Kära november.

Jag ser på Instagram och läser i bloggar om folk som tjuvstartar med julen, eller som säger sig inte ens tjuvstarta, bara börja lite tidigare för att hinna med tillräckligt mycket lussebullar/adventsstjärnor/glögg. Och det kan man ju få göra. Jag är inte jultaliban.

Men för mig känns det främmande. Det är en fin tid nu. En inget-särskilt-tid. Inga högtider, inga krav, inga särskilda förväntningar. Novembergrått nog för att man ska kunna ta bebisens förmiddagstupplur i sängen ganska många dagar. Förvånansvärt mycket sol. Svenska äpplen och satsumas och vilka bakverk man vill.

Jag tycker så mycket om den känsla av tid som föräldraledigheten ger mig. Och så tycker jag mycket om att jag kan gå ut i dagsljus alla dagar.

Om bröstmjölksersättning.

Läste en  kommentar på en blogg om att amning inte har några fördelar efter de första tre-fyra dagarna, och kunde inte hålla mig:

Men det är faktiskt inte sant, att amning bara påverkar de första dagarna. Det finns väldigt välunderbyggda fördelar med bröstmjölk gentemot bröstmjölksersättning. Bebisen får mindre risk för plötslig spädbarnsdöd, diarré, öroninflammationer, och förstoppning. På lång sikt får barnet minskad risk för övervikt.  

Dessutom minskar amning risken för bröstcancer hos kvinnan.

(Det finns däremot inte belägg för att amning minskar risken för astma/allergi, något som tidigare hävdats.)

Detta betyder inte att amning är bättre än flaskmatning i alla lägen. Om man har riktigt besvärliga amningskomplikationer (bröstböld, mjölkstockning etc), om man på något annat vis vantrivs med amningen, om man faktiskt bara inte vill - då kan det förstås vara det bättre valet att flaskmata. Det viktigaste är ju att man mår bra och kan trivas med sin unge!

Fördelarna med bröstmjölk över ersättning är statistiskt signifikanta, men de är på gruppnivå. För den enskilda individen är skillnaderna små. Man kan amma sin bebis som ändå blir ett öronbarn, med massor av öroninflammationer, och man kan flaskmata sin bebis som ändå aldrig får en enda öroninflammation.

Men man ska kunna göra ett informerat val – veta att det finns fördelar med bröstmjölken och väga dem mot de nackdelar man upplever. Och när man bestämt sig, så ska ingen ifrågasätta en, det är bara ohyfsat.

Och en ammande mamma är på intet sätt en bättre mamma än en flaskmatande mamma. (Liksom en flaskmatande pappa inte är en bättre pappa än en pappa till ett ammat barn. Förstås.)

Det här är tankar som jag funderat på ett tag, och som det var bra att jag fick en spark i arslet för att skriva ner. Det kom nämligen upp på en föreläsning på amningskursen också, att det var så mycket prat om bröstmjölkens fördelar och att det skulle vara jobbigt för mammor som inte ammade.

Och då tänker jag att det beror väl på sammanhanget. För om man inte ens på en amningsföreläsning kan få prata om bröstmjölkens fördelar, när ska man då få prata om det? Och det är i sig inte ett värdeladdat faktum. Bröstmjölk är bättre än bröstmjölksersättning. Kvinnor gör bättre mjölk åt spädbarn än vad kossor gör, även om man bearbetar och berikar och grejar intensivt med komjölken. Evolutionen har gjort ett bättre jobb än Nestlé (och den har  haft med tid på sig).

Ersättning är ett fullgott alternativ, men jag är trött på att höra och läsa att det är ett likvärdigt alternativ. Det är det inte. Däremot är en flaskmatande mamma en likvärdig mamma. (Och till henne behöver man inte predika om bröstmjölkens fullkomlighet, förstås.)

Kan det inte bara räcka så?

Två saker:

1. En glassmaskin kan låta som en helt onödig kökspryl som bara tar upp plats. Det var vad jag trodde. Men nej, det är magiskt. Vi använder den ungefär en gång i veckan, och köper i princip inte glass längre. Det blir inte särdeles billigt om man har ekoägg och ekogrädde, men det blir en föredömligt kort ingredienslista: grädde, ägg, socker, smaksättning. Och gott blir det.

2. Saffransglass. Så bra som man tänker sig. Och det är ju inte ens tjuvstart på julen, saffran kan man äta året runt...

Päron.

Det här barnet ska kunna börja äta barnmat med mjuka bitar i om sådär 2 veckor (då blir hon åtta månader). Idag åt hon säkert halva päronet. Hon har en tand, som är på väg ut i underkäken. Det går bra ändå, med gommen. 

Sen sist.

Åh.

Har tappat rytmen med det här skrivandet.

Nu är det i alla fall en vanlig mammaledighetsvecka igen, så vi får väl se. Just nu sover barnet och mannen. Jag väntar på att när som helst få höra barnet, men ta i trä, stilla ännu.

Amningskursen? Måste komma igång med att skriva det där PM:et, och göra en powerpoint. Leker med tanken att inte, jag behöver ju inte poängen, men vad fanken. Så mycket jobb är det inte. Egentligen.

Skrivarkursen? Var fint. Ett så snällt sammanhang. Att man kan få vara en skrivande människa fast det är få tecken som kommer ur tangentbordet. Och vi har ett nytt datum till våren.

Att vara från barnet? Både och, förstås. Funkade bättre för Kristoffer (och kanske Estrid) än förra gången. Och vi lyckades också göra en familjeutflykt till Stockholm, med vegobuffé och allt.

Stickningen? Har stickat en snygg mössa där det blott fattas en knapp, och så något nästan klart som nog får bli julklappar. Jobbar nu på en vit kofta till Estrid.

Vad jag borde gjort den här stunden vid datorn (i stället för att surfa tygblöjor och lite bloggar och annat grums):
- skrivit CV
- mailat mina referenser
- bokat julbiljetter
- skrivit amnings-pm
alternativ:
- gått och lagt mig i bättre tid.
- yogat

Hänt.

Estrid håller på att få sin första tand. Jag kände den när hon gnagde på min hand i tisdags, när vi var på öppna förskolan, och den hörs när hon biter i saker. Den är dock svår att se så här långt.

Igår var vi på Baby och Barnlab på psykologiska institutionen, och Estrid tittade på bilder på en skärm medan hennes pupillreaktioner och ögonrörelser mättes. Jag vet inte om Estrid eller jag hade roligast, plus att ungen tjänade in ett presentkort på Akademibokhandeln. (Som jag ska använda till att köpa henne en alldeles onödig pekbok, fast hon har så många, så får både hon och jag glädje av presentkortet också....)

Idag har Estrid hängt med sin pappa, och jag har varit på amningskursen. Jag har stickat nästan en hel vante, och känt mig rätt med i matchen. Har man som jag plöjt en god del av Sagogrynets blogg och Amningsbloggen under, ehm, sin amning, och så dessutom gått den förträffliga amningskursen för blivande föräldrar som Amningshjälpen anordnat, och för den delen okynnesläst "Amning i vardagen" av Marit Olanders, så kanske det inte kommer så mycket förvånande nyheter... men ibland är det ju skönt att vara i ett Mycket Amningsvänligt sammanhang.

Det var också häftigt att vara iväg och sakna henne. Även med en snabb utryckning av mjölkexpressen på lunchen, så var det ändå sex veckor sen jag var ifrån henne så här länge. Glädjen i att se min lilla viftande unge där hon satt och fick d-droppar av sin far, det var fint.

Jag tänker mig relationen med mitt barn som en handknuten matta. Det tar tid, och det går ytterst gradvis, men sen blir det vackert. Och starkt. 

Till slut, Centralbadet.

Idag har jag, för första gången på sådär 8 månader, varit och simmat. Inga bebisar närvarade. Jag simmade min vanliga kilometer på en halvtimme, och fick kommentaren "och inte ens andfådd!" av en man jag simmade om, vilket var upplyftande för egot. Sedan bastade jag ångbastu, badade i den varma poolen och bastade vanlig bastu.

Det var helt fantastiskt skönt.

Om någon skulle sagt till mig i mars att vet du, det kommer att dröja åtta månader innan du ens tar dig iväg och simmar på egen hand, så hade jag petat på gravidmagen och tänkt "det är för sent att ångra sig, fan". Och även om någon i slutet av maj, då jag ville prova flaskmata bebisen och rymma till just simhallen, sagt "det blir inte av förrän i november",  hade jag skrikit "NEEEJ!" (åtminstone inombords).

Men sedan. Så blev det sommar, och vi var allihop, jag och Kristoffer och Estrid, mestadels. Och sen blev det så att när Kristoffer tentapluggat klart för sina omtentor i augusti, då ville jag ju umgås med honom och bebisen, inte kasta på honom bebisen och springa åt andra hållet. Och sen var vi i Turkiet. Och sen vips var hon ett halvår. Och mitterminstentorna närmade sig. Och... ja, sen blev det ju så att jag visst har varit på kurs, och gått någon liten vända på stan, och badat ganska mycket skumbad, medan bebisen varit med sin far. Men ganska ofta har det varit så när Kristoffer väl kommit hem och jag har sagt "nu får du ha henne så ska jag slösurfa", så har jag suttit där i några minuter och haft den där egentiden, och sen vips har jag hört dem skratta och inte kunnat hålla mig och gått till dem, och så har vi gullat bebis tillsammans, Kristoffer och jag.

Jag har inte saknat besök i simhallen eller i yogashalan eller att gå och fika utan medhavd bebis alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Nästan inte alls. Det är ganska häftigt. Jag antar jag underskattade hur förälskad man kan bli i sin bebis, eller äsch, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men det blev jag.

Å andra sidan ägnade jag inte henne så många tankar medan jag räknade längder, eller svettades ånga, eller gräddade mig som en annan kanelbulle i torrbastun. Det var först när jag klädde på mig i omklädningsrummet som jag tänkte "hoppas allt gått bra". Det hade det förstås.

Så jag måste nog gå och simma igen. Snarare än 8 månader. Men i veckan laddar jag för promenad med sällskap, premiär på Öppna förskolan, amningskursens andra träff och så skrivträff i Stockholm på lördagen, så då är jag väldigt väldigt upptagen. I alla fall i föräldraledighetssammanhang...