Tvåbarnsmamma

Hej bloggen,

Jag slutade skriva och så blev det så där svårt att börja igen. Jag hade en hemlighet ett tag, och sen bara sköt jag på att berätta, och sen blev det liksom så sent.

Men vi har fått en bebis. En liten syster. Som fyller en vecka idag, och som sover i mitt knä. En liten syster som inte hette något än (det är svårt med namn!). Som föddes 24 oktober, dagen innan beräknat, 50cm lång och 3688 gram tung. Den här gången var jag lite kaxig inför förlossningen, "det gjorde ju inte så ont förra gången", och det var ett lite sämre utgångsläge än "det kommer att göra förbannat ont". Det var svårare att bli positivt överraskad.
Å andra sidan gick allt bra, det tog sex timmar från att vi kom in (jämfört med fyra med Estrid), jag slapp Syntocinon (klart värt två timmar, egentligen) och jag hade mycket bättre kontakt med barnmorskorna den här gången. Min ujjayi-andning hjälpte inte riktigt lika bra den här gången (men fortfarande bra), men jag fick TENS och det funkade utmärkt.

Tre timmar efter födseln blev Kristoffer magsjuk och kräktes ner halva förlossningssalen och svimmade på golvet, men det var ju en förbaskade tur att det inte var tre timmar innan födseln...
Sen har allt gått sådär oförskämt bra, bebisen ammar och sover och gick upp i vikt till återbesöket (heja heja!). Storasyster är försiktigt positiv och engagerad i blöjbyten och klädval. Och jag har ju två knän, det är bra.

Jag blir sugen på en massa vardagsbloggande nu när jag är hemma om dagarna (vilket jag iofs varit hela oktober, men det har varit en del dramatik med en läskig cykelolycka för Kristoffer (även där tur i oturen att det var innan bebisen kom)). Vi får väl se hur det blir med den saken, men det är värt ett försök.
(Om inte annat är det roligt att ha för egen del.)

Moi.

Vi åkte till Finland. Estrid älskade båten och sprang som en liten iller i  korridorerna. Jag har ätit frukost för en hel vecka på två dagar, men är ändå lite sorgsen över att det inte blir croissanter imorgon. Vi har fikat och gått och tittat på kyrkor och jag köpte ull- och silkesgarn.

Idag var vi supertrötta och gnälliga och allmänt bakis, även barnet. Och imorgon är det redan vecka igen, och det är Estrid sista på småbarnsavdelningen Katten, och det är vemodigt.

Ska inte glömma härligheten i att åka bort, att låta Estrid knacka på morfars och Kerstins hytt, solen över både ankomst och avfärd från Helsingfors.

Ser fram emot att se Estrid leka finlandsbåt....

Det är svårt att sikta.

Idag kastade jag två snöbollar på mitt barn, en i nacken och en i ansiktet. Jag siktade på Kristoffer. Estrid tyckte mest det var festligt, ändå. Och så byggde jag en snökatt till henne och sprang med pulkan, så vad sjutton. Inte världens sämsta mor.

Annars i helgen: har varit på två födelsedagskalas. Har ätit massor av god mat jag inte gjort eller diskat efter själv. Har börjat se om Harry Potter. Har möblerat om en bokhylla från vardagsrummet till sovrummet. Har träffat en mycket liten bebis.

Är lite missnöjd med att helgen redan är slut. Men det kunde ju varit värre.

Snart tre.

Mitt barn kan rita saker som man känner igen - kolla solen. Hon känner igen E som i Estrid (och har stor glädje av allt ekologiskt den här hipster-familjen handlar). Hon känner igen ett antal bokstäver och siffror till. Numera äter hon på stor tallrik med stora bestick - men blir gärna matad. Ibland har hon humörkollapser av Guds nåde, när något går emot. "Jag vill det" säger hon, och hoppar och gråter av ilska. 

När vi skiljs på morgonen får jag kram, klapp och puss. Hon använder bara 1/4 av sin garderob - men väldigt intensivt. Just nu är stjärnkläderna de mest älskade. Hon sjunger rätt melodi på Blinka lilla stjärna, som hon lyssnat på tusen gånger. Hon leker hotellfrukost  och simhall och att alla djuren ska sova. 

Själv hållerjag på och lär mig att sticka två sockor på en gång. Det händer inte riktigt lika mycket för min del...

Bättringsvägen.

Barnet äter glass och mat, sjunger, leker fantasilekar (djuren går till doktorn och får plåster) och är sig riktigt lik. Imorgon provar vi med förskolan. Hurra! 

Och en dag kvar med Ery-Max, som enligt vårt barn verkar smaka jävligare än Kåvepenin. Näseelutslagen kom tillbaka, så hon är inte penicillinallergisk, det är bra. Och så hjälpte det med en halv allergitablett, sen har det varit lugnt. 

Ta i trä och fortsatt åt rätt håll och hoppas på en frisk jul!

Sjukt i december

Hej bloggen. 

Barnet har vad jag själv diagnosticerat som pneumoni (CRP 193 när vi väl sökte, stackars läkarbarn). Hon fick Kåvepenin x 2 på närakuten, vilket fick mig att svära och ordinera om till x 3.  Nu har hon tagit det sen i fredags med stort mod och mycket pepp, och febern är borta och hon har orkat leka flera timmar idag. Men nu har hon fått stora kliande nässelutslag, och bara gråter. Stackars otursbarn. Så imorgon ska jag försöka få vårdcentralstid och se om vi ska byta antibiotika. (Vill inte fatta den här typen av beslut med mitt eget barn om det går att undvika.)

Stackars korv, i torsdags ville hon bara sova och sa "inte mamma" och låg hopkurad på soffan. Aldrig har hon varit så sjuk, och det var så skönt när hon plötsligt vaknade till och ville äta "ekorrfil" i fredags kväll. Den hostiga mamman cyklade genast och köpte, fast vi hade annan fil hemma. Och idag, innan utslagen blev värre på eftermiddagen, beställde hon lasagne och hjälpte till att laga den. 

Men det är sånt här barn dör av i utvecklingsländer. När de inte är välnärda och pigga till att börja med, och när man inte har antibiotika. Har tänkt mycket på Svenska kyrkans julkampanj i veckan, om att låta fler fylla fem. Gud, det gör ju lika ont när ett barn slutar andas i Somalia eller Syrien. Deras liv är inte annorlunda på det sättet. 

Futtigt i jämförelse att jag har massor av återbesök för sjukskrivningar etc varje dag och inte vill vabba, och att Kristoffer har tenta på tisdag och inte kan. Det får ju lösa sig. Hon blir ju frisk. 

Och ännu futtigare, men tråkigt ändå, att det är adventsdtid. Ungen orkar inte öppna adventskalendern, och vi har inte satt upp granen (hon har glatt sig så, så jag vill vänta tills hon orkar) och inte har jag kunnat sjunga på en enda liten julkonsert (av typ sju) med den här hostan. 

Men med lite tur är vi friska till jul, ändå. Och Estrid bryr sig inte om att hon missar förskolans lucia imorgon...

En snorig tid har inletts.

Estrid har varit sjuk, hon jobbar väl sig genom sina förskoleinfektioner. Kristoffer har varit hemma tre dagar den här veckan, jag en. Idag var hon feberfri och har ätit massor av fil. Och vi fick alla sovmorgon till 09.30, som kompensation för många snoriga nattimmar i veckan.

På jobbet säger jag till föräldrar:
"Det gör inget om hen inte äter så mycket på några dagar, bara hen dricker. De äter ikapp sig sen."

Hemma stekte jag kattformade pannkakor och föreslog glass varje dag. (Som hon inte ville ha, herregud.)

Eget barn och andras ungar, ja.