dagar gjorda.
Jobbet är okej, jag minns mer än jag fruktade och får gulla med både söta gamlingar och barn. Bussen kan jag sticka på. Men att gå upp 06.15, och då väcka barnet som lagom tills att jag tar mig tills bussen är så trött att hon gråter, det känns inget vidare.
Dessutom tar pendlingen 2 timmar varje dag som jag är borta från min unge extra. Jag tänkte redan innan att jag inte vill pendla men nu blir det så tydligt.
Men förutom morgnarna tar Estrid förändringen med ro. Hon blir glad när jag kommer hem, och särskilt när vi ammar, men om dagarna äter hon ärtor, banan, tofu och allt möjligt, och tränar på att gå, och sover i selen hos Kristoffer.
Bara imorgon, och sen blir det sovmorgon för alla. Hoppas barnet förstår att ta chansen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar