Åh.

Att tiden känns så knapp just nu. Livstiden. Inga små tankar.

Att när jag slutar säga kom då, kom då, KOM DÅ till min fyraåring, utan går tillbaka till henne på mina långa vuxenben, så har hon hittat en gräshoppa på staketet.

Jag tar kort på den, och på henne. "Så vi ska minnas det här, när vi ser bilderna" säger hon.
(Den här dokumenterade barndomen. Alla alla bilder. Skulle önska att det var fler ord.)

"Här var vi med Lisa, jag satt på uggelkudden, den svarta" säger hon, när vi fikar på Norrlands nation. Och där var vi med Lisa, i december, med en pyttebebis som mest bara sov och sov. (Minnet!)

"Är det här lunch?" säger hon också, typ varje dag. Korttidsminnet är en annan sak.

Kanske har hon redan fått sitt första minne. Kanske var det när hon grät och grät efter en nyckelpigeresväska på loppis i förrgår. (Jag hoppas att det blir något trevligare.)

Om jag var evigt ung skulle hon inte få växa upp. Det är den trösterikaste tanken.