Upprepar mig:

Men lediga onsdagar kan vara ett av mina allra bästa beslut.

Det kan också vara en av de bästa sakerna med mitt jobb. Fast det låter kanske väl deppigt.

Imorgon ska jag vara med min unge hela dagen, och det känns fint. Hela dagen, och det ska vara ljuvligt väder, så vi ska väl hänga på gården och amma på balkongen och så där.

Är också nöjd med att ha provat en ny ryggknytning med sjalen, som vi ska testa igen imorgon. Har bara blivit lite för sugen på att okynnesköpa en sjal till. Behövs inte. Alls.

Söndag.

Vill, trots att det var dag 102, protokollföra att Estrid och jag gjorde en mycket fin utflykt till Håga igår. Först cyklade jag ut med barnet i cykelsitsen, och sedan tog jag fram selen, satte Estrid på ryggen och gick en liten promenad. Vi pekade på kossor och fjärilar och slånbärsblom, och sen släppte jag ner henne vid Hågahögen och tog fram picknick. Jag drack te och åt macka, och Estrid klättrade på små stenar och kom och tog en tugga banan eller kiwi emellanåt. Och så cyklade vi hem igen sen. Det var så fint, varmt och grönt och vackert, och Estrid var glad åt att få klättra, och vi var så nöjda med vår utflykt, båda. Som en liten försmak på att hon blir större, och att det inte bara innebär att hon inte är lika litenmjuk och rundkindad, utan också så mycket tydligare sin egen, och ett annat sorts sällskap än en dubbelhakad amningsklump.

#100

I fredags var visst sista 100-dagen - och det har jag inte skrivit något om än. Det var sol, det var pastellkofta, det var indisk middag och musikal (Cabaret) på stadsteatern.

Och sen kom jag hem till ett jätteledset barn och en uppgiven barnafader och funderingar på hur vi egentligen gör i det här föräldraskapet. Och den vanliga; vad är hönan och vad är ägget, har vi vant henne vid att ammas/bäras till sömns eller har vi lyssnat på henne, är hon bortskämd eller är vi lyhörda, ja det där.

Det och ett barn som ändå vaknade 05.40 på lördagsmorgonen.

Men det var fint, det andra.

#99

En rätt bra dag på jobbet. Beröm från en patient. Och om man tycker att det är på sitt sätt ganska tillfredsställande att sätta nålar i folk, då kanske det är doktor man ska vara?

Fick också en supergullig bild på min systers kattungar (åh), och en god middag, och ett barn som kröp upp i mitt knä och läste bok.

#98

Onsdag, jubelonsdag, sova till kvartiåtta-onsdag. Tupplursamma barnet i sängen medan jag läser bok. Gå till biblioteket och förtidsrösta i EU-valet (Fi! Gör det ni med, så att jag får valuta för min röst!) Äta jordgubbar. Ha tid och låta saker ta tid.

"Jag vill inte jobba imorgon", säger jag. "Jag vill inte att du jobbar imorgon", säger Kristoffer. Estrid säger ingenting, staplar strösselburken på honungsburken och ler ett mjukt litet leende när vi välter ner henne i sängen och pussar hennes fötter. Det är tur att vi har henne, hon är coolast av oss alla.

#97

När jag cyklade till jobbet ångrade jag att jag hade halvvantar.

När jag cyklade hem var det soligt och varmt.

Efter middagen drack vi te på balkongen, och jag åt Cadbury-choklad, alltmedan barnet sprang runt i allmän glädje, och nu är det visst vår igen.

Det känns fint, det.

Kanske inte bästa dagen på jobbet idag.

Alltså, om jag hade varit lite slug hade jag kunnat haft ett jobb där jag dels kunnat vara på samma arbetsplats sen examen (4 år - eller 3 då, om man räknar bort föräldraledigheten), och där ingen skulle ta fysisk skada om jag gjorde fel eller glömde något.

Korkat av mig.

Å andra sidan; jag skulle också kunnat vara barnmorska, och visserligen inte behövt hatta runt mellan tjugotolv arbetsplatser, men ändå ha ett stort och läskigt medicinskt ansvar - och få skitdålig lön för det. Och så är det ju inte.

Jag har ju ändå hyfsat betalt i förhållande till min ångest, typ.

(Ja, och så kunde jag varit typ ekonom och inte kunnat göra värre skada än pengar, och ändå haft bra betalt. Det kunde jag tänkt på lite tidigare. Ja.)