tisdag 23 september 2014

Sömn sömn sömn sova sova.

Alltså barnet sover ju som en liten kratta nuförtiden. Både på kvällarna, då hon vaknar typ en gång i timmen om inte oftare, och på nätterna, då börjar hon vrida sig vid fyra och vaknar till vid typ sex. Och sen har hon mage att vara trött på dagen.

Nåja. Tänder eller utvecklingsfas eller bara fas i största allmänhet. Det går över. Jag kommer att få sova. Jag kommer att få kvällar då jag inte nattar om barnet gång på gång.

Just nu borde jag dock gå och lägga mig, och inse att ikväll blev det inga stordåd av något slag gjorda. Kristoffer bär just nu halvslumrande barn i sjalen. Min nacke är tre dubbelknutar. Hej tandborste.

måndag 22 september 2014

Allt jag tänkt blogga om men inte kommit mig för.

Är trettioett år och på riktigt glad över min födelsedagsskärbräda. Handgjord, i ask.
Fick andra saker på födelsedagen också.
Men ändå.


Kristoffer är på sin nya kör, Estrid sover i sängen, jag har ätit morötter och satsumas och mörk choklad och varvat internet. Vilket är vackert så, då hamnar jag här till slut.



På jobbet är jag rätt stressad. Hostar fortfarande lite, har flera saker liggande som jag ska göra, sen, någon gång och når aldrig botten av signeringskorgen. Reagerar med att bli långsammare och skjuta upp saker. Men den här veckan är det varken utbildning eller planeringsdag eller fan och hans moster, och jag ska använda min inläsningstid för att komma ikapp mig.



Barnet, soliga lilla ungen, säger numera "kra!" och menar kram, och kastar sig över en. Pussade idag både Kristoffer och mig på magen. Vill byta kläder hela hela hela tiden. ("Annan!", "panta" (= pantalon = byxa på turkiska), "töija!" kan hon säga, men det är inte alltid så lätt att förstå, ändå.) Vill också läsa "bakka" mest hela tiden.



Kommer för sent hem från jobbet utan att ha blivit klar med någonting (ineffektiviteteten! stressen som gör en långsam och dum) och vill samtidigt ta igen en hel dag ifrån Estrid och bara vara med henne, och fälla mig ner i soffan för att spela dumma saker på födelsedagssurfplattan. Klyvnaden i detta. Ammar och kramar och pratar med Kristoffer och smyger mig sedan in på toaletten med telefonen i handen och är borta fyra minuter. Skäms över att inte alltid prioritera Estrid över allt, skäms över när hon sitter för sig själv och läser pekböcker och är nöjd ( vilket väl är typiskt sjåpig förstagångsförälder, i alla fall). Saknar ungen när hon somnat vid kvart i åtta.



Stickar koftärm, och det har gått en månad sedan jag började, men äsch. Försöker att inte blir stressad av allt jag vill sticka, och allt jag vill sticka till Estrid, försöker att inte bli stressad av att jag fick mer garn i födelsedagspresent. Har ändå om någon vecka eller ett par gjort en kofta i vuxenstorlek, det är nog.



Igår var vi på barnloppis, och Kristoffer skulle iväg på sjungning, och i slutänden to jag mig hem med missnöjt barn i selen och kånkade svettig en påse nya kläder åt henne och en tripptrapp-stol som jag balanserade på cykeln. Kände mig samtidigt stark och kompetent och som en ovuxen person som inte ens har bil. Estrid älskar hur som helst den nya stolen och klättrar upp och ned, upp och ned.



Har förfärligt ont i nacken och får underkänt i ergonomi hela tiden på jobbet och hemma också för den delen. Alldeles för mycket dator platta stickning och dålig hållning i patientmötet. Ska någon gång börja yoga igen men det är alltid senare. Hamnar underst i önskelistan, under "pussa barnet på magen" och "ligga ner och kolla Instagram elva gånger", så långt ner att det inte blir. Sen någon gång yogar jag på vardagsrumsgolvet och det är förjävla stelt men skönt och jag tänker "varför gör jag inte det här oftare?".



Ungefär som när jag skriver det här, alltså. Varför inte oftare?



Ska nu (nu nu!) be Kristoffer byta lösenord åt mig på Facebook och sen kolla skiten en gång i veckan. Ett steg på någon väg. Tänker jag.

tisdag 16 september 2014

Förstå och få ihop och försöka.

Lösningen, apropå föregående inlägg, är väl att inte tänka att det är fyra långa år till nästa val. Att man kan påverka samhället även mellan riksdagsvalet. Att det är nu jag ska börja engagera mig i asylpolitiken.

**

Funderar nu på hur man ska få ihop att inte betrakta SD och deras väljare som idioter (det har ju inte varit fruktbart så här långt), när de beter sig så... ja, idiotiskt. Hur ska man diskutera med folk som svarar på alla ens invändningar med "så är det inte" och om man så har massor av fakta bakom är det bara en PK-konspiration? Hur ska man kunna ha ett samtal om man inte köper deras premisser (som inte stämmer). Hur ska man kunna prata med folk som inte förstår skillnaden mellan rätten att ha en åsikt (ja, absolut) och rätten att inte få sin åsikt ifrågasatt (nej, det finns ingen sådan rätt)?


Vi snurrar på detta på olika sätt, Kristoffer och jag. Han läser Jung och jag försöker formulera mig kring "theory of mind" och vad man egentligen kan förvänta sig av sina medmänniskor.





söndag 14 september 2014

14 september.

Alltså det här valresultatet.

Jag vet att lösningen inte är att skrika "Men för helvete, hur kan 13% rösta på ett rasistiskt parti? Vad är det för fel på er?".

Har dock ingen jävla aning om vad lösningen är. Och har lite ont i magen. Och kommer tillbringa morgondagen med att titta på var tionde kollega, patient, person på väg till jobbet och tänk "Et tu?".

Och inte verkar F! komma in i riksdagen heller.

söndag 7 september 2014

Sensommar och förhöst.


På utflykt i septembersolen. Snabba små röda fötter. Vi plockade blåbär, tittade på svampar, andades skog, åt äpplen och drack te. (Det där barnet gillar te, och kaffe för den delen, för mycket för sitt eget bästa).

Flera timmar i solen. Herregud vad det gör mig mild till sinnes. Och mitt barn, det finns inget sötare barn i världen. När hon går på skogsstigen och håller oss båda i händerna.

torsdag 4 september 2014

Till Jimmie Åkesson, om amning.

Idag var jag i Universitetsaulan och såg Gudrun Schyman. Det var roligt, och härligt, och fyllt av bra  information. Hon skulle pratat två timmar, men var tvungen att korta till en, eftersom hon skulle vara med i Aktuellts niosändning, och debattera med Jimmie Åkesson.

Så vi tittade på Aktuellts niosändning, också. Och ja, jag blir så trött av all sorts politikerdebatt, de pratar ju aldrig med varandra, de svarar inte på varandras frågor. Det här var tyvärr inget undantag. Och om man lyssnar rätt så kan man höra att Jimmie Åkesson tycker att asylrätten är beroende av att vi har tillräckligt med pengar för välfärden i Sverie, och det är egentligen ett helt sjukt uttalande, men då måste man lyckas höra detta i ordsvadan de kastar mot varandra.

Hur som. Åkesson och Schyman debatterade föräldraförsäkringen. Och Åkesson vill ta bort pappamånaderna, för att föräldrarna ska få bestämma själva hur de vill lösa sin vardag, och om vi nu skulle dela föräldraförsäkringen rakt av, som Fi vill, hur ska det då gå med amningen? Hur ska man kunna amma sex månader?

Hopp.

Alltså, jag tror inte ett skit på att Jimmie Åkesson egentligen är bekymrad om amningen. Men i alla fall. Föräldraförsäkringen är idag 480 dagar. Detta delat på två är 240 dagar. Vilket är 8 månader, om man nu tar ut 7 dagar i veckan. Alltså inget problem att amma 6 månader, för det första.

För det andra: det ammas ju inte nu, i alla fall. Kvinnor tar ut 83% av föräldradagarna för barn under 2 år (tack för siffra, Schyman). Detta fördelas ju olika, förstås, men de flesta kvinnor är hemma åtminstone de första 9 månaderna, eller för den delen det första året. Vid 9 månader delammas 34,8% av barnen. Det är alltså 65,2% av barnen som inte ammas överhuvudtaget då, trots att nästan alla mammor är hemma. Och angående de ammade barnen så innebär delamning = barnen får både bröstmjölk och något annat. Detta något annat kan vem som helst ge dem. Mamman eller den andre föräldern. Förslagsvis den andre föräldern om mamman börjat jobba.

För det tredje: om man vill fortsätta amma när man börjar jobba är det ingen omöjlighet. Givetvis kan man amma ledig tid, när man är med sitt barn. Är barnet en 8-9 månader tål amningen absolut att man ammar morgnar, kvällar och helger. Dessutom finns det en fin lagstiftning som ger rätt att amma även under en arbetsdag (även om man inte får lön för amningstiden, men ändå). En lösning om man vill fortsätta amma ett barn som inte äter så mycket annat fast man börjat jobba kan alltså vara att den andre föräldern kommer förbi på lunchrasten, som man har rätt att få extra lång, och så får barnet en lunchslurk.

För det fjärde (som hänger ihop med det andra): amningslängden korrelerar inte med mammaledigheten. Däremot korrelerar den med hur jämställt föräldraskapet är. Det ammas mer i jämställda förhållanden. Ett delat uttag av föräldraförsäkringen är bra för jämställdheten i relationen. I förlängningen torde alltså en delad föräldraförsäkring höja amningssiffrorna.

Så om Åkesson är för amning, och inte bara en mossig familjepolitik, så behöver han inte oroa sig för en eventuell individualisering av föräldraförsäkringen. Jag kanske ska maila det här inlägget till honom, så han kan sova gott om natten?


onsdag 3 september 2014

Beslut. Bra grej.

Har nu köpt både större bärsele och turkiska flygbiljetter, och ja men ah. Vad ska jag nu googla hela kvällarna? Ska jag kanske börja läsa böcker eller lyssna på pod eller något annat galenskap?

Alla möjligheter nu, herregud. 

måndag 1 september 2014

En själv och strukturen.

Men alltså.

I samband med att Estrid föddes, eller nej, i samband med att jag blev gravid, tror jag, började jag följa en massa föräldrabloggar. Eller, vem försöker jag lura - mammabloggar. Jag var ganska selektiv ändå, det skulle vara folk som kunde lite grammatik, inte tog hål i sina småbebisars öron och i allmänhet verkade normala och sympatiska. Och många av dem var dessutom intresserade av genus, och suckade över att alla trodde att ungen var en tjej bara för att hen hade röd body, och så vidare.

Nu är Estrid 17 månader, och nu har höstterminen börjat på landets alla förskolor, och mina mammabloggsungar börjar, i stor utsträckning. Och då blir det vips så väldigt tydligt. Dels att många ganska små börjar, att det är vanligast att börja runt 18 månader men att det verkar som att man hellre avrundar uppåt (14-15 månaders som börjar) än väntar (20-21).
(Uppriktig fråga: varför finns det plats på förskolan vid terminsstarterna? Höstterminen ja, de stora  ungarna går vidare till 6-års, men vårterminen? Varför kan barnen inte lika gärna börja i oktober, februari, april?)
Ja, men sen blir det ju också så att när barnen börjar i barnomsorg går det att sammanfatta föräldraledigheten. Och då visar det sig att de här familjerna, de är inget jämställdhetsmässigt undantag, så som jag kanske hoppades när de enades om att det borde finnas färggladare kläder på pojkavdelningen. Det delas inte alls jämnt. Det delas så att hon tar ett typ år och sen tar han resten, och så dagis. Och det spelar ingen roll om han tjänar mest eller om han är student, det är samma mönster i alla fall.

Och ingen kommenterar detta, heller. Ingen kommenterar att oj, i just vår familj råkar vi göra på ett könsstereotypt vis, i vår familj kör vi på pappamånaderna och det räcker, i vår familj upprepar vi mönster. Det är klart att man är en individ också, och man fattar sina egna beslut baserade på sin situation. I vår familj har jag hittills tagit ut alla föräldradagar, så det ser supermossigt ut på pappret. I praktiken har vi dock varit hemma ihop hela förra sommaren, och Kristoffer har varit hemma själv sen april, så än så länge leder jag men det jämnas ut. Jag känner att detta är värt att påpeka, att vi på pappret ser femtiotalsaktiga ut, men att jag trots det, och trots utebliven jämställdhetsbonus, prioriterar att spara på föräldradagarna, så att vi båda kan vara hemma längre.

Jag läser också en del om nära föräldraskap etc, och om folk som vill vara hemma med sina barn och vill ha vårdnadsbidrag, och där är det också så lite reflektion. Barnens förskola, som de börjar i vid 3-4 års ålder, måste ha en bra genuspedagogik, men att mamma är den som är hemma tills dess, det är inget som har med könsrollerna att göra, det är inget man nämner. Att det av olika anledningar passar bäst/fungerar att hon är hemma och inte han, och att man därför gör så, men att man är medveten om att man upprepar hela strukturen i sammanhanget, det är det ingen som vill säga.

Att vara medveten om strukturerna innebär inte att man måste dela knivskarpt millimeterrättvist, det tycker jag inte. Men det innebär att man måste hålla även sina egna val mot ljuset. Och erkänna att de inte är perfekta på alla fronter.