Planer.

Pratade med chefen om att inte förlänga vikariatet när det går ut i april, men (beroende på ST-tjänster, när de kommer och var) komma tillbaka i september.

"Klart du ska vara föräldraledig!"sa hon.

Så nu är det planen även officiellt. Jag kommer väl att bli färdig specialist om typ tio år, men det är ju ingen tävling. Det är inte så bråttom.

Även om livet känns så himla mycket ändligare sedan jag fick barn. Det är märkligt att det enkla faktumet att man är dödlig tar så lång tid att ta till sig, så många steg.

Men om nu allt går alldeles för fort och jag bara vill leva leva leva, så är det ju snarare så jag vill leva: från mitten av april till september utan särskilda tider, med min lilla fina unge, och efter ett antal resttentor och rapporter även min karl.

Ändå blir jag lite orolig vid tanken. Vet inte riktigt varför. Det blir mindre pengar, men vi har pengar. Det blir en annan rytm, men det blir ju en rytm. Jag tyckte om att vara föräldraledig förra gången. Det blir bra nu också.

Gräsmattor och maskrosbollar och en familjeresa till Mallorca (!) och så Turkiet förstås, och picknickar och såpbubblor och lekparker och cykelturer på snabb asfalt, och tvättstugan och tofubiffar och jordgubbar och allt detta.

Lite av den här vardagen till först, bara.

Och att den är ganska bra, och att inte längta sig vilt ur sitt liv just nu, det är ju också bra.