Dagbok

Ta hand om sig.

2009-11-04T09:26:00.001+01:00

Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.

Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

2009-11-03T22:31:00.002+01:00

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Andra november 2009

2009-11-02T23:06:00.002+01:00

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.

Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.

Siffror:

2009-10-16T22:50:00.003+02:00

De bästa just nu:

Trippel(steg)

Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).

6½

Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)

Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)

Som det är.

2009-10-05T22:39:00.006+02:00

Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.

Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.

Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.

Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.

För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)

Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.

Det blir något annat.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.

Det blir något annat.

Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.

Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.

Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.

Livstecken.

2009-09-28T23:04:00.003+02:00

Jamen det där blev visst lite väl melodramatiskt, inlägget nedan och så tystnad.

Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.

I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.

Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.

Sover för lite, sover nu.

A hard rain's a-gonna fall

2009-08-29T14:53:00.005+02:00

Insikt: det här kommer inte att vara en särskilt behaglig tid i mitt liv. Det här är ett oväder som jag ska böja huvudet inför och gå igenom, blunda mot regnet som piskar kinderna tills de är fullkomligt nedkylda. Knyta händer i våta fingervantar, pressa sig i motvind.

Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.

Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.

Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.

Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.

Svenska sommaren, sista delen.

2009-08-25T21:50:00.004+02:00

Skottland var fint. Jag har 339 bilder, varav ett otal i regnjacka (vad förväntar man sig med en vecka i Skottland?), och jag ska göra ett snyggt album på Facebook och så kanske lägga upp en hoper här. Och skriva lite utförligare om vad jag haft för mig.

Nu är jag i Åshuvud. Här är det så här:

Suger sommarens märg in i det sista. Har klippt gräsmattan också, bensinen räckte precis, det var lite spännande. Och så finns det gula plommon i hörnet ner mot ladan, de är smått fantastiska.

Fin stund från dagen: när jag kom in på sjuttiosträckan genom Reftele, det var en fin låt på min nyköpta skotska singersongwriterskiva (jag ska lägga upp en schysst mp3:a så småningom) och det lyfte ett svanpar till höger om vägen.

Det är fantastiskt att resa men det är skönt att komma hem också. Eller ja, hem till Uppsala kommer jag på fredag. Men att vara i hemtama omgivningar. Bara tycka om, inte bedöma och betrakta hela tiden.

Nu sömn, imorgon ett sista försök till morgonbad. Sommarens märg. I has it.

And I am travelling

2009-08-16T19:51:00.004+02:00

Dagens huskur: om man håller för örat gör det faktiskt lite mindre ont att svälja
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan

Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.

Hemkomst: Om en vecka.

Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.

Toodels!

(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)

Vara dotter.

2009-08-05T22:42:00.003+02:00

Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.

Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.

Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.

Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.

Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.

Ta åt sig.

2009-07-31T22:10:00.003+02:00

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Fikonspråket och jouren.

2009-07-30T22:12:00.003+02:00

Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.

Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)

Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.

Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.

Öppet brev.

2009-07-29T10:08:00.002+02:00

Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:

kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.

Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.

Tack på förhand!

/Sekundärjoursvecka på akuten igen.

The city

2009-07-26T20:01:00.004+02:00

Göteborg över helgen. Vän. Soliga gräsmattor. Glass. Skotska vandrarhem bokade. Falafel.

Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.

I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.

Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.

I bakgrunden Hisingen.

Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.

Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja

2009-07-23T22:14:00.003+02:00

Modfälld har ingen ICD-kod.

Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.

I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.

Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.

Allt blir bra.

R46.2 Märkligt och oförklarligt uppträdande (Det är skönt att det finns en diagnos för allt)

2009-07-16T22:35:00.003+02:00

Jag gick och lade mig klockan tolv i natt, och klockan sex ringde min väckarklocka. Eftersom jag inte går och lägger mig i tid (vilket förmodligen kan skyllas på att kvällen är lika med fritiden, och om jag lägger mig har jag i princip börjat nästa arbetsdag) kände jag mig sådär måttligt pigg. Med våld och vilja (och snooze) satte jag mig upp i sängen, och upptäckte till min förvåning att den ena av mina båda kuddar låg på golvet vid sängens fotända, och utan örngott. Mycket förbryllande, när jag somnade låg båda kuddarna i sängens huvudända, örngottsklädda. Jag letade lite i rummet efter det saknade örngottet, som inte låg under sängen, eller bland kläderna, eller någonannastans. Till slut hittade jag det. På kudden i sängen, som alltså hade två örngott.

Hur tänkte jag, i sömnen, när jag beslutade mig för att jag bara behövde en kudde, men att det nog borde förpackas lite bättre? Man kan ju undra. Och varför gör jag sånt på den ynka tid jag ger mig själv till sömn? Djupsömnen, kom igen då?

Men det är, som sagt, glädjande att ICD-10 har en diagnos för alla tillfällen.

Helgen i bilder:

2009-07-13T21:05:00.004+02:00

Regnmolnen kommer sakta in på lördagkvällen, det blåser upp, men solnedgången är fortfarande vacker.Kvällshimmel och huset.

Snart de röda vinbären.

Hittar en handfull.

Kunde inte välja vinbärsbild.

Nya Imogen Heaplåten, förresten. First train home. Åh, hon är fin, Imogen. Sök efter den på elbows, vet jag.

Idag har jag lagat god mat, sett Scrubs och spelat basket i kvällningen, mitt bland lindblommen. Jag tycker om den här sommaren. Ikväll tycker jag mycket om den.

Primär dysmenorré

2009-07-12T22:11:00.004+02:00

Söndag morgon och ICD-kod N94.4 och alldeles för lite antiinflammatoriska tabletter med till landet. Jag gick upp till sängen igen, och sov bort en halvtimme platt på mage, och sen tog det sig hyfsat, och med tro och paracetamol så.

Jag misstänker att det här var Straffet för att i en veckas tid sagt "Alvedon är en bra medicin mot värk, och man ska inte vara rädd för att ta upp till 8 om dagen" till alla ortopedpatienter (och ett par kirurgpatienter med, harkel). Nästa månad ska jag dock ha ett rejält lager med NSAID och paracetamol och kombinera järnet, sådär som jag predikat under veckan. Mm, analgetika.

Lite för nördigt för mitt eget bästa.

Annars har jag bakat bröd, läst Jason Lutes "Berlin - Stad av sten" som var den bästa grafiska romanen... på länge? någonsin?, ätit fil med röda vinbär och utkämpat en duell med trädgårdens nässlor. Jag vann, temporärt, men nässlorna kommer att återkomma, de jävlarna.

Jag ska ha röda vinbär i min framtida trädgård, men inte nässlor.

Nu är det ny avdelningsvecka, och det ska bli skönt med lediga kvällar igen, och lite oskönt med tidiga morgnar, men på det stora hela så.

Värnamo sjukhus i romantiskt kvällsljus.

2009-07-09T09:49:00.004+02:00

Hem från sjukhuset, onsdagskväll i juli.
Man ska sluta 20.30 men det här ligger absolut inom felmarginalen. Ett par röntgenbilder att vänta in, diktera och gå hem. Klockan är min stressfaktor när jag kommer på morgonen.Tidigare omtalad lavendel. Jag försökte få till en snygg bild på humlorna, men det här var visst så bra det blev. Hursom, lukten kommer ju inte med på bilden, och den är Grejen.Kvällsljuset, komplett med en regnbåge. Och så lilla sjuttiotalssjukhuset. Det flyger en massa måsar runt sjukhuset, och på intranätet har vi fått ett meddelande om att inte ge dem mat eller vatten, och inte de söta kalviga måsungarna heller. De här dödsfåglarna är dock något kråkliknande. Det fanns hur många som helst. Tur att man inte sett "Fåglarna" nyligen...
Här har vi en bild med ännu lite mer tjusig kvällshimmel. När jag kommer här på morgonen håller jag höger.
Lindarna försökte jag också ta bättre bilder på, men vi kan ju nöja oss med det faktum att hela basketplanen är omgiven av lindar. Tänk sig lindblomsdoften.
Slutbild på regnbågen och kvällshimlen.

Fin jour, nytt rekord i handlagda patienter, fin primärjour att fråga om allt, rar akutpersonal, beröm från doktor, patient som sa "jag tror inte på änglar men finns de ser de ut som du" (efter att han påpekat att jag såg hemskt ung ut, men vad fanken) och 4 ml carbocain.

Idag har jag tagit sovmorgon och tänkte gå och simma mig några längder nu vid tio, men så kom det en regnskur som hette duga och då ska man ha självdisciplin för att ta sig till utomhusbassängen. Nu verkar det dock ha lättat igen, så jag ger det ett försök.

Så har jag det nu.

2009-07-07T21:24:00.003+02:00

Käraste försummade blogg, nu ska jag berätta.

Värnamo. Jag lever livets glada dagar. Simmar ett par kilometer i veckan. Gör mig till stamkund på biblioteket, både sjukhusets och det kommunala.

På helgerna åker jag till Åshuvud, sniffar sommar, gör markägarsaker. Falu rödfärg på arrendatorsbostaden, ett varv med åkgräsklipparen, ogräsrensning i singelgången.

Den här veckan går jag sekundärjour på akuten, och idag vill jag lovsjunga den fina bakjouren och den fina kvälls/nattjouren. Jag önskar att jag också växer upp till en undervisningsvänlig doktor.

Arbetstiderna är 12-20.30, och det är nackdelen. Annars är det fart och fläkt, och betydligt mer trivsam arbetsbelastning än på avdelningen. Och när man måste fråga på varje patient men kan fråga någon som vänligen förklarar, så är ju inte heller det ett problem.

Och så har läkarexpen fönster mot innergården som kan stå öppet och lukta av regn när det kommer en skur mitt på dagen. Sånt gillar jag också.

Idag gick jag hem, genom dofterna, först den stängda sjukhuskafeterians kvardröjande lukt av socker (och jag blir så godissugen!), därefter lavendelbusken utanför, och så genom linddungens söta milda. Lindarna blommar, jag tror att de slog ut igår, igårkväll var första gången jag kände lukten. Lindblom, jag tänkte tanken när jag gick förbi Berthåga kyrkogård och lindarna där i våras, att jag skulle missa deras blomning. Men här är lindarna fler än jag orkat räkna och lägger doftmatta på min arbetsväg.

Jag vill inte bo i den här staden, inte på riktigt, sen, men det är en rätt bra sommar, detta.

Boklistan uppdateras med lite mer schwung än den här sidan, testa den.

Och om någon har tips om saker man gör eller trevliga ställen att bo på i Glasgow eller Edinburgh: daite mne, pasjalsta!

Junitorsdagskväll i Värnamo:

2009-06-25T21:50:00.002+02:00

Vädret är vackert. Jag lyssnar på Olle Ljungström. Det är lite för lite att göra på jobbet och jag blir en smula rastlös. Ibland längtar jag, i någon riktning. På det stora hela har jag det bra. Igår simmade jag sextonhundra meter, jag ska försöka få till en vana. I kväll lade jag ut filten på gräset vid sjön, läste en stund. Jag tänker att jag vill ha en specialitet som inkluderar söta tanter och jag funderar på om geriatrik kanske trots allt är något för mig, jag har aldrig varit på geriatrikavdelning. Imorgon är det AT-läkargalej, sedan åker jag till Åshuvud, det blir bra. Snart har det redan gått två veckor. Jag läser Agneta Pleijels "Kungens komediant", det är en stilig bok. Det finns ett drygt dussin blåmärken på mina ben.

Du är den renaste fisken.

2009-06-18T21:37:00.004+02:00

Hej, det var ett tag sedan.

Jag har jobbat en vecka. Det går bra, tror jag nog. Den största skillnaden mot kandilivet är att jag signerar läkemedelslistorna själv. Och att jag ska vara på samma kirurgavdelning i åtta veckor till, och det är meningsfullt att lära sig namnen på sjuksystrarna.

Jag har hängt upp en liten landskapsmålning på väggen i landstingsrummet, jag har köpt skogsgröna pumps för tjugofem kronor på Erikshjälpen, jag har cyklat nedförsbacken till Vidöstern och skrattat i hela bröstkorgen och uppförsbacken i liljekonvaljlukt med barfotafötter på pedalerna.

Lisa och jag var på utflykt till Åshuvud och imorgon åker jag dit för midsommarfirande. Här kommer lite bilder från senast, jag misstänker att det blir samma väder i helgen. Fast det gör inte så mycket.

Annars vet jag inte vad jag ska skriva, så jag skriver inte. Det kan räcka så.

Kvällspromenad, 30 maj.

2009-05-31T16:43:00.002+02:00

Det är ju så vackert nu. Det är ju så vackert så att man rämnar en smula i kanterna, så att man jublar, så att man tar hjälplösa naturbilder som på intet sätt motsvarar.

Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.

Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.

Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....

My dancing day

2009-05-28T08:32:00.002+02:00

Ett par vårbalsbilder (det var toppen, och vackert, och allt):

Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.

Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.

Lännakatten. Fint som snus, finare än så.

Imorgon skriver jag hudtenta, jag undrar om jag någonsin har pluggat så här lite och dåligt till en tenta men jag har det inte i mig att oroa mig för det. Nu ska jag i alla fall iväg och ta en rejäl pluggdag, det kanske räcker en bit.

мать

2009-05-23T09:38:00.003+02:00

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.

Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.

Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.