Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.