En månad

Hej Märit, nu är du en månad och fem dagar. (Det är hårt att vara det andra barnet.) Du växer fort och läkaren som undersökte dig på din månadskontroll var imponerad av dina runda kinder och dina starka muskler. Nu kanske du börjar lämna bebisdragen och ser mer ut som dig själv, och din storasyster tycker du är gullig. Du började le när du var ganska precis fyra veckor, på måndagen där. Men det blir mer och mer av det.

Du var 55 cm lång (men vissa kläder i 50 har du fortfarande) och vägde 4730 gram - plus ett kilo den födseln. 

Det var svårt att bestämma ett namn till dig. Vi sköt på det de första dagarna när pappa och Estrid var sjuka, och sen hade det plötsligt gått flera veckor. Men nu heter du Märit Selma, och snart ska vi bestämma ditt tredjenamn också.

Du har ganska tydlig rytm, fast du är så liten. Sover bra på nätterna och vaknar mest bara för att amma. Antalet gånger du varit vaken ändå kan räknas på ena handens fingrar, och då har du varit vaken men inte ledsen. Jag vet inte riktigt hur många amningstillfällen det blir på en natt, så pass mycket sover jag.

Sen är du vaken en sväng efter frukost, och sover bra mitt på dagen. I lördags sov du mellan 11 och 15.30 i vagnen, med små matstopp på Norrlands lördagsfika och Pelle Svanslös lekplats. Sen blir kvällarna oroligare och ledsnare, ibland i alla fall. Ibland sover du mest då också, då är vi tacksamma.

Du är nöjd i vagnen och oftast i sjalen med. Du ammar mindre än din syster, det verkar som att du blir mätt snabbt. Du går upp bra i vikt, så du får vad du behöver. Du får mindre beundran och fascination men du har två coolare föräldrar, och en storasyster som gillar dig mer och mer. För och nackdelar.

Din morfar, Kerstin, morbror, moster och dina minsta kusiner har hälsat på. "En liten" sa Hilma, och kungspudeln Cosmo ville slicka på dig hela tiden. Du har fått en massa fina presenter och när du tycker att dina päron är knäppa och syrran hopplös finns det andra människor för dig. 

Lilla bebisen.

#40

Skrattbarnet när jag drog runt hennes leksakslarv runt hennes fötter.

Eller att hon lyckades klättra över spjälsängskanten för första gången idag (hon har aldrig sovit i den, men den står vid dubbelsängens kant och hindrar henne från att ramla ner där). Hon är så stolt när hon klarar saker.

Eller hennes bästa leksaker just nu: skor, pennor, tandborsten. De knatar hon runt med, leksakslådan är oftast orörd.

Eller skrattet när jag välter henne i sängen och kastar mig över henne och blåser på hennes mage.



Jag motiverar mitt återinträde i arbetslivet med att Kristoffer också ska få detta. Få vara med henne på heltid, få vara huvudansvarig, få känna sig som den som har koll. Och eftersom det inte funkar om jag också är hemma, så kan jag ju lika gärna tjäna pengar under tiden.

Jag tror att det ska bli roligt på andra sätt att börja jobba, också, men ovanstående är det som tar mest skruv för mig. Det är Kristoffers tur nu, snart.

Och så lediga onsdagar, lediga onsdagar, lediga onsdagar.

11 månader

Dagen firades med stora mängder frukt (bra!) och snor (mindre bra) och en väldigt lång förmiddagstupplur (inte dumt).

Under månaden som gått hände detta: Estrid släppte taget och började gå, själv. Det är nu så självklart att det känns underligt att tänka på att hon inte kunde det för en månad sen. Nu knatar hon runt, och ramlar med jämna mellanrum, framförallt när hon har grejer i handen, men går nästan jämt.
Hon blev mycket större av att börja gå - ännu mer litet barn och mindre bebis.

Övriga motoriska hits: hon har lärt sig krypa ner från sängen. Hon backar: sakta och kontrollerat, och landar på fötterna. Och är supernöjd med sig själv.

Och så pekandet då. Idag pekade hon på mitt äpple som hon ville ha... Så det är en användbar förmåga, får man säga.

Estrid var på sin tredje utlandsresa: Estland. Hehe. Redan nu är hon väl mer berest än jag var när jag var åtta... Båt var, som jag tänkt mig, ett fiffigt sätt att resa med knodd. Och det var många barnvagnar...

Annars har vi hängt mycket hemma den här månaden också. Tagit tupplurar. Övat på gången. Badat badkar. Gått hem till folk och fikat. Sånt.

Bilden kan också illustrera en av de raraste utvecklingarna: hon kommer och lägger huvudet mot ens knä, eller slår armarna om ens ben, och gosar. Medvetet och med flit. Hjärtsnörp.

Bärjackan har fortsatt vara vår bästa vän. Däremot har ungen blivit ännu lite kinkigare med att sova - det räcker inte alltid med en vanlig promenad längre, det krävs ett grepp om huvudet och täckta ögon och... ja.

 

Jag har börjat bära mer på ryggen; mest i sele men nu jobbar jag lite mer på sjal också. Det är ju bekvämare, och hon börjar bli tung. Dock är det joxigare med bärjackan. Jag ser fram emot den varmare årstiden, när man bara kan gå rakt ut.

Estrid blir mer och mer spexig. Tittut med dörrar, duschdraperiet, badkarskanten, bordskanten.

Och mat? Inte så mycket mer än sist. Är lite på och av. Gillar nästan alltid bär och fil och ärtor. Kan gå mellan att äta en näve ärtor till middag och att plötsligt slå till och äta en kiwi + en halv banan till mellanmål. Men hon ammar och växer och utvecklas, så hon får ju vad hon behöver. Hennes ätande är inte min prestation - kan dock vara värt att påminna mig om.

Hennes ammande görs i allt knasigare positioner, och snabba småslurkar om någon minut. Estrid gillar att amma väldigt mycket. Hennes ögon lyser när jag knäpper upp bh:n.

Pratar gör hon inte än - eller hon snackar en massa "mamama" och "bababa" och "heu!" och "deru" och "digledigle" och allt möjligt. Men inget som är konsekvent. Och hon vet nog att vi är "mamma" och "pappa" - men jag skulle inte svära på det.

På nätterna sover hon rätt bra, hela natten med ett gäng amningar som jag inte minns, och hon har börjat sova lite bättre om kvällarna - stunder då ingen bär eller ammar, när Kristoffer och jag sitter ihop i soffan och hinner dricka te (och börja sakna knoddan).

Och för ett år sedan jobbade jag mina sista vårdcentralsdagar och hade en jättestor mage och tyckte att det skulle bli läskigt, föräldraskapet. Hade jag vetat att det var så här - så mycket roligt och så lite jobbigt, ändå - så hade jag inte behövt oroa mig så mycket. Men man kan ju inte veta.

Men det är härligt att det är mest bra, det är det.

Snor och sömn

Har sovande unge på ryggen för andra gången idag. Men så vaknade hon 05.45 också, grät av trötthet men kunde inte somna om (trots intensivt gungande och ammande). Det kan ha varit så att båda hushållets vuxna sa "men SOV bara!" till det stackars snoriga barnet...

Framtänderna har kommit fram, och hon har precis kommit ur en utvecklingsfas enligt Wonder weeks, så det finns hopp. Bara förkylningen ger sig, så.

Och ute är det åtta grader och lite solglimtar. Men men.

Om samsovning

För tidigt födda bebisar, prematurer, känguruvårdas. Detta innebär att de i så stor utsträckning som möjligt får ligga hud mot hud med en förälder. Känguruvård gör att barnet har lättare att hålla sin kroppstemperatur, reglera sin puls och ökar bättre i vikt.

Även friska fullgångna nyfödda ska i första hand läggas hud mot hud efter förlossningen. Det underlättar även deras temperaturreglering, det främjar amning och barnets blodglukos ligger jämnare. Hud mot hud är också en hjälp för anknytning mellan barn och föräldrar.

Men spädbarn ska sova ensamma, är Socialstyrelsens nya rekommendation, som kom i torsdags. Spädbarnen ska sova i en egen säng, åtminstone fram till tre månaders ålder, för det minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. Den ändrade rekommendationen kom utan något faktaunderlag, så det går inte att veta vilken forskning som ligger bakom. I SvD nämner professor Göran Wennergren risken att barnet hamnar under ett täcke - något som inte ska kunna hända enligt de tidigare rekommendationerna om säker samsovning, då barnet ska ha ett eget litet täcke. Med allra största sannolikhet finns det bättre underlag än så, men jag förstår ändå inte varför man går ut med en ny rekommendation utan att publicera denna samt bakgrundsmaterial.

Nu ska vi ju inte jämföra äpplen med päron här, men nog är det konstigt att det som har så många positiva effekter hos prematurer och alldeles nyfödda, är något som inte rekommenderas därefter. Överhuvudtaget verkar inte det argumentet finnas med i resonemanget om samsovning. Fördelar som nämns är att det är lättare med nattamning, att mamman får sova mer och att det är mysigt, typ. Att spädbarn i allmänhet mår bra av närhet, och att de dessutom mår bra på väldigt mätbara sätt av känguruvård och hud mot hud, kommer inte upp.
Sen är det klart, att risken för plötslig spädbarnsdöd är ett tungt argument, och den förälder som råkar ut för detta och som samsovit har nog svårt att förlåta sig själv - även om själva orsakssambandet som jag förstår egentligen inte är klarlagt, utan det är en  samvariation mellan plötslig spädbarnsdöd och samsovning.

Spädbarn är ju små små däggdjur, och rimligen borde de vara konstruerade för att sova nära sin vårdare. Det känns ologiskt att de skulle dö av det - särskilt som de bevisligen mår bra av det om de föds för tidigt. Självklart kan Socialstyrelsen inte basera sin rekommendationer på "det känns ologiskt", så menar jag inte, men jag tror starkt (utan evidens, märk väl) att det i slutänden kommer landa i att samsovning är nyttigt även för fullgångna, och även de första tre månaderna.

Själv är jag trots allt lite lättad att ungen min är långt över tre månader vid det här laget, så att det inte är aktuellt för mig just nu, Men om jag får barn igen... Så kan jag inte låta bli att hoppas att Socialstyrelsen har ändrat rekommendationerna, igen. Så att jag får samsova med lätt hjärta. Och att ungen får samsova, punkt. 

Nyföddhetsnostalgi.

Hittade den här bilden i min mail och blev lite till mig. Lilla pyret, inte ens en vecka. Och alldeles mörk i håret.

Idag gick vi förbi BVC och vägde (8260 g) och mätte (69,5 cm). Nästan prick på mittkurvan, precis som innan. Och egentligen vet jag ju att hon har mandelmassekinder, men lite skönt var det ändå. Hon petar i sig alldeles tillräckligt med körsbärstomat och pasta och päron och kikärter och pannkaka - och så bröstmjölken då.

Hon har lärt sig att sätta sig upp från när hon ligger på mage, trycker sig upp och vips. Men vad hon verkligen skulle vilja är att kunna ställa sig  upp, och gå: det är ett par gånger om dagen när hon gråter av besvikelse över att hon inte får någon hjälp att stå och gå. Jag vill ju göra annat än att hålla henne i händerna hela tiden, men hon vet vad hon vill. Hon har aldrig riktigt varit så här frustrerad innan, mest nöjd (och avledbar), även om gång är hennes bästa sedan månader tillbaka.

Nu borde vi sova här, bebisen är däckad men vaknar senast 07, och kommer vilja ha några nattmål innan des....

8 månader

 

Och en namnsdag. (Klart att Estrid firas på Astrid-dagen!)

Hon börjar bli så stor, mitt lilla barn. Igår petade hon i sig typ tio pastaskruvar till kvällsmat. Hon älskar att stå och hålla sig i badkaret, och ramlar nästan inte längre. Sitter gör hon hur stadigt som helst. Och så ålar hon sig fram som en liten larv, armar och ben i tur och ordning. Bra fart blir det om hon får syn på en sladd, mobiltelefonen eller persiennsnöret. Eller elementet, det älskar hon.

Maten ja: inte är det mängder alltid, men det är, och nästan allt. Favoriterna varierar. De senaste: tomat, morot, banan och svarta bönor. Ibland får hon till pincettgrepp på bönorna, det är elegant.

Eftersom hon äter lite ammar hon fortfarande mycket. Det gör mig inget, eller nej; det tycker jag om. Jag har ingen brådska med att minska på amningen.  Det gör att hela matintroduktionen är väldigt avslappnad.
(Det enda är väl järnet; jag blir lite extra nöjd när hon suger på en aprikos eller petar i sig bönor eller en riskaka med tahin...)

En liten tand har hon fått: till höger i underkäken. Den tar sig fram långsamt, och vi har inte märkt något av gnällighet, gnagighet, feber eller liknade. Hon är som alltid. Tanden hörs när hon tuggar på vattenglaset (som hon fortfarande älskar). Idag raspade hon lite i en morot också, men att faktiskt få i sig rå morot dröjer tills det finns fler tänder...
Hon bits sällan, men någon gång har det hänt. Det känns, kan man säga. Men det ska nog gå att få henne att sluta med det. 

Vi har varit på Öppna förskolan två gånger den här månaden, och Estrid har dragit hem en förkylning båda gångerna.... Men hon tycker det är spännande med andra barn, hon blir glad och viftig och gör sitt ivriga ljud. Och hon verkar ha vant sig vid en rinnande näsa, och hon ska ju träna immunförsvaret...

Ja, och så har vi varit i Stockholm, jag var på skrivträff och Kristoffer och Estrid gjorde Långholmen, och så åt vi veggobuffe på restaurang. Åka tåg och tunnelbana är ingen biff, det gillar barnet.
Och så har vi varit på kördag där barnet skötte sig utmärkt.
Annars har vi mest varit hemma, och det har varit skönt.

Sömnen som tidigare. Natt vid 19, vaknar ett par gånger på kvällen, vi turas om med att amma henne till sömns (jag) eller bära henne i sjalen/selen (mest Kristoffer). Hon har vaknat lite extra om nätterna nu i samband med förkylningen, och det är ju inte roligt att vakna en gång i timmen men det funkar. Kristoffer sover sämst, stackarn. Och jag sover på förmiddagen då och då, dessutom.

Hon gör ett så roligt skorrande rrrrr! när hon är glad, och så säger hon bababababa och dadababa. Inget mamamama i sikte... Men ett litet hej-liknande ljud har hon, heu! som också är ett gladljud.
Glad är hon ofta.  Saker som är roliga: att gå, att bli pussad, att vara upp och ner, att bli kastad i luften, att bli svingad i armarna (skulle man ju inte uppskatta själv), att se sig i spegeln, och när man sjunger (imse vimse är poppis).

Lite mer frustrerad är hon också, hon vill ju mer. Som att dra sig upp (men det går inte riktigt än), och så vill hon gå eller stå mest jämt (och det vill kanske inte hennes föräldrar). Men på det stora hela glad och nöjd med att gnaga på sina leksaker, eller tugga på bestick, eller försöka välta lampan i sovrumsfönstret...

Det går så fort! En klyscha som jag kommer på mig själv med att säga. Men det var ju nyss hon var den lilla grodan som hittade bröstet....

Kostråd?

Idag har mitt barn smakat både spenatlasagne och rödbetssoppa. Jahapp. Hänvisar till Doktor Cecilias inlägg om matintroduktion. Och just det, lite salt var det i hummusen på riskakan också.


Vill i övrigt tillägga att jag bokat biljett till Småland och tagit ett litet tag i jobbsökeriet. (Och svarat 80 på frågan 80/100? och hoppas hoppas att det kan bli så.) Lätt ryggdunk.

Hänt.

Estrid håller på att få sin första tand. Jag kände den när hon gnagde på min hand i tisdags, när vi var på öppna förskolan, och den hörs när hon biter i saker. Den är dock svår att se så här långt.

Igår var vi på Baby och Barnlab på psykologiska institutionen, och Estrid tittade på bilder på en skärm medan hennes pupillreaktioner och ögonrörelser mättes. Jag vet inte om Estrid eller jag hade roligast, plus att ungen tjänade in ett presentkort på Akademibokhandeln. (Som jag ska använda till att köpa henne en alldeles onödig pekbok, fast hon har så många, så får både hon och jag glädje av presentkortet också....)

Idag har Estrid hängt med sin pappa, och jag har varit på amningskursen. Jag har stickat nästan en hel vante, och känt mig rätt med i matchen. Har man som jag plöjt en god del av Sagogrynets blogg och Amningsbloggen under, ehm, sin amning, och så dessutom gått den förträffliga amningskursen för blivande föräldrar som Amningshjälpen anordnat, och för den delen okynnesläst "Amning i vardagen" av Marit Olanders, så kanske det inte kommer så mycket förvånande nyheter... men ibland är det ju skönt att vara i ett Mycket Amningsvänligt sammanhang.

Det var också häftigt att vara iväg och sakna henne. Även med en snabb utryckning av mjölkexpressen på lunchen, så var det ändå sex veckor sen jag var ifrån henne så här länge. Glädjen i att se min lilla viftande unge där hon satt och fick d-droppar av sin far, det var fint.

Jag tänker mig relationen med mitt barn som en handknuten matta. Det tar tid, och det går ytterst gradvis, men sen blir det vackert. Och starkt. 

Till slut, Centralbadet.

Idag har jag, för första gången på sådär 8 månader, varit och simmat. Inga bebisar närvarade. Jag simmade min vanliga kilometer på en halvtimme, och fick kommentaren "och inte ens andfådd!" av en man jag simmade om, vilket var upplyftande för egot. Sedan bastade jag ångbastu, badade i den varma poolen och bastade vanlig bastu.

Det var helt fantastiskt skönt.

Om någon skulle sagt till mig i mars att vet du, det kommer att dröja åtta månader innan du ens tar dig iväg och simmar på egen hand, så hade jag petat på gravidmagen och tänkt "det är för sent att ångra sig, fan". Och även om någon i slutet av maj, då jag ville prova flaskmata bebisen och rymma till just simhallen, sagt "det blir inte av förrän i november",  hade jag skrikit "NEEEJ!" (åtminstone inombords).

Men sedan. Så blev det sommar, och vi var allihop, jag och Kristoffer och Estrid, mestadels. Och sen blev det så att när Kristoffer tentapluggat klart för sina omtentor i augusti, då ville jag ju umgås med honom och bebisen, inte kasta på honom bebisen och springa åt andra hållet. Och sen var vi i Turkiet. Och sen vips var hon ett halvår. Och mitterminstentorna närmade sig. Och... ja, sen blev det ju så att jag visst har varit på kurs, och gått någon liten vända på stan, och badat ganska mycket skumbad, medan bebisen varit med sin far. Men ganska ofta har det varit så när Kristoffer väl kommit hem och jag har sagt "nu får du ha henne så ska jag slösurfa", så har jag suttit där i några minuter och haft den där egentiden, och sen vips har jag hört dem skratta och inte kunnat hålla mig och gått till dem, och så har vi gullat bebis tillsammans, Kristoffer och jag.

Jag har inte saknat besök i simhallen eller i yogashalan eller att gå och fika utan medhavd bebis alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Nästan inte alls. Det är ganska häftigt. Jag antar jag underskattade hur förälskad man kan bli i sin bebis, eller äsch, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men det blev jag.

Å andra sidan ägnade jag inte henne så många tankar medan jag räknade längder, eller svettades ånga, eller gräddade mig som en annan kanelbulle i torrbastun. Det var först när jag klädde på mig i omklädningsrummet som jag tänkte "hoppas allt gått bra". Det hade det förstås.

Så jag måste nog gå och simma igen. Snarare än 8 månader. Men i veckan laddar jag för promenad med sällskap, premiär på Öppna förskolan, amningskursens andra träff och så skrivträff i Stockholm på lördagen, så då är jag väldigt väldigt upptagen. I alla fall i föräldraledighetssammanhang...

Präktig

Är mitt andra namn. Men jag blir så ledsen när jag går till Botaniska trädgården, en sån här ljuvlig sensommardag, och är nästan ensam där. Medan stan kryllar av folk. (Gissar jag, gjorde den igår när jag gick till biblioteket, brukar den göra).

Skulle vilja tänka kloka tankar om konsumtion, och skriva om det. Har en sån vända igen, där jag köpstoppsfunderar, och läser om det. ("Lyckliga i alla sina dagar" i Småland, "Köp inte den här boken" för någon vecka sen och så tuggar jag på med "Not buying it" i maklig takt - bra bok men styckena om mobilmastens vara eller icke känns helt inaktuella och trista).
Å andra sidan: det löser inget om jag inte konsumerar. Problemet är på en annan nivå. (Precis som diskussionen om kemikalier i barnsaker ("Den onda badankan", "Handla rätt för en giftfri barndom".)
Jag önskar att jag levde in en tid när kollektiva lösningar, solidaritet och möjligheten att rädda världen fanns, åtminstone i samtalet. Det är så uppgivet nu. Jag tycker att "Lyckliga i alla sina dagar" har en fantastisk poäng i att det faktiskt är mer realistiskt med minskad konsumtion än oändlig tillväxt, men att man inte kan säga det i diskussionen, för då är man "verklighetsfrånvänd".

Idéer för hur man gör något på ett bättre sätt än att själv försöka konsumera så vettigt som möjligt och gilla Steg 3 och Föräldravrålet på Facebook mottages med tacksamhet.

Avslutningsvis dagens bebisnytt:
Barnet sov 1½ timme i sjalen idag, under promenaden som började med en häger i dammen bakom Ekeby bruk och avslutades i Botan. Annars var dagens händelse vaccination och läkarundersökning på BVC, och Estrid var god och glad ända till sprutorna. Och ligger mitt på viktkurvan och väldigt nära mitten på både längd och huvudomfång.

Fem månader

Är Estrid idag. Att för fem månader sedan visste jag inte att det var hon. Märkligt, fortfarande. (Och jag har alltså fortfarande invändningar mot "så självklar från första stund!").

Om man har en lite nostalgisk läggning är det bra hjärtskärande att hon blir större så fort. Att man får ta fram större kläder hela tiden, att hon hela tiden lär sig nytt, att hon blir så annorlunda.
Å andra sidan är det klart att det är bra att hon blir större och lär sig mer. Att hon är Helt Normal. Att inte ens mina sjukdomskunskaper kan göra mig hypokondrisk.

Den här månaden har Estrid börjat bli en fena på att sitta, och behöver bara hålla en i handen för att balansera sig (och sitter helt själv sekundvis). Hon gillar att stå och att ta små steg,och kan promenera hela vägen från köket till badrummet med ett stort leende.Bebisen i spegeln är en rolig en.
Hon greppar det mesta nu, och en favorit som inte är ömsesidig är mitt hår (som förresten har börjat lossa tussvis, till slut, men inte akut klippbehov än). Skallror är också bra, och tyg att stoppa i munnen (filtar, täcket, handdukar, vad man kommer över).

Får den här bebisen bara sova ordentligt är hon himla förnöjsam, och hon sover faktiskt lite bättre om dagarna och kvällarna redan (ta i trä). Är Estrid bara utvilad är det mesta bra: sitta med i stolen när vi äter (men är helt ointresserad av att smaka maten än), ligga i babygymmet och sprattla, ligga på mage. Jag har lite dåligt samvete när jag lämnar henne så, som den förstagångsförälder jag är, men försöker tänka att hon säger till när hon inte är nöjd. (För det gör hon!)
Jag kommer att tänka tillbaka på den här krypfria tiden som rena semestern så småningom, antar jag?

För än så länge är hon där man sätter henne, i princip. Hon har vänt sig både från rygg till mage och tvärtom, men det har bara varit någon gång, och vi blir fortfarande paffa. (Men det  är ju skönt att hon kan).

 

Saker Estrid gillar annars: titta på träd, sitta på pappas axlar, bli svingad i luften, pekböcker. På bilden ovan sliter hon blicken från rönnen på gården för att posera för kameran.

Saker Estrid inte gör: sover annorstädes än i sängen eller sjalen. (Framförallt inte i bilar, dessa djävulens redskap.) Saker Estrid gör: sover rätt bra i sängen. 

Ställen som Estrid varit på denna femte månad: Bräkne-Hoby, Ronneby, Köpenhamn, Malmö, Värnamo, Åshuvud, Uppsala och Mariefred. Både utomlands och hemma, och så allt däremellan, typ. Nästa vecka lämnar hon Europa för första gången...

Vad gissar vi på till nästa månad? Sitter utan stöd, tippar jag, och fler vändningar. Och så hoppas jag på sover i vagnen!

Bra och dåligt.

Idag var Estrid och jag på barnloppis.

Bra saker: jag letade efter byxor i glada färger, och plockade ihop 5 par för 45 kronor, i färger som inte var cerise eller kamouflage, utan grönt, rött och orange. Köpte dessutom en mjuk bok som barnet ska få tugga på (och som gör att vi inte är hänvisade till Miffyboken varje kväll nu när vi försöker få in rutinen "godnattsaga"), två bodies med skojiga tryck och ännu bättre: en liten klosslåda i trä. (Jag vet att hon kommer älska plastleksaker, som låter, men den dagen den sorgen).

Dåliga saker: mitt barn sover inte i vagnen. Även om man går i sådär tre kvart och hon är trött. Hon sov dessutom bara cirka en halvtimme i sjalen, och på vägen hem var hon arg i både sjal och vagn.

Bra och dålig sak: Karl Fazers blå chokladkakor, som varit på kampanjpris på Ica i veckan. Vi är inne på den tredje (Marianne-smak!). Det är väl inte det bästa för hälsan, nej. Och mjölkchoklad är så gott att det bara försvinner in i munnen, poff.

Jag är trött. Jag längtar tills Kristoffer har tentat klart, så att jag kan lägga barnet på honom och bara fly någon timme. Just nu är det ju viktigare att han pluggar. Och på kvällarna är jag mjölken. Men ja, det går framåt med sömnen för Estrid annars. Med lite tur kan hon snart somna om med bara handpåläggning. Jag har mjölk men händer har vi båda. Halleluja.

Ännu har jag inte varit ifrån barnet mer än ungefär timmen. Jag har då roat mig med att köpa amningsilägg, bada (den var bra!), gå på Ica (x2) och plocka hallon (inte så dumt). Det börjar dra ihop sig till något skojigare, känner jag. Bara Kristoffer tentat. Sen jävlar.

Medan jag vände ryggen till

Och diskade, vände hon sig. Plötsligt låg hon där på mage istället för på rygg, helt obesvärad.

Heja Estrid!

Mm, badkar.

Efter en ganska dålig mammadag lämnade jag Estrid i sin pappas ömma vård ikväll. Han satte henne på ryggen med Manducan, och hon slocknade som en ängel. Själv lade jag mig i badkaret (så himla fint att vi har badkar!) och plöjde ungdomsbok i en dryg timme. Sedan fick jag sällskap i badet av Estrid en sväng (åh vad jag gillar badkaret, sa jag det?).

Både i tisdags och i går var jag ute med Estrid på kvällen, och hon blev superarg på vägen hem, så det satt så himla fint att få lämna över ansvaret ikväll. Kristoffer tentapluggar men jag ska komma ihåg att utnyttja kvällarna. När hon inte iglar fast vid bröstet, förstås.

Är utöver badkaret också lite till mig över att det funkade att bära på ryggen. Det är ju en annan sak att baxa dit henne på egen hand, nu hjälptes vi åt, men jag anar en ny värld som öppnas.
 

Tre månader

Hurra för Estrid! Tremånadersdagen firar hon hos farmor.


Hon är både roligare och mer krävande nuförtiden. Roligare, eftersom hon är pratig, skrattig och utvecklas motoriskt. Mer krävande som i att hon inte längre förstår sitt eget bästa, utan kan bli för trött för att kunna somna, vilket är ett besvärligt läge.

Sjalen är inte lika hundraprocentig när det kommer till sömnen, och hennes pappa har utvecklad ett sövgung som ser ut att vara hämtat från "Ministry of silly walks".

På nätterna har hon också fått svårare att somna om emellanåt. Högst ovälkommet: jag petar gärna in en bröstvårta i munnen på henne lite halvsovande sådär, men när hon ligger sprallig och glad och sparkar och inte är hungrig...
Men allra oftast somnar hon om, och vaknar två eller tre gånger per natt fortfarande.

Amningen går fortfarande bra; den största skillnaden är att det har börjat kännas ännu mysigare. Det är väl oxytocinet, men jag är så glad över att jag kan amma, att jag har x-kromosomer och bröst och att allt bara fortsätter funka. Jag har kommit på mig själv med att redan känna lite vemod över att vi redan är halvvägs av den rekommenderade helamningsperioden. (Ska det vara på det här viset blir jag en sån där som ammar sin tvååring, men det är ju inte det värsta som kan hända.)

Estrid gillar fortfarande kalimban, och musik i allmänhet har en lugnande effekt. Hon gillar att föra samtal, då kan hon bli så till sig att hon skrattar. Hon har börjat uppskatta att titta på saker mer, till exempel träd och böcker (bra, mycket bra!). Hon tycker om att "sitta" i knäet och ha koll.

Motoriskt jobbar hon på med nacken, och det kan vara en riktig fest att ligga på mage på någons bröstkorg och ha ögonkontakt. Händerna hittar ofta till munnen, och hon har börjat med att suga på saker på ett annat sätt, som inte är hunger.

Det är dubbelt: jag vill stanna tiden, sommar och jasminblom och denna förtjusande unge - å andra sidan är jag nyfiken på allt hon ska lära sig. Lillhjärtat.

Slocknad i knäet

ligger min bebis, och jag kan skriva med båda händerna.

Igår och i natt var inte hennes bästa stunder, hon var trött och ledsen och sprattlade i sömnen, och jag försökte amma henne minst tre gånger i natt fast hon sov, för hon verkade så orolig. Taskigt med nattsömn för alla inblandade.

Idag har hon sovit ikapp genom brunch och hängmattehäng, så nu kanske vi kan få vara i fas igen.

Planeringshitler (=jag) åkte på Smålandsresa och lämnade planeringen, men den väntade på mig. (Familjens projektledare - vad är personlighet och vad är könsroll?). Så nu ska det bokas tågbiljetter, planeras midsommar, planteras på odlingslotten, packas flyttlådor, köpas bikini till undertecknad och kanske gympaskor. Och adressändras, inte glömma.


Vill skriva mer och tänkvärdare saker, och just nu kan jag inte riktigt skylla på bebisen. Men så länge jag skriver alls så finns det åtminstone en chans att det kommer något bättre, så småningom.

Nu borde jag satsa på sömn tillsammans med bebisen, för en bra och effektiv dag imorgon. Tjipp!

Min unge

och jag har varit på turné. Värnamo, Kärda, Åshuvud, Norrköping. Eller: Estrid har varit hos morfar, moster och kusiner, släktgården (inklusive träff med morbror) och Lisa.

Nöjd i Norrköping

Vi åkte tåg ner, och det gick bebismässigt utmärkt minus lite gråt när vi åkte genom Östergötland. Men tåg är ju fantastiskt, det var bara att ställa sig vid utgången i vagnens ände och gunga bebisen och känna att man inte störde någon. Resten av tiden sov, log och åt barnet.

SJ däremot klantade till det med förseningar i flera led, och till slut bad jag min snälla far hämta oss i Alvesta, men det gick ju rätt bra (och nu får jag pengarna tillbaka, inte illa). 

Sedan åkte vi bil i Småland, och upp till Norrköping med min bror. Estrid var mycket behändig, sa till när hon var hungrig men var annars nöjd. 30 mil med matpaus i Mjölby var inga problem. Sen åkte vi tåg från Norrköping, och det var också smidigt. 

Det var roligt att träffa folk, att visa upp min fina bebis, att se henne sitta i sina kusiners knän, att bada första doppet, att promenera i Norrköping, att äta mat som andra människor lagat åt mig.

Att det sedan var mycket skönt att komma hem, sova i egen säng, rulla egen vagn (vi reste med bärsjal, det var mycket grejer ändå med skötryggsäcken, resväska och babyskydd), gå och plocka i sin egen kyl - det är en annan sak.

Jag blir mer och mer förtjust i henne, och hon blir märkbart större så snabbt nu. Pratar och flirtar länge i taget, flera gånger om dagen. Är stark i nacken. Sparkar och fäktar med ben och armar, tränar. Och håller på och växer ur 56 (men det är löjligt stor skillnad inom storlekarna, verkligen). 

Har en massa inlägg i skallen, ska se hur mycket jag kan få ner. Jag har lånat Den onda badankan, Handla rätt för en giftfri barndom och Växa och upptäcka världen på bibblan, till exempel. Och om amning. Och om hur viktigt det är att maten är naturlig och stenåldersdieter etc - men inte när det kommer till mjölkersättning. Och om hur det känns lättare med ett spädbarn än jag trodde, fortfarande.

Vi får väl se. Eller så blir det några extra gulliga bebisbilder istället. Men imorgon skriver Kristoffer sin sista tenta, och sen har vi gemensamt ledigt till mitten av augusti, och då har han lite innestående bebisbärning, så då kanske jag har lite mer datortid med två händer. Tänker jag. 

Två månader

Så här stark i nacken var hon i morse, som för att fira själva tvåmånadersdagen.

Tiden går fortfarande både fort och långsamt. I två månader har hon varit här.

Estrid gillar de gamla vanliga bebissakerna, som mat och sömn, och en del lågoddsare typ bärsjal och vagn. Hon gillar också att bada, och så gillar hon när vi spelar kalimba. Vi brukade spela för magen en del mot slutet av graviditeten, kanske är det det.

Leendena blir allt större och kommer allt oftare. Hon kan ligga och skratta för sig själv bra länge. Kristoffer och jag bekände igår att vi båda tycker att hon ler mer mot den andre - så det är nog ganska lika. Hon pratar lite, säger "heu" och "au" och blir glad när man svarar.

Under den här månaden har vi firat sista april, varit på Ikea, åkt buss, haft besök av moster och minsta kusinen, lyssnat på serenader nedanför fönstret, gått på körsittning på vårbalen och gått på disputation (första timmen) och disputationsfest.
På disputationsfesten grät barnet hela vägen till festlokalen, men med lite mat i magen sov hon sedan gott i bärsjalen, hos mig under fördrinken och hos Kristoffer under själva middagen. Jag kände redan när vi båda lyckats vara med och sjunga de första sångerna för Helena, och när jag ätit upp huvudrätten, att kvällen var väl godkänd, men sedan var vi inte ens de första som gick hem, efter att dansmusiken börjat.

Hon sover fortfarande i vår säng och vi har gett upp babynästet; hon och jag somnar i tur och ordning någonstans mitt i amningen och sedan vaknar jag när det är dags för nästa måltid, med amningsbehån på sniskan. Hon äter i snitt kanske 3 gånger per natt, och åtminstone 6 gånger om dagen, men allt funkar bra med amningen, och jag är nöjd med min nattsömn nästan jämt.

Folk kommenterar att det verkar vara en väldigt smidig bebis, och hon är mest nöjd och det går att göra det mesta med henne. Ibland blir hon superledsen, och det känns som väldigt lång tid när det pågår, men det är ju inte ofta. Jag har inget att jämföra med, men ja, det är inte alls så jobbigt som jag trodde/fruktade, än så länge, ta i trä.


Storleksmässigt ligger Estrid mitt på normalkurvorna, och vi har sakta gått över till storlek 56, men en del 50 funkar fortfarande.


Det är läskigt att hon växer så fort, men spännande också, förstås. Lillskrotet.

Mors dag

Idag är det mors dag, och i år är det en dag som handlar om mig. I år är jag Estrids mamma.

Jag tänkte skriva att i år är det en dag som berör mig, men det stämmer inte riktigt. I år som alla år. Det är en dag för att tänka på mamma. Det är också en dag i slutet av maj, och en dag då jag räknar.

I år är det 15 år sedan min mamma dog, i slutet av maj -98. Jag fyller 30 till hösten, och har nu levt lika länge utan henne som med henne. Ändå har det senaste året varit fullt av henne och hennes frånvaro. Det blir förstås så, när man får barn.

Allt som jag skulle berättat för henne. Från tanken, till det positiva testet. Vidare den lilla lilla blödningen och hjärtat som slog på ultraljudet. Att berätta för familjen och sen för vännerna. Magen som växte. Oron för att inte bli en bra förälder. Oron för att jag inte skulle kunna knyta an. Rutinultraljudet. Klädproblemen. Krämporna. Nyfikenheten och rädslan. Förlossningen. Allt detta.

Jag har på ett sätt det så bra man kan ha det utan en mamma: jag har en tio år äldre storasyster med fem barn och massor av erfarenhet. Som minns vår barndom och även saker jag inte minns. Som jag pepprar med frågor; hur tänkte ni med föräldrapenning barnvagn förskola namn dop, hur tänkte du med förlossning amning mammakläder fler barn? Jag är så tacksam för min syster.

Men hon är ju inte min mamma. Jag hade kunnat ha båda.

I veckan skickade vi in papprerna på Estrids namn till Skatteverket. (Vi hade bestämt oss, men ibland tar det lite tid. Men vi var före tre månader, i alla fall!) Vår dotter heter Estrid Inger Idil. Estrid som är hennes eget, Inger efter sin mormor och Idil som är hennes turkiska namn.

Estrid kommer aldrig träffa sin mormor. Å andra sidan har hon en morfar och hans sambo, en farmor, en farfar och hans fru, en moster, en faster, två morbröder, en farbror och fem kusiner. Hon kommer att ha folk som älskar henne och skämmer bort henne och ger henne sammanhang. Hon kommer inte sakna en mormor, inte på det viset.

Men jag gör ju det. Jag saknar. Så mycket.


Idag blev jag firad med finfrukost på balkongen. Estrid tog viss hjälp av sin far i ordnandet av detta. Det var fint. Jag tycker fortfarande att det är alldeles märkligt att jag är hennes mamma. Och jag kommer på mig själv med att hellre prata om föräldraledighet, föräldrapenning och föräldragrupp. Det är svårt att förstå att det där är mitt lilla barn, och ännu svårare att använda m-ordet. Det är laddat för mig på flera sätt.

Men det kommer, det oroar mig inte.