Trött.

Avregistrerade mig från min kvällskurs för att skriva mer.
Det gick sådär med det.

Är så trött. Så trött så att jag inte orkar gå och lägga mig om kvällarna. Så trött så att jag bråkar dumma bråk med barnen. Eller mest Estrid, Märit är för liten för att ställa alltför orimliga krav på.
Ikväll ville jag nästan väcka Estrid när hon väl somnat för att be om ursäkt för min surhet. Min surhet för att Estrid låtsades sitta fast i sängen (=behöver uppmärksamhet för något annat), för att hon gömt en massa saker under sängen när hon lekt där och inte fick fram dem (inklusive min kudde som var dammig och eländig), för att hon efter efter mycket klag på att hon inte hittat sina tofflor raskt kastade i dem under samma säng när jag idag äntligen visat henne båda, för att hon klädde av sig på soffan och lämnade kläderna där.
Lilla femåring. Allt låter så futtigt när man radar upp det.

Jag arbetar 75%. Och ändå är det så här. Hemmet är en röra. Jag vill hinna göra roliga saker med barnen (pyssla höstpyssel, måla lerfigurer, gå till parken). Jag vill hinna laga mat och matlådor åt oss. (Idag blev maten tråkig och inga barn åt sig riktigt mätta.) Jag vill läsa böcker och kanske yoga en liten stund på kvällen och inte hamna som en degklump i soffan. Jag vill sticka klart Estrids ylletröja nu när det kallnar.

Jag vill väl för mycket. Och jag vill verkligen inte använda min lilla energi på kvällen till att städa men jag vill inte ha det så stökigt heller. Och jag vill vara med barnen och inte städa när jag nu hämtar tidigt (klockan 15, känns inte tidigt, jag saknar att hämta klockan 13 som när jag var föräldraledig (utom att jag aldrig hann äta lunch riktigt)).

Jag har börjat på Minnesmottagningen idag, det är väl det också. Ny plats, nya arbetsuppgifter, alla familjetragedierna. Jag har varit en dryg månad på den ortogeriatriska avdelningen och det har varit långsamt tempo och pigga åttioplussare. Idag har jag hört lite för många gånger att hälften av alla 85åringar är dementa och sett lite för många trötta anhöriga och det var dag ett.

Sängen. Sängen sängen.

Hösttermin

Och nu har vi två förskolebarn.

Märit går på Katten nu. Ingen av Estrids fröknar är kvar, men de nya verkar bra och Märit gillar dem. Det var en smidig inskolning; Märit har ju gått till förskolan fyra dagar i veckan och hämtat och lämnat Estrid. Hon var nyfiken på förskolan och bekant med miljön. När jag började gå ifrån henne blev det visserligen lite "Nej" och att hon inte ville släppa taget om mig, men det släppte på ett par dagar och nu går hon glatt till sandlådan. (Det är lämning ute, det är superskönt.) Hon sover på en liten madrass (vi bär henne fortfarande till sömns...), hon äter lasagne som en häst, hon är nyfiken på de andra barnen.

Men lilla korven, det var verkligen ett vemod när jag gick ifrån henne där första gången. Att hon ska vara med andra människor. Att hon inte bara är med mig och Kristoffer längre.

Estrid är störst på avdelningen nu, Leopard bland Lejonen. Fast hon är bra liten i längden, vi har precis börjat gå från 104 till 110... Men hon verkar också trivas. Har sin bästis, Alma, som hon leker mest med, men har fler kompisar. Ritar flera enhörningsteckningar varje dag som hon stolt kommer med. (Senaste: enhörningen har ett enhörningsföl i magen. Jag tycker det är supergulligt.)

Jag har varit ledig i tre omgångar, först en Turkietresa (klimatångesten kontra att barnen ska få träffa farfar - men det var två år sedan vi var där senast), sedan en Smålandssemester på 3 veckor, och nu sist Märits inskolning. Inskolningen var en knepig ledighet, jag blev lite som i slutet av föräldraledigheten, tänkte att jag borde ta till vara på allt. Och att jag borde rensa förrådet och tusen andra saker som är lättare utan barn hemma. I slutänden blev jag förkyld och spelade Bubble cat. Tja. Man kan behöva vila också. (Är lätt att säga om andra, inte om sig själv.)

Jobbar för övrigt på det klassiska: ta hand om sig själv för att orka de andra. Sätta gräns. Gå ifrån lekparken i tid (vilket inget barn vill) för att hinna och orka laga mat innan alla (även mor) är panikhungriga. Går sådär. Men jobbar på det.

Har nu gjort en skattjakt samt förberett födelsedag för Kristoffer. Till halv tolv. Jobbar på det, sa jag.

Måndagslättnad

Har börjat jobba. Lever och är ganska glad. Roligt att vara i sammanhang. Extra rynkorna går som pondus. Minns rätt mycket och har inte behövt fastna i datajournalen (som uppgraderats sen jag jobbade sist) än.

Allt är förvånande lätt när man bara är en vuxen människa. Klä på sig, packa väska, cykla utan cykelvagn, parkera utan att låsa cykelvagn.

Märit har lärt sig ordet "nej" och använder det flitigt. Hon har också slutat somna på kvällarna. Även om man bär och ammar och bär och ammar. Är hon vaken är hon ganska glad men gnuggar ögonen och välter blomkrukor. Och vi vill så gärna att hon ska sova när Estrid somnar, vid typ halv åtta. Ungen är ju trött på morgonen så det är inte det. Idag sov hon två gånger, det hade hon slutat med sen länge trodde jag.
Dagtid är hon asgullig. Och somnar mycket enklare...

Det är lättare att vara ifrån henne än det var att vara ifrån Estrid, när jag började jobba då. Jag antar att jag är mer van. Jag har fått barnbilder och rapporter också, och förhörde Kristoffer på allt de gjort och ätit och när Märit sovit och gud vet allt, när jag kom hem.

En dag säger ingenting men är sin egen. En bra dag är skönt. En vindpuff i seglen.

En stor stor söndagsångest

Sista föräldraledighetsveckan. Jag är fylld av känslor över detta. Hanterar med att äta sötsaker, spela Wordfeud och Pokemon go. Försöker vara närvarande och tålmodig med barnen.

Kristoffer har några saker att göra klart den här veckan men inga tentor. (Det visste vi inte när vi planerade vårt byte av föräldraledigheten.) Det var länge sen, en god stund innan jul, som vi hade tid ihop utan känslan att han borde tentaplugga. På fredag ska vi använda ett urgammalt presentkort och ta en hotellnatt i Stockholm. En minisemester. Jag tror vi ska gå på Naturhistoriska, Estrids dinosauriefas har visserligen svalnat men jag tänker att det är ett roligt museum oavsett.
Kanske vill jag gå på Moderna museet. Kanske vill vi fika på Vetekatten.

Jag börjar bli nervös inför jobbet också. Jag ska ju inte bara vara borta från min lilla tultare och min stora mammiga nästan 5-åring, jag ska ju också vara doktor och bedöma hur sjuka andras barn är. Herregud. Hoppas på bakjourer med stort tålamod.
Jag har i alla fall investerat i ett nytt stetoskop, ett lila. Mitt gamla försvann på vårdcentralen för cirka två år sen, trots namngravyr. Undrar vem som har ett stetoskop som det står "Karin Bengtsson" på, och undrar om den skäms. Men det kanske var dags för ett nytt ändå, det gamla var väl över 10 år gammalt. (Tiden. En kniv i bröstet mest hela tiden nu för tiden.)
Stetoskop, Birkenstock, namnskylt, passerkort. Jag har fått ett mail med inloggningsuppgifter. Det ska nog ordna sig med allt.

Mitt lilla mjuka barn som pratar så mycket. Som säger "apelsin" och uttalar alla bokstäverna. Som älskar att ta på sig mössor, som har tagit över vårdnaden om mjukiskatten Maja och går och kramar henne, som tycker om "Hacka hål" med James & Karin och hackar till den med sitt lilla pekfinger. Och som sagt sin första tvåordsmening: "mera yoghurt".
Tanken på att inte sitta ihop med henne mer är så konstig.

Ett nytt år, en ny intention

Inga nyårslöften men en tanke på att skriva mer. Att vardagsminnena är värdefulla, för mig.

Just nu: sjuk med friska barn. Fyfan. Och karl med nyårskonserter och tentor. Jag tycker synd om mig. Jag äter upp chokladkartongen även om jag inte riktigt känner smaken.

(Har i desperation köpt en nässkölj. Inte imponerad så här långt.)

Barnen är fina, jag är arg. Tänker dock att det inte är just de här dagarna som är avgörande för mitt föräldraskap och för vår relation. Snart borde jag bli friskare, då ska vi gå utanför dörren mer och göra mer saker. Det brukar vara en vinnare.

Idag är det tre veckor tills jag börjar jobba. Känns inte alls lockande. Jag jobbade inte på hela 2017, vilken grej egentligen. När jag börjar har jag varit hemma 16 månader. Rimligt att det känns motigt.

Är bekymrad över att jag måste börja tvätta håret på regelbunden basis. Vill inte vara ny och osäker doktor och samtidigt fet i håret. Oklart hur jag ska hinna det. Har sänkt ribban mycket i år, har tänkt "om tovorna inte syns kanske man kan tänka att det är eh, nytvättat".

Tänker annars på att Kristoffer ska få vara med barnen utan mig. Tror det blir utmärkt för hans självförtroende och för deras relation. Hoppas att jag får lagad mat när jag kommer hem på kvällarna. Hoppas att jag inte är skällig och sur.

Kommer att sakna all tid med min lilla korv. Och den stora. Det börjar bli länge som Estrid haft 20-timmarsveckor, och än är det inte slut. Hon verkar inte sakna att vara mer på förskolan. Jag läser så många bloggar som skriver sånt, det är väl en selekterad bild, men hon har inte pratat om varken förskolan eller sin bästis sen hon fick jullov 14 december. Eller ja, alla djur som hon är (för tillfället My little ponies som är lika stora som blåvalar) heter som hennes bästis. Men det är allt.

(Borde jag arrangera lekdejter för henne nu? De andra barnen följer med varandra hem efter förskolan ibland. Estrid kanske skulle tycka det var roligt. Men jag avskyr att interagera med andra föräldrar, jag känner mig stel och dum och som att jag är omogen som fortfarande bor i hyresrätt. Ja, det ligger hos mig. Jag borde nog.)

Märit sover riktigt bra, ta i trä, annars vaknar hon en del på kvällarna nuförtiden.

Saknar bebisbubblan. Tillåtelsen att smita från världen. Sniffa nyfödd. Vara tillräcklig förälder för nyfödd. (Ge mjölk och kroppskontakt...) Skulle kunna vara i den länge, länge.

Men: inte rimligt mot barnen. All utveckling som strävar i deras kroppar. Allt de vill lära sig och allt de vill fortsätta.
Tiden måste fortsätta, jag blir rynkigare för varje vecka, livet fortsätter, det finns inga pauser och inga alternativ.

Att vara så lycklig att man inte står ut med tanken på att denna tid håller på att passera och ligga vaken på kvällarna med dödsångest.
Dumt.

En chokladbit till på det.

Moderskapet, en dagsrapport.

Jag älskar att vara föräldraledig.

Jag får såna bryt på mina barn.

Mest det stora, det lilla är ju mer gullig och lallig och kan inte trotsa än. Men jag skäller på henne också, när hon kryper upp på bordet. Eller vaknar på kvällen.

Stora... åh, hon är så snäll och försiktigt och omtänksam nästan jämt. Och jag är en rimlig person oftast, men ibland väser jag "flytta på dig" för att hon står framför ytterdörren och jag bär lilla och en kasse med något och alla cykelhjälmar (i hela världen). Eller så säger jag "du får inte lägga sånt här så Märit når det, du får skylla dig själv om hon förstör det" - och så säger hon "förlåt mig Karin" med liten röst.
Jag måste ju vara rädd om henne. Hon är den sortens barn. Och jag skäller på henne när hon gråter. Skärper till mig och säger "man får vara ledsen men för guds skull sluta skrika!". (Alla känslor är tillåtna. Lättare med säg ettåringar.)

Jag avskyr också att träffa andra föräldrar. De är säkert trevliga människor. Men jag vill inte prata om barn och jag vill inte prata om något annat heller och jag vill bara dra mig in i någon slags bubbla med mina ungar.

Blir trött och ledsen av att umgås med andra vuxna. Överdrivet självkritisk. Tänker att jag är jobbig och tråkig och allt det där.

Har för mycket dödsångest och känslan av att jag borde ta vara på dessa dagar och denna tid och ångest för klimatet och alltihop.

Ja jag hör ju hur lycklig jag låter.

Och ändå. Att det snart, i januari, är slut på föräldraledigheten. Det är det värsta av allt.

1 år

Märit, min lilla gris.
Jobbar på att inte kalla henne "bebisen" mer. (Går sådär).

Nu är hon ett helt år. För ett år sen gick jag ut till lekparken med henne för första gången. En liten boll i trikåsjalen. Nu vill hon gunga och åka rutschkana.

Märit har lärt sig gå  till slut, ungefär två veckor innan ettårsdagen, och är stadig, kan ställa sig upp på egen hand och klättrar överallt hon kan. Hon går riktigt stadigt utomhus också, med skor och allt. Och hon kan dansa, med bounce och med handrörelser. (Eller så springer hon i cirklar, jätteglad.) Hon har lärt sig klappa händerna och vi har lagt till "klappa händerna när du är riktigt glad" och "vi gick in i en affär" till hennes favoritsånger.

Hon har nyss börjat säga "nä" och vägra släppa saker. Typ min telefon. Och andra leksaker hon uppskattar. Egen vilja är bra. (Men jobbigt.)

Hon pratar mycket, dels allmänt babbel men också riktiga ord.
Saker Märit säger: hej, hejej (hej då), tack, mea (mera), Esti (Estrid), mama, ja, nä, kiss.  Hon jamar som en katt, gnäggar som en häst och skäller som en hund. Och hon förstår mycket. Hon spelar på läppen när man säger "läpp" och tar fram foten när man säger "en ärta".
Hon härmar mycket och kan fräsa när man snyter henne. Eller torkar bordet med en pappersbit. Eller gör kullerbyttor när Estrid gör det.

Märit gillar mat, och kan äta med sked. Fast när hon tröttnar åker tallriken i golvet. Hon gillar äpple, päron och banan men inte citrus. Pasta är nog hennes bästa. Också poppis: bär (synd att säsongen är slut), grädde och pannkakor. Fil är ett säkert kort. Hon har bra tålamod vid matbordet och sitter länge, först med maten, sen med vattnet och sist med efterrätten hushållspapper.

Hon gillar kläder och att riva ur garderoben. Jag tror hon skulle vilja kunna klä på sig, ibland försöker hon med en tröja som hamnar runt halsen. Hon gillar också när Estrid har vissa kläder på sig, till exempel en tröja med lejon på, eller när Estrid snurrar med sin snurrklänning.
 
Märit tycker om böcker, särskilt de som låter. Hon gillar när vi läser för henne och kommer gärna när vi läser för Estrid (men då har hon inte riktigt tålamod för att lyssna på varje sida). Hon kan också sitta själv och läsa, bläddra och göra djurläten. Ibland kan hon dock inte hålla sig utan tuggar av ett hörn på pekboken - eller förstör en Pixibok.

Ibland kallar vi henne för Märodören.

Hon gillar att plocka saker i och ur lådor, och kan trä ringar på en pinne. Hon gillar att köra saker med hjul, och kan stapla saker på varandra. Hon gillar att spela xylofon, och ännu hellre piano.

Numera sover hon en gång om dagen, och det kan vara lite när som, nästan. Hon somnar inte senast 10-10.30 längre, utan kan vara vaken fram till 15. (Då blir läggningen sen.) Ibland somnar hon av att amma, men inte alltid. Är hon trött nog somnar hon raskt i cykelvagnen. Annars får man gunga henne, vilket kan gå fort eller ta hur lång tid som helst (alltså typ en kvart). Kristoffer spelar fortfarande Pluxus, jag sjunger för henne. (Uti vår hage, fyra verser, många gånger.)

Pottan är fortfarande ute ur bilden. Hon har inte alls tålamod att sitta där. Däremot säger hon "kiss" när någon annan sitter på toa... Det är väl nu det gäller att fortsätta ändå. Håjaja.

Amningen är däremot populär än. Ansiktet lyser upp och hon skyndar sig fram, kastar sig över, ler. Hon ammar ett par gånger på natten, vilket inte gör så mycket, och på kvällen, vilket är segare. Inga planer på att sluta, eller trappa ner innan pappaledigheten kommer i januari.