17 månader

Min unge. Pratar massor, senaste ordet var "koa" (koala, förstås). Läser böcker själv och gör djurens ljud. Klättrar som en liten bergsget. Går upp för rutschkanor från fel håll (lättast barfota, med ett fast grepp om mina händer). Kramas, pussas, kastar slängkyssar. Älskar att "schykla" och att gå "ute". Står ofta på morgonen med stövlar, cykelhjälm, eller båda, och pekar uppfodrande på dörren.  Älskar allt med regn: regnjackan, stövlarna, paraplyet, vattenpölarna. Gillar vatten generellt, att bada badkar, hjälpa till att diska, spilla över halva sig när hon dricker. (Fast när vi var på äventyrsbad var det för läskigt, i alla fall tills halvtimmen innan vi gick hem, då gick bubbelpoolen an. Och så åkte hon vattenrutschkana med sin far - och var rädd för rutschkanor ett par dagar efteråt.)
Tycker att det är mysigt att sitta jämte oss, på trappsteg eller i soffan. Ammar hela nätterna men kan (tack vare detta?) sova till åtta utan vidare. Har börjat sova en gång om dagen, mitt på dagen, och kan numera vaggas till sömns i famnen och läggas ner. Åtminstone kan Kristoffer det. Och lite förbryllande är det, när det är mitt på dagen och barnet sover och man kan göra precis vad som helst en liten stund.
Estrid är lite blygare för folk igen, men hon är inte svår så länge. Flirtar gärna en stund med folk på stan när man bär henne. Hon har varit på sitt livs första bröllop, och hojtade inte på någon kritisk stund, och höll ut till drygt 21. Och så har hon varit på sitt tredje barndop, sitt eget inräknat.

Vem plockade den gröna tomaten?

Åka morfar. 

Kusin Ruth (och kusin Josef, och moster Anna) kom och hälsade på. 

Bröllopsbarnet och hennes extramoster. 

Det är ju meningen att man ska tycka det, men hon är ju en osedvanligt söt unge. Och glad. Och bra på de flesta sätt, faktiskt.