Det är svårt att sikta.

Idag kastade jag två snöbollar på mitt barn, en i nacken och en i ansiktet. Jag siktade på Kristoffer. Estrid tyckte mest det var festligt, ändå. Och så byggde jag en snökatt till henne och sprang med pulkan, så vad sjutton. Inte världens sämsta mor.

Annars i helgen: har varit på två födelsedagskalas. Har ätit massor av god mat jag inte gjort eller diskat efter själv. Har börjat se om Harry Potter. Har möblerat om en bokhylla från vardagsrummet till sovrummet. Har träffat en mycket liten bebis.

Är lite missnöjd med att helgen redan är slut. Men det kunde ju varit värre.

Snart tre.

Mitt barn kan rita saker som man känner igen - kolla solen. Hon känner igen E som i Estrid (och har stor glädje av allt ekologiskt den här hipster-familjen handlar). Hon känner igen ett antal bokstäver och siffror till. Numera äter hon på stor tallrik med stora bestick - men blir gärna matad. Ibland har hon humörkollapser av Guds nåde, när något går emot. "Jag vill det" säger hon, och hoppar och gråter av ilska. 

När vi skiljs på morgonen får jag kram, klapp och puss. Hon använder bara 1/4 av sin garderob - men väldigt intensivt. Just nu är stjärnkläderna de mest älskade. Hon sjunger rätt melodi på Blinka lilla stjärna, som hon lyssnat på tusen gånger. Hon leker hotellfrukost  och simhall och att alla djuren ska sova. 

Själv hållerjag på och lär mig att sticka två sockor på en gång. Det händer inte riktigt lika mycket för min del...

Bättringsvägen.

Barnet äter glass och mat, sjunger, leker fantasilekar (djuren går till doktorn och får plåster) och är sig riktigt lik. Imorgon provar vi med förskolan. Hurra! 

Och en dag kvar med Ery-Max, som enligt vårt barn verkar smaka jävligare än Kåvepenin. Näseelutslagen kom tillbaka, så hon är inte penicillinallergisk, det är bra. Och så hjälpte det med en halv allergitablett, sen har det varit lugnt. 

Ta i trä och fortsatt åt rätt håll och hoppas på en frisk jul!

Sjukt i december

Hej bloggen. 

Barnet har vad jag själv diagnosticerat som pneumoni (CRP 193 när vi väl sökte, stackars läkarbarn). Hon fick Kåvepenin x 2 på närakuten, vilket fick mig att svära och ordinera om till x 3.  Nu har hon tagit det sen i fredags med stort mod och mycket pepp, och febern är borta och hon har orkat leka flera timmar idag. Men nu har hon fått stora kliande nässelutslag, och bara gråter. Stackars otursbarn. Så imorgon ska jag försöka få vårdcentralstid och se om vi ska byta antibiotika. (Vill inte fatta den här typen av beslut med mitt eget barn om det går att undvika.)

Stackars korv, i torsdags ville hon bara sova och sa "inte mamma" och låg hopkurad på soffan. Aldrig har hon varit så sjuk, och det var så skönt när hon plötsligt vaknade till och ville äta "ekorrfil" i fredags kväll. Den hostiga mamman cyklade genast och köpte, fast vi hade annan fil hemma. Och idag, innan utslagen blev värre på eftermiddagen, beställde hon lasagne och hjälpte till att laga den. 

Men det är sånt här barn dör av i utvecklingsländer. När de inte är välnärda och pigga till att börja med, och när man inte har antibiotika. Har tänkt mycket på Svenska kyrkans julkampanj i veckan, om att låta fler fylla fem. Gud, det gör ju lika ont när ett barn slutar andas i Somalia eller Syrien. Deras liv är inte annorlunda på det sättet. 

Futtigt i jämförelse att jag har massor av återbesök för sjukskrivningar etc varje dag och inte vill vabba, och att Kristoffer har tenta på tisdag och inte kan. Det får ju lösa sig. Hon blir ju frisk. 

Och ännu futtigare, men tråkigt ändå, att det är adventsdtid. Ungen orkar inte öppna adventskalendern, och vi har inte satt upp granen (hon har glatt sig så, så jag vill vänta tills hon orkar) och inte har jag kunnat sjunga på en enda liten julkonsert (av typ sju) med den här hostan. 

Men med lite tur är vi friska till jul, ändå. Och Estrid bryr sig inte om att hon missar förskolans lucia imorgon...

En snorig tid har inletts.

Estrid har varit sjuk, hon jobbar väl sig genom sina förskoleinfektioner. Kristoffer har varit hemma tre dagar den här veckan, jag en. Idag var hon feberfri och har ätit massor av fil. Och vi fick alla sovmorgon till 09.30, som kompensation för många snoriga nattimmar i veckan.

På jobbet säger jag till föräldrar:
"Det gör inget om hen inte äter så mycket på några dagar, bara hen dricker. De äter ikapp sig sen."

Hemma stekte jag kattformade pannkakor och föreslog glass varje dag. (Som hon inte ville ha, herregud.)

Eget barn och andras ungar, ja.  

Carrie & Lowell

Jag lyssnar ju så förfärligt lite på musik nuförtiden, men den här skivan som Sufjan Stevens släppte i våras? (I år, i alla fall...)
Nu har jag lyssnat på den, och jag vill köpa skivan, och lyssna och lyssna, och lära mig texterna utantill, och gråta lite. Den är vacker och sorglig. Och handlar om hans mamma, ja, herregud.

Annars lyssnar vi mest på Jazzoo nuförtiden, Oddjobs barnjazzskiva. Framförallt känguru-sången och elefant-sången, och med en del dans och boink till kängurun. Det kunde ju vara mycket värre, barnmusikmässigt.

Men ja, är glad åt att jag plötsligt googlade Sufjan Stevens i kväll.

Två och ett halvt

Estrid 2,5 år: (30 månader!)

Pratar pratar. Har på sistone börjat prata om sig själv som "jag". Fortfarande viss pronomenförvirring dock, ibland säger hon "jag ska hämta den!" när hon vill att Kristoffer eller  jag ska hämta något...

Senaste månaden har hon börjat leka mycket att de olika djuren sover, har födelsedagskalas (många födelsedagar i september!) och går på förskolan. Man hittar små nedbäddade djur här och där.

Annars är hon lite periodare med lekar och leksaker. Älskade Brio-järnvägen i Åshuvud i somras. Gillade mycket att gräva i sanden på stranden. Bygger nu en del Duplo.

Lärde sig åka rutschkana när vi var i pooler och på vattenland. Innan brukade hon glatt klättra upp och sedan stå och tveka lite, släppa förbi andra barn, och till slut klättra ner igen. Nu åker hon! 

Annars i lekplatser gillar hon att gunga på gungdjur, men inte vanliga gungor. Och så gillar hon nog egentligen sandlådan, men eftersom det fortsatt är det tristaste jag vet, brukar jag "glömma" ta med hink och spade ut. (Hon får gräva på förskolan. Mycket bra.) 

Hon kan slå kullerbyttor, och klättra upp på stenar och hoppa ner, och klättra i träd med lite hjälp.

Nu äter hon mycket mat, och sedan ett par månader äter hon mer själv. Det var ju lite knepigare med maten när vi var ute och reste, det är ju inte så konstigt egentligen. Hon blev så glad när vi landade i Åshuvud och var där själva och åt vår "vanliga" mat, gud vad hon slevade i linsgryta då! Just nu tror jag att hon har ngn tillväxtfas, nu äter hon massor. Mest gillar hon grönsaker (broccoli, bönor, majs). Ris, bulgur och pasta funkar alltid. Våra vanliga såser gillar hon också. Ibland tofu, men inte alltid. Tidigare halloumi men inte längre. Pesto!

Älskar glass. Helst chokladglass. Gillar att fika också, men där lämnar hon ofta en bit kaka eller tårta, det gör hon aldrig med glass. Vi försöker att bara äta sånt på helgen. Godis har hon inte börjat med än.

När vi var i England lärde hon sig äta chips, vinägerchips av alla sorter. Kallar nu detta för "kex".

Är annars mycket förtjust i cashewnötter och nu senast pistagenötter. Det äter vi ibland till vardags också. Egentligen finns ju risken för att barn sätter i halsen, men nu tuggar hon superbra.

Jo, och så gillar hon kaffe och te också! Mycket gulligt. När hon får roiboos eller örtte är det ju bara nyttigt, och annars blir det ändå inte några stora mängder.

Ammar: morgon, när vi kommer hem från förskolan, innan middagen, till kvällen, hela natten. Somnar av att amma nu. Rätt mysig nattning: tandborste och nattlinne, läser en eller två böcker medan hon ammar, därefter bara amning i 10-30 minuter (det sistnämnda är rätt segt).

Kruxet är att hon vaknar en eller flera gånger under kvällen, och somnar då bäst på att ammas om. Blir det många gånger ryker mitt tålamod lite. Nattamningen är däremot i regel inget problem, det vaknar ingen av oss så mycket av.

(Och fortfarande har ingen, någonsin, varit otrevlig mot mig för att jag ammat "offentligt". Ammar fortfarande i princip varje gång vi fikar och varje gång vi åker allmänna transportmedel. Har således ammat mig genom Turkiet  (igen) och England sedan sist, utan bekymmer. Vet inte riktigt varför vi inte drabbats av det där skogstokiga amningshatet, men det är ju skönt. Skriver det här som en liten uppmuntran till den som funderar på att amma länge: det behöver inte bli en massa dumma kommentarer, man kan ha tur.)

Estrid har lärt sig att sova på förskolan, med mjukiskatten som finns där. Behöver oftast att någon sitter hos henne och klappar, men inte alltid. Och vissa dagar sover hon inte - men det är ju ganska nytt än.

Hon har blivit mer intresserad av att ha trosor och vi har köpt nya tjusiga, med ugglor och katter och fladdermöss. Detta istället för de tråkiga nyckelpigeblöjorna (vi har Libero, och de roliga fågelblöjorna går alltid åt först. Sen vill Estrid köpa nya blöjor, och sen får vi använda upp nyckelpigeblöjorna med vissa diskussioner...) Hon har ju kunnat springa till pottan för att kissa länge, när hon varit nakenfis, men nu går det bättre och bättre även med kläder. Tror verkligen att förskolan hjälper där, att se att de andra barnen har trosor och går på toa. Övar också på att använda pottan för nummer två, men där behöver hon nästan alltid ha blöja.

Hon har också vaknat med torr nattblöja och gått iväg till pottan det första när hon vaknat ett par morgnar. Imponerande med tanke på nattamningen ovan. Man får väl se hur det går, men jag trodde att nattblöjan skulle hänga kvar länge till, även efter hon blev dagtorr...

Hon är bestämd på vissa saker, typ kläder. Vill helst alltid ha samma fast hon har hela byrån full. Föredrar pärontröjan, båttröjan och tukantröjan. Vägrar jeans. Fick plötsligt för små skor, och de nya vi köpte var "obekväma" (och nästan för små de också) men nu tror jag, ta i trä, att hon accepterat vinterskorna. Det är mycket skönt att Kristoffer klär på henne på morgonen, de brukar av någon anledning enas snabbare om kläderna.

 

Kristoffer och Estrid brukar sitta vid pianot och öva på noterna, "B som i bulle", men hon sjunger fortfarande helt utan melodi. Däremot kan hon hela låttexter, och det snappar hon upp fort. Hon gillar också att hitta på egna sånger, framförallt när hon spelar på gitarren som står i vardagsrummet (då handlar texterna ofta om sånt hon ser: "pianot pianot pianot, soffan soffan soffan") eller när hon sitter i cykelvagnen (då har jag svårt att höra). Hon kan ett par bokstäver och har vid ett tillfälle lyckats skriva ett A (då var hon stolt). Hon räknar till tre och kan säga "två cykelsitsar till och med!", men längre än så har hon inte kommit.

Böcker har vi inte läst så mycket under sommaren (även om pixiboksbunten var med oss överallt), och många gamla favoriter är nu "nä". Hon har inte riktigt lika bra fokus som hon hade i våras heller, men det är väl en träningssak, och det lär ju bli mer bokläsande ju mörkare det är. 

På paddan har vi introducerat henne till Toca kitchen i samband med resandet, och det gillade hon, men det var svårt med motoriken. Mest ville hon mata katten fisk. Hon gillar Bamse-memoryt som finns på morfars padda också, det kopplade hon (men det är svårt att spela riktigt memory). Vi använder framförallt paddan för film: Maru går fortfarande hem, och så Miffy.

Estrid har familjens trevligaste temperament, särskilt om hon får äta och sova i tid. Hon är oftast glad och gillar en massa olika saker, och hon finner sig i nya situationer. (Hela förskolebiten! Bara sådär!) (Och allt vårt resande i somras!) Jag och Kristoffer trotsar värst. Estrid håller också ett öga på oss: "vi har glömt hjälmen" kan hon säga när vi är på väg ut, eller "pappa har inte tagit sina vantar". Hon tycker att det är jobbigt när vi är osams, och blir ledsen när någon är ledsen. Hon kommer gärna med min telefon eller mina nycklar "det här är mammas!" (även om jag inte vill ha dem just då). Ofta vill hon hjälpa till i köket, och när jag lät henne skära tofu för ett tag sen (med en bordskniv) var hon så himla stolt. 

Åh, det är svårt att få ner henne, förstås, det blir bara en massa små fakta. Estrid är en så fin liten person. Och ja, hon är mitt barn, klart jag tycker det. Men hon är ju det.