Avregistrerade mig från min kvällskurs för att skriva mer.
Det gick sådär med det.
Är så trött. Så trött så att jag inte orkar gå och lägga mig om kvällarna. Så trött så att jag bråkar dumma bråk med barnen. Eller mest Estrid, Märit är för liten för att ställa alltför orimliga krav på.
Ikväll ville jag nästan väcka Estrid när hon väl somnat för att be om ursäkt för min surhet. Min surhet för att Estrid låtsades sitta fast i sängen (=behöver uppmärksamhet för något annat), för att hon gömt en massa saker under sängen när hon lekt där och inte fick fram dem (inklusive min kudde som var dammig och eländig), för att hon efter efter mycket klag på att hon inte hittat sina tofflor raskt kastade i dem under samma säng när jag idag äntligen visat henne båda, för att hon klädde av sig på soffan och lämnade kläderna där.
Lilla femåring. Allt låter så futtigt när man radar upp det.
Jag arbetar 75%. Och ändå är det så här. Hemmet är en röra. Jag vill hinna göra roliga saker med barnen (pyssla höstpyssel, måla lerfigurer, gå till parken). Jag vill hinna laga mat och matlådor åt oss. (Idag blev maten tråkig och inga barn åt sig riktigt mätta.) Jag vill läsa böcker och kanske yoga en liten stund på kvällen och inte hamna som en degklump i soffan. Jag vill sticka klart Estrids ylletröja nu när det kallnar.
Jag vill väl för mycket. Och jag vill verkligen inte använda min lilla energi på kvällen till att städa men jag vill inte ha det så stökigt heller. Och jag vill vara med barnen och inte städa när jag nu hämtar tidigt (klockan 15, känns inte tidigt, jag saknar att hämta klockan 13 som när jag var föräldraledig (utom att jag aldrig hann äta lunch riktigt)).
Jag har börjat på Minnesmottagningen idag, det är väl det också. Ny plats, nya arbetsuppgifter, alla familjetragedierna. Jag har varit en dryg månad på den ortogeriatriska avdelningen och det har varit långsamt tempo och pigga åttioplussare. Idag har jag hört lite för många gånger att hälften av alla 85åringar är dementa och sett lite för många trötta anhöriga och det var dag ett.
Sängen. Sängen sängen.
Det gick sådär med det.
Är så trött. Så trött så att jag inte orkar gå och lägga mig om kvällarna. Så trött så att jag bråkar dumma bråk med barnen. Eller mest Estrid, Märit är för liten för att ställa alltför orimliga krav på.
Ikväll ville jag nästan väcka Estrid när hon väl somnat för att be om ursäkt för min surhet. Min surhet för att Estrid låtsades sitta fast i sängen (=behöver uppmärksamhet för något annat), för att hon gömt en massa saker under sängen när hon lekt där och inte fick fram dem (inklusive min kudde som var dammig och eländig), för att hon efter efter mycket klag på att hon inte hittat sina tofflor raskt kastade i dem under samma säng när jag idag äntligen visat henne båda, för att hon klädde av sig på soffan och lämnade kläderna där.
Lilla femåring. Allt låter så futtigt när man radar upp det.
Jag arbetar 75%. Och ändå är det så här. Hemmet är en röra. Jag vill hinna göra roliga saker med barnen (pyssla höstpyssel, måla lerfigurer, gå till parken). Jag vill hinna laga mat och matlådor åt oss. (Idag blev maten tråkig och inga barn åt sig riktigt mätta.) Jag vill läsa böcker och kanske yoga en liten stund på kvällen och inte hamna som en degklump i soffan. Jag vill sticka klart Estrids ylletröja nu när det kallnar.
Jag vill väl för mycket. Och jag vill verkligen inte använda min lilla energi på kvällen till att städa men jag vill inte ha det så stökigt heller. Och jag vill vara med barnen och inte städa när jag nu hämtar tidigt (klockan 15, känns inte tidigt, jag saknar att hämta klockan 13 som när jag var föräldraledig (utom att jag aldrig hann äta lunch riktigt)).
Jag har börjat på Minnesmottagningen idag, det är väl det också. Ny plats, nya arbetsuppgifter, alla familjetragedierna. Jag har varit en dryg månad på den ortogeriatriska avdelningen och det har varit långsamt tempo och pigga åttioplussare. Idag har jag hört lite för många gånger att hälften av alla 85åringar är dementa och sett lite för många trötta anhöriga och det var dag ett.
Sängen. Sängen sängen.
