#4

(I efterhand)

När vi satt på den mysiga restaurangen i Tallinn,på överraskningsresa för Inga, och skålade för hennes doktorstitel. 

#3

Sovande barn i isbjörnspyjamas. Vi färdas över Östersjön. Det gick att dra ihop sängarna i hytten, så här ligger vi, alla tre. Och gungar. 

#2

Vaknar mjukt i sängen. Klockan visar 11.36. Estrid rör sig lite, ler mot mig. Vi har tagit en förmiddagstupplur på nästan en och en halv timme. Det var en lite ryckig natt, så det var fantastiskt att sova ikapp.

Jag har nog inte tagit så många tupplurar i hela mitt liv som under det här året. (Om man inte räknar när jag själv var bebis, då...).
Jag vet att rådet "sov när barnet sover" inte är en universalmetod - när barnet bara vill sova i sjalen, eller om man har svårt att sova på dagen, eller om barnet har ett syskon som inte alls tar tupplurar längre, eller av tusen andra anledningar, men herregud vad det har gjort min föräldraledighet bättre; att sova tupplurar med Estrid.

#1

Att Estrid lärt sig putta till badrumsdörren, och att stänga till den när jag är i badrummet. Hennes min när hon gjort det, och jag öppnar dörren. Och också hennes sura och frustrerade ljud när hon inte lyckas putta upp dörren själv. 

En storskalig form av tittut, får man säga. 

100 dagar med ett lyckligt ögonblick

Hittade via en kompis på Instagram det här: #100happydays
Can you be happy for 100 days in a row? frågar sidan, och jag tänker "nej, fan, och det är inte en rimlig idé". Sedan läser jag, och det menas inte att man ska vara lycklig 100 dagar i sträck, utan att man 100 dagar i sträck ska ta kort på något som gör en glad. Alltså att man ska ta en glad stund under dagen och dokumentera den.

Jag vill inte riktigt fylla mitt instagramkonto med blommor och bebisbilder - eller, det gör jag ju ändå, men jag vill inte känna mig tvingad till det. Däremot kan jag absolut notera något som gör mig glad varje dag. Det passar ganska bra: slutet av föräldraledigheten är inom synhåll (knappt 2 månader!), och jag vill ta vara på de här dagarna.

Så jag gör så här: i text, för att trimma formuleringsförmågan lite, och här på bloggen. Idyllfobiker är varnade. Om det dessutom innebär att jag bloggar lite oftare, så mycket bättre. 

Ett stort steg

Idag på eftermiddagen övertalade jag Estrid att stå utan att hålla i sig, så att jag kunde ta lite kort. (Jag tar så lite kort nuförtiden! Men det är skumt och hon är snabb så det blir ofta suddigt).

Sen ringde min syster och jag pratade om att Estrid står hemskt stadigt nu, och hon tar ju ett par steg, mellan soffan och soffbordet till exempel, och ibland när hon har något spännande i handen. Hon kan ju gå nu, egentligen, sa jag. Hon törs bara inte.

Kristoffer kom hem och vi åt middag. och sen satte vi oss allihop på köksgolvet, och jag pratade om att Estrid tagit lite fler av de där stegen som hon inte vet att hon kan idag, men undrar när det lossnar.

Och sen. Sen gjorde det det. Sedan gick hon emellan oss, flera gånger, och sedan gick hon till och med fram till leksakskorgen, och hon går ju fortfarande helst med en hand i sin men nu måste man ändå säga det. Hon går.

Lilla ungen! 10 månader och 1 vecka.

Tiden.

Vi är bland de första i umgängeskretsen som fått barn, det tror jag att jag skrivit om innan. Det har sina fördelar: man slipper en hel del goda råd och folk som minsann vet hur man ska göra. (Annars populärt när man är nybliven förälder.) Folk är entusiastiska över ett gulligt barn och kommer med spontana presenter när de hittar ett extra gulligt gosedjur, eller en rolig pekbok.

Nackdel: att trots att folk i teorin vet att man får mycket mindre tid, och ork (via mindre sömn) så går det inte riktigt in ändå.

Jag har haft en roll i kompisgänget som en som fixar och planerar. Den har jag kvar lite mer än jag skulle önska. Jag har försökt hejda mig, men upplever inte att det är någon annan som tar klivet fram och gjort saker i stället. Det kan man ju bli frustrerad över. Och även om man har ganska lite tid att kolla upp tågtider eller maila och påminna om saker, så har man ganska mycket tid att vara frustrerad.

Man kommer ju bara så långt på tanken "om du får barn, då kommer du märka"...

Och det faktum att det här känns som ett wild and crazy klockslag, det är väl också svårt att helt ta in. Pre-unge.