Helgens förälder.

Föräldraskapet alltså. Herregud vilket känsligt område. Det är som det mest tunnhudade.

Jag kan inte ens berätta om att vi bakade en sockerkaka igår, hela familjen, utan att samtidigt vilja skryta och försvara mig. Skryta, för att vi gjorde ihop, för att Estrid fick hälla och röra, för att hon gjorde det så fint, för att hon sedan åt en halv bit och var nöjd med det (efter att ha konstaterat "god mat!").  Försvara att vi är såna mesar att vi gör saker två vuxna på ett barn (borde inte någon göra något eget? vafan), att vi bakar med vitt mjöl och socker till ungen som inte ens är två, att vi var inne nästan hela dagen igår, att Estrid tillbringade en massa tid med att underhålla sig själv (=läsa böcker, sjunga litegrann) medan vi städade.