Livskrisen, förskolan, tangentbordet.

Hej.

Jag har fått ett litet trådlöst tangentbord i födelsedagspresent. Inbillar mig att detta ska öka på bloggandet (och janske kanske det skönlitterära skrivandet?). Man får väl se.

Sitter i alla fall förfärligt rak i ryggen i denna stund.

Har en del åldersångest och vet att jag kommer att fnysa åt den om 10 år, men det hjälper ju sådär nu. Kände mig mycket mer i fas för två år sedan, trots att jag har ST och allt nu. och den dör ålderångesten/dödsångesten är ju som söndagsångest - helt kontraproduktiv. Om det nu är för kort och skälvande dyrbart, då ska man väl inte ägna den lilla tiden åt att oroa sig för att det är för kort.

Girigt också. Hela ens existens är en lycklig slump, från jordens läge runt solen till kombinationen av könsceller. En gnista. Och så vill man bara ha mer.

Mn kille som är jungian och tror att vi är mer än DNA-kombinationer har en mycket trevligare inställning till allt det här. Jag skulle också vlja tro mer, men det är svårt.

Vlket nog faktiskt är det sämsta med min utbildning och med mitt jobb.

Annars är det inte så illa. Är så här efter en vecka tillbaka på jobbet mycket nöjd med att ha ett jobb där man kan jobba kontorstid och deltid och få en bra lön att leva på OCH ändå känna att man gör något vettigt.

Estrid verkar ha det bra på förskolan men är ledsen vid lämning. Kristoffer har alla lämningar, stackarn. Tror att det gör Estrid lite mer skeptisk mot Kristoffer också. Jag är good cop som kommer och hämtar. Hon blir som en liten koala på mig och säger "åka hem!", men så snart vi är utanför dörren berättar hon glatt om rutschkanan och utflykten och sångerna de sysslat med under dagen.

Men i helgen har hon varit mycket gladare hela kvällarna. Men hon blir väl trött av ett nytt jobb, det är väl rimligt.

Och jag blir trött av mitt nygamla. Är inte riktigt den pigga och aktiva förälder jag skulle vilja när jag väl hämtar. Trots att jag saknat henne så mycket under dagen.

Just nu har jag en förskolebacill också, och halsmandlar som växer mellan varje gång jag går på toaletten och tittar mig i halsen. Är lite lullig. Hoppas i sann läkaranda på att jobba imorgon ändå.

En glädjekälla att skriva ändå. Hej tangentbordet!

Rapport från inskolning.

Vi skolar in. Det går bra. Första intrycket är bra för både mig och Estrid. Hon pratar nöjt om rutschkanan som finns inomhus, och om barnen. Jag tycker att pedagogerna känns bra och att lokalerna är fina. Ännu har jag inte lämnat, på fredag satsar vi på det, det är ingen stress. Estrid går iväg med pedagogerna till andra rum och leker och jag sitter i matrummet och väntar på att hon kommer tillbaka till mig och vill amma eller sitta i knäet.

Allt går bra. Estrid är glad att komma dit, och hon har roligt. Ändå: att det är så här vi byggt vårt samhälle. Att det är små nyinskolade ettåringar där som inte kan gå eller prata, som är ledsna och tittar längtansfullt ut till hallen eller genom fönstret. Att Estrid, trots att jag ska jobba 75%, kommer att ha dryga 30-timmars veckor där. Att det är tre vuxna på elva barn och att det är en bra personaltäthet, jämförelsevis.

Men jag tror ju att hon kommer ha det bra där. Och ha roligt med de andra barnen. Men för hennes del tänker jag ändå att det skulle räcka med ett par timmar per dag. Och för de där riktigt små...

Åh, det är inte meningen att döma ut de föräldrar som sätter barnen på dagis tidigt. Man gör det man måste.

Men från sitt eget smala perspektiv: skönt ändå att Estrid är "så stor" (förhållandevis). Att hon kan prata för sig, förflytta sig, ordna saker på egen hand. Att hon kommer kunna berätta vad som hänt under dagen.