Pepp.

Äter hårda turkiska karameller eftersom det bara är en dryg vecka tills jag kan köpa nya. Hårda karameller, det verkar omodernt; det är bara Turkiet man kan räkna med på den fronten. (Marknadskarameller finns förstås, men det är ju säsongsbetonat. Man vet aldrig.)

I Turkiet vet man att det finns pistagenötter, färskpressad apelsinjuice och hårda karameller.

En vecka, sedan ledigt. Väderprognosen säger 22! grader i Istanbul nästa lördag, det tror man ju vad man vill om. (15 grader räcker ju.)


Imorgon ska jag se Hungerspelen! Mycket peppad på det också. 2 timmar och 20 minuter av ungdomsdystopi och våld. Boken är säkert bättre, det är den ju alltid, men ändå!


Det var bara det.

När doktorn gråter.

Jag hittade ett remissvar i min inkorg i veckan.

"Patienten avliden."

Jag tog fram journalen. En patient jag träffade i höstas, men ansiktet kom fram när jag läste min anteckning.

När jag träffade henne hade hon redan symptom som tydligt talade för malignitet. Som skrek cancer. Besvärliga symptom som hon haft länge. Likväl var hon vänlig och trygg, tillitsfull till vården, tålmodig trots lång väntetid på akuten.

Hon var inte ung. Det var en cancer. Den var med all säkerhet obotlig redan då.

Det sorgliga är att läsa journalen. Hon bollas än hit, än dit. Hon kommer till rätt mottagning. Hon blir sämre. Hon bollas till akuten, där jag träffar henne, och det är helt fel ställe så jag bollar, i samråd med bakjouren, tillbaka och vidare. Hon bollas flera varv. I journalen räknar jag till tre tillfällen då rätt mottagning eller avdelning nekar henne och försöker få henne till någon annan.

Jag skäms. Att det är så här vi gör mot någon med cancer.

Vad det gör med vården, och med oss i vården; den här jävla platsbristen. Det reflexmässiga "är det här inte någon annans patient?". Det här bollandet som uppstår. Oavsett om prognosen var dålig redan vid första besöket.

Det är ju inte människovärdigt.

Pudelns kärna*

Kan ni inte bara sluta klaga på vården för alla dessa småsaker?

"Det är dåligt utbud på tv:n i akutens väntrum."

"Jag känner mig inte välkommen till mitt besök eftersom det står en massa strunt om parfymfritt sjukhus i kallelsen jag fick."

"Det är fel märke på blöjorna på barnsjukhuset."

(Autentiska citat.)

Det bildar ett brus där man börjar slå ifrån sig och raljera som sjukvårdspersonal. Och i slutänden riskerar man att sucka åt och slå i från sig den relevanta och rimliga kritiken.

(Man kan förstås få sucka lite över småsaker även i vården, men ge fan i att säga "typisk svensk sjukvård, vad är det egentligen vi betalar skatt för!" eller känna er kränkta för sånt. Snälla?)


* Eller lite vad jag for efter i slutet på det här inlägget

Från hemmafronten

rapporteras att jag kommit till kantmönstret på spetssjalen. Sedan den 2 mars har jag stickat på den, och det beror förstås på vad man jämför med men jag tycker nog att det gått ganska snabbt! Nu är varven 200+ maskor långa, så det tar lite tid för mig, men jag hoppas bli klar till helgen. Sedan utlovas bild.

Annars har fröna börjat gro, och det är bäst fart på tomaterna så här långt. Fördelen med att jobba nästan hela sommaren tänker jag blir att balkongen ska bli fin, och att vi kan hänga på odlingslotten. Det goda med det onda.

Om lite drygt två veckor blir det påsk, och sedan åker vi till Istanbul, och där väntar våren, teglasen, garnaffären och så tänker jag hamam.

Nu ska jag sluta sitta här och se om Kristoffer kommer hem snart.

»Det är ovanligt att en vanlig svensk kille har HIV.«

Detta:

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17975

Ja, klicka, det är intressant läsning. Men okej: det handlar om att endast 25% av Sveriges ungdomsmottagningar rekommenderar HIV-testning, när en ung kvinna ringer och berättar om upprepade oskyddade samlag, och avslutar med frågan: »Tycker du att jag behöver testa mig för HIV?«

25% säger ja. 2/3 säger mjae, njae, kanske, är han afrikan, har han köpt sex?
5% säger nej.

Man blir ju mörkrädd. Sjukvården är full av svåra beslut och bedömningar och prioriteringar, men så finns det också det som inte är svårt. Någon ringer och säger att den kan ha blivit smittad med HIV, ska man testa? Svaret är ja. Det är inget att fundera på.

Det är inte ens dyrt (50 kr!), och Smittskyddet betalar, så det hamnar inte på ungdomsmottagningens budget. Men det ska ju inte spela någon roll, det heller.

Hoppas att den här studien leder till skärpning på 75% av ungdomsmottagningarna.Hellre ett test "för mycket" än för lite!

Rolig sak:

Jag får ha privata kläder på jobbet! Så är det på BUP-mottagningen där jag är nu i två månader framåt. Visserligen får jag väl hålla mig inom någon sorts ram, så att jag fortfarande kan tas för läkare (jag har ingenstans att fästa den röda LÄKARE-skylten heller, så vi få se om någon tror mig när jag presenterar mig). Men ändå; lite lila strumpbyxor borde man ju komma undan med? Peppen!

/2 år i bussarong (där den minsta storleken fortfarande inte har någon passform.

Att inte raka sig under armarna.

Alltså, jag blir förvånad. Jag trodde att det inte fanns så många människor som brydde sig om armhålehår. Att folk i allmänhet tänkte "tja, jag tycker ju att det är finare utan, så jag rakar mig". Inte att det fanns så pass många som tyckte att det var så fruktansvärt äckligt.

Jag har inte rakat mig under armarna på nio år. Ingen har sagt något till mig om det under hela tiden. Jag har gått runt i linne, bikini och balklänning och visat upp mina armhålor.
En gång när jag var i Ryssland för åtta år sedan minns jag att någon tittade lite snett på armhålan när jag stod och höll i mig på en buss, men det är en gång. Annars har jag inga minnen av att någon reagerat. Alls.

Så jag trodde att det inte var en så stor grej. Men det verkar visst som att jag har haft tur/har vettiga människor i  min omgivning?

Varför jag har håret? Tja, det växer ju där. Och det är skittråkigt att raka sig. Och om man bara tvättar sig under armarna och använder deodorant är det ingen skillnad på svett och lukt. (Möjligen lite mindre, men det var så länge sedan jag var rakad att jag inte törs svära på det.)

Jag kan ju inte se att mitt armhålehår är någon annans angelägenhet, lika lite som andra människors frisyrer, klädval eller ögonfärg är det för mig. Och på de här nio åren är det ingen annan än en kvinna i Tjeboksary som bekymrat sig. Jag skulle önska att det fortsatte på det sättet, och inte bara för mig, utan för alla som inte bett om någons åsikt om sin kropp.