blir orken, om att allt jag kan förmå mg till att göra är bra för mig.

Det här är mina nya vinterkängor, de är fortfarande lite för varma men det är ju ett problem som snart är ur världen. Jag hoppas att de är så varma och vattentäta som utlovas, för det var inte för utseendets skull. (Som den första som kysste mig sa. Det är fantastiskt att inte vara tonåring längre (även om linjer kontinuerligt uppstår i ansiktet, framförallt runt ögonen) - man slipper umgås med tonåringar, och särskilt tonåriga killar.)

Nu ska jag lyfta mig i håret och läsa musikteori... eller baka kanelbullar. Man får se...

Gräset är grönare på andra sidan.

Varför är nya projekt alltid roligare? Varför stickar jag aldrig tummar på de blå vantarna? Varför tappar jag bort alla Ravelrymönster jag skriver ut? 

(Men det här nya som nu gjort en paus i julklappsmössan är en födelsedagspresent till på lördag. Då är det väl fullt rimligt.)

Annars vill jag rapportera att jag lyssnar på Death Cab for Cutie, och att mitt tjugoårsjag hade varit så besviket på mitt tjugoåttaårsjag om hon vetat hur mycket musik jag har tillgång till och hur lite jag lyssnar. "Jaså, det finns en skiva från 2011 med Death Cab? Undrar när den kom. Orkar jag lyssna på den eller vill jag egentligen ha en gammal goding?"

(Det började med All is full of love-covern.)

Kära dagbok, varför känns inte musik på samma sätt längre?

Om jag inte aktar mig måste jag prova med "Casimir Pulaski day" med Sufjan Stevens. Gråtlåten nummer ett, här har jag skrivit om den förut.

Jag tänkte att det kunde vara bra så men övergången blev lite för bra:

jag har läst en del kritik mot den svenska sjukvården på sistone, och jag går lätt i försvar, men jag vet ju också att jag själv med all min insyn i systemen inte ens listat mig på en vårdcentral, eller för den delen kommit iväg för cellprovstagning. Det finns massor att invända, förstås.

Men det jag tänkt på är att när du sitter där och tycker att din läkare inte tar ditt problem på allvar så vet du inte vilket samtal din läkare kommer ifrån.

I den mest professionella av världar skulle det inte påverka, men din läkare är en människa, på gott och ont.

Har man nyss pratat om kortison för att få svullnaden runt hjärntumören att minska, om en MS eller ALS, om ett metastasbesked, om något av detta,

och sen är du nästa patient och du har det jävligt jobbigt med dina domningar i lilltån och de har varit där i flera månader och nej de blir ju inte värre men de blir ju inte värre heller och nu vill du ha besked på vad det är,

då blir det oftast ett annat samtal än om du är dagens första patient.

Man ser så jävla mycket hemska saker i det här jobbet. Allt som du läst om i Allers eller Hemmets journals snyftreportage i början av numren. Döden. Sjukdomarna. Smärtan.

Jag  undrar om det inte är för att hantera allt detta som läkarvetenskapen smalnar av sig så. Är det dödligt? Tappar man kroppsdelar av det? Om inte, hem med lugnande besked, så tillvida att symptomen inte faller inom kategorin: saker vi vet vad det är och kan fixa (typexempel: benbrott).

Med detta menar jag inte att man inte ska kunna ta upp allt som inte är dödligt eller kroppsdelstappande med sin läkare, och inte heller att man inte ska förvänta sig ett bra bemötande och bästa möjliga behandling. Med detta menar jag bara att det underlättar kommunikationen, och kan ge en tålamodet som patient att förklara hur mycket det här är ett problem för en. 

Personligt exempel: i tonåren var jag upprörd för att jag över huvud taget hade mensvärk och det var väl inte meningen att det skulle göra så ont, varför kunde ingen fixa det, va?

Nu tänker jag att mensvärk, herregud, 2 dagar i månaden, jag kan fortfarande gå till jobbet och träna och allt (även om det är besvärligare), det är helt ofarligt, jag är en så tursam jävel eftersom det är det värsta jag har.

Nu kommer jag inte på den hopknytande slutklämmen men det får duga ändå, jag har en hel del utkast med sånt här där jag gett upp och inte publicerat, och så kan jag ju inte hålla på.  Shoot!

Skridskomössa

Enligt ett Ravelry-mönster (Pourtsmouth):
Stickor: 5
Garn: ett nystan loppisgarn som var det jag hade som verkade lämpligast i storlek (i efterhand så hade mönstret framträtt tydligare i ett mindre luddigt garn - men det blev fint på sitt sätt)
Tidsåtgång: en helg - förrförra, närmare bestämt.

På promenad med luddet.

Här var det mer skrattrynkor än pannband, men vad fanken.

Självutlösare!

Rolig liten stickning. Jag känner mig som en amish-kvinna, alternativt en liten flicka, i den, men det är nog en vanesak. Mycket praktisk under cykelhjälmen! Jag lärde mig sticka i-cord (användbart!). Men jag måste nog göra en till, där man ser det snygga mönstret....

Dagens loppisfynd

förresten, för att gå över till något helt annat. En engelsk tekopp!

30 kronor på Vaksala torg. Nu ser ni inte all ljuvligheten: det är ett engelskt landskap på fatet och ett litet hus  på koppens insida. Den är förtjusande. Jag tänkte bara att ni skulle veta det.

I den heliga påsknatten

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till  Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....

Glädjeyttring:

Idag är det fredag! Idag är sista dagen på medicinakuten på en hel månad! Idag ska jag gå på kortfilmsfestival! Idag har jag mina prickiga strumpbyxor!

Söndagsågren, expanderad.

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.


(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)

Ring, ring.

En liten stickning: ett mobilfodral till Kristoffers smarta telefon. Pysslat över en körhelg. Stickat från botten och uppåt, med hålstickning i grått, och sedan en liten röd virkad kant (det första jag virkat på något decennium, tror jag).

Det kanske hade varit funktionellare utan hålen... Men inte lika roligt, och man får ju prioritera. Annars är jag nöjd, och Kristoffer också.

Omstart, oklart vilken i ordningen.

Jag tänkte kohandla med mig själv: skriv något själv, sen får du läsa alla miljoner bloggar du vill i hela världen.

Så hej. Jag var i Ryssland, sen var jag inte i Ryssland. Sen började jag jobba, sen var det nu.

Jag har ett antal tjusiga stickprojekt som jag ska blogga om, det fattas bara lite bilder.

Små glädjor: satsumas, nyköpt hibiskus, matrjoskanyckelringen.

Semesterstickning

Blå sjal i gingko biloba-mönster (från Ravelry, här är mönstret)

Garn: blått mysteriegarn från Röda korset, ca 70 g gick åt. (Och då finns ett antal blandade nystan kvar från 15-kronorspåsen. Ah, loppisgarn, nästan lika bra som turkiskt.)

Stickor: 3,5 (enligt mönstret skulle man ha 4 men det stämde rätt bra ändå med slutmåtten.) Jag har inga rundstickor men det här gick fint på vanliga stickor.

Jag är förtjust i gingko, så det var vad som fick mig att välja det här mönstret, plus att det såg ut som en lagom avancerad spetsstickning. Det var ett evigt stickande av räta och aviga innan jag nådde spetsen. Väl där övervägde jag att öka ut mönstret, men var hemskt sugen på spetsen och dessutom osäker på om garnet skulle räcka. I efterhand så skulle nog garnet räckt, och jag hade gillat min sjal mer om den varit snäppet större. Annars är jag dock mycket nöjd, och har blodad spetstand.

Det kan komma en kompletterande bild när jag blockat det hela.

Syskonbarnssockor (stickade från tån och upp)

Garn: rosa och vitt mohairgarn ifrån , 5 kronor nystanet på Återbruket. Banderollen satt kvar på ena nystanet, det är alltid lite festligt, tycker jag, så det är en akrylblandning från Marks och Kattens.

Stickor: strumpstickor, stl 4 tror jag

Efter tillräckligt många ”vad gör du?” ”vad ska det bli?” ”vem stickar du åt?” tog jag mått på 5 och 3-åringens fötter dagen innan de åkte och körde igång. Snabbstickat och härlig omväxling till räknandet av omslag och minskningar. Ett tag förstod jag nästan hur min farmors syster Karin (”moster Karin” kallad, eftersom hon var pappas moster) lyckades producera raggsockor till samtliga släktmedlemmar i en sån rasande fart. Om jag övar tills jag blir sjuttio så ska jag nog också kunna få upp en farlig fart på sånt här.

De polkagrisrandiga sockorna tog längre tid, men blev allt lite snyggare. Tyvärr var jag redan klar med de rosa när jag insåg det.

Lite orolig är jag för storleken, trots att jag mätt: det är enklare när man kan prova på sig själv efterhand. Vi håller tummarna!

Nu är jag lite sådär mellan stickningar: antingen börjar jag på något nytt och spännande, eller så gör jag den andra gula vanten... Man anar ju varåt det lutar. Å andra sidan blir de gula vantarna rätt fina. Åtminstone den första...

Juli.

Hej,

jag åker X2000 och har gratis internet, och försöker att inte må illa. 3 veckor med landet och lite internet i mobilen, så nu har jag kollat alla bloggar och blivit lite "jaha, var det allt?". Det är ju så med internet: det är väldigt roligt. En liten del av tiden. En stor del av tiden är det något man gör för att.

I Småland har jag ägnat mig åt syskonbarn, sjalstickning, radio och bad i solglimtar. (Vädret har ju inte riktigt betett sig, och nu när jag åker utlovas högtrycksvecka. Jaha.) Och så har jag läst en anständig del av bokhögen (sisådär sju av nio, det får man väl ge godkänt?)

Gul näckros.

Och det var allt jag hade att säga efter 3 veckor. Äsch, nej, det var allt jag hade att säga just nu.

Hej och hejdå.

Ja, det kanske var sådär välplanerat att försöka öka bloggeriet en vecka innan semestern. Nu har jag jobbat färdigt på neurologen, och ser fram emot ett ledigt kvartal. (Sant. 11 veckor. Jag rekommenderar att byta jobb på sommaren.)

Imorgon blir det Småland, och där blir jag 3 veckor, och kanske har jag internet (så jag kan kämpa på med min distanskurs) men kanske inte.

Jag har skrivit ut ett antal mönster och packat på tok för mycket garn. Imorgon ska jag diska, städa av köket, packa klart och ta tåget klockan 12. Borde gå. Men då borde det ju sovas nu.

Jag hoppas att det finns lite lindblom och smultron kvar söderöver. Imorgon på tåget ska jag lyssna på Mountain goats och King Creosote.
Jag har nya sandaler och en oläst Sarah Dessen, en prickig bikini och det kan bara bli bra, det här.

Jag har internet på mobilen så om man skulle vilja går det att nå mig, men äsch.
Nu pratar jag bara. Marsch pannkaka, sängen.

Stickblogg!

Hej,

jag tänkte att jag skulle börja handarbetsblogga lite. Jag gillar att sticka, och lite på tvärs mot min självbild är jag ganska bra på att bli klar med saker. Och då kan man ju slå två flugor i en smäll både skryta lite, samt åstadkomma inlägg som är personliga men inte privata. Typ.

I alla fall. Jag lärde mig sticka aviga och räta och inte så mycket mer när jag var i tolvårsåldern, och när jag tröttnade på att sticka dockhalsdukar (man kan inte göra så mycket mer med aviga och räta) rann det hela ut i sanden. Ett par vantmuddar låg kvar i barndomshemmet, eftersom jag aldrig förstod mig på hur jag skulle öka för tummen.

Drygt tio år senare bestämde jag mig för att handledsvärmare för all del är ett fånigt plagg, men det kunde jag ju i alla fall sticka! Så julen 2009, i barndomshemmet, letade jag upp ett antal strumpstickor, ett tegelrött garn och producerade två handledsvärmare. Och det var roligt och inte så svårt och helt beroendeframkallande.

Så, ett och ett halvt år senare har jag stickat:
2 par raggsockor
6 par handledsvärmare ( 1 har jag gett bort, 1 har jag tappat bort)
6 par vantar (plus 1 par som bara saknar tummar... ska göras innan det blir vantväder till hösten)
2 mössor (1 till systerdottern, 1 till mig)
2 sjalar
samt 2 i-podfodral , 1 mobilfodral och 1 menskoppsfodral.

Det är väl inte så illa?

Jag stickar utan mönster nästan jämt (för att det är krångligt med mönster och för att det är roligare att hitta på själv). Eftersom jag är en snål jävel stickar jag i nästan bara i loppisgarner samt mitt trumfkort: turkiskt garn. (Jag tror jag måste skriva ett helt inlägg om turkiskt garn lite senare).

Projekten just nu är ett par gula vantar med mönster (som inte blev så baltiska som jag tänkt mig, men det blir nog bra ändå: jag får sticka ett par till sen, bara) och en cape (som alltså ska bli ett Plagg! Gud bevare mig).


Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en bild, så jag börjar lite försiktigt med menskoppsfodralet, stickat enligt Isabelles förträffliga mönster (där jag lärde mig vad purl och k2tog betyder, och dessutom att man inte ska tänka "vad stort det ser ut, jag minskar en rad tidigare", för då får man bara repa upp). Stickad i Muskat, ett av mina köpegarner, som jag avskyr med lidelse: det trådar sig hela tiden! Men annars var det ett trevligt litet projekt, som tog en filmkväll (och några extra svordomar för de där egna påhitten jag försökte med), och som blev precis vad jag ville ha. Jag ska bara fixa en snyggare snodd, någon gång lite senare...

Man får ju se hur det går med bloggeriet, men kanske kan det smitta av sig med förmågan att slutföra från stickningen. Jag testar, helt enkelt.

Pure red.

I år fyller jag tjugoåtta år. Alla får barn. Hela Facebook är fullt av barn. Folk som är flera år yngre än mig får barn och det är inte ens tidigt.

Jag? Jag har köpt ett nagellack, det är knallrött, och mitt livs fjärde eller femte som jag inte köpt för strumpbyxmaskor. Har precis insett att nagellack är en behändig sminkart där ansträngningen motsvarar pyntet. Och inte ser det "naturligt" ut heller, det gillar jag också.

Funderar för övrigt på varför röda tånaglar är piggt och fräscht men röda fingernaglar är kärringaktigt. Mina tånaglar är milt pärlemorrosa. Mina fingernaglar är Pure Red. Jag bloggar för att det är en av få saker man kan göra när nagellacket torkar.

Det känns ju som att jag är på efterkälken. Fredag kväll och jag målar naglarna och tittar på alla bebisbilder på hela internet, eftersom min dator inte är samarbetsvillig och jag inte kunnat spela Sims hela kvällen, som jag tänkt. (Outgrundligt felmeddelande. Någon timme till att söka lösningar. Dessa har inte fungerat. Tröttsamt.)

Och mina fingrar ser bara rödare ut.

Och jag tror inte att jag vill ha ett barn just på fläcken men
äggstockarnas begränsningar.

Jag har köpt ett par svarta sandaler på Myrorna. Jag har en plan för mitt liv till 2013, mars.
Jag undrar om det här är oro eller bara tristess.

Hur som vill jag sätta ett par röda naglar och ett par svarta sandaler framför, nu.


(Jag kanske skriver igång mig igen, jag skulle vilja. I så fall kan vi se det här som en uppvärmning. Annars kan vi se det som ett splittrat löst blogginlägg, ett litet sladdbarn. Båda går bra.)

Month of maying.

Och innan man riktigt hann med det tändes kastanjeljusen, och grönskan blev tjock av försommar.

Tiden. Om man blundar blir den märkligt nog tätare omkring en. Måste bara våga det.

Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.