Det finns alltid två sidor av ett mynt. En annan människa har en annan version av ett händelseförlopp. Detta är en enkel sanning i teorin men i praktiken mycket svårare.
Jag hittade en blogg, sådär som man gör ibland när man har tråkigt på internet (och är en sån som läser bloggar, det är ju inte så självklart som jag tror). Det tog ett par inlägg, sen förstod jag vem som skrev. Lustigt detta, att på det oändliga internet råka på någon man känner I Verkliga Livet. Saker och ting var lätt anonymiserade. Jag hittade raskt mig själv som min begynnelsebokstav, i ett helt neutralt sammanhang.
Det som blev själva grejen var det jag inte hittade, det som inte stod.
I bloggens årssammanfattning för 2014 stod det om mitt barn (med en begynnelsebokstav och i ett neutralt sammanhang) men inte: Det här barnets mamma blev så jävla ledsen på mig i år. Det här barnets mamma glömde jag bort samtidigt som jag lät henne bjuda mig på kakor. Det här barnets mamma konfronterade mig över ett köksbord. Det här barnets mamma pratar i princip inte med mig längre. Jag träffar inte det här barnet (eller hennes mamma) längre, av detta skäl.
För mig var det en stor sak. (Jag skrev dock inte så mycket om det här, för jag vet ju att jag inte är anonym. Det här var nog det mesta. Och ett mycket allmängiltigt inlägg.)
(Sidospår: Estrids egna relationer till människor. Det har hon ju inte, än. Den jag inte träffar träffar inte hon. Du kan inte vara vän med mitt barn men inte med mig.)
Konstigt att känna sig bortprioriterad och utnyttjad och avvisad och sorgsen över detta. Det är ju en skitsak. Jag visste ju redan innan att om jag hade betytt något för den här personen hade hen försökt lösa saker med mig. Det här är ingen ny information. Jag trodde att jag var mer färdig med detta. Jag trodde att det här var någon jag inte saknade i mitt liv det bittersta.
I höst tänker jag att jag ska gå i terapi och prata om mina (vänskaps)relationer. Om rädslan för att bli avvisad och förmågan att ta intiativ. Jag skulle önska mig fler vänner. Jag skulle önska mig förmågan att fånga upp folk och umgås med dem privat utan att få sån hjärtklappning av det. Jag skulle önskat att jag lyckats skaffa någon bekant med barn i typ samma ålder under hela föräldraledigheten (det vore roligt att få prata om föräldrasaker, och lite kul för Estrid med en kompis). Jag skulle vilja sluta upprepa mitt mönster där jag ställer mig ett halvt steg utanför grupper för att ingen ska kunna stöta ut mig, för att det ska vara mitt frivilliga avståndstagande.
Det må vara en liten sak att gå i terapi för men jag tänkte betala själv, så vad fan. Tjänster är klimatvänlig konsumtion. Och jag vill inte vänta tills jag blir pensionär med att våga människor lite mera.
Men vemodet, nu har jag det.
Jag hittade en blogg, sådär som man gör ibland när man har tråkigt på internet (och är en sån som läser bloggar, det är ju inte så självklart som jag tror). Det tog ett par inlägg, sen förstod jag vem som skrev. Lustigt detta, att på det oändliga internet råka på någon man känner I Verkliga Livet. Saker och ting var lätt anonymiserade. Jag hittade raskt mig själv som min begynnelsebokstav, i ett helt neutralt sammanhang.
Det som blev själva grejen var det jag inte hittade, det som inte stod.
I bloggens årssammanfattning för 2014 stod det om mitt barn (med en begynnelsebokstav och i ett neutralt sammanhang) men inte: Det här barnets mamma blev så jävla ledsen på mig i år. Det här barnets mamma glömde jag bort samtidigt som jag lät henne bjuda mig på kakor. Det här barnets mamma konfronterade mig över ett köksbord. Det här barnets mamma pratar i princip inte med mig längre. Jag träffar inte det här barnet (eller hennes mamma) längre, av detta skäl.
För mig var det en stor sak. (Jag skrev dock inte så mycket om det här, för jag vet ju att jag inte är anonym. Det här var nog det mesta. Och ett mycket allmängiltigt inlägg.)
(Sidospår: Estrids egna relationer till människor. Det har hon ju inte, än. Den jag inte träffar träffar inte hon. Du kan inte vara vän med mitt barn men inte med mig.)
Konstigt att känna sig bortprioriterad och utnyttjad och avvisad och sorgsen över detta. Det är ju en skitsak. Jag visste ju redan innan att om jag hade betytt något för den här personen hade hen försökt lösa saker med mig. Det här är ingen ny information. Jag trodde att jag var mer färdig med detta. Jag trodde att det här var någon jag inte saknade i mitt liv det bittersta.
I höst tänker jag att jag ska gå i terapi och prata om mina (vänskaps)relationer. Om rädslan för att bli avvisad och förmågan att ta intiativ. Jag skulle önska mig fler vänner. Jag skulle önska mig förmågan att fånga upp folk och umgås med dem privat utan att få sån hjärtklappning av det. Jag skulle önskat att jag lyckats skaffa någon bekant med barn i typ samma ålder under hela föräldraledigheten (det vore roligt att få prata om föräldrasaker, och lite kul för Estrid med en kompis). Jag skulle vilja sluta upprepa mitt mönster där jag ställer mig ett halvt steg utanför grupper för att ingen ska kunna stöta ut mig, för att det ska vara mitt frivilliga avståndstagande.
Det må vara en liten sak att gå i terapi för men jag tänkte betala själv, så vad fan. Tjänster är klimatvänlig konsumtion. Och jag vill inte vänta tills jag blir pensionär med att våga människor lite mera.
Men vemodet, nu har jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar