Hej bloggen.
Barnet har vad jag själv diagnosticerat som pneumoni (CRP 193 när vi väl sökte, stackars läkarbarn). Hon fick Kåvepenin x 2 på närakuten, vilket fick mig att svära och ordinera om till x 3. Nu har hon tagit det sen i fredags med stort mod och mycket pepp, och febern är borta och hon har orkat leka flera timmar idag. Men nu har hon fått stora kliande nässelutslag, och bara gråter. Stackars otursbarn. Så imorgon ska jag försöka få vårdcentralstid och se om vi ska byta antibiotika. (Vill inte fatta den här typen av beslut med mitt eget barn om det går att undvika.)
Stackars korv, i torsdags ville hon bara sova och sa "inte mamma" och låg hopkurad på soffan. Aldrig har hon varit så sjuk, och det var så skönt när hon plötsligt vaknade till och ville äta "ekorrfil" i fredags kväll. Den hostiga mamman cyklade genast och köpte, fast vi hade annan fil hemma. Och idag, innan utslagen blev värre på eftermiddagen, beställde hon lasagne och hjälpte till att laga den.
Men det är sånt här barn dör av i utvecklingsländer. När de inte är välnärda och pigga till att börja med, och när man inte har antibiotika. Har tänkt mycket på Svenska kyrkans julkampanj i veckan, om att låta fler fylla fem. Gud, det gör ju lika ont när ett barn slutar andas i Somalia eller Syrien. Deras liv är inte annorlunda på det sättet.
Futtigt i jämförelse att jag har massor av återbesök för sjukskrivningar etc varje dag och inte vill vabba, och att Kristoffer har tenta på tisdag och inte kan. Det får ju lösa sig. Hon blir ju frisk.
Och ännu futtigare, men tråkigt ändå, att det är adventsdtid. Ungen orkar inte öppna adventskalendern, och vi har inte satt upp granen (hon har glatt sig så, så jag vill vänta tills hon orkar) och inte har jag kunnat sjunga på en enda liten julkonsert (av typ sju) med den här hostan.
Men med lite tur är vi friska till jul, ändå. Och Estrid bryr sig inte om att hon missar förskolans lucia imorgon...
