Jag bygger en koja och låter Estrid äta mellanmål i den. "Sånt bröd som jag gillar" är det dessutom.
Jag säger "nej du får inte leka i hästparken" och stannar inte vagnen för att låta henne klättra ut.
Jag låter henne lasta vagnen full med stenar och pinnar.
Jag läser två böcker och håller om henne tills hon somnar.
Jag skriker "Nej vi går inte den vägen hem det är en omväg" så att alla högstadiekids som väntar på bussen tittar på oss. Estrid gråter halva vägen hem.
Jag vaknar nästan inte av att hon pussar mig rakt på munnen, jag säger "det är inte morgon än" och märker först senare att klockan är sju.
Jag ropar på henne när det är dags att hälla i de krossade tomaterna och tar fram hennes pall.
Jag bakar mockarutor med henne och låter henne slicka visparna och skålen.
Jag väser när glasyren blir tunn och rinner av och Märit gråter.
Jag har henne på förskolan 20 timmar i veckan fast jag är hemma med bebis.
Jag köper pärlplattor åt henne och pärlar en uggla på beställning.
Jag undviker att gå till dinoskelettmuseet fast hon pratar om det nästan varje dag.
Jag serverar en näve fryst majs innan maten och låter henne äta upp alla de kokta morötterna.
Jag skäller när hon inte orkar bära sina vantar upp för trappen.
Jag letar upp trumpetstrumporna hon vill ha på sig.
Jag vrålar "så gör man inte!" när hon skvätter vatten i mitt ansikte i badet, och Kristoffer får plocka upp henne och trösta henne i tio minuter.
Jag har på armbandet hon gjort till mig i två dagar.
Jag låter henne lägga sina kalla fötter mellan mina varma lår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar