Kottan.
Det är arbetsnamet på krabaten. Uppskattas i nuläget vara ungefär en skollinjal lång. Sparkas mest om kvällarna. Beräknas komma i början av april. Gör mig trött och tjock och nyfiken och lite rädd och glad.
Först tänkte jag "äsch, jag väntar 12 veckor", och sen tänkte jag "äsch, jag väntar till ultraljudet", och sen tänkte jag "äsch, jag väntar tills det syns sådär riktigt tydligt". Och då kan man vänta ganska länge.
Så här ser jag ut nuförtiden, så jo, det går nog inte att missta längre.
På senare tid, eller ja, de senaste månaderna, har jag läst "varför vänta med att berätta!" på flera ställen, och det är klart, känner man så är det väl bara att tejpa upp sitt graviditetstest i trappuppgången. Nej men, det är klart att man gör som man vill. Men för egen del kände jag väldigt länge "men det har ingen med att göra!".
Med det sagt så finns det en del jag vill skriva om det här, och ett par gånger som jag varit frestad att göra det. Nu har jag fritt fram; nu har jag visat magen på Facebook och berättat det här för berörda parter och snart kommer mina patienter på vårdcentralen inte bara klappa mig på kinden (sant! pondus är fortfarande inte mitt starka kort) utan på magen också...
Äsch, vad långt. Hej, jag är på smällen, nu är det officiellt. Tjo!
Det är arbetsnamet på krabaten. Uppskattas i nuläget vara ungefär en skollinjal lång. Sparkas mest om kvällarna. Beräknas komma i början av april. Gör mig trött och tjock och nyfiken och lite rädd och glad.
Först tänkte jag "äsch, jag väntar 12 veckor", och sen tänkte jag "äsch, jag väntar till ultraljudet", och sen tänkte jag "äsch, jag väntar tills det syns sådär riktigt tydligt". Och då kan man vänta ganska länge.
På senare tid, eller ja, de senaste månaderna, har jag läst "varför vänta med att berätta!" på flera ställen, och det är klart, känner man så är det väl bara att tejpa upp sitt graviditetstest i trappuppgången. Nej men, det är klart att man gör som man vill. Men för egen del kände jag väldigt länge "men det har ingen med att göra!".
Med det sagt så finns det en del jag vill skriva om det här, och ett par gånger som jag varit frestad att göra det. Nu har jag fritt fram; nu har jag visat magen på Facebook och berättat det här för berörda parter och snart kommer mina patienter på vårdcentralen inte bara klappa mig på kinden (sant! pondus är fortfarande inte mitt starka kort) utan på magen också...
Äsch, vad långt. Hej, jag är på smällen, nu är det officiellt. Tjo!
