tisdag 31 januari 2017

En tillräckligt god mor?

Jag bygger en koja och låter Estrid äta mellanmål i den. "Sånt bröd som jag gillar" är det dessutom.

Jag säger "nej du får inte leka i hästparken" och stannar inte vagnen för att låta henne klättra ut.

Jag låter henne lasta vagnen full med stenar och pinnar.

Jag läser två böcker och håller om henne tills hon somnar.

Jag skriker "Nej vi går inte den vägen hem det är en omväg" så att alla högstadiekids som väntar på bussen tittar på oss. Estrid gråter halva vägen hem.

Jag vaknar nästan inte av att hon pussar mig rakt på munnen, jag säger "det är inte morgon än" och märker först senare att klockan är sju.

Jag ropar på henne när det är dags att hälla i de krossade tomaterna och tar fram hennes pall.

Jag bakar mockarutor med henne och låter henne slicka visparna och skålen.

Jag väser när glasyren blir tunn och rinner av och Märit gråter.

Jag har henne på förskolan 20 timmar i veckan fast jag är hemma med bebis.

Jag köper pärlplattor åt henne och pärlar en uggla på beställning.

Jag undviker att gå till dinoskelettmuseet fast hon pratar om det nästan varje dag.

Jag serverar en näve fryst majs innan maten och låter henne äta upp alla de kokta morötterna.

Jag skäller när hon inte orkar bära sina vantar upp för trappen.

Jag letar upp trumpetstrumporna hon vill ha på sig.

Jag vrålar "så gör man inte!" när hon skvätter vatten i mitt ansikte i badet, och Kristoffer får plocka upp henne och trösta henne i tio minuter.

Jag har på armbandet hon gjort till mig i två dagar.

Jag låter henne lägga sina kalla fötter mellan mina varma lår.

torsdag 26 januari 2017

3 månader

Märit min. Hon är så social nu, blir så glad när man ler mot henne och pratar med henne. Och svarar med en massa olika ljud.

Hon är en annan bebis än Estrid, förstås, och så har hon andra förutsättningar. Vi har köpt en babysitter, det använde vi aldrig till Estrid, och i den tillbringar Märit våra måltider, och en hel del tid när jag lagar mat eller diskar. Onekligen skönt att diska utan sjalbebis, å andra sidan nästan vemodigt att inte sitta i skräddarställning  och ha en liten sovande klump i knäet till frukost. Hon är inte så beroende av kroppskontakt längre - inte när hon är vaken iaf.

Hon har dock fått svårare att somna, och gung som tidigare funkat gör det bara ibland, och jag har börjat känna "äh, skit i vagnen", för det tar en jäkla tid att få henne att somna, bära ner henne i babynästet, hasa ut vagnen från källaren och sen sover hon kanske inte så länge ändå. Ibland gör hon det, då är det värt sig, men det vet man inte i förväg.
Bärandet är smidigare men då kan jag inte åka pulka eller rutschkana, eller böja mig framåt och ta på Estrid vantarna igen och igen. Och så är jag väl lite ovan, för ibland får jag inte till knuten och det gör ont i nacken. Märit är strax 7 kg, vägde 6,88 idag på BVC, och det gör det inte lättare. Har svårt att få till Manducan med, borde kanske prova igen snart. Har nog pensionerat trikåsjalarna för den här gången.... Och massor av bebiskläder, hon har 62 nu, och vissa känns lite små...

Särskilt med tygblöjorna förstås. Vi har tygblöjor hemma dagtid, engångs natt och på utflykt. EC funkar typ inte sedan vi var bortresta, hon kissar bara på skötbädden, men det kanske kommer igång igen senare.

Märit sover fortfarande bra på nätterna, jubel och fröjd. Sommar på kvällen och sover genom natten med bara lite amning. Nu får hon officiellt sova i min säng med, hurra! Märit skulle nog helst sova med mig till typ halv nio, men jag vill gärna äta frukost med Kristoffer och Estrid vid typ halv åtta, så det får hon leva med. (Andra barnets lott, verkligen....)

Hon är verkligen en "lätt" bebis på det stora hela. Om hon bara somnade i vagn också, inte bara sov i den, så vore hon väl standardbebis 1A. Jag tänker att det kanske löser sig när vi börjar med sittdelen, dock. Tänker nog tjuvstarta med det, för hon är stadig i nacken. Lite sugen på att prova sjala henne på rygg också... Får se när jag törs det!
Och hon har hittat sina händer, sitter och vrider och smakar på dem, det är så gulligt. Och sprattlar så med hela kroppen när hon är pigg.

torsdag 19 januari 2017

Sällan men långt.

Jag sitter nästan aldrig vid datorn. Borde prioritera det, men min dator, som jag köpte inför föräldraledigheten för att skriva och redigera bilder, blev Kristoffers dator när hans gick i småbitar i samband med cykelolyckan. Sen har jag väl inte så förfärligt mycket tid de där 20 timmarna Estrid är på förskolan ändå, men möjligheten.

Nu ska jag klämma ur mig en förlossningsberättelse, om bebisen inte vaknar. Men också en liten rapport här:

Alla utom jag har varit sjuka. Kristoffer hade nog flunsan och var däckad i princip 5 dagar. God mor tänker "influensan är inte RS-virus". Sen vart Estrid sjuk, men det var bara lite feber 2 kvällar och sen var hon som vanligt. Nu är Märit snuvig och hostig och jag sprutar bröstmjölk i näsan, vilket hon avskyr. Och så tänker jag "hoppas hoppas det inte är RS" och någon gång "hoppas det är RS och inte blir värre än så här, så har hon det gjort".

RS-ångesten. Så mycket mindre den var med ett barn fött i slutet av mars, ett år med lite RS, och utan storasyskon. Jag växlar mellan att tycka att en hel del av råden som ges är helt idiotiska ("åk inte buss" och "handla inte i mataffärer" - okej, jag som inte har bil får alltså inte komma längre än gångavstånd från mitt hem, och ensamstående föräldrar behöver ingen mat...) och oroa mig för att Estrid går på förskolan och kan dra hem infektioner och smittas. En riktigt god mor har kanske inte sitt stora barn på förskola på det viset. Men - alternativet är att hon är hemma, okej, men också att hon inte träffar andra barn, i princip. Det är ju helt onödigt att ha henne hemma från förskolan och sen gå på öppna förskolan, eller hur? Eller bibliotekets barnavdelning, eller museum. Och det är ju inte rimligt att hon inte ska få träffa andra barn på tre månader, det köper jag ju inte.
Vet dock inte om Estrid skulle bry sig så mycket. Hon längtade inte till förskolan på sitt nästan månadslånga jullov. Hon säger ofta "Mamma, jag vill vara med dig hela tiden". Hon blir glad när jag kommer och hämtar och följer med nästan på studs. Hon är i och för sig sugen på att vara med när de går på utflykt, men det är väl det.
(Sidospår: jag hämtar Estrid ute varje dag utom tisdag, och då brukar hon vara påklädd i hallen. Alltså inga påklädningskonflikter i förskolan, något som vi hade typ varannan dag innan. Så himla skönt att slippa.)

Estrid är  en försiktig person, avvaktande, och så är det fortfarande med lillasyster. Hon vill välja kläder åt Märit, och välja blöja, men hennes ömhetsbetygelser sträcker sig till små klappar i förbifarten någon gång, och att hon säger "Märit saknar mig när jag är på förskolan". Jag ser andra barn som gullar med småsyskon med pussar och kramar och söta kärleksord på sociala medier, och lite avundsjuk blir jag, men mitt barn är som hon är och det är klart att hon är det även i den här relationen. Det vet jag ju när jag tänker efter. Hon var likadan med morfar och farmor innan, nu i julas sprang hon till morfar på perrongen och hoppade upp i hans famn, och gick ut ensam med farmor på morgonen utan att blinka. Det kommer.

Igår hade jag en tråkig premiär av otillräckligheten som tvåbarnsförälder: båda barnen grät svårtröstligt samtidigt som Kristoffer var på kören. Jag vaggade Märit som inte sovit på hela kvällen när Estrid vaknade och grät, och sen ville Märit inte ligga ner och inte vara i famnen när jag satt, så jag kunde inte sitta och trösta Estrid, och så bar jag Märit runt sängen och sjöng för gråtande Estrid och gah. En mycket lång halvtimme till Kristoffer kom hem.

(Och bebisen har vaknat och somnat om och förlossningsberättelsen är oskriven.)

söndag 1 januari 2017

Märit drygt 2 månader

två månader på julafton. Det är konstigt att tänka att när 2016 började fanns hon inte det minsta, inte ens en cellklump i mig. Och nu finns hon, och vi är en familj på fyra. "En igelkottsfamilj" eller "en lokattsfamilj!" eller något av de andra djur Estrid beskriver oss som.

Bebisigelkotten har rest och hälsat på. Premiärträff med farmor, morbror, moster och en drös kusiner. Julklappar som storasyster hjälpt till att öppna.

Märit är en vagnbebis som kan sova timvis i vagn - även parkerad utanför fönstret (tänk om man inte borde tre trappor upp med hiss). Hon sover fortfarande som en klippa genom natten, och när Estrid gått upp till en morgonpigg farmor har Märit kunnat sova till halv nio (hurra!)

Hon  pratar och ler mycket, när hon är på det humöret. Hon säger "heu!" som sitt hälsningsljud, och säger fler och fler andra ljud. Ibland pratar hon i famnen innan hon somnar.

Mycket av våra EC-intentioner har fallerat på resande fot, får se om det kommer igång igen. Hon verkar inte ha ont i magen (längre) iaf. Och hon äter och tjockar på sig. Vi ska till bvc på tisdag, då får man se, men hon drar 62 nu. Hon är större än Estrid var vid samma ålder. Får se om det planar eller om hon är en storlek större.

Det händer mycket här i början, hon är ju social och med på ett helt annat sätt. Vi har en liten lek då vi blåser henne på hjässan, då blir hon förvånad och sen ler hon. Hon gillar att titta på sin mobil ovanför skötbordet.

Stark i nacken är hon, man behöver inte stötta mycket, och hon gillar att stå. Det förhöjer humöret när hon börjar bli lite grinig.