Rapport från inskolning.

Vi skolar in. Det går bra. Första intrycket är bra för både mig och Estrid. Hon pratar nöjt om rutschkanan som finns inomhus, och om barnen. Jag tycker att pedagogerna känns bra och att lokalerna är fina. Ännu har jag inte lämnat, på fredag satsar vi på det, det är ingen stress. Estrid går iväg med pedagogerna till andra rum och leker och jag sitter i matrummet och väntar på att hon kommer tillbaka till mig och vill amma eller sitta i knäet.

Allt går bra. Estrid är glad att komma dit, och hon har roligt. Ändå: att det är så här vi byggt vårt samhälle. Att det är små nyinskolade ettåringar där som inte kan gå eller prata, som är ledsna och tittar längtansfullt ut till hallen eller genom fönstret. Att Estrid, trots att jag ska jobba 75%, kommer att ha dryga 30-timmars veckor där. Att det är tre vuxna på elva barn och att det är en bra personaltäthet, jämförelsevis.

Men jag tror ju att hon kommer ha det bra där. Och ha roligt med de andra barnen. Men för hennes del tänker jag ändå att det skulle räcka med ett par timmar per dag. Och för de där riktigt små...

Åh, det är inte meningen att döma ut de föräldrar som sätter barnen på dagis tidigt. Man gör det man måste.

Men från sitt eget smala perspektiv: skönt ändå att Estrid är "så stor" (förhållandevis). Att hon kan prata för sig, förflytta sig, ordna saker på egen hand. Att hon kommer kunna berätta vad som hänt under dagen.