17 månader

Min unge. Pratar massor, senaste ordet var "koa" (koala, förstås). Läser böcker själv och gör djurens ljud. Klättrar som en liten bergsget. Går upp för rutschkanor från fel håll (lättast barfota, med ett fast grepp om mina händer). Kramas, pussas, kastar slängkyssar. Älskar att "schykla" och att gå "ute". Står ofta på morgonen med stövlar, cykelhjälm, eller båda, och pekar uppfodrande på dörren.  Älskar allt med regn: regnjackan, stövlarna, paraplyet, vattenpölarna. Gillar vatten generellt, att bada badkar, hjälpa till att diska, spilla över halva sig när hon dricker. (Fast när vi var på äventyrsbad var det för läskigt, i alla fall tills halvtimmen innan vi gick hem, då gick bubbelpoolen an. Och så åkte hon vattenrutschkana med sin far - och var rädd för rutschkanor ett par dagar efteråt.)
Tycker att det är mysigt att sitta jämte oss, på trappsteg eller i soffan. Ammar hela nätterna men kan (tack vare detta?) sova till åtta utan vidare. Har börjat sova en gång om dagen, mitt på dagen, och kan numera vaggas till sömns i famnen och läggas ner. Åtminstone kan Kristoffer det. Och lite förbryllande är det, när det är mitt på dagen och barnet sover och man kan göra precis vad som helst en liten stund.
Estrid är lite blygare för folk igen, men hon är inte svår så länge. Flirtar gärna en stund med folk på stan när man bär henne. Hon har varit på sitt livs första bröllop, och hojtade inte på någon kritisk stund, och höll ut till drygt 21. Och så har hon varit på sitt tredje barndop, sitt eget inräknat.

Vem plockade den gröna tomaten?

Åka morfar. 

Kusin Ruth (och kusin Josef, och moster Anna) kom och hälsade på. 

Bröllopsbarnet och hennes extramoster. 

Det är ju meningen att man ska tycka det, men hon är ju en osedvanligt söt unge. Och glad. Och bra på de flesta sätt, faktiskt. 

Ynk.

Jag är sjuk. Det är så synd om mig så ni anar inte. Tyvärr har jag inte feber, och alltså är jag inte sjuk nog för att vara hemma från jobbet, och alltså måste jag gå dit imorgon igen och skrika sönder min hesa röst för att försöka få pensionärerna att höra vad jag säger.

Så för säkerhets skull har jag suttit i soffan nästan hela kvällen, och fått glass och te och bulle, medan Kristoffer har tvättat, slängt sopor och köpt glass. Efter att han nattat barnet, då.

Barnet som under kvällen ramlade huvudstupa och slog i pannan (tur att man går till BVC så sällan nu att de inte kan börja undra på hennes blåmärken....).

Så ja, det kanske inte är mest synd om mig. Egentligen. Men den här whiskyrösten, den behöver jag inte ha kvar imorgon, faktiskt. 

Valet och kvalet:

Om man nu ska köpa en lite ohemult dyr, men fin, bärsele - vilken färg? Gul eller blå regnbåge? Båda är ju fina, men vilken är finast?

Och byxorna är i storlek 74, jag lovar.

Gissa om det var då hon var iförd denna mundering som barnet satte sig i lerpölen, två gånger. 

Nej, förstås. Men det var mysigt med ett bad, ändå. 

Kräv din rätt.

Ja, gör det. Kräv din rätt i vården. Gå in till den du ska träffa, en läkare till exempel, och kräv att ni går till botten med ditt problem. Börja samtalet med det, så vet hen var du står. Att du inte är en sån som låter sig hunsas med. Berätta om ditt problem. Berätta vad du vill göra för undersökningar och vilka prover du tycker ska tas.

Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.

Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)

Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.


Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.




(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)

Hänt.

Vi har haft besök av min syster och två av Estrids kusiner, vi har varit på bröllop, vi har varit på dop.

Roligt alltihop. Men det ska trots det, eller nej, just därför, blir rätt härligt imorgon när jag bara är föräldraledig med Estrid.

Med pratbarnet som säger "sitta dä!", "cykla", "beul" och flera andra ord. Där det nu kommer nya ord varje vecka, och ibland varje dag.


Har hamnat i en massa dumsurfande igen, förresten, på resor och sjalar och det ena och det trettifemte. Ska försöka sluta. Komma ihåg att sticka, läsa böcker, yoga, göra bra saker. I alla fall också.

Söndag.

Idag cyklade vi till Ulva , och där köpte vi jordgubbar. Estrid uppskattade detta, kan man säga. Och att det fanns gräsänder, och att kasta sten i vattnet, och att jaga gräsänder i vattnet tills hon plurrade (lika glad för det, nästan.)

Jordgubbarna åt vi hemma på gräsmattan med rykande åtgång. Lilla vempyren! 

Kära dagbok,

Idag har jag ätit blåbärsbakelse med Kristoffer i en soffa på Gûntherska utan att oroa mig för att barnet skulle riva inredningen. Hon var nämligen inte med. Barnvakt, alltså. Tål att provas igen.

Och så har vi köpt massor av närodlade bär och grönsaker (och ätit primörlunch), och ätit pannkaksfrukost, och jag har köpt nya underkläder och strumpbyxor, och det här var en så lång dag, på ett bra sätt.

(Och för att barnet som fortfarande sov när jag gick till jobbet i veckan vaknade först vid 04, så att jag låg vaken en sväng där och ammade och höll tummarna för omsomning, och sedan gjorde morgon vid 06.30. Men ändå!)

16 månader

(Sent, men för min skull.)

Den 27 juli var vi i Göteborg, och gick på kusindop. Estrid tittade på sina större kusiner och gillade sången och åmade sig bara lite. Dock inte lika skötsam som dopbarnet, som tittade, log och somnade (i den ordningen).

Jag vet inte om det är all den sociala stimulansen hon fått den här semestern, eller bara ändå, men nu lossnar språket. Nu kommer det nya ord nästan dagligen, och jag börjat tappa räkningen. Exempel är i alla fall "min!" (mycket användbart vid kusinumgänge - men oklart om Estrid fattat betydelsen eller mest ser det som något att säga när hon är arg...), "hoppa", "sitta", "stå", "ka" (som betyder fågel - krax!), "pa" (apa) och "bä" (bär).

Hon klättrar fortfarande mycket, åmar sig  upp på stolar helt på egen hand och står sedan där, stolt som en tupp. Om hon fick önska skulle hon vilja kunna hoppa, som sin kusin Ruth (som är 2 år), men hon får nöja sig med att böja knäna (och att få lite hjälp av pappa att hoppa i sängen ibland - det är fantastiskt roligt).

Folk är lite läskiga ibland, till att börja med - men sen blir det jättekul. Semestern har varit bra sålunda att vi har varit ganska länge på varje ställe och umgåtts tillräckligt länge med släktingarna för att all blyghet ska hunnit nötas bort. Och om hon har tillräcklig distans går det fint att flirta med främlingar på tåg och bussar också.

En av semesterns höjdpunkter var att hon fick ett par stövlar. För ett barn som älskar skor var det härligt att kunna ta på sig skor på egen hand, och att sen kunna stövla runt. Numera är både stövlar och regnjacka gömda, så att hon inte ska få syn på dem och envisas med att vilja ha dem (det är för varmt för att gå runt så!).

Att bada är roligt, hon går ut i vattnet utan att tveka. Att åka båt var sådär, men det var nog mest flytvästens fel. Att åka bil går långsamt bättre, men inga bilsemestrar än.

Det är roligt att vara med. Att stå på en stol och diska (med diskborste som får plaska i vattnet - viktigt), och att stå med och laga mat.

Somnar gör hon fortfarande av att bäras, och ammar gör hon hela nätterna.