Om våren i Uppsala,

då är det något som spränger i bröstet. Vemodet. Den eviga ungdomen upprepar sig, gång på gång. Knopparna brister. En gång gick Karin Boye på dessa gator med Uppsalablåsten i ansiktet och längtade. Nu skulle hon varit död även om hon inte tagit sitt liv.
(Eller skulle hon varit 111 år på det 112e?)

Våren, löven vecklar ut sig från musöronen och vidare, man blinkar till och det grönskar.

  

Nya studenter sitter i tunnstrumpbyxor och uppkavlade skjortärmar och äter grillade marshmallows och dricker sig en värme från ölburkar och plastglas med vin, och det kanske trots allt är en ganska vettig sak att göra, med sin känsla. Att ta fram en värme, de glada skriken, en gemenskap, hon och jag och alla, dansa genom natten och kyssa någon vars namn man inte visste för några timmar sedan (och kanske inte vet nu heller).

En vårkväll i april kan man ta solnedgångsbilder och bära sin känsla som något ömt svällande i bröstet och njuta av den i sin tydlighet. Eller så tar man det svällande i bröstet och kastar det mot världen och bara måste leva så mycket det går, med systemetpåsen i ena handen när man högljutt går in mot stan och  man har aldrig tyckt så mycket om någon som man gör nu, du är min bästa vän.

Ständigt nya offer för den eviga ungdomen, det är vackert så. Ständigt någon annan som fnissande låser upp dörren till studentrummet på Triangeln. Ständigt någon ny som längtar utanför ett fönster. Ständigt någon ny som vill brista, som knopparna.

En underlig stad att bli kvar i. Min stad och ändå inte. Den eviga ungdomens.

Hej våren,

idag har jag planterat grönkål, dill, persilja, borstnejlika, luktärt, lövkoja och solros. Du kan väl fortsätta med det här goa vädret ett tag, så att det tar sig?

Jag har också köpt frön till morot, spenat, ringblommor, aster och vallmo.  Rödbetorna tordes jag inte plantera idag, de får komma i jorden tillsammans med nyinköpen. Tomaterna kämpar på här inne på fönsterbrädet.

På köksbordet en koboltblå vas med vitsippor.

Ja du våren, det verkar fint det här.

I soffan just nu:

2 som äter jordgubbar
1 som spinner
2 med päls
1 som läser Pappa Långben
1 som stickar bebiskofta och läser bloggar
1 som bara ligger

Några gör flera saker, men det är ganska trångt i soffan. Och mysigt

Tanten och den nya tekniken.

Det fungerade ju att mobilblogga. Smidigt var det också. Jag anade oändliga möjligheter för mitt bloggande... tills jag insåg att den här tiden jag har över till att blogga, den är redan nu nästan alltid i närheten av en dator. Jag åker inte kollektivt, jag står sällan i långa köer och jag har inga håltimmar.

Men tanken var god. Och från och med oktober ska jag åka buss en timme om dagen: då.

Annars tänkte jag skriva en rad om träning.

Min kompis Sanna tränar skivstångspass. Hon märker så stor skillnad på när hon blir starkare; hon ser hur hon kan lägga på extra vikter.
Jag och min yoga... vi gör inte lika konkreta framsteg. Ibland vet jag inte om det är framsteg, när det känns annorlunda i kroppen, eller om det bara är att jag har hittat ett sätt att fuska.
Vissa saker är tydligare: jag kan stå i skulderstående, idag gjorde jag en bakåtkullerbytta. Men annars... svårt att säga.

Å andra sidan: fy helvete vad tråkigt jag tycker det är med styrketräning med vikter. Inte en chans att jag skulle göra det två gånger i veckan. Jag är mycket imponerad av att folk gör sånt, de är inte kloka.

Åkte apropå rubriken buss med ett gäng åttaåringar idag (ljudnivån!). De satt och jämförde sina mobiler, och ett par hade samma modell som jag. Sen pratade de om de olika spel de laddat ner och slängde sig med olika uttryck.
Det är hårsmåner från att det kommer någon ny teknik som jag inte orkar hänga med på alls...

Ska förresten skaffa Instagram så snart jag uppdaterat telefonen. Klamra mig fast ett tag till...

Östhammar

Med blåsippor.

Sista dagen här. AT-läkare: ett liv som vagabond. Jag längtar efter en fast arbetsplats, det gör jag.

Lördag

Idag var jag på klädbytardag. Efter en mild garderobsrensning (det finns att ta av) lämnade jag in sex plagg och en bok, och gick därefter hem och åt en andra frukost. När vi sedan skulle bege oss ner och byta var Kristoffer cykel trasig, så vi kom 40 minuter efter att bytet börjat. Kvar låg mest noppigheter och annat tråkigt, som verkade vara resultatet av ännu mildare garderobsrensningar än min, och jag blev lite putt. Mitt i detta hittade jag en av mina inlämnade kjolar, som är i fint skick men inte min stil riktigt. Jag tog tillbaks den, och tänkte att det var ju rätt misslyckat, det här.
Sedan gick jag ett varv till, och hittade en bra vit kofta med en liten gul fläck som jag hoppas kan gå bort, och en grålila bolero med ett pyttelitet hål. Kristoffer hittade inget: herrklädesutbytet var ännu tristare. Jag gick en allra sista runda, och där var den: en perfekt svart trikåklänning, i min storlek, i fint skick. Och så gick jag hem med fyra plagg och en bok, och kände mig rätt nöjd.
Men ska jag göra om det (och idéen är ju bra!) så ska jag hänga på låset när bytet börjar...

Sedan fikade jag i fyra timmar, på två ställen. Hummusmacka och blåbärsmuffins (se bilden), amerikanska pannkakor med lönnsirap, rabarberte.

Jag stickar på en sån här liten kofta, den andra i ordningen (roligt mönster!). I röd bambu till en bebis som väntas i maj.

Jag tänker att jag ska ge mig på ett riktigt vuxenplagg så småningom, till mig till exempel, men nu är jag redan halvvägs på den här koftan, och började i onsdags. Det är inte samma fart på vuxenkläder.

(Ska försöka att fotografera lite mer av det jag stickar, det är ju roligt för mig att minnas, vad och när och hur.)

Kvällen? Lugn och fin, nachos och mörk choklad, nästan färdigskrivna texter till skrivarkursen.

Fin dag. Imorgon planerar jag en danslektion, lite skrivtid och så inte mycket mer.
Kan tänka mig tredagarshelg. Eller femdagars. Eller hur många dagar som helst..

Vantar!

Vårvantar i 85% ull. Stickade klart tummarna förra tisdagen, resten var stickat redan förra året, i samband med AT-sökningarna.... Det där med tummar alltså. Man ska inte tänka att man gör det sen...

Var sjätte varv avigt, stickor 3, inga konstigheter. Lagom varma nu!

Lost control again.

Ja alltså det här med kroppskontroll. Det är svårt.

Min "kinestetiska intelligens" - inte mitt starkaste kort. Det bara spretar åt alla håll med armbågar och hälar och lösa kroppsdelar.

Denna insikt apropå gårdagens lindy-lektion (jag ser ju vad jag ska göra men att få fötterna till det!) och kvällens ryska (skillnaden mellan ш och щ och att försöka få tungan och gommen till det!). Frustrationen i dessa situationer är stor.

Märkligt nog går yogan bättre, åtminstone frustrationsmässigt. Det är en massa mystiska saker som ska till med kroppen där också, men instruktionerna ("plats runt nyckelbenen!", "dra in de nedersta revbenen", "dra ner skulderbladen") säger mig något (även om de är anatomiskt omöjliga...).


Jag blir så himla otrevlig när jag blir så där frustrerad. Oftast tar jag ut det genom några suckar och att vara enormt gnällig invärtes. Ibland läcker det ut också. Det är inte min trevligaste sida.

Å andra sidan: liten dunk i ryggen för ensvisheten/dumheten som gör att jag ändå fortsätter. Och planerar nya dumheter. Senaste planen är att lära mig föra lindyhop till hösten...