Skridskomössa

Enligt ett Ravelry-mönster (Pourtsmouth):
Stickor: 5
Garn: ett nystan loppisgarn som var det jag hade som verkade lämpligast i storlek (i efterhand så hade mönstret framträtt tydligare i ett mindre luddigt garn - men det blev fint på sitt sätt)
Tidsåtgång: en helg - förrförra, närmare bestämt.

På promenad med luddet.

Här var det mer skrattrynkor än pannband, men vad fanken.

Självutlösare!

Rolig liten stickning. Jag känner mig som en amish-kvinna, alternativt en liten flicka, i den, men det är nog en vanesak. Mycket praktisk under cykelhjälmen! Jag lärde mig sticka i-cord (användbart!). Men jag måste nog göra en till, där man ser det snygga mönstret....

Dagens loppisfynd

förresten, för att gå över till något helt annat. En engelsk tekopp!

30 kronor på Vaksala torg. Nu ser ni inte all ljuvligheten: det är ett engelskt landskap på fatet och ett litet hus  på koppens insida. Den är förtjusande. Jag tänkte bara att ni skulle veta det.

I den heliga påsknatten

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till  Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....

Glädjeyttring:

Idag är det fredag! Idag är sista dagen på medicinakuten på en hel månad! Idag ska jag gå på kortfilmsfestival! Idag har jag mina prickiga strumpbyxor!

Söndagsågren, expanderad.

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.


(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)

Ring, ring.

En liten stickning: ett mobilfodral till Kristoffers smarta telefon. Pysslat över en körhelg. Stickat från botten och uppåt, med hålstickning i grått, och sedan en liten röd virkad kant (det första jag virkat på något decennium, tror jag).

Det kanske hade varit funktionellare utan hålen... Men inte lika roligt, och man får ju prioritera. Annars är jag nöjd, och Kristoffer också.

Omstart, oklart vilken i ordningen.

Jag tänkte kohandla med mig själv: skriv något själv, sen får du läsa alla miljoner bloggar du vill i hela världen.

Så hej. Jag var i Ryssland, sen var jag inte i Ryssland. Sen började jag jobba, sen var det nu.

Jag har ett antal tjusiga stickprojekt som jag ska blogga om, det fattas bara lite bilder.

Små glädjor: satsumas, nyköpt hibiskus, matrjoskanyckelringen.