.

Helgen i bilder:

2012-01-29T22:48:00.001+01:00

Det ska till att bli vuxen innan man börjar uppskatta sånt här igen. Längdskidor! Skridskor! Varm choklad i snön!

(Överst: hoppbild, mitterst: snyggaste skridskobilden, nederst: solen solen solen!)

Annars i helgen: bakat nötchokladrutor och tigerkakemuffins, gjort matlådor med thaiwok, sjungit lite grand på logopedexamen i universitetsaulan, ätit trerätters, gått på swingkväll och dansat lindyhop. Och hunnit löka i soffan och pyssla lite på en present. Helt fint, alltså! Synd bara att det ska bli arbetsvecka nu igen...

Lista så här på fredagen

2012-01-27T22:08:00.000+01:00

DAGENS VILL HA: Fler tjocka svarta strumpbyxor. Fast det är nog mer ett behov än en önskning...
DAGENS KLÄDSEL: Blå hängselklänning i manchester, röd varm kofta, svart t-shirt och svarta strumpbyxor
DAGENS SMINK: Nej. Kanske dags för helgnagellacket dock!
DAGENS FRISYR: Hästsvans. Försökte med en inbakad fläta men håret vill sig inte idag, fast det är tvättat så sent som igår.
DAGENS HÄNDELSE: Trerätters med Kristoffer på nationsrestaurang. Och att jag postat en text till min skrivarkurs.
DAGENS LÅT: O vos omnes (framförallt altstämman...)
DAGENS PLANER: Det blev lite för sent för en film, så man får se. Lägga sig i tid inför längskidor imorgon. Innan dess lite stickning kanske, eller läsa en stund.
DAGENS SAKNAD: Nej, tror inte det?
DAGENS DUMMASTE: Katten som aldrig slutar jama. (Och som ser ganska korkad ut när han gör det...)
DAGENS SJUKA: Skön yogaträningsvärk i höfterna
DAGENS DROG: Allt gott jag ätit, herregud. Fredagsfralla, ost och kex, nedan nämnda fika och ovan nämnda trerätters...
DAGENS KRAM: Den i soffan efter teet, tror jag.
DAGENS PUSS: Ja, inte katten med dödsandedräkten i alla fall...
DAGENS KÖP: Fotkräm från Body Shop för 15 kr! (hade ett 100krs presentkort).
DAGENS GODIS: Hemmafika med vaniljbulle och nötchokladrutor.
DAGENS HUMÖR: Fredagsfeeling! Och väldigt mätt.
DAGENS ORD: Helg, kanske?

Vän av ordning uppskattar

2012-01-23T21:31:00.001+01:00

att julgranen äntligen är nedpackad. Se bild:

Vän av ordning = även jag. Skönt att få arslet ur.

Till nästa år lovar jag mig själv en kattfri jul, då julgranen ska få stå vid soffan och myslysa, istället för att som nu vara förpassad till sovrummet för attt kattjävlarna inte ska äta upp eller boxas med allt mitt fina pynt. Jag tror den varit tänd en (1) gång. Men nästa år....

Алёнка

2012-01-22T20:03:00.002+01:00

Äter rysk choklad som faktiskt är god, försöker skriva skönlitteratur (har blivit med en deadline och inget fungerar så bra som det, det säger sorgliga saker om ens karaktär men så är det). Det har blivit vinter, snö som kippar in i kängorna, och det känns fint. Borde bara plocka undan de sista julsakerna och äta upp knäcken, så får man baka semmelbullar sen.

Angående den ryska chokladen: jag köpte på mig massor i Ryssland för de är ju så förtvivlat fina, men vad det gäller smaken märks det ju att det är en hel del mjölkpulver och socker i förhållande till kakaon. Алёнка konstruerades som en folkchoklad i Sovjet... men är ändå en av de bättre, faktiskt. Jag önskar att Marabou kunde skaffa sig lika fina omslag, så att man kunde få det bästa av två världar.

Lyssnar på The National, "High violet" från 2010, och känner mig nöjd med att lyssna på musik. Jag är så sorgligt tappad bakom alla möjliga musikaliska vagnar nu för tiden. Vet inte varför, det är ju fint med musik, en annan känsloport...

Tänker återkomma med lite stickblogg alldeles snart. Följer nu ett tiotal stickbloggar (åh, RSS-läsare, där var jag också flera år bakom men vad PRAKTISK du är!) som uppdateras med en närmast skrämmande frekvens. Jag tuggar på med ett projekt varannan vecka sådär, bra dagar. Jag undrar hur mycket sticktid alla andra har...

Nu åter till den där deadlinen, tror jag.

Trettondag

2012-01-04T23:29:00.001+01:00

Ska väl inte sticka under stol med att jag var ganska avundsjuk förra veckan. Det kändes som att varenda person i min bloggläsare hade mellandagsledigt, eventuellt i ett varmt land. Jag gick till jobbet, var trött och hade ont i magen, och sa "men kan inte du ringa det där samtalet, så får du fram precis det du vill?" till överläkaren. (En berättigad fråga, kan man tycka, men samtal, remisser och konsultationer är mina arbetsuppgifter. Lättare när man tycker som överläkaren, lite knepigare och ibland rent av genant när man inte gör det. Då tar man ett djupt andetag och tänker "minst ett decennium mer erfarenhet" alternativt "det juridiska ansvaret är hennes/hans". Och känner lite skräck inför den dagen när man får stå för sina egna beslut hela tiden.)

Nu spårade min parentes ut lite, men i alla fall, sensmoralen: det var tråkigt att jobba i mellandagarna.

Nu: Trettondag jul! Efter idogt vandrande i öknen nådde de tre vise männen äntligen fram, och skådade Jesusbarnet i all sin härlighet. För att fira detta måste vi ju vara lediga från arbetet än idag. De kristna högtiderna är starka i vår tradition. Särskilt trettondagen.

Tredagarshelg. Det ska firas med en utflykt. Väldigt mycket tågåkande, och så: Köpenhamn! Jag ska möta upp Kristoffer och Ella som landar i Kastrup, och så kommer deras mamma från Blekinge, och sen ska vi gå i botaniska trädgården och dricka finte och gratisgå på Glyptoteket.

Fina bilder på botaniska trädgårdens palmhus från förrförra besöket:

Förväntan är en del av glädjen. Dubbelt så roligt, både före och efter! :)

2011

2011-12-29T22:45:00.000+01:00

En liten årssammanfattning är ju trevligt!

Januari
Inledde året i Istanbul, landade faktiskt under 2010s sista timmar. Det var en fantastisk resa. Cirka 20 grader varmare än i Sverige. Färskpressad granatäppeljuice. Utflykter till Jungfrutornet och olika moskéer. Garnbutiken!

Sedan kom jag hem och började på sluttampen i Växjö, komplett med nattjoursvecka (lite läskigt, skönt att ha gjort!). Var jävligt bitter för att jag inte fått AT och kände mig sämst i världen, vilket ledde till att min vanligtvis stenhårda överläkare stod och vred lite på sig och sade att jag ju var minst lika bra som de som fått AT, det var bara slumpen.
(Åh Växjö, älskade lilla sjukhus, men det var väl lika bra som det blev, nu kan Kristoffer läsa klart hela sin utbildning utan mankemang och vi kan bo ihop hela tiden och det är ju fantastiskt, faktiskt.)

Februari
Började stillsamt: Jobbade i Växjö. Planerade flytt. Skaffade ny hemförsäkring. Packade lådor.

Genom ett alldeles förtjusande missförstånd fick jag 2 veckor ledigt mellan Växjöjobbet och neurologen. Hade planerat för 1 vecka, som jag skulle ägna åt att flytta i lugn och ro, så vad gör man med en extravecka i februari bara sådär? Jo, bokar en mycket billig Irlandsresa! Dublin, Belfast och lite dagsturer i en hel vecka. Sol och fin dialekt. Härlig resa.

När vi skulle köra till Nyköping och Irlandsflyget hade bilen kollapsat. Jävla sätt. Som tur var hade vi goda marginaler och kunde ta bussen istället.

Mars
Jag började på neurologen. Det var lite blandad konfekt: vissa saker var väldigt trögjobbade. Jag gick min första nattjour och hade den läskigaste patienten under hela min tid på neuro. Hård start...

Lite motigt kändes det också att flytta tillbaka till Uppsala. Jag hade under stor dramatik lämnat stan för ett drygt halvår sedan, och peppade mig med att ha gått vidare från studentlivet, och så stod jag där igen och tänkte att jaha, nu har vi backat bandet.

Jag sökte AT och fick komma på intervju på 5 av 6 ställen. Fick AT i Växjö (fattades bara annat!) och våndades inför distans. Samma dag som Växjö krävde svar av mig lämnade Uppsala besked. Positivt. Jag blev så paff! Och sedan lättad. Och gläds fortfarande lite åt att jag ALDRIG NÅGONSIN behöver söka AT igen.
I mars fick vi också hjälp att bogsera bilen till verkstaden, och där hittade man egentligen inget fel. Började känna att det här med bil var ganska överskattat. Dessutom om man skulle vara i Uppsala...

April

Hade sist och slutligen inflyttningsfest i nya lägenheten! Med mustaschtema. Mycket trevligt. Kände mig försonligt stämd mot Uppsala och alla fina människor här.

Firade påsk i Åshuvud med familjen och det var alldeles ohemult varmt. Spontannäckade på sandstranden. I april! Känns ju ohyggligt främmande nu. Lämnade också kvar bilen i Småland, en lättnad faktiskt.

Maj

Vårbal i Uppsala! Man får stå och möta soluppgången efter en sönderdansad natt, iförd sin systers gamla balklänning, och känna livet i kroppen. I år blev det inget Länna-tåg, vi var för trötta. Nästa år blir det en tidigare och rikligare frukost, men annars är jag på allt.

Annars en månad av fint liv. Vetskapen om en trygg höstplan. Ett otal reflexer framknackade.

Juni
Jobbade jag, och noterade att jag umgicks med en massa studenter som inte gjorde detsamma. Lyckades ändå klämma in en del kubb, badutflykter, ett mysigt midsommarfirande och en fantastisk utflykt till Stockholm. Kristoffer åkte till sin mamma och byggde tak och jag var gräsänka.

Juli
Slängde bussarongen i tvätten och gick på kombinerad semester och mellan jobb-ledighet. 11 veckor! Så lyxigt får man väl det aldrig igen. Inledde med tre regnveckor i Åshuvud. Det var rätt fint ändå, lugnt och stilla. Hade Lisa på besök, kokade körsbärssylt, byggde en dörr till ladan. Stickade en sjal.

Augusti

Till Turkiet! Återbesök i blå moskén, båtåkning, te i glas. Vi åkte till Bodrum och hade lyxsemester med färska fikon, pistageglass och båtturer. Åh, fina Turkiet. Ni borde åka dit allihop, till Istanbul och till västkusten, istället för de där turistfällorna. Maten, vädret, frukten, solen. Härligt.

Kom sedan hem från Turkiet och mellanlandade ett par dagar innan det var dags för den ryska resan.

Den ryska resan, det var en gammal dröm och det kändes litegrann. Men det var fint att få göra det. All ryska jag lärde mig har väl runnit ut igen, men resan har jag. 2 veckor i Moskva, varmt och härligt. Och spännande, allt detta märkliga, Sovjet och tsarer. Så vackert, både på det storvulna sättet och på alla andra vis.

September

Sankt Petersburg var kallt, och europeiskt, och jag var lite trött, och jag gick en kurs som var snäppet över min nivå istället för snäppet under. Men det var fint också. Eremitaget, vattnet, utflykten till Peterhof.

Men så skönt det var att komma hem! Och att fira födelsedag med att vakna i sin egen säng! Och så hade jag en vecka ledigt till innan AT:n började.

Oktober
En hel månad på medicinakuten. Saknade Växjö litegrann, jobbmässigt. Annars gick det ganska bra.
I övrigt var jag och hälsade på Lisa i Linköping, åkte på en rolig körhelg, träffade en supergullig katt på en promenad och började tänka kattankar.

November
Jobbade på kardiologen. En månad av avdelningsarbete. Lugnt och skönt. Överhuvudtaget var saker ganska... vardagslunkiga på ett bra sätt. November är lite bra så, kravlös.
Min bror kom och hälsade på , det var roligt! Vi gjorde turistsaker, sånt som man glömmer göra i sin egen stad.

December
December, däremot. Det händer ju saker hela tiden. Roliga saker, så man tackar inte nej, och så går man på konserter och luciatåg och gudtjänster och extrarep och julfikor och allt, och sen är man vaken till klockan ett och fäster trådar natten innan man ska ge sig av mot julfirandet. Håjaja. Men det är ju roligt, också. Men nästa år måste jag nog bli bättre på att prioritera...

Själva julen var lugn och fin, i Åshuvud för första gången. Julafton på tre personer: med promenad i oväntat vårväder, litet julbord (mitt godaste var potatisgratäng, sådär juligt egentligen), Karl-Bertil Jonsson. På juldagen kom resten av familjen, och så var det stor julklappsutdelning. Gladast blev nog systersonen för sin prinsessklänning...

Och så nyårsafton: en fin middag med David och Moa, och Moas teknologvänner. Finmat och fyrverkerier.

Egentligen skulle jag vilja göra en sån där fin årssammanfattning av min stickning, men jag har för dålig ordning med mig. Nu på sistone (sedan november) har jag ju bara febrilt stickat julklappar, och så har jag glömt fotografera dem, både för och efter utdelning. Äsch.

Som helhet: ett fint år. Mycket resor, det måste man ju gilla! En del förändringar: jobbyten och flytt. Allt blev bra på slutet, dock.

Inför 2012: hålla igång träningen. Försöka sticka en kofta/tröja (spännande!). Skriva mer!

Katt, katt!

2011-12-09T08:37:00.001+01:00

Vips så gick dagarna och jag kom inte på något att skriva här och nu är det redan december, långt in i december. Jag äter frukost framför adventsljusstaken med två tända ljus. Ute mornar sig ljuset.

Det närmsta jag kommit att skriva är när jag förtvivlat gärna ville kommentera en debatt om folk som använder svåra ord (för att de vill trycka till andra - eller för att det är en naturlig del av deras vokabulär?) med "ETT ordförråd, EN vokabulär". Kristoffer hindrade mig, och det var väl tur: jag hade lätt placerat mig själv i gruppen "för att trycka till andra". Men å vad det stör mig. För folk med svenska som andraspråk är det ju ett helvete med våra genus, det finns verkligen ingen logik i vad som är en eller ett, men som infödd svensk, som dessutom vill småskryta lite om "jag har ett så stort vokabulär så det bara kommer helt naturligt med begrepp som "diskurs" och "intersektionalitet" " - skämmes, ta mig fan.

Annars: det har flyttat in två katter med hoptryckta nosar till oss. Vi är jourhem åt en katthemsförening, så vi matar och klappar och väntar på att någon annan ska falla för katterna - eller att vi själva ska göra det.
Den ena katten har stamtavla, och där återkommer samma namn på flera positioner: mormors far är också farfars far. Så går det som det går också... De har så kort nos att de bara går runt och nyser. Man behöver torka deras ögon med en bomullstuss varje dag. De kan inte hålla sig själva rena, de måste borstas.

Alltså raskatter. Det är inte riktigt schysst att avla så där. Inte mot katterna.

Sen är de ju jäkligt söta ändå:

Innan en sen frost.

2011-11-16T22:54:00.001+01:00

Idag var den första dagen med riktig frost. Halt under cykeldäcken. Minusgrader mot kinderna.

Jag läser Anna Achmatova, jag har lagt boken lite taktiskt inne på toaletten och det tar lite tid men nu är vi på samma våglängd, Anna och jag. Det är så skenbart enkelt men samtidigt så rent i tonen. I efterhand gläder mig mitt besök på Achmatovamuseet i St Petersburg än mer. (Jag hade inte läst henne då.)

Den här dikten passade lite bättre innan kylan kom nu, men ändå. Det är så tydliga bilder. Inte sant?

Ovanlig var hösten som välvde sin höga kupol
och gav molnen befallning att inte förmörka
den väldiga kupan.
Människorna greps av förundran:
snart var september förbi,
vart försvann alla kalla och fuktiga dagar?
Grönt som smaragd var kanalernas grumliga vatten
och nässlorna doftade rosor, fast starkare.
Djävulskt röda var solnedgångarna,
kvävande, outhärdliga.
Vi minns dem alla så länge vi lever.
Solen var en upprorsman på väg in i staden,
girigt famnad av den vårliga hösten.
Och då slog en snödroppe ut i blom ...
Och du kom med lugna steg fram till min trappa.

Om.

2011-11-10T22:08:00.001+01:00

Samtidigt som jag börjar tycka om yogan även före passet och inte bara efter, och samtidigt som jag börjar få till det med regelbundenheten - då börjar det lossna. Då når hälarna golvet i hunden (se figur 1). Då kommer jag nästan upp i huvudstående. Då kan jag knyta in mig och ihop mig.

Man kan ju fundera på vad som är hönan och vad som är ägget.

Man kan också passa på att glädjas åt de sakta ökande armmusklerna och åt att spänningshuvudvärken kommer allt glesare. Och försöka komma ihåg det här tills den dagen då en förkylning, en stress eller bara några dåliga dagar får flytet att kännas långt borta.

Figur 1

Detta inlägg kräver en figur 2, så då tar vi en sådan. Mycket gott te (figur 2), ekologiskt och grant. De har så himla fina förpackningar, Clipper, men jag har nog teköpstopp, tills det finns tomma teburkar i hyllan igen...

Figur 2

(Jag skriver mig fram mot mer stringens, vi får ge det lite tid.)

Ryggdunk.

2011-11-09T22:53:00.002+01:00

Nu stickar jag julklappsmössa igen. Så jävla rekorderligt av mig. Jag tänkte bara dunka mig i ryggen på offentlig plats, så att jag inte mesar ur igen, utan gör klart den. Nu.

(Julklappsmössa, men jag törs obehindrat blogga om den, eftersom den är till min 4åriga systerson. Han läser varken den här bloggen eller något annat, för den delen.)

Nu ska jag ta min spänningshuvudvärk och mitt lilla illamående och min frusenhet och hoppas på nedförsbacke fram mot helgen imorgon. Redan torsdag!

Kanin

2011-11-07T22:17:00.001+01:00

Födelsedagskaninen har hittat hem. Svart restgarn på smala stickor (2,5 kanske?) enligt Bunny nuggets-mönstret. Det är så roligt att sticka såna här små saker att det kanske aldrig kommer bli något av tankarna på koftor och tröjor. Istället kan det här bli årets julklapp... särskilt som jag har en jättepåse med ludd under soffan.
(Tur att ingen läser bloggen.)

Söndagsblogg.

2011-11-06T12:16:00.001+01:00

Jag har helg. Sover, äter palak panir, köper vinterskor, äter godis, stickar. Tänder ljus i minneslundens ljusflod, går på Mozarts Requiem. Gör inte riktigt allt jag borde göra men det går ju bra ändå.

Pratar om stress, om att vila, om att ge sig den tiden, om konsten att göra ingenting. Känner alls inte igen mig i detta, konsten? För mig: om att lyfta mig själv i håret och göra saker, om att ju mer jag sitter desto mindre blir orken, om att allt jag kan förmå mg till att göra är bra för mig.

Det här är mina nya vinterkängor, de är fortfarande lite för varma men det är ju ett problem som snart är ur världen. Jag hoppas att de är så varma och vattentäta som utlovas, för det var inte för utseendets skull. (Som den första som kysste mig sa. Det är fantastiskt att inte vara tonåring längre (även om linjer kontinuerligt uppstår i ansiktet, framförallt runt ögonen) - man slipper umgås med tonåringar, och särskilt tonåriga killar.)

Nu ska jag lyfta mig i håret och läsa musikteori... eller baka kanelbullar. Man får se...

Gräset är grönare på andra sidan.

2011-11-01T22:44:00.001+01:00

Varför är nya projekt alltid roligare? Varför stickar jag aldrig tummar på de blå vantarna? Varför tappar jag bort alla Ravelrymönster jag skriver ut?

(Men det här nya som nu gjort en paus i julklappsmössan är en födelsedagspresent till på lördag. Då är det väl fullt rimligt.)

Annars vill jag rapportera att jag lyssnar på Death Cab for Cutie, och att mitt tjugoårsjag hade varit så besviket på mitt tjugoåttaårsjag om hon vetat hur mycket musik jag har tillgång till och hur lite jag lyssnar. "Jaså, det finns en skiva från 2011 med Death Cab? Undrar när den kom. Orkar jag lyssna på den eller vill jag egentligen ha en gammal goding?"

(Det började med All is full of love-covern.)

Kära dagbok, varför känns inte musik på samma sätt längre?

Om jag inte aktar mig måste jag prova med "Casimir Pulaski day" med Sufjan Stevens. Gråtlåten nummer ett, här har jag skrivit om den förut.

Jag tänkte att det kunde vara bra så men övergången blev lite för bra:

jag har läst en del kritik mot den svenska sjukvården på sistone, och jag går lätt i försvar, men jag vet ju också att jag själv med all min insyn i systemen inte ens listat mig på en vårdcentral, eller för den delen kommit iväg för cellprovstagning. Det finns massor att invända, förstås.

Men det jag tänkt på är att när du sitter där och tycker att din läkare inte tar ditt problem på allvar så vet du inte vilket samtal din läkare kommer ifrån.

I den mest professionella av världar skulle det inte påverka, men din läkare är en människa, på gott och ont.

Har man nyss pratat om kortison för att få svullnaden runt hjärntumören att minska, om en MS eller ALS, om ett metastasbesked, om något av detta,

och sen är du nästa patient och du har det jävligt jobbigt med dina domningar i lilltån och de har varit där i flera månader och nej de blir ju inte värre men de blir ju inte värre heller och nu vill du ha besked på vad det är,

då blir det oftast ett annat samtal än om du är dagens första patient.

Man ser så jävla mycket hemska saker i det här jobbet. Allt som du läst om i Allers eller Hemmets journals snyftreportage i början av numren. Döden. Sjukdomarna. Smärtan.

Jag undrar om det inte är för att hantera allt detta som läkarvetenskapen smalnar av sig så. Är det dödligt? Tappar man kroppsdelar av det? Om inte, hem med lugnande besked, så tillvida att symptomen inte faller inom kategorin: saker vi vet vad det är och kan fixa (typexempel: benbrott).

Med detta menar jag inte att man inte ska kunna ta upp allt som inte är dödligt eller kroppsdelstappande med sin läkare, och inte heller att man inte ska förvänta sig ett bra bemötande och bästa möjliga behandling. Med detta menar jag bara att det underlättar kommunikationen, och kan ge en tålamodet som patient att förklara hur mycket det här är ett problem för en.

Personligt exempel: i tonåren var jag upprörd för att jag över huvud taget hade mensvärk och det var väl inte meningen att det skulle göra så ont, varför kunde ingen fixa det, va?

Nu tänker jag att mensvärk, herregud, 2 dagar i månaden, jag kan fortfarande gå till jobbet och träna och allt (även om det är besvärligare), det är helt ofarligt, jag är en så tursam jävel eftersom det är det värsta jag har.

Nu kommer jag inte på den hopknytande slutklämmen men det får duga ändå, jag har en hel del utkast med sånt här där jag gett upp och inte publicerat, och så kan jag ju inte hålla på. Shoot!

Skridskomössa

2011-10-30T10:00:00.000+01:00

Enligt ett Ravelry-mönster (Pourtsmouth):
Stickor: 5
Garn: ett nystan loppisgarn som var det jag hade som verkade lämpligast i storlek (i efterhand så hade mönstret framträtt tydligare i ett mindre luddigt garn - men det blev fint på sitt sätt)
Tidsåtgång: en helg - förrförra, närmare bestämt.

På promenad med luddet.

Här var det mer skrattrynkor än pannband, men vad fanken.

Självutlösare!

Rolig liten stickning. Jag känner mig som en amish-kvinna, alternativt en liten flicka, i den, men det är nog en vanesak. Mycket praktisk under cykelhjälmen! Jag lärde mig sticka i-cord (användbart!). Men jag måste nog göra en till, där man ser det snygga mönstret....

Dagens loppisfynd

2011-10-29T23:15:00.000+02:00

förresten, för att gå över till något helt annat. En engelsk tekopp!

30 kronor på Vaksala torg. Nu ser ni inte all ljuvligheten: det är ett engelskt landskap på fatet och ett litet hus på koppens insida. Den är förtjusande. Jag tänkte bara att ni skulle veta det.

I den heliga påsknatten

2011-10-29T22:44:00.000+02:00

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....

Glädjeyttring:

2011-10-28T08:57:00.002+02:00

Idag är det fredag! Idag är sista dagen på medicinakuten på en hel månad! Idag ska jag gå på kortfilmsfestival! Idag har jag mina prickiga strumpbyxor!

Söndagsågren, expanderad.

2011-10-23T22:07:00.004+02:00

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.

(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)

Ring, ring.

2011-10-22T11:02:00.003+02:00

En liten stickning: ett mobilfodral till Kristoffers smarta telefon. Pysslat över en körhelg. Stickat från botten och uppåt, med hålstickning i grått, och sedan en liten röd virkad kant (det första jag virkat på något decennium, tror jag).

Det kanske hade varit funktionellare utan hålen... Men inte lika roligt, och man får ju prioritera. Annars är jag nöjd, och Kristoffer också.

Omstart, oklart vilken i ordningen.

2011-10-20T21:08:00.003+02:00

Jag tänkte kohandla med mig själv: skriv något själv, sen får du läsa alla miljoner bloggar du vill i hela världen.

Så hej. Jag var i Ryssland, sen var jag inte i Ryssland. Sen började jag jobba, sen var det nu.

Jag har ett antal tjusiga stickprojekt som jag ska blogga om, det fattas bara lite bilder.

Små glädjor: satsumas, nyköpt hibiskus, matrjoskanyckelringen.

Semesterstickning

2011-07-31T23:01:00.004+02:00

Blå sjal i gingko biloba-mönster (från Ravelry, här är mönstret)

Garn: blått mysteriegarn från Röda korset, ca 70 g gick åt. (Och då finns ett antal blandade nystan kvar från 15-kronorspåsen. Ah, loppisgarn, nästan lika bra som turkiskt.)

Stickor: 3,5 (enligt mönstret skulle man ha 4 men det stämde rätt bra ändå med slutmåtten.) Jag har inga rundstickor men det här gick fint på vanliga stickor.

Jag är förtjust i gingko, så det var vad som fick mig att välja det här mönstret, plus att det såg ut som en lagom avancerad spetsstickning. Det var ett evigt stickande av räta och aviga innan jag nådde spetsen. Väl där övervägde jag att öka ut mönstret, men var hemskt sugen på spetsen och dessutom osäker på om garnet skulle räcka. I efterhand så skulle nog garnet räckt, och jag hade gillat min sjal mer om den varit snäppet större. Annars är jag dock mycket nöjd, och har blodad spetstand.

Det kan komma en kompletterande bild när jag blockat det hela.

Syskonbarnssockor (stickade från tån och upp)

Garn: rosa och vitt mohairgarn ifrån , 5 kronor nystanet på Återbruket. Banderollen satt kvar på ena nystanet, det är alltid lite festligt, tycker jag, så det är en akrylblandning från Marks och Kattens.

Stickor: strumpstickor, stl 4 tror jag

Efter tillräckligt många ”vad gör du?” ”vad ska det bli?” ”vem stickar du åt?” tog jag mått på 5 och 3-åringens fötter dagen innan de åkte och körde igång. Snabbstickat och härlig omväxling till räknandet av omslag och minskningar. Ett tag förstod jag nästan hur min farmors syster Karin (”moster Karin” kallad, eftersom hon var pappas moster) lyckades producera raggsockor till samtliga släktmedlemmar i en sån rasande fart. Om jag övar tills jag blir sjuttio så ska jag nog också kunna få upp en farlig fart på sånt här.

De polkagrisrandiga sockorna tog längre tid, men blev allt lite snyggare. Tyvärr var jag redan klar med de rosa när jag insåg det.

Lite orolig är jag för storleken, trots att jag mätt: det är enklare när man kan prova på sig själv efterhand. Vi håller tummarna!

Nu är jag lite sådär mellan stickningar: antingen börjar jag på något nytt och spännande, eller så gör jag den andra gula vanten... Man anar ju varåt det lutar. Å andra sidan blir de gula vantarna rätt fina. Åtminstone den första...

Juli.

2011-07-31T16:31:00.004+02:00

Hej,

jag åker X2000 och har gratis internet, och försöker att inte må illa. 3 veckor med landet och lite internet i mobilen, så nu har jag kollat alla bloggar och blivit lite "jaha, var det allt?". Det är ju så med internet: det är väldigt roligt. En liten del av tiden. En stor del av tiden är det något man gör för att.

I Småland har jag ägnat mig åt syskonbarn, sjalstickning, radio och bad i solglimtar. (Vädret har ju inte riktigt betett sig, och nu när jag åker utlovas högtrycksvecka. Jaha.) Och så har jag läst en anständig del av bokhögen (sisådär sju av nio, det får man väl ge godkänt?)

Gul näckros.

Och det var allt jag hade att säga efter 3 veckor. Äsch, nej, det var allt jag hade att säga just nu.

Hej och hejdå.

2011-07-08T23:52:00.005+02:00

Ja, det kanske var sådär välplanerat att försöka öka bloggeriet en vecka innan semestern. Nu har jag jobbat färdigt på neurologen, och ser fram emot ett ledigt kvartal. (Sant. 11 veckor. Jag rekommenderar att byta jobb på sommaren.)

Imorgon blir det Småland, och där blir jag 3 veckor, och kanske har jag internet (så jag kan kämpa på med min distanskurs) men kanske inte.

Jag har skrivit ut ett antal mönster och packat på tok för mycket garn. Imorgon ska jag diska, städa av köket, packa klart och ta tåget klockan 12. Borde gå. Men då borde det ju sovas nu.

Jag hoppas att det finns lite lindblom och smultron kvar söderöver. Imorgon på tåget ska jag lyssna på Mountain goats och King Creosote.
Jag har nya sandaler och en oläst Sarah Dessen, en prickig bikini och det kan bara bli bra, det här.

Jag har internet på mobilen så om man skulle vilja går det att nå mig, men äsch.
Nu pratar jag bara. Marsch pannkaka, sängen.

Stickblogg!

2011-06-30T20:36:00.006+02:00

Hej,

jag tänkte att jag skulle börja handarbetsblogga lite. Jag gillar att sticka, och lite på tvärs mot min självbild är jag ganska bra på att bli klar med saker. Och då kan man ju slå två flugor i en smäll både skryta lite, samt åstadkomma inlägg som är personliga men inte privata. Typ.

I alla fall. Jag lärde mig sticka aviga och räta och inte så mycket mer när jag var i tolvårsåldern, och när jag tröttnade på att sticka dockhalsdukar (man kan inte göra så mycket mer med aviga och räta) rann det hela ut i sanden. Ett par vantmuddar låg kvar i barndomshemmet, eftersom jag aldrig förstod mig på hur jag skulle öka för tummen.

Drygt tio år senare bestämde jag mig för att handledsvärmare för all del är ett fånigt plagg, men det kunde jag ju i alla fall sticka! Så julen 2009, i barndomshemmet, letade jag upp ett antal strumpstickor, ett tegelrött garn och producerade två handledsvärmare. Och det var roligt och inte så svårt och helt beroendeframkallande.

Så, ett och ett halvt år senare har jag stickat:
2 par raggsockor
6 par handledsvärmare ( 1 har jag gett bort, 1 har jag tappat bort)
6 par vantar (plus 1 par som bara saknar tummar... ska göras innan det blir vantväder till hösten)
2 mössor (1 till systerdottern, 1 till mig)
2 sjalar
samt 2 i-podfodral , 1 mobilfodral och 1 menskoppsfodral.

Det är väl inte så illa?

Jag stickar utan mönster nästan jämt (för att det är krångligt med mönster och för att det är roligare att hitta på själv). Eftersom jag är en snål jävel stickar jag i nästan bara i loppisgarner samt mitt trumfkort: turkiskt garn. (Jag tror jag måste skriva ett helt inlägg om turkiskt garn lite senare).

Projekten just nu är ett par gula vantar med mönster (som inte blev så baltiska som jag tänkt mig, men det blir nog bra ändå: jag får sticka ett par till sen, bara) och en cape (som alltså ska bli ett Plagg! Gud bevare mig).

Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en bild, så jag börjar lite försiktigt med menskoppsfodralet, stickat enligt Isabelles förträffliga mönster (där jag lärde mig vad purl och k2tog betyder, och dessutom att man inte ska tänka "vad stort det ser ut, jag minskar en rad tidigare", för då får man bara repa upp). Stickad i Muskat, ett av mina köpegarner, som jag avskyr med lidelse: det trådar sig hela tiden! Men annars var det ett trevligt litet projekt, som tog en filmkväll (och några extra svordomar för de där egna påhitten jag försökte med), och som blev precis vad jag ville ha. Jag ska bara fixa en snyggare snodd, någon gång lite senare...

Man får ju se hur det går med bloggeriet, men kanske kan det smitta av sig med förmågan att slutföra från stickningen. Jag testar, helt enkelt.

Pure red.

2011-06-17T22:09:00.005+02:00

I år fyller jag tjugoåtta år. Alla får barn. Hela Facebook är fullt av barn. Folk som är flera år yngre än mig får barn och det är inte ens tidigt.

Jag? Jag har köpt ett nagellack, det är knallrött, och mitt livs fjärde eller femte som jag inte köpt för strumpbyxmaskor. Har precis insett att nagellack är en behändig sminkart där ansträngningen motsvarar pyntet. Och inte ser det "naturligt" ut heller, det gillar jag också.

Funderar för övrigt på varför röda tånaglar är piggt och fräscht men röda fingernaglar är kärringaktigt. Mina tånaglar är milt pärlemorrosa. Mina fingernaglar är Pure Red. Jag bloggar för att det är en av få saker man kan göra när nagellacket torkar.

Det känns ju som att jag är på efterkälken. Fredag kväll och jag målar naglarna och tittar på alla bebisbilder på hela internet, eftersom min dator inte är samarbetsvillig och jag inte kunnat spela Sims hela kvällen, som jag tänkt. (Outgrundligt felmeddelande. Någon timme till att söka lösningar. Dessa har inte fungerat. Tröttsamt.)

Och mina fingrar ser bara rödare ut.

Och jag tror inte att jag vill ha ett barn just på fläcken men
äggstockarnas begränsningar.

Jag har köpt ett par svarta sandaler på Myrorna. Jag har en plan för mitt liv till 2013, mars.
Jag undrar om det här är oro eller bara tristess.

Hur som vill jag sätta ett par röda naglar och ett par svarta sandaler framför, nu.

(Jag kanske skriver igång mig igen, jag skulle vilja. I så fall kan vi se det här som en uppvärmning. Annars kan vi se det som ett splittrat löst blogginlägg, ett litet sladdbarn. Båda går bra.)

Month of maying.

2011-05-19T23:04:00.002+02:00

Och innan man riktigt hann med det tändes kastanjeljusen, och grönskan blev tjock av försommar.

Tiden. Om man blundar blir den märkligt nog tätare omkring en. Måste bara våga det.

Orättvist.

2011-02-11T21:39:00.002+01:00

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.

Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?

Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.

10. Det här hade jag på mig idag

2010-11-30T21:15:00.004+01:00

En stor del av dagen: landstingets bästa pyjamas. Vita byxor för 50-60 kg och 160-170 cm, blå bussarong i storlek junior som fortfarande är jäkligt rymlig. Fickorna fulla av gamla anteckningslappar, snabbtelefonen, det gröna Littman II, en näve pennor, ett passerkort som säger underläkare men i lite för liten text, så idag lurade jag ännu en patient att fråga "när kommer doktorn då?".

Fritiden: iförd randiga strumpbyxor från Lindex barnavdelning, jeanskjol från Kupan, linne från Åhlens och den supervarma röda koftan från Åhlens.

Ute i det aldrig upphörande snöfallet kompletterades utstyrseln med vinterkängor från 200...4?, svart vinterkappa från 2002, den ryska spetsstickade sjalen som är varm nog för en inlandsvinter och så mössa och vantar, förstås.

Som accessoar en blårutig filt, en famn och Narnia (TV-serien från -88, inte den nya snygga men småtråkiga filmen) (och oh! Herr Tumnus! den engelska dialekten! Lucys äppelkinder).

En dag som denna kallar ju på en outfitbild, men jag orkar verkligen inte, förlåt. Istället en stetoskopbild, i alla fall.

9. Min tro

2010-11-28T18:21:00.003+01:00

Egentligen är jag ortodoxt kristen.

Idag var vi på högmässa i domkyrkan på första advent, och det var så fint. Allt. Utom predikan, som var det gamla vanliga om att öppna sitt hjärta för Gud som kommer ordna upp allt som känns otillräckligt (och det är ju inte min Gud som gör sådant.)

Inom ortodoxa kyrkan är det bara biskopen som predikar. De flesta gudtjänster är enbart liturgi och sång. Perfekt.

Jag tror på ritualer, på korstecken och hosianna i höjden och solnedgångar och stenkyrkor och stearinljus att tända.

Jag tror också på feminismen, konsumtionskritiken, att människor i allmähet gör sitt bästa, och ett kött- och alkoholfritt liv.

8. Ett ögonblick

2010-11-19T22:10:00.004+01:00

I Bräkne-Hoby, 27 år gammal, på väg hem från en danskväll som inte var allt den kunnat vara. Med ett knippe ballonger som jag hittade på torget i Karlskrona, så där i valrörelsens allra sista stund. På tåget hojtade en småfull kille "vi vinner i morgon" och jag orkade inte säga att det bara var ballongerna jag varit ute efter, bara ballongerna och känslan av att låta dem guppa i den starka blåsten när vi gick mot stationen, Kristoffer och jag.

Strax härefter märkte vi att vi var utelåsta, att nyckeln låg glömd på ett konditorifik och att vi fick kasta småsten på fönstret så att Kristoffers mamma kom ner och släppte in oss.

Och sen blev det fyra år till med alliansen. Fyra år, och allt jag fick var de här jävla ballongerna, och så en massa pengar till min privatekonomi som jag hellre hade sett användas till något viktigt. Kanske höghastighetståg, eller kommunal musikskola, eller extra hemtjänsttimmar.

Men det visste jag ju inte just då, även om jag kanske anade. Och jag hade redan poströstat på vänsterpartiet för att jag tyckte Lars Ohly var skitbra när han pratade bröstpumpar: allt han sade var ju för fanken att det var ett alternativ om man ville dela lika och amma, ett alternativ som funkat bra för honom och hans sambo personligen.

Jag frångår ögonblicket. Det var fint. Det var mina tjugosjuårsballonger.

7. Min bästa vän

2010-11-18T21:39:00.002+01:00

Nej, jag är för mycket av ett asocialt miffo för att ha en bästis.

Och egentligen trivs jag. Utom när jag är sorgsen och det drabbar mig att jag inte har någon bästa vän, att jag inte har någon given att ringa till om allt skulle rasa. Då blir allt som en stor saknad och ett misslyckande.

Just nu är jag mindre social än någonsin, nästan. Ska ändra på det, åtminstone. När livet blivit lite mindre temporärt.

Anledningen till att jag inte ljög ihop något om vänskap: här.

6. Min dag.

2010-11-17T22:34:00.002+01:00

Vaknade. Vägrade gå upp. Sparkade upp Kristoffer så att han fick gå och göra frukost. Låg kvar och drog mig och vägrade gå upp och hade samtidigt ångest för att jag skulle bli försenad. Idag igen. Gick upp. Åt frukost. Tog på yogakläderna. Hann på något outgrundligt sätt i tid till jobbet. Gick på morgonmöte och röntgenrond. Önskade som vanligt en lite längre röntgenrond. Drack landstingste. Rondade med överläkaren. Skickade hem en patient i stället för tre. Åt matlåda. Lyssnade på vådliga hundhistorier i lunchrummet. Hade mottagningsbesök. Signerade av provsvar och anteckningar. Tittade efter lägenheter. Ordinerade Waran. Bekände för överläkaren att jag ska vara borta från avdelningen i princip hela dagen imorgon. Gick från jobbet med bara tio minuters flexplus. Hann till yogan. Bände och vred och försökte att inte fuska med armhävningarna. Blev mjuk och trött lagom till att avslappningen var slut. Cyklade hem. Åt rödbetssoppa. Dumsurfade. Åt våfflor med glass. Förberedde mg inför HLR-kursen imorgon. Gosade. Tog en varm dusch. Läste lite mer. Mutade mig med godis för att få mig att söka jobb. Det funkade.
Planerar nu att läsa lite ungdomsbok, gnugga mig med nyinköpt kroppssmör och därefter sova.

Typexempel på dagbok jag skrev hela högstadiet. Jag var inte roligare då.

Det var en ganska fin dag.

5, Vad är kärlek?

2010-11-16T19:21:00.002+01:00

Okej, jag ger mig. Ännu fånigare fråga än förra, faktiskt.

Min definition av kärlek är på inget vis så unik/avvikande att det är meningsfullt att anstränga sig för att formulera den.

Enligt SAOB:

[ fsv. kärleker, motsv. fd. kærlek, kærlegh, isl. kǽleikr; av KÄRL o. -LEK]

[KÄRLEK 1]

1) stark känsla l. böjelse för ngn, yttrande sig i en (oegennyttig) önskan om föremålets lycka o. välgång l. i glädje o. tillfredsställelse över att vara i dess närhet o. göra det till lags o. d.; innerlig tillgivenhet l. sympati (för ngn),; ofta motsatt: hat, avsky.

Och lite tvåsamhetsnorm och ägandebegär och sådär också.

Om du vill fundera över kärleken rekommenderar jag starkt Liv Strömquists senaste bok, Prins Charles känsla, den är skitbra och vrider och vänder på det slitna ordet. Och så Eva Ribichs kärleksdikter till sin far, "Du är den ende mitt hjärta har velat", de är fina och så raka att de inte blir sentimentala.

Kärleken är en känsla att gå mjuka omvägar om när man pratar eller skriver om den, för att kunna närma sig, men en känsla att gå tvärs i genom, så enkelt man bara kan, annars.

Nästa. Nästa blir säkert roligare.

4. Det här åt jag idag

2010-11-16T19:10:00.002+01:00

Frukost: a-fil med musli och vinbärssylt, ostmacka (hemrostad musli och hemgjord sylt, men köpebröd).
Morgonfika: obligatoriskt landstings-Earl grey (när jag får en fast arbetsplats om tre liv ska jag se till att man köper in lite vettigt te...)
Lunch: spenatlasagne i IKEA-låda (vissa säger att de aldrig mer ska ha matlåda när de väl fått fast jobb, men det är jäkligt ovärt med sjuttio kronor för något proteinlöst storkökigt, hälsar den snåla höginkomsttagaren).
Eftermiddagsfika: te (se ovan) och ett rött äpple.
Stödmacka före middagen (om man går på stan för länge efter jobbetoch middagen blir lite sen så måste man, för att inte dö.)
Middag: sojafärssås och pasta. Alldeles strax.

Planerar att toppa kvällen med en kopp gott te, lite frukt, kanske en kardemummaskorpa. Kanske kanske en av gräddbullarna som finns i kylen.

Sjukt tråkigt inlägg det här. Men nu får jag gå vidare till nästa. Hurra!

Trettio dagar har november

2010-11-13T18:17:00.003+01:00

Nu har jag läst den där listan på så många ställen att jag liksom börjat tröttna lite, redan.

Men det är väl lite barnsligt att tänka så. Så jag publicerade det där påbörjade inlägget. Och så går jag nog över till svenska rubriker framåt.

Jag planerar om, ritar om kartan. Livet, blir inte som man tänkt sig. Det får duga ändå.

Ikväll den prickiga klänningen och diadem.

I veckan har jag två gånger fått en sedel till kaffekassan som tack för god vård av en charmerande tant som kanske inte riktigt fattat att jag var doktorn. Och det är inte jobbet det är fel på, det är karriären.

Day 3 - Your parents.

2010-11-05T22:11:00.004+01:00

Ja, herregud.

Om man läst här innan vet man ju att smärtmitten, det ömmaste, brännpunkten, ja ni fattar, är en mamma som dog ifrån en dotter i maj 1998. En bröstcancer, metastaserande. En sorg som kanske hakade upp sig, som kanske var för stor eller för liten, som kanske var

som den skulle vara.

Min mamma var bonddotter från Osby. Hon älskade katter och hästar och bokskogar, och hon hade en svepande lång nedförsbacke som hon cyklade till skolan. Hon blev retad för sina framtänder (alla de idiotiska saker barn retas för!). När hon gick i gymnasiet träffade hon min pappa, och så vitt jag vet var han hennes första pojkvän. Egentligen hade hon velat bli sjukgymnast, men betygen räckte inte, så hon blev högstadielärare i kemi och matematik. Hon pluggade i Lund, hade en praktiktermin i Linköping, och sedan flyttade hon och pappa till Smålandsstenar, där hon bodde resten av sitt liv. Hon var händig och rådig med det mesta: sydde kläder, stickade, saftade och syltade, hade ständigt hembakt av allt och uppfostrade fyra synnerligen välartade barn.

Sedan gick något fel i en cell i bröstet, och löpte amok, och sedan blev hon bara 53 år gammal och vad är det för jävla ålder, säg? Och när man har en rädd och ensam fjortonåring som mest tycker om att gräva i trädgården och titta på stjärnor och skåda fåglar ihop med en?

Ja.

Min pappa är den som blev kvar, som inte kunde baka mandelmusslor eller se skillnad på grågås och sädgås eller prata med en ännu ensammare tonårsdotter som knöt sig.

Det tog nästan tio år innan jag kunde förlåta honom för att han inte är mamma.

Min pappa är snäll och vill alla väl, har lärt sig baka mandelmusslor så att hans systrar blir vådligt imponerade, har med mjuk men bestämd hand styrt den kommunala ekonomin i Gislaved i 40 år och tycker om språkhistoria och latin och långsökta ordvitsar.

Min pappa är den som finns. Imorgon ska jag, skajagskajagskajag, komma ihåg fars dag.

Day 2 - your first love.

2010-11-05T21:59:00.002+01:00

Såhär: jag förstod inte. Grejen. Jättelänge.

När detta att bli kär slutade vara något jag gjorde för att alla andra gjorde det? Jag vet inte. Min första kyss, min första pojkvän, mest var det för att det skulle vara så.

Kanske egentligen han i silvertältet, en festival, allt som darrade och bände? Kanske han på högstadiet som jag valde för att han var för snäll för att säga taskiga saker, han vars namn jag skrev i alla möjliga färger ensamma flickrumskvällar, han jag knappt vågade prata med? Kanske ändå den första pojkvännen, kanske ändå, jag minns bara den bittra eftersmaken men det kan ju inte börjat så.

Det enda jag minns av kärleken hela låg- och mellanstadiet var i alla fall den glasklara medvetenheten om att jag inte hade en chans. En dag frågade R, en av de där skitjobbiga killarna, chans på mig för att retas, och jag anade ju men jag gjorde ändå en lapp med en klumpigt målad tuschpenneros som sade JA. Jag lämnade inte över den, den skammen slapp jag i alla fall.

Det är som en parallell verklighet, det där med att vara tio år och superkär i tjejen i parallellklassen och sedan på ett disco våga fråga om en tryckare och pirret i hela kroppen till någon gammal nittiotalsballad. Det var så långt ifrån mig. Jag hade ingen chans. Jag har inga sådana minnen.

Det här låter så bittert. Det är inte så. Det är bara något som inte blev. Det svider inget alls längre, även om det gjorde det då. (Gud, vad det sved. Då.)

Den korta versionen av den här texten: jag vet inte. Jag har svårt att relatera till den frågan.

Day 1 - Introduce yourself.

2010-11-04T21:18:00.006+01:00

Ja, hej, jag tänkte göra en sån där listgrej. För att sparka igång bloggen.

En lustig sak är att fast jag tillbringade hela tonåren med att definiera mig själv, och tyckte att presentationssidan var det roligare med att göra ny hemsida, är att jag nuförtiden är så svarslös. Jag har varit på en del anställningsintervjuer på sistone, och på frågan "Berätta om dig själv" är mitt svar "Ehm, öööh, hur menar du då?"

Jag är en annan nu, en gladare, en som inte lyssnar på musik så mycket, en som inte funderar så mycket på olycklig barndom eller förlorad förälder.

Dagtid är jag något litet blont som ingen tror är doktorn, och som remitterar och handlägger och kollar upp med överläkaren.

Jag är någon som beter mig så här om jag hittar en leksakshäst i Köpenhamn:

Det kanske är det de anar sig till, patienterna. Men så länge tanterna klappar mig på handen och säger att vi är så snälla, vi flickor, så kan man ju leva med det.

Jag är mycket mer än mitt jobb, vill jag säga. Just nu vet jag kanske inte riktigt vad.

Men hej, jag är någon som bloggar igen!

Länge sedan.

2010-09-30T21:02:00.004+02:00

Hej, det var så länge sen nu att det ramlar in spamkommentarer mest hela tiden. "Antingen får jag skriva något, eller så får jag stänga kommentarerna." sade jag, och så här blev det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill berätta, jag ska fundera över det. Jag funderar på att börja om någon annanstans, berätta var för den som undrar och inte för den det inte berör.

Jag har det bra. Så kan vi säga. Så här långt. Och så stickar jag ett par gröna vantar. Och det här är en bild från när jag var i Bodrum i somras.

Examensbild.

2010-01-26T23:03:00.003+01:00

Här bjussar jag på en bild från min examen.
Goda ting: söt systerson, examensdiplom, tjusig klänning. I ungefär den ordningen.

Inträdet i arbetslivet lämnar hittills vissa detaljer att önska, typ namnskylt, epostadress och utrett vem av alla cheferna som egentligen är ansvarig för vad. Buss på under morgondagen.

Kvällskursen är jävligt lik förra Brian Palmer-kursen (men Anders Wejryd! och Åsa Linderborg!), yogan känns i kroppen, ledigheten var ljuv, jag har fått lön och kan alltid konsumera mig lycklig.

Blir väl bra.

Sista

2010-01-14T23:19:00.001+01:00

Skälvande sista. I förrgår sista kandidatdagen, idag sista föreläsningen, imorgon sista examinationen. Sedan fest, ceremoni, familjemiddag.

Och det är slut nu, och nostalgin nu, och jaha sen är man doktor då. Nu?

Men bra blir det. Och jag har en fin klänning, det kan inte gå fel.

Hemhemma

2009-12-28T12:56:00.002+01:00

Man letar förgäves efter matchande smalare stickor (hur kan det finnas fyra olika storlekar? var har de andra tagit vägen? (jag har en obehaglig känsla av att det är jag som slarvat bort dem, tyvärr...)) och hittar istället en handväska med Emser och Fisherman's friend utrunna i ena facket. I de andra facken finns pennor, ett rött läppstift och så plånboken. Med körkortet och högkostnadsskyddet, som går ut 1999.

Som inte användes 1999.

Och det är mer än ett decennium sen. Men ändå.

Jag tänker på listningarna och sammanfattningarna som myllrar nu och det slår mig: hela det här decenniet utan henne. Och ändå.

Den orörda handväskan, undanstoppad. Och hur det känns och hur det svider.

Ära vare gud i höjden,

2009-12-28T00:17:00.004+01:00

detta har jag gjort i slöjden.

Inte så illa för att vara första försöket, ändå?

(Och jepp, asymmetriska om man tittar noga, men funkar fint vid snabbt ögonkast.)

Jullovar:

2009-12-26T20:16:00.002+01:00

Idag har jag invigt yogamattan samt påmint mig om hur man stickar aviga maskor. Samt gått en promenad.

Min bästa yogaposition i nuläget är skulderstående eller kanske plogen. Inte som i att jag gör dem bra, men det är så skönt, sträcker så trivsamt i musklerna.

Försök till nyårslöfte: två gånger i veckan, åtminstone.

Så här ser det väl inte ut riktigt. Men det kan ju komma sig?

How I wish I was in Sherbrooke now

2009-12-26T00:21:00.002+01:00

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Kryptisk.

2009-12-10T22:28:00.002+01:00

Allt löser sig. Snart.

Men jag är så jävla hemlighetsfull tills dess. Det kanske man kan få vara. Tyst och sluten.

Känner mig ur synk med mig själv. Väntar på att hitta rytmen. Bli människa, mänskligare. Hitta hem och ut.

Allt kommer.

Pausbrytare.

2009-11-25T17:52:00.004+01:00

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

Ta hand om sig.

2009-11-04T09:26:00.001+01:00

Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.

Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

2009-11-03T22:31:00.002+01:00

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Andra november 2009

2009-11-02T23:06:00.002+01:00

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.

Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.

Siffror:

2009-10-16T22:50:00.003+02:00

De bästa just nu:

Trippel(steg)

Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).

6½

Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)

Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)

Som det är.

2009-10-05T22:39:00.006+02:00

Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.

Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.

Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.

Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.

För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)

Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.

Det blir något annat.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.

Det blir något annat.

Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.

Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.

Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.

Livstecken.

2009-09-28T23:04:00.003+02:00

Jamen det där blev visst lite väl melodramatiskt, inlägget nedan och så tystnad.

Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.

I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.

Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.

Sover för lite, sover nu.

A hard rain's a-gonna fall

2009-08-29T14:53:00.005+02:00

Insikt: det här kommer inte att vara en särskilt behaglig tid i mitt liv. Det här är ett oväder som jag ska böja huvudet inför och gå igenom, blunda mot regnet som piskar kinderna tills de är fullkomligt nedkylda. Knyta händer i våta fingervantar, pressa sig i motvind.

Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.

Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.

Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.

Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.

Svenska sommaren, sista delen.

2009-08-25T21:50:00.004+02:00

Skottland var fint. Jag har 339 bilder, varav ett otal i regnjacka (vad förväntar man sig med en vecka i Skottland?), och jag ska göra ett snyggt album på Facebook och så kanske lägga upp en hoper här. Och skriva lite utförligare om vad jag haft för mig.

Nu är jag i Åshuvud. Här är det så här:

Suger sommarens märg in i det sista. Har klippt gräsmattan också, bensinen räckte precis, det var lite spännande. Och så finns det gula plommon i hörnet ner mot ladan, de är smått fantastiska.

Fin stund från dagen: när jag kom in på sjuttiosträckan genom Reftele, det var en fin låt på min nyköpta skotska singersongwriterskiva (jag ska lägga upp en schysst mp3:a så småningom) och det lyfte ett svanpar till höger om vägen.

Det är fantastiskt att resa men det är skönt att komma hem också. Eller ja, hem till Uppsala kommer jag på fredag. Men att vara i hemtama omgivningar. Bara tycka om, inte bedöma och betrakta hela tiden.

Nu sömn, imorgon ett sista försök till morgonbad. Sommarens märg. I has it.

And I am travelling

2009-08-16T19:51:00.004+02:00

Dagens huskur: om man håller för örat gör det faktiskt lite mindre ont att svälja
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan

Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.

Hemkomst: Om en vecka.

Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.

Toodels!

(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)

Vara dotter.

2009-08-05T22:42:00.003+02:00

Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.

Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.

Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.

Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.

Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.

Ta åt sig.

2009-07-31T22:10:00.003+02:00

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Fikonspråket och jouren.

2009-07-30T22:12:00.003+02:00

Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.

Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)

Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.

Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.

Öppet brev.

2009-07-29T10:08:00.002+02:00

Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:

kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.

Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.

Tack på förhand!

/Sekundärjoursvecka på akuten igen.

The city

2009-07-26T20:01:00.004+02:00

Göteborg över helgen. Vän. Soliga gräsmattor. Glass. Skotska vandrarhem bokade. Falafel.

Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.

I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.

Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.

I bakgrunden Hisingen.

Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.

Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja

2009-07-23T22:14:00.003+02:00

Modfälld har ingen ICD-kod.

Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.

I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.

Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.

Allt blir bra.

R46.2 Märkligt och oförklarligt uppträdande (Det är skönt att det finns en diagnos för allt)

2009-07-16T22:35:00.003+02:00

Jag gick och lade mig klockan tolv i natt, och klockan sex ringde min väckarklocka. Eftersom jag inte går och lägger mig i tid (vilket förmodligen kan skyllas på att kvällen är lika med fritiden, och om jag lägger mig har jag i princip börjat nästa arbetsdag) kände jag mig sådär måttligt pigg. Med våld och vilja (och snooze) satte jag mig upp i sängen, och upptäckte till min förvåning att den ena av mina båda kuddar låg på golvet vid sängens fotända, och utan örngott. Mycket förbryllande, när jag somnade låg båda kuddarna i sängens huvudända, örngottsklädda. Jag letade lite i rummet efter det saknade örngottet, som inte låg under sängen, eller bland kläderna, eller någonannastans. Till slut hittade jag det. På kudden i sängen, som alltså hade två örngott.

Hur tänkte jag, i sömnen, när jag beslutade mig för att jag bara behövde en kudde, men att det nog borde förpackas lite bättre? Man kan ju undra. Och varför gör jag sånt på den ynka tid jag ger mig själv till sömn? Djupsömnen, kom igen då?

Men det är, som sagt, glädjande att ICD-10 har en diagnos för alla tillfällen.

Helgen i bilder:

2009-07-13T21:05:00.004+02:00

Regnmolnen kommer sakta in på lördagkvällen, det blåser upp, men solnedgången är fortfarande vacker.Kvällshimmel och huset.

Snart de röda vinbären.

Hittar en handfull.

Kunde inte välja vinbärsbild.

Nya Imogen Heaplåten, förresten. First train home. Åh, hon är fin, Imogen. Sök efter den på elbows, vet jag.

Idag har jag lagat god mat, sett Scrubs och spelat basket i kvällningen, mitt bland lindblommen. Jag tycker om den här sommaren. Ikväll tycker jag mycket om den.

Primär dysmenorré

2009-07-12T22:11:00.004+02:00

Söndag morgon och ICD-kod N94.4 och alldeles för lite antiinflammatoriska tabletter med till landet. Jag gick upp till sängen igen, och sov bort en halvtimme platt på mage, och sen tog det sig hyfsat, och med tro och paracetamol så.

Jag misstänker att det här var Straffet för att i en veckas tid sagt "Alvedon är en bra medicin mot värk, och man ska inte vara rädd för att ta upp till 8 om dagen" till alla ortopedpatienter (och ett par kirurgpatienter med, harkel). Nästa månad ska jag dock ha ett rejält lager med NSAID och paracetamol och kombinera järnet, sådär som jag predikat under veckan. Mm, analgetika.

Lite för nördigt för mitt eget bästa.

Annars har jag bakat bröd, läst Jason Lutes "Berlin - Stad av sten" som var den bästa grafiska romanen... på länge? någonsin?, ätit fil med röda vinbär och utkämpat en duell med trädgårdens nässlor. Jag vann, temporärt, men nässlorna kommer att återkomma, de jävlarna.

Jag ska ha röda vinbär i min framtida trädgård, men inte nässlor.

Nu är det ny avdelningsvecka, och det ska bli skönt med lediga kvällar igen, och lite oskönt med tidiga morgnar, men på det stora hela så.

Värnamo sjukhus i romantiskt kvällsljus.

2009-07-09T09:49:00.004+02:00

Hem från sjukhuset, onsdagskväll i juli.
Man ska sluta 20.30 men det här ligger absolut inom felmarginalen. Ett par röntgenbilder att vänta in, diktera och gå hem. Klockan är min stressfaktor när jag kommer på morgonen.Tidigare omtalad lavendel. Jag försökte få till en snygg bild på humlorna, men det här var visst så bra det blev. Hursom, lukten kommer ju inte med på bilden, och den är Grejen.Kvällsljuset, komplett med en regnbåge. Och så lilla sjuttiotalssjukhuset. Det flyger en massa måsar runt sjukhuset, och på intranätet har vi fått ett meddelande om att inte ge dem mat eller vatten, och inte de söta kalviga måsungarna heller. De här dödsfåglarna är dock något kråkliknande. Det fanns hur många som helst. Tur att man inte sett "Fåglarna" nyligen...
Här har vi en bild med ännu lite mer tjusig kvällshimmel. När jag kommer här på morgonen håller jag höger.
Lindarna försökte jag också ta bättre bilder på, men vi kan ju nöja oss med det faktum att hela basketplanen är omgiven av lindar. Tänk sig lindblomsdoften.
Slutbild på regnbågen och kvällshimlen.

Fin jour, nytt rekord i handlagda patienter, fin primärjour att fråga om allt, rar akutpersonal, beröm från doktor, patient som sa "jag tror inte på änglar men finns de ser de ut som du" (efter att han påpekat att jag såg hemskt ung ut, men vad fanken) och 4 ml carbocain.

Idag har jag tagit sovmorgon och tänkte gå och simma mig några längder nu vid tio, men så kom det en regnskur som hette duga och då ska man ha självdisciplin för att ta sig till utomhusbassängen. Nu verkar det dock ha lättat igen, så jag ger det ett försök.

Så har jag det nu.

2009-07-07T21:24:00.003+02:00

Käraste försummade blogg, nu ska jag berätta.

Värnamo. Jag lever livets glada dagar. Simmar ett par kilometer i veckan. Gör mig till stamkund på biblioteket, både sjukhusets och det kommunala.

På helgerna åker jag till Åshuvud, sniffar sommar, gör markägarsaker. Falu rödfärg på arrendatorsbostaden, ett varv med åkgräsklipparen, ogräsrensning i singelgången.

Den här veckan går jag sekundärjour på akuten, och idag vill jag lovsjunga den fina bakjouren och den fina kvälls/nattjouren. Jag önskar att jag också växer upp till en undervisningsvänlig doktor.

Arbetstiderna är 12-20.30, och det är nackdelen. Annars är det fart och fläkt, och betydligt mer trivsam arbetsbelastning än på avdelningen. Och när man måste fråga på varje patient men kan fråga någon som vänligen förklarar, så är ju inte heller det ett problem.

Och så har läkarexpen fönster mot innergården som kan stå öppet och lukta av regn när det kommer en skur mitt på dagen. Sånt gillar jag också.

Idag gick jag hem, genom dofterna, först den stängda sjukhuskafeterians kvardröjande lukt av socker (och jag blir så godissugen!), därefter lavendelbusken utanför, och så genom linddungens söta milda. Lindarna blommar, jag tror att de slog ut igår, igårkväll var första gången jag kände lukten. Lindblom, jag tänkte tanken när jag gick förbi Berthåga kyrkogård och lindarna där i våras, att jag skulle missa deras blomning. Men här är lindarna fler än jag orkat räkna och lägger doftmatta på min arbetsväg.

Jag vill inte bo i den här staden, inte på riktigt, sen, men det är en rätt bra sommar, detta.

Boklistan uppdateras med lite mer schwung än den här sidan, testa den.

Och om någon har tips om saker man gör eller trevliga ställen att bo på i Glasgow eller Edinburgh: daite mne, pasjalsta!

Junitorsdagskväll i Värnamo:

2009-06-25T21:50:00.002+02:00

Vädret är vackert. Jag lyssnar på Olle Ljungström. Det är lite för lite att göra på jobbet och jag blir en smula rastlös. Ibland längtar jag, i någon riktning. På det stora hela har jag det bra. Igår simmade jag sextonhundra meter, jag ska försöka få till en vana. I kväll lade jag ut filten på gräset vid sjön, läste en stund. Jag tänker att jag vill ha en specialitet som inkluderar söta tanter och jag funderar på om geriatrik kanske trots allt är något för mig, jag har aldrig varit på geriatrikavdelning. Imorgon är det AT-läkargalej, sedan åker jag till Åshuvud, det blir bra. Snart har det redan gått två veckor. Jag läser Agneta Pleijels "Kungens komediant", det är en stilig bok. Det finns ett drygt dussin blåmärken på mina ben.

Du är den renaste fisken.

2009-06-18T21:37:00.004+02:00

Hej, det var ett tag sedan.

Jag har jobbat en vecka. Det går bra, tror jag nog. Den största skillnaden mot kandilivet är att jag signerar läkemedelslistorna själv. Och att jag ska vara på samma kirurgavdelning i åtta veckor till, och det är meningsfullt att lära sig namnen på sjuksystrarna.

Jag har hängt upp en liten landskapsmålning på väggen i landstingsrummet, jag har köpt skogsgröna pumps för tjugofem kronor på Erikshjälpen, jag har cyklat nedförsbacken till Vidöstern och skrattat i hela bröstkorgen och uppförsbacken i liljekonvaljlukt med barfotafötter på pedalerna.

Lisa och jag var på utflykt till Åshuvud och imorgon åker jag dit för midsommarfirande. Här kommer lite bilder från senast, jag misstänker att det blir samma väder i helgen. Fast det gör inte så mycket.

Annars vet jag inte vad jag ska skriva, så jag skriver inte. Det kan räcka så.

Kvällspromenad, 30 maj.

2009-05-31T16:43:00.002+02:00

Det är ju så vackert nu. Det är ju så vackert så att man rämnar en smula i kanterna, så att man jublar, så att man tar hjälplösa naturbilder som på intet sätt motsvarar.

Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.

Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.

Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....

My dancing day

2009-05-28T08:32:00.002+02:00

Ett par vårbalsbilder (det var toppen, och vackert, och allt):

Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.

Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.

Lännakatten. Fint som snus, finare än så.

Imorgon skriver jag hudtenta, jag undrar om jag någonsin har pluggat så här lite och dåligt till en tenta men jag har det inte i mig att oroa mig för det. Nu ska jag i alla fall iväg och ta en rejäl pluggdag, det kanske räcker en bit.

мать

2009-05-23T09:38:00.003+02:00

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.

Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.

Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.

Bra så.

2009-05-21T22:48:00.002+02:00

Gud stryker en över håret, säger "nu mitt barn ska jag ge dig något", och så får man en lång promenad i majkvällens vackraste med samtal om tänkandet, det gudomliga, vad man vill med livet, abort, grekiska gudar och smågodis, och så kommer man hem med kalla händer och gör sig en kopp te, och ens kombo har gjort kladdkaka som man får ta av. Man har pluggat ganska bra under dagen och man är skönt trött i kroppen, och man säger till Gud att "tack, det var kanske precis vad jag behövde" och Gud drar åter sin hand över ens hår och säger "jag som rannsakar ditt hjärta och dina njurar, jag vet vad du behöver".

Och det är bra så.

This spring has been the weirdest one

2009-05-17T21:47:00.006+02:00

Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.

Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen

och

Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom

Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.

Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.

Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.

Våren våren våren.

2009-05-15T16:04:00.003+02:00

Idag på hemvägen cyklar jag inte förbi botaniska trädgården, utan stannar, låser cykeln och går in. Det finns en port genom en av häckarna som känns som porten till den hemliga trädgården, och det finns ett vattenfall som porlar, och det blommar tulpaner och pärlhyacinter. Jag går och rör vid alla blommorna, stryker fingrarna genom, känner blanka kronblad mellan tumme och pekfinger. Och backsipporna, alla de tjogtals backsippesorter som finns i botaniska, hur vansinnesmjuka de är mot fingerblommorna, hur täckta av fjunigt lent.

En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?

Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.

Så.

Måste höja sin röst för att höras

2009-05-14T19:36:00.002+02:00

Trött i hela kroppen av att få höra "höj rösten, räta dig, axlarna bakåt".
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)

Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.

(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)

Lögn och förbannad dikt.

2009-05-12T16:59:00.003+02:00

Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?

Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)

Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.

Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.

(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)

Hemmakväll.

2009-05-09T22:45:00.008+02:00

Någon måste älska den här majkvällen, och jag tar på mig det uppdraget.

Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.

Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.

Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.

Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.

Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.

Hagel över vita blomblad.

2009-05-06T21:54:00.002+02:00

Det snöar i maj, det är kallt om de bara fötterna.

En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.

Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.

Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.

Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.

Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.

Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?

Rådjur visar sig bland snåren.

2009-05-04T21:38:00.003+02:00

Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.

Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara

att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.

Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.

Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.

Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.

Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.

(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)

Vien veren pois

2009-05-03T21:35:00.004+02:00

En gång, vi är inte vänner längre men en gång
gav vi varandra det vi älskade, sorgmodiga popsånger
skrivna av någon annan, men som hade så (så!)
med våra hjärtan att göra, och du
dansade till Loista Laakso, och jag
spelade Thinking about you för den var full
av en känsla som jag förnekade, men som
sprängde mig.
Och nu inte.

Och ingen gör blandband nuförtiden, ingen har en kassettbandspelare i alla fall, och all tid jag satt på mitt flickrumsgolv och räknade minuter. En sida har 31 eller 46 minuter, det finns alltid en extra marginal, och ska det sluta perfekt så måste man räkna med den.

Nu bifogar jag "Piano & toy piano" i ett mail, för fortfarande säger andra människors mollackord något om mig, och på väg från körsbärsträden (och blommornas förgänglighet och nostalgi) pratar vi om detta att saker inte behöver vara för evigt för att vara vackra, att det kan vara ett möte och något som betyder något just då.

Människa är människas glädje, också för en stund.

Förvägsnostalgi.

2009-05-02T07:51:00.002+02:00

Jag sov sådär fyra timmar i natt, sen vaknade jag vid sextiden och kunde för mitt liv inte somna om. Det här kommer att straffa sig. Jag fryser och det värker lätt i benen. Snart ska jag stänga datorn, plocka fram hudpärmen och vänta på att vårsolen blir så varm att det går att sätta sig i den.

Valborg var helt okej och jag gjorde studentsaker typ sillunch och champagnegalopp. Sista Uppsalavalborg men det kan jag nog leva med. Egentligen är det allt det andra som gör ont, allt det lilla, som att det här förmodligen är min sista andra maj i den här lägenheten, den här staden.
Jag tar inte examen förrän i januari men det finns mycket nostalgi att krama ur det. Och förändring, fy satan. Jag saknar att ha en framförhållning på 5,5 år så där som i början av läkarprogrammet. Fast då var jag förstås inte säker på att jag skulle gå klart det... Men i alla fall.

Det blir bra, med livet. Tiden går inte att stanna men allt har blivit bättre, med åren. Man förlorar människor och platser men det är så det är, och man får nya. Jag ska inte vara rädd.

Arbeta med människor.

2009-04-29T18:23:00.003+02:00

När jag var sådär halvliten, säg trettonårsåldern, och funderade över frågan vad jag skulle bli när jag blev stor så tänkte jag "jobba med människor". Mest var jag inne på att bli lärare.

Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".

När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.

Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.

Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.

Trettonårskarin, poäng till dig!

Ja:

2009-04-27T23:02:00.002+02:00

Att för en stund byta en angreppspunkt på sig själv mot en annan vinkel, att glimta till som en spegling, att vara människa bland människor.

Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.

!

Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.

Som våren är (2)

2009-04-23T21:26:00.003+02:00

Jag oscillerar vilt. Allt känns och allt känns mycket. Jag känner mig ensam, drar mig undan, känner mig ensammare, men jag blir också så glad så glad för att blunda mot solen halva lunchrasten.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.

Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.

Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.

Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.

Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.

This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.

Och så hjärtskärande vackert, också.

Som våren är (1)

2009-04-23T20:32:00.002+02:00

Ljus vårkväll och jag väljer att gå en promenad i stället för att göra en lasagne. Vitsipporna blundar inför natten men myllrar, solen går ner i ett orangegult moln och det luktar av jord och grönt. Videkissarna är redan fulla av gult dun men de andra trädens knoppar spränger sina höljer när som helst nu. Jag promenerar förbi i en tjugoårskille med vattenpipa, och han ropar "ursäkta" tills jag lättar på ena hörluren och svarar "ja?". " "Får jag kommentera ditt ansikte?" säger han, väntar på svar men vad svarar man på sånt, så han fortsätter "Du är söt!" och jag svarar "Eh, tack" (vad svarar man annars?) och går vidare. I våren.

I den tidigare funderade ärlighetens namn

2009-04-19T21:51:00.006+02:00

Och apropå nytt tänk:

I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?

Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.

Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.

Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.

Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.

Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.

Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.

Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.

Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?

Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.

Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.

Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.

Bonusbild

2009-04-16T23:09:00.002+02:00

Även om det är lite sent så måste jag bjucka på en bild från påskhelgen: jag och röjsågen. Äntligen. Mitt liv som skogsägare blev drastiskt mycket bättre. Och lite skojigt var det, också.

Glädjen

2009-04-16T23:03:00.002+02:00

i hudläkarens ansikte när han förtjust säger:
"Skabb! De patienterna är de allra roligaste att ha. Dels så kan man hjälpa dem, och dessutom så får man ta en nål och leta sig fram till och spetsa skabbhonan med den!"

Hud verkar vara en specialitet av söta nördar. Gillart.

I övrigt lite rubbade cirklar på ett spännande sätt. Nytt tänk. Vilket jag vill skriva om, men en annan dag, med mer tid.

Sunny side.

2009-04-13T22:15:00.004+02:00

Det är lätt att vilja berätta om solen, västkusten, nya klänningar, glasspremiärer, fina samtal, söta syskonbarn, solbränna, lästa böcker. Men det är inte så förtvivlat intressant att läsa om Händelser, det vet jag ju. Inte om man jämför med Tankar och Känslor.

Jag har verkligen haft ett alldeles ljuvligt påsklov men en annan sak som lätt går överstyr men är helt ointressant att läsa är hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilka soliga galej jag ägnar mig åt. Det blir så med offentligheten, att man aldrig vet vem som läser det här, och det här blir fasadmålning som vilken som.
Man bygger en identitet på internet och det går att bygga i enbart dur.

Nu borde jag skriva något djupt och innerligt, i konsekvensens namn, men jag ger mig nu in i det schemalagda livet igen och ska befinna mig vid ingång 30 8.30 imorgon, och jag har varit så ledig att jag till och med lyckats glömma var ingång 30 ligger (har kollat upp det), så det är väl bra att toppa det med lite nattsömn.

I alla fall: nu känns det som ett bra beslut, det där med smålandssommaren. Jag hann fundera lite på det, men familjen! Och sommarhuset! Helger där! Allt sådant. Dessutom kan man åka till Göteborg på två timmar, och till Köpenhamn på tre. Kommunikationer! Fint liv. Det blir nog bra. (Att göra: ta tag i boende, introduktion, schema. Sommaren kommer. Det är inte Jättelänge kvar längre.)

Folkhögskolenostalgi

2009-04-03T16:24:00.005+02:00

Det är vår och jag är ledig. Idag åkte jag ut till Wik och sniffade nostalgi och solade. Helt ljuvligt. Bildbevis:

Blåsippan ute i backarna står.

Här till vänster har jag bott i ett år. Elevhemmet Horn. Övre Horn.

En promenad i det vackra vårvädret känns fint. Jag tänker mig till Roparberget.

Vägen går genom Äppellunden.

Jag är vårfärgglad. Skorna är kanske inte helt optimala med tanke på att det fortfarande är lite lerigt i markerna. (Mm, markerna.)

Isen ligger fortfarande på Lårstaviken, om än vårlucker och lite grå.

Utsikten. Det är lite lustigt att man inte ser slottet.

Is vid strandkanten. Tjock är den också. Jag håller mig från att gå ut på den.

Självutlösarbild 1. Jag boar in mig i lä och skriver dagbok och läser. Och ingen jacka behöver man.

Självutlösarbild 2. Jag och Lårstaviken. 4ever.

Det kommer ett rådjur springande över isen. Den stackarn blir livrädd när jag knäpper kort, och snart guppar en vit rumpa bortåt. Också djurskådat: 1 ormvråk, 1 annat rådjur på hemvägen, 2 nässelfjärilar samt 2 citronfjärilar. Och nötväcka, bofink, blåmes och talgoxe. Med flera.

Det är för lite idolbilder på mig i den här bloggen.

Ännu mer blåsippor. Färgen blir inte riktigt som på riktigt. Men vårkänsla!

På hemvägen går jag förbi skolan. Musikflygeln.

Man måste gå förbi slottet också.

Och förbi Vik-skylten, och Här slutar allmän väg-skylten.

Hejdå slottet, ses igen på Wikdagen!

April come she will

2009-04-01T14:50:00.003+02:00

Första april 2009 är en fantastisk vårdag. Jag går på promenad och hittar en fin sten i söderläge.

Med en schysst sten som ryggstöd också.

Det är fantastiskt. Solen värmer och jag sätter mig tillrätta på mina vantar. När jag öppnar ögonen igen kryper det en nyckelpiga jämte mig. En sån dag är det.

Dessutom har jag snygga kläder på mig.

Förr eller senare måste man låta sin kängor gå vidare. Man kan hitta en vårflod.

Ej med på bilden: dånet. Tänk er.

Lite pollen som avslutning. Men snart snart kommer blåsipporna också.

Nu ska jag nog ta en runda till i solen solen solen. Förkylningen har lättat lite och jag låter den inte tycka alltför mycket om mina göranden. Eller om solsittande. Låt oss hoppas att det inte straffar sig.
Puss!

Ämlig i vårens tid

2009-03-31T10:20:00.005+02:00

Småsjuk, mycket trött. Postat projektarbetet för gott och utbytt vänligheter med min handledare. Är egentligen ledig till tredjedag påsk men jag hade tänkt göra en massa trevliga saker som inte inkluderar en jäklarns förkylning.

Vi har haft körhelg, det var roligt, det är dock också lite skönt att den är över. Jag har haft spindeltrådar överallt och givetvis glömt saker också, men så får det vara, allt blir inte perfekt men det var verkligen bra nog. Och roligt, icke att förglömma! Och det var full nostalgi med sovsäck och lägerkänsla.

Idag ska jag ta mig utanför dörren, och rensa rummet en smula, och se om mina knapphålskills finns kvar. Jorå. Alldeles strax ska jag gå från datorn också. Och sen kanske jag ska toppa med ett bra blogginlägg mot slutet av dan, vad vet man.

Livstecken kombinerat med gnäll, var detta. Tjing!

Wochenende

2009-03-23T18:24:00.008+01:00

Jag skriver mest för att komma ihåg trevliga saker, nu för tiden. Det är klokt så till vida att man ska passa sig för vad man lägger på internet. Dessutom är det ju sant, det också. En annan vinkling än tonårsnätdagbokens emolitanior. Å andra sidan är mitt liv sådant att det inbjuder mer till den här vinkeln än ångesttexter.
(Jag är mycket tacksam för det.)

Helgen var så fin, jag vill skriva om det. Helgen var en fredagseftermiddag med fem sorters kakor hos rar kursare, och en fredagskvällsbio med Johan. Vi såg "I taket lyser stjärnorna", och det är ju svårt att inte jämföra med boken. Som oftast var den jämförelsen till bokens fördel, men bara en lagom aning, faktiskt. Det var en alldeles utmärkt filmatisering. I biosalongen befann sig förutom Johan och jag den korrekta målgruppen, det vill säga femtonåringar. De var en liten bonus mestadels, och skrattade sig nästan av stolarna åt när någon sade "kuk" på vita duken. Ibland var de dock lite för upptagna av alltings pinsamhet för att märka att det hade blivit en ny scen, och en allvarligare sådan.
Jag grät förstås med jämna tjugominutersintervaller genom hela filmen, och satt kvar genom hela eftertexterna för att torka till i ansiktet, men det ingår ju lite i filmen. Det var på ett bra sätt.

Lördagen var heldags körrep inför nationskörsfestivalen och det var så roligt! Om det är en fnuttondel så roligt att lyssna på som att sjunga så kommer det bli en riktigt bra konsert.
Toppa sång 10-16 med en sjungning på kroppkakegasken, en körsittning med vilt skrål och ett dansgolv som är indielamt och kräver några "woho!", och testa hur det känns i stämbanden. (Jag hatar indie-djs som tycker att "Love will tear us apart" är en bra dansgolvsdänga. Vad är problemet, era töntar, det finns massor av musik som är svår och dansant, har ni inte orkat surfa fram den? Håll käften och spela lite northern soul då, för guds skull. På dansgolv ska man Dansa, inte beundra djns goda smak. Skaka fram lite servicementalitet eller runka med skivsamlingen hemma. Tack.)
(När jag ändå är kverulant: My darling you lät som det tredje bästa bandet på fritidsgårdens spelning. Lär er spela gitarr och skriva låtar, gör om gör rätt, och kom tillbaka sen... kanske.)
Å andra sidan, har man bra sällskap, typ en bra kör och en klase heliumballonger, så står man över mycket dansgolvselände. Då kan man ha en fantastiskt rolig kväll ändå. Så där så att man fortfarande ler en smula två dagar senare, och sakta sakta lirkar sig ur sin relativa röstvila (det är alltid bra att ha en logopedstudent eller tre i sin kör, så att ni vet!) Åh, en bra utekväll är ju fantastiskt, och man vet att man kommer vara dödens lilla lammunge dagen efter när man linkar hem på högklackströtta fötter klockan tre på natten men det är så värt, och just så var det. Så värt sig.

Söndag var följaktligen en rätt trött historia, men på kvällen sparkade jag iväg mig själv på Kinorurik och volontärade mig lite grann och såg två filmer som jag är glad att jag inte betalade för. En b-film är en b-film, även på ryska, och den där filmen där alla visade sig vara släkt på slutet hade snygga färger men det var dess främsta egenskap. Men det är roligt med det ryska språket, jag ångrar att jag inte hållit bättre liv i min lilla ryska. Och jag suktar fånigt efter miljöerna som glider förbi.

Ja, idag har jag läst en dålig ungdomsbok och bokbloggat om den. Någon gång ska jag läsa bättre litteratur. Någon gång snart...

Wrapped up in books

2009-03-19T22:40:00.003+01:00

Hej vänner, jag har beslutat mig för att väcka liv i min boklista igen. Här finns den. Vi får se om den (och ungdomsböckerna) kommer att framstå i samma vackra ljus när jag inte undviker projektarbetet längre, men jag ger det en ärlig chans.

För övrigt kan jag verkligen rekommendera rågbrödsreceptet i Rutiga kokboken. Om någon undrar. "Det var gott", för att citera min pojkvän.

Videung.

2009-03-18T12:00:00.005+01:00

Jag travar på med mitt projektarbete vid köksbordet, och klappar mina videkissar lite då och då. Silkeslenheten. (Och jag har inte varit elak mot någon sälg, de låg avbrutna och ensamma längs stigen igår.)
Om jag bara visar lite bättre jävlar anamma så har jag strax förtjänat en lunchpromenad i vårsolen, kanske till Berthåga kyrkogård. Allt är klarhimmelsblått och vintern är nu lika otänkbar som detta var, alldeles nyss.

And I'll take the stiches you put in my head

2009-03-15T22:02:00.002+01:00

Hej vänner, idag var den första riktiga vårdagen, sex grader och jag svettades i vinterjackan i backen upp till slottet.

Johan och jag gick på Uppsala Konstmuseum, något vi pratat om länge, och först tänkte jag att det var otur att det blev just nu, för universitetets konstsamling var stängd idag.
Men det visade sig vara ett utmärkt tillfälle, idag, för förutom det trevliga lilla rummet med Ekeby-keramik var det två utställningar som vi tyckte om, och det var inte nederländskt fjortonhundratal någondera.

Tomas Nordberg (övre bilden) och Gustaf Broms (nedre).
Jag tänker inte försöka skriva något om det, för att skriva om konst är svårare än att rulla snöbollar i helvetet. Som tur var hann jag kolla på konsverken innan jag läste de texter som fanns om dem på museet, för efter att ha läst det kändes allt pretto och svulstigt och smutsigt en liten stund. Jag tyckte om Nordberg för att det var lätt och ljust, och jag tyckte om Broms för att det var mörkt och starkt, och jag rekommenderar båda varmt till folk som befinner sig här i lärdomens stad. Lätt värt 30 kronor!

För att väga upp den finkulturella touchen som det här inlägget gav ska jag nu åter ge mig in i den fjärde ungdomsboken för helgen.

Innan dess dock: ett låttips. Sufjan Stevens - Borderline. Jättefin låt. Live på youtube, och den inspelade versionen.

Hittills:

2009-03-14T13:38:00.003+01:00

Fredag kväll: Sarah Dessen, Keeping the moon
Alldeles alldeles för lik The truth about forever, åh, och nu känns den sämre också, den som jag tyckte så mycket om. Pirret och allt var där, visst, men när man redan läst det en gång känns det inte så äkta, det är svårt.

Sen tänkte jag bara börja på Tio saker jag hatar med mig själv innan jag somnade, men så råkade jag tänka att jag ju inte behöver somna i tid, det är helg, och så läste jag ut den lagom till klockan två (eller kanske halv tre).
Den var ju uppenbarligen en sidvändare, och jag tyckte om den, men det var också en känsla av att ha läst det här innan i en lite annan version (Ser mitt huvud tjockt ut i den här?).

Det är ju det tveeggade med att läsa böcker av författare man redan läst. Man vet vad man får, och man gillar det, men det kan kännas lite väl upprepande.
Men vad fanken. Slukarläsa böcker om femtonåringar är min bästa hobby, och det var utmärkt behaglig läsning.

Nu ska vi se vad nästa blir...

Ungdomsbokshyllan!

2009-03-13T18:00:00.002+01:00

Lånat idag:

Abdel-Fattah, Randa, Tio saker jag hatar med mig själv
Dessen, Sarah, Keeping the moon
Dessen, Sarah, Someone like you
Oksanen, Sofi, Baby Jane
Sandén, Mårten, Den femte systern
Strömstedt, Margareta, Gå mot solen

Också: en lagom stor påse lösgodis från Ica.

Ljuv fredagskväll!

And the blackbird sang the sun to bed.

2009-03-12T15:56:00.005+01:00

Hittills: 1430 ord projektarbete, varav 14 stycken referenser. Först undrade jag hur jag skulle kunna dra ut på det hela i mer än säg fem sidor, med med lite tabeller blir det nog lagom långt, det här.

Självdisciplinen och jag klarar oss väl hyggligt, än så länge. En del dumsurf blir det. Och nu lite dumbloggning. Och så blir det andra saker, som är nyttiga men inte projektet. Rågbröd, lasagne, lite yoga på vardagsrumsgolvet, en bok om Grupp 8.

Mycket tid och energi går just nu åt till kören. Roligt och givande engagemang i själva sjungandet, och betydligt tristare och mer frustrerande bakom kulisserna. Tills vidare nöjer jag mig så, utom för er stackars jävlar som känner mig irl, ni har redan hört mycket och kommer att få höra mängder.

Blackbird betyder koltrast. Roligt, jag har alltid på ett vagt sätt tänkt att det varit någon kråkfågel och inte kollat upp det.
Omsjungen inte bara i den snygga Beatleslåten, utan också i en riktigt fin Lambchop låt från förra året, "Slipped dissolved and loosed", som man kan ladda ner med ren själ på skivbolagets hemsida.

Fågelkvitter, ja. Det varvas ju med nysnö, det gör det, och det är en viss trötthet i det, men det kommer ju vår. Ingen anledning att tvivla. Bara andas djupa andetag.

70 ord om antidepressiva till ska jag kunna klämma ur mig idag, tror jag. Off I go.