Mors dag

Idag är det mors dag, och i år är det en dag som handlar om mig. I år är jag Estrids mamma.

Jag tänkte skriva att i år är det en dag som berör mig, men det stämmer inte riktigt. I år som alla år. Det är en dag för att tänka på mamma. Det är också en dag i slutet av maj, och en dag då jag räknar.

I år är det 15 år sedan min mamma dog, i slutet av maj -98. Jag fyller 30 till hösten, och har nu levt lika länge utan henne som med henne. Ändå har det senaste året varit fullt av henne och hennes frånvaro. Det blir förstås så, när man får barn.

Allt som jag skulle berättat för henne. Från tanken, till det positiva testet. Vidare den lilla lilla blödningen och hjärtat som slog på ultraljudet. Att berätta för familjen och sen för vännerna. Magen som växte. Oron för att inte bli en bra förälder. Oron för att jag inte skulle kunna knyta an. Rutinultraljudet. Klädproblemen. Krämporna. Nyfikenheten och rädslan. Förlossningen. Allt detta.

Jag har på ett sätt det så bra man kan ha det utan en mamma: jag har en tio år äldre storasyster med fem barn och massor av erfarenhet. Som minns vår barndom och även saker jag inte minns. Som jag pepprar med frågor; hur tänkte ni med föräldrapenning barnvagn förskola namn dop, hur tänkte du med förlossning amning mammakläder fler barn? Jag är så tacksam för min syster.

Men hon är ju inte min mamma. Jag hade kunnat ha båda.

I veckan skickade vi in papprerna på Estrids namn till Skatteverket. (Vi hade bestämt oss, men ibland tar det lite tid. Men vi var före tre månader, i alla fall!) Vår dotter heter Estrid Inger Idil. Estrid som är hennes eget, Inger efter sin mormor och Idil som är hennes turkiska namn.

Estrid kommer aldrig träffa sin mormor. Å andra sidan har hon en morfar och hans sambo, en farmor, en farfar och hans fru, en moster, en faster, två morbröder, en farbror och fem kusiner. Hon kommer att ha folk som älskar henne och skämmer bort henne och ger henne sammanhang. Hon kommer inte sakna en mormor, inte på det viset.

Men jag gör ju det. Jag saknar. Så mycket.


Idag blev jag firad med finfrukost på balkongen. Estrid tog viss hjälp av sin far i ordnandet av detta. Det var fint. Jag tycker fortfarande att det är alldeles märkligt att jag är hennes mamma. Och jag kommer på mig själv med att hellre prata om föräldraledighet, föräldrapenning och föräldragrupp. Det är svårt att förstå att det där är mitt lilla barn, och ännu svårare att använda m-ordet. Det är laddat för mig på flera sätt.

Men det kommer, det oroar mig inte.

Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.

Day 2 - your first love.

Såhär: jag förstod inte. Grejen. Jättelänge.

När detta att bli kär slutade vara något jag gjorde för att alla andra gjorde det? Jag vet inte. Min första kyss, min första pojkvän, mest var det för att det skulle vara så.

Kanske egentligen han i silvertältet, en festival, allt som darrade och bände? Kanske han på högstadiet som jag valde för att han var för snäll för att säga taskiga saker, han vars namn jag skrev i alla möjliga färger ensamma flickrumskvällar, han jag knappt vågade prata med? Kanske ändå den första pojkvännen, kanske ändå, jag minns bara den bittra eftersmaken men det kan ju inte börjat så.

Det enda jag minns av kärleken hela låg- och mellanstadiet var i alla fall den glasklara medvetenheten om att jag inte hade en chans. En dag frågade R, en av de där skitjobbiga killarna, chans på mig för att retas, och jag anade ju men jag gjorde ändå en lapp med en klumpigt målad tuschpenneros som sade JA. Jag lämnade inte över den, den skammen slapp jag i alla fall.

Det är som en parallell verklighet, det där med att vara tio år och superkär i tjejen i parallellklassen och sedan på ett disco våga fråga om en tryckare och pirret i hela kroppen till någon gammal nittiotalsballad. Det var så långt ifrån mig. Jag hade ingen chans. Jag har inga sådana minnen.


Det här låter så bittert. Det är inte så. Det är bara något som inte blev. Det svider inget alls längre, även om det gjorde det då. (Gud, vad det sved. Då.)


Den korta versionen av den här texten: jag vet inte. Jag har svårt att relatera till den frågan.

Hemhemma

Man letar förgäves efter matchande smalare stickor (hur kan det finnas fyra olika storlekar? var har de andra tagit vägen? (jag har en obehaglig känsla av att det är jag som slarvat bort dem, tyvärr...)) och hittar istället en handväska med Emser och Fisherman's friend utrunna i ena facket. I de andra facken finns pennor, ett rött läppstift och så plånboken. Med körkortet och högkostnadsskyddet, som går ut 1999.

Som inte användes 1999.

Och det är mer än ett decennium sen. Men ändå.

Jag tänker på listningarna och sammanfattningarna som myllrar nu och det slår mig: hela det här decenniet utan henne. Och ändå.

Den orörda handväskan, undanstoppad. Och hur det känns och hur det svider.

How I wish I was in Sherbrooke now

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Pausbrytare.

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Som det är.

Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.

Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.

Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.

Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.

För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)

Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.

Det blir något annat.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.

Det blir något annat.

Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.



Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.


Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.

Vara dotter.

Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.

Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.

Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.

Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.

Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.

Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja

Modfälld har ingen ICD-kod.

Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.

I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.

Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.

Allt blir bra.

мать

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.


Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.


Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.

Hemmakväll.

Någon måste älska den här majkvällen, och jag tar på mig det uppdraget.

Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.

Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.

Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.


Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.

Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.

Hagel över vita blomblad.

Det snöar i maj, det är kallt om de bara fötterna.

En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.

Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.

Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.

Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.

Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.

Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?

Ja:

Att för en stund byta en angreppspunkt på sig själv mot en annan vinkel, att glimta till som en spegling, att vara människa bland människor.

Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.

!

Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.

Som våren är (2)

Jag oscillerar vilt. Allt känns och allt känns mycket. Jag känner mig ensam, drar mig undan, känner mig ensammare, men jag blir också så glad så glad för att blunda mot solen halva lunchrasten.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.

Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.

Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.

Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.

Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.

This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.

Och så hjärtskärande vackert, också.

I den tidigare funderade ärlighetens namn

Och apropå nytt tänk:

I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?

Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.

Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.

Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.

Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.

Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.

Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.

Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.


Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?


Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.

Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.


Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.

And his chest beat like a wolf to bring her home

Det här är en fin låt: Pale white med Yann Tiersen & Shannon Wright.

Idag har jag försökt komma någon vettig vart med projektarbetet och gått vilse i sidhänvisningar. Flera timmar av Google Scholar och ett par djupa suckar över artiklar som inte ingår i universitetsbibliotekets rikedom, men jaja, jag har ett bättre hum nu än när jag började.

Att det känns sorgligt i hjärtat beror på att det var för hårt spända strängar i den uteblivna sociala baksmällan, i den där glädjen, att om straffet inte kommer med en gång så kommer det sedan. Och att jag slarvat med maten och sömnen och rytmerna, då blir det ju så. Då sitter man för länge vid datorn och klickar på en massa skräp och har sig.

I morgon hankar jag mig i genom det där mötet, styr upp mig, och sen tar jag ledigt och läser en ungdomsbok och bakar kanelskorpor, och sen är jag människa igen.

Jag säger att jag inte villl någon karriär och att arbeta ja jo det ska man väl, men jag blir upprikteligen dödsnervös över att Rå Min Tid i fem veckor framöver. Rutiner, strukturer, bundenhet. Emellan dem kan man halka.

Kälkborgerlighet, ditt namn är kvinna. Eller mitt namn är kälkborgerlighet, men det har ju inte samma schwung i formuleringen.

Godnatt, visst är det på tiden för mig?

Vad jag vill.

Idag pratade jag med några kurskamrater om det förbjudna.
Att jobba halvtid (för man får en lön som räcker till det). Att kanske ha ett annat yrke parallellt. Att inte göra AT så snabbt som möjligt efter examen.

Att ha läkeriet som ett jobb, lite i förbifarten, och inte som sin identitet.

Det är inte bara jag som tänker så. Frihetskänslan!

Jag funderar på att det verkar så roligt med kir och anestesi, och att det är specialiteter där det nog är ännu svårare att inte vilja satsa Helhjärtad och Heltidat.

ÖronNäsaHals är faktiskt fortsatt roligt, och klättrar på kanskelistan. Och alla läkare är snälla och undervisningsvänliga och hälsar glatt och vi har inte ens närvarolista på jourerna "för vi litar på att ni är vuxna människor".

Kanske är det det faktum att det här är tredje veckan på en lugn, bra och vänlig kurs som gör det. Att jag börjar tänka på vad jag vill göra sedan. Att jag börjar tänka på att jag får göra vad jag vill sedan.
Jag har utrymme för nya tankar i hjärnan, och det är inget revolutionerande för någon annan än mig, men det känns rymligt, vidgat.
Jag funderar på hur man bör leva, hur jag vill leva, hur jag ska bli lycklig. Det känns, å det låter så fånigt att skriva det men känslan är inte fånig, som om allt är fyllt av möjligheter. Som att det ska bli roligt. Som att jag kan ändra på saker, framförallt i mitt eget liv, men också ur ett större perspektiv, vara med och sätta normer. Att ickekonsumera, att arbeta deltid, att ägna tid åt barn eller äppelträd eller manuskript.


Ausserdem:
Idag var tenorstämman 8 man stark på kören och Elias har lovat att vi ska sjunga helt nya låtar så snart vi haft reccegasken, varje dag är ljusare än den förra, och jag har anmält mig till en yogakurs som går på tisdagskvällar.

Det här inlägget är som något ur den gamla nätdagboken. Långt och emotionellt!

Hej, nu blir det skriva av, tror jag.

Så här är det just nu: jag är mjuk och varm när jag ensam, jag är sällan den jag vill vara när jag är med andra människor.

Igår pratade vi om mobbing. Om man haft någon på sin skola som blev mobbad så där gravt. Huvudet i toalettstolen, et cetera. Vi mindes inte, ville inte minnas.

Jag berättade om han i min klass som kastade upp en tjejs trosor på taket när vi gick i fyran. Men det var en av de allmänt störiga killarna och en av de normalpopulära tjejerna, det var inget mönster. Alla tänkte "jävlar vad han är jobbig, det där dampbarnet".

Sen berättade jag om när jag gick på lågstadiet och gungade, och hade hängt min jacka på staketet vid gungorna. Hur de tog den och trampade den i gruset.

Jag berättade inte om hur de jagade mig hem från skolan. Hur de snodde låset till min cykel och höll det framför mig och sa "ta det då!", lekte kattochråtta med mig. Hur de kastade kottar och sten mot min katt som var liten och rar och följde mig vart jag gick, även till skolan. Hur en av de jobbiga killarna frågade chans på mig och jag blev glad min dumme jävel för att någon frågade chans på mig men det var förstås bara för att driva med mig, vad fan trodde jag?

Vi pratade om hur det kan sitta i, det här med mobbing, hur det märks på människor även sedan, när de blivit vuxna. Någon hade en kusin som. Vi pratade om folk som överkompenserar i efterhand, som lever ut tusen olevda tonårsdrömmar när de är 20+, som blir tonårsfulla och tonårshånglar.

Q sa att lite får de väl skylla sig själva också, de som är eller varit mobbade, för de nöjer sig liksom inte med att umgås med vem som helst, de hänger, ofta förgäves, efter de populära.
Jag sa att vad fan, man ska väl inte behöva umgås med de som är lika impopulära bara därför? Hej, du har inga kompisar men det har inte jag heller så låt oss umgås. Skit samma om vi inte har något mer gemensamt.

Sen pratade vi om något annat. Sen tänkte jag mycket på det här i efterhand.

Det kom en ny kille till min klass någon gång under mellanstadiet. Han skelade och stammade och luktade konstigt. Vi var på honom allihop. Skoningslöst. Jag också.
Tanken att istället börja umgås med honom, han som var chanslös som jag, chanslösare?

Man kan inte göra så. Det är lustigt hur man som vuxen glömmer barnens stenhårda rangordning. Det är lustigt att man glömmer den allt mer ju högre man stod på den.

Jag kunde inte göra något sånt mot min sköra, sköra status. Det fanns ännu mer att falla i.
Det fanns att bli nedtryckt i toalettstolarna. Eller för all del motsvarande. Och det var på riktigt, det var en realitet, inte som nu när vi sitter och vuxensamtalar och säger att de barn som gjorde sånt, som jag aldrig såg på min skola, de var psykopater, märkliga undantag.
Det var de inte alls. De var flera stycken i varje klass. Och de är välordnade och blanka nu, och man kan titta på dem på Facebook och de har vänner och glada festbilder och allt så normalt.
Men det var vad det var då. Skoningslösheten. Normalt.
Jag är så ohyggligt glad åt att vara vuxen.

Också:
Det att jag inte sade. Allt. Hur det var. Hur jag ofta hade det särskilta magontet som gick över om man låg platt på magen under låg- och mellanstadiet. Hur lycklig jag blev över att vara sjuk och få slippa. Hur jag gömde mig utanför lärarrummet och blev utkörd därifrån för att det ju inte löste något att jag sprang och lipade för fröken. Hur många skoltoaletter jag gråtit på.

Att jag skäms för det. Som om det var min skuld och skam.

Jag pratade med Johan om det här sedan, och kom till detta: att antingen så var jag ett fullkomligt oskyldigt offer, slumpen valde. Eller så var det något fel på mig, något som avvek, något som provocerade. Jag var ett glasögt barn med fula kläder och lärarmorsa och så var jag plugghäst och besserwissrig, allt detta är sant.

Och Johan fick mig att lättnadsgråta med det egentligen rimliga konstaterandet: oavsett hur konstig jag var så var det fel och förkastligt och jävligt att göra sådana saker mot mig. Man förtjänar det inte. Oavsett hur avvikande man är.
Jag hade inte lyckats tänka den tanken själv. Det är så lätt att låsa sig i sina cirklar, sina mörka spår.


Det var länge sedan jag tänkte på det här och det är ett sundhetstecken. Det är inte längre en del av min identitet, detta med all skit jag fått. Jag sammanfattar möjligen det med "lågstadiet var för jävligt, och sen blev det väl bättre lite successivt, men bra var det nog inte förrän på folkhögskolan". Knappt ens det.

Å andra sidan: att jag ska förlåta mig själv. Att det där hände. Att det påverkar hur jag beter mig i sociala sammanhang, att jag fortfarande har svårt med tillit, att jag är en smula paranoid och neurotisk när jag inte är glad nog.

Inte så att jag inte ska försöka låta bli det. Inte så att jag inte ska försöka med människor. Inte så att jag ska ge upp och tycka synd om mig. Jag har provat det, det var inte konstruktivt.

Men att jag ska förlåta mig själv när jag misslyckas.

Och att jag nästa gång ämnet kommer upp inte ska tiga av skam. Kanske för att skydda mig, kanske för att jag inte ska lämna det sårbaraste till vem som helst som börjar prata om mobbing. Men inte för att det var mitt fel.

And with his fingers he would push

När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.

Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.

Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.

Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.

Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.