15 månader

Klättring är Estrids bästa hobby, tror jag. Hon klättrar på klipporna utanför på gården, det kan hon hålla på med länge. Och stenar, och så kan hon alldeles själv åla sig upp på en gunghäst. (Och på en stol - har hänt!) Annars gillar hon att sparka boll, särskilt med sina gosedjur.

Hon kramas! Och gosar in huvudet i ens hals ibland. Och pussas, det har lossnat för henne. Även om hon pussar gosedjuren mer än oss, så kan hon nådigt utdela varsin puss med strama läppar och litet "mm"-ljud. Och hon låtsastuggar på våra magar (ibland med en munfis).

Ute är härligt att vara. Och att åka cykel. Alla attiraljer för dylikt: skor, fleecejacka, regnjacka, cykelhjälm (både hennes och våra) kan hon komma gående med, och göra sitt bestämda ljud....

Om Estrid själv får välja äter hon sina måltider ståendes på en stol vid bordet. (Men hon accepterar att sitta i sin stol, i alla fall till att börja med - hon är luttrad, stackars unge.) Hon gillar massor av mat - ibland. Inte nödvändigtvis samma som igår. Banan, bröd, pasta, majs, ärtor, bönor, tomat, ost, jordgubbar - kan vara det bästa som hänt. Eller rätt ointressant.

Hon dricker själv - och kastar gärna ner saker i vattnet. Vips flyter det en broccolibukett i glaset. Eller så häller hon vattnet över halva sig och barnstolen och golvet.
(Hon får inte så mycket vatten i taget - vi är lite luttrade, vi med).

Det kommer en del ord som hon bara säger en gång, och som hon sedan väntar med. Hon låter som ormen, och som kaninen, i sin bok med djur. Vissa saker förstår hon bättre på turkiska, som "kulak" (öra) och "burun" (näsa): de kan hon peka ut både på oss och sig själv. (Och hon kan peka på mammas, pappas och Estrids diton). Nu senast har hon lärt sig "nä nä nä nä nä!" från en av våra bilderböcker - det ska bli spännande när hon börjar använda det mer...
Det kommer även fler ljud och hon snackar ju, massor - på Estridska. Men det låter mer och mer som prat.

Estrid har premiärbadat utomhus för i år - i Nästasjön. Det var iskallt, men jätteroligt också, så hon var kluven. Jag hoppas på lite varmare bad för henne i sommar. Vatten är spännande.

Det här var månaden då Estrid träffade kusin Hilma för första gången - och så sin favorit, Ruth. Hilma kommer klättra på skalan när hon blir lite större och gör lite mer grejer, är jag övertygad om. Ruth är ju stor, 8 månader äldre, och pratar om "Ette!" och visar henne sina leksaker.

Folk överhuvudtaget är roligt, och hon är mindre blyg igen. Vi var på midsommarfirande och Estrid flirtade järnet med alla tanter hon såg, och klappade alla hundar.

Det här barnet: glatt, modigt, socialt, envist. Fina ungen min!

Estridonsdag.

Idag har vi tagit TBE-vaccin, jag och Estrid. Hon är så tuff, min unge, hon gjorde inte ett ljud - jag gnällde mer över att sprutan sved.

Och så har jag plockat i extrarummet, där allt ickeminimalistiskt ansamlas, och provat skor som faktiskt passade. Men de kostade 1500 friska kronor, och var inte riktigt vad jag tänkt mig, så jag ska väl tänka lite. Håller på och förlikar mig med att jag har krångliga fötter, eller fötter som nästan inga skor passar till. Till och med Ecco är för smala, liksom.

Estrids höjdpunkt för dagen var nog mer att det var andra barn på lekplatsen på eftermiddagen, det gillade hon. Eller, det fascinerade henne: hon stod alldeles still och tittade. Och så försökte hon göra vad de gjorde. Liten härmapa.

Nu är det en sån period när jag tycker massor händer igen. Idag åt hon med sked sådär som ingenting, och hon pussas ofta nu, och när Kristoffer kastade en slängkyss fick han vips en tillbaka. Och även om det inte kommit fler tydliga ord, så säger hon "ham" ("mums!" på turkiska) när hon nafsar i magen, och "ssss" till sidan med ormen på, och så säger hon "nänänänänä" och menar nog alldes strax "nej" med det. För att inte tala om allt hon förstår: idag pratade jag och en av de andra mammorna på lekplatsen om Estrids skor (mjuka röda barfotaskor från Barnfota, ett tips!), och vips stampade Estrid runt och tittade nöjt på sina fötter.

Jag vill inte gå och jobba imorgon, jag vill hänga med mitt lilla troll. 

En alldeles skär himmel

Och det är sommar. Den dimrosa solnedgången må vara kall, men sommar är det.

Får hjärtsnörp av min unge när hon strax innan nattningen  insisterar på att ha på sig sina nya tajts. Nu sover hon i dem.

Framåt eftermiddagen fungerade äntligen telefonen på mitt nya rum på jobbet. Imorgon ska jag sätta upp den här bilden på min kala anslagstavla:

En blå himmel. Det blir också bra. 

Gulliga barnbilder.

Så här glad var hon förresten idag, när vi lekte med stenar respektive fikade. Solunge. 

HEJ FÅGLARNA! 

Kväll med dig.

Kära lilla barn, varför kan du inte bara somna? När du gnuggat ögonen så grusiga och drar dig i öronen, ett i taget. När vi tandborstat och nattblöjat och bokläst och godnattslurkat. Då när du gungar på ryggen, hans eller min. Då när du brukar somna.


Tredje kvällen och inte, och hela kvällen går åt att gunga bära amma vyssja börja om. Eller åt att vänta och att bytas åt och att igen igen.


Nu, nu sover du, nu äter jag kanelbulle och dricker roiboos, nu blev det ingen yoga ikväll heller, nu är det snart imorgon och en ny dag på jobbet. Nu är du en varm och tung liten kropp i det mörklagda sovrummet, och nu glömmer jag hur hopplöst det är när du inte vill sova. Så farligt var det väl inte? Förr eller senare somnar du ju?


Men förr, kan du inte börja med det igen snart, kan jag väl ändå få lägga in ett önskemål om. Förr?

Glad midsommar

 Önskar Estrid och jag. 

Det bar så kallt och jävligt att vi åt den planerade picknicken inomhus, och sedan ramlade vi in på sluttampen av firandet i Sävja. Men lite ringdans hann vi, och Estrid gillade det. Men hon gillade också att titta på hönsen, klappa hundar och peta på andra barn. Och att springa runt på den tomma scenen, det var kanske det allra bästa, det lät så roligt under fötterna. 

Att min unge är stor nog för att gilla en midsommarutflykt. Lilla korven. 

Sen åkte vi hem och sov familjetupplur i sängen (som satt där den skulle; stökig natt). Och så har vi ätit finmat, tzayspett och potatisgratäng, och fläderglass i knäckflarn. 

Nu är väl nästa programpunkt sängen. Fin dag, och fint att fira såhär lagom. 

(Är dock djävulskt mätt, men äsch. Det går över!)

Tårtan var god, hälsar sura tanten.

Okej, idag bytte jag rum på jobbet för andra gången på två månader (hepp), och det var fel upplösning på datorskärmen så man fick skrolla i femtielva evigheter, och telefonen var inte inkopplad. Jag brukar ringa rätt många samtal på en dag, så jag vandrade runt mellan olika skrivbord. Fick väl det mesta gjort i slutänden, men ändå tröttsamt.
På plussidan dock: fick tårta.

Dagens surtant: varför säljs det så mycket kortärmade och kortbenta bebiskläder? När barn under ett år inte ska vara i solen - men hur lätt är det att tejpa fast en tiomånaders i ett skuggigt hörn, så de kommer ju ut i solen, i sina små t-shirts, och jag blir lite upprörd varje gång jag ser det.

(Och så blir jag trött på att jag är en sån gnällfitta också. Samtidigt.)

På lite samma tema: jag reagerar orimligt mycket på.... ja, ska vi kalla det konventionella föräldrar? På napp och vällingflaska och snutte och framåtvänd vagn till pyttesmå och spjälsäng i eget rum och så vidare. Istället för att tänka "jahapp, där har vi någon som gör på ett annat sätt än jag" så drar jag igång hela "det där är någon som tycker att barn ska lära sig ta napp och som sömnkurar och som inte vill amma för att alla amningskläder är så fula och som inte riktigt tycker att barn är människor". Och ja, det finns ju sånt ibland. Ibland. Och så finns det helt vettiga och kloka och kärleksfulla föräldrar, som är mycket tålmodigare och mer genomtänkta än jag, som har barn med napp och snuttefilt och uttänkta kvällsrutiner och barn som nöjt somnar själva i eget rum. Det vet jag ju. Varför håller jag på så?

(Och extra mycket som jag jobbar med det jag gör, och sitter i maktens bussarong och frågar folk hur deras små feberungar äter och dricker. Jag ska inte hålla på och döma.)

14 månader

Går och klättrar och springer. Kastar sig bakåt, buffas som en kattunge. Går på tå (och ibland på uppmaning).

Nu stoppar hon saker i saker - ibland till och med på rätt plats. Och så staplar hon saker på varandra, och kan sätta ringar på en pinne, och stoppa ner runda saker i runda hål. (Trianglar och fyrkanter väntar hon lite med.)

Estrid säger titta, mama, baba/pappa, dä och hej!. Fortfarande. Mama kan även betyda katt (mjau mjau!). Det passiva ordförrådet är förstås mycket större (och där fattar vi nog inte vidden av det hela). Hon kan tillexempel hämta mjukisbävern från den vita soffan i vardagsrummet, om man sitter i köket.

Maten... jag ångrar lite att vi mesade ur med BLW, men det var så jävla kladdigt, ju. (Jag är inte en särskilt pedantisk person, alls, hej alla dammråttor och saker som ligger på fel platser, men just kladd och fläckar blir jag grinig av). Hon äter sådär, och är inte intresserad av att äta med bestick, och äter mest mellanmål (yoghurt och frukt och gröt!) och mindre mat.

Fast hon är ännu lite knubbigare än för en månad sedan, tycker vi nog.

Estrid och hennes far har haft trappskola, och hon går i trappor nu, fast med stöd förstås. Antingen en hand i väggen eller i en vuxens hand.

Hon är lite blygare, eller lite mer försiktig, igen. Folk är kul men när de kommer backar hon till ett knä att sitta i eller ett ben att hålla i. Sen går det rätt fort tills det är mindre läskigt och hon tassar fram.

Hon är varken mammig eller pappig, det är rätt skönt. Bara föräldrig. (Och sugen på mjölk ibland).

Sömnen är samma som förra månaden: bära till sömns, ammas om natten. Kristoffer har rutiner med tupplur vid 10 och 15, bär henne på ryggen och passar på att spela lite dator under tiden. (Man får inte vara dum.)

Estrid gillar kläder: kommer med pyjmas eller någon body och låter uppfodrande tills man tar på dem. Extra mycket gillar hon sina skor och sin cykelhjälm – de betyder ju att vi ska ut. Våra skor gillar hon också - och kan ta på sig själv.

Och så gillar hon djur: fåglar, och så en hund vi träffade på picknick som hon klappade riktigt fint och försiktigt.

Ju mer jag skriver desto mer kan jag skriva.

Så lite jag skriver här.
 
Mitt barn har lärt sig stapla klossar och lägga pussel. Själv maler jag på, molar i samma gamla vanliga takt. Försöker planera sommar, midsommar, är bortrest, har besök, ältar, konfliktar, cyklar till och från jobbet. Googlar allt fem(tioelva) gånger innan jag kan bestämma mig. Lägger mig sent, ammar nätterna genom, sover lätt till morgonen. Har aldrig tid och likförbannat har inget kommit i jorden på lotten (men det finns knoppar på en chiliplanta här hemma!) och det är alltid stökigt.

Är ändå lycklig, ja, det ordet. Försöker hinna känna det. Försöker vara snäll och glad. Försöker göra ett bra jobb och vara en bra förälder och ge den pappaledige den uppskattning han förtjänar.

Imorgon åker vi till Norrköping, ta i trä och låt oss lyckas med detta - vi är djärva trots tågsituationen.

Ikväll gick jag promenad med Estrid i ryggknyt (double hammock! mkt bra!), och hon somnade i kvällsljuset. Sen vaknade hon, och ville inte somna om på någon timme till, men vad fan.

Att stunden med ett sovande barn och en stig mellan vallört och åkersenap ändå var värd det.

Långhelg for the win.

Vi åkte till min bror och min syster över Kristi him. Tåget till Göteborg tog 11 timmar (fyfan), men annars var det sol ich premiärbad och kusiner. Och stor lurvig hund och kattungar och glass. 

Lilla kusinen. 

Den minsta av de största kusinerna. 

Och studsmattan, den älskade E även om hon inte kan hoppa. Men springa och ramla och kasta sig!

Ska skriva 14månaders. Nu sova.