Livskrisen, förskolan, tangentbordet.

Hej.

Jag har fått ett litet trådlöst tangentbord i födelsedagspresent. Inbillar mig att detta ska öka på bloggandet (och janske kanske det skönlitterära skrivandet?). Man får väl se.

Sitter i alla fall förfärligt rak i ryggen i denna stund.

Har en del åldersångest och vet att jag kommer att fnysa åt den om 10 år, men det hjälper ju sådär nu. Kände mig mycket mer i fas för två år sedan, trots att jag har ST och allt nu. och den dör ålderångesten/dödsångesten är ju som söndagsångest - helt kontraproduktiv. Om det nu är för kort och skälvande dyrbart, då ska man väl inte ägna den lilla tiden åt att oroa sig för att det är för kort.

Girigt också. Hela ens existens är en lycklig slump, från jordens läge runt solen till kombinationen av könsceller. En gnista. Och så vill man bara ha mer.

Mn kille som är jungian och tror att vi är mer än DNA-kombinationer har en mycket trevligare inställning till allt det här. Jag skulle också vlja tro mer, men det är svårt.

Vlket nog faktiskt är det sämsta med min utbildning och med mitt jobb.

Annars är det inte så illa. Är så här efter en vecka tillbaka på jobbet mycket nöjd med att ha ett jobb där man kan jobba kontorstid och deltid och få en bra lön att leva på OCH ändå känna att man gör något vettigt.

Estrid verkar ha det bra på förskolan men är ledsen vid lämning. Kristoffer har alla lämningar, stackarn. Tror att det gör Estrid lite mer skeptisk mot Kristoffer också. Jag är good cop som kommer och hämtar. Hon blir som en liten koala på mig och säger "åka hem!", men så snart vi är utanför dörren berättar hon glatt om rutschkanan och utflykten och sångerna de sysslat med under dagen.

Men i helgen har hon varit mycket gladare hela kvällarna. Men hon blir väl trött av ett nytt jobb, det är väl rimligt.

Och jag blir trött av mitt nygamla. Är inte riktigt den pigga och aktiva förälder jag skulle vilja när jag väl hämtar. Trots att jag saknat henne så mycket under dagen.

Just nu har jag en förskolebacill också, och halsmandlar som växer mellan varje gång jag går på toaletten och tittar mig i halsen. Är lite lullig. Hoppas i sann läkaranda på att jobba imorgon ändå.

En glädjekälla att skriva ändå. Hej tangentbordet!

Kräv din rätt.

Ja, gör det. Kräv din rätt i vården. Gå in till den du ska träffa, en läkare till exempel, och kräv att ni går till botten med ditt problem. Börja samtalet med det, så vet hen var du står. Att du inte är en sån som låter sig hunsas med. Berätta om ditt problem. Berätta vad du vill göra för undersökningar och vilka prover du tycker ska tas.

Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.

Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)

Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.


Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.




(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)

#90

Har både idag och igår fått beröm för mitt bemötande av patienter.

Det kan ju betyda att de tycker att jag verkar medicinskt inkompetent, men i alla fall är trevlig.

Eller så är det så att jag faktiskt är rätt bra på det jag gör. 

Allmäntillstånd: gott och väluppfostrat.

"Tack för suddgummit" sa barnet allvarsamt, och ibland är även andras ungar för jäkla gulliga.

Puss och kram från din vårdcentralsläkare.

Via I fucking love science

Hur man bäst söker för förkylning på vårdcentralen:

Man vill  utesluta något farligt

Man vill ha lite hostmedicin, nässpray eller något liknande

Man har varit hemma 1 vecka från jobbet och behöver sjukintyg.

Hur man sämst söker för förkylning på vårdcentralen:

Man vill ha antibiotika.

Man tycker att man har ett stort, oändligt lidande.

Man tycker att man ska gå till botten med det här.

Mot de förstnämnda patienterna blir jag snäll och gullig och tycker synd om och säger "ska du inte ha lite Cocillana?" och rekommenderar glass mot ont i halsen och sjukskriver veckan ut och säger "se till att vila upp dig nu".

Mot de sistnämnda vill jag göra som på bilden. Boom smack. Eftersom jag inte är elak/dum i huvudet gör jag inte det, men tanken, vet ni. Tanken.

(Alternativt vill jag berätta om någon hårt drabbad stackars människa jag träffat, någon med cancer eller kronisk smärta eller sjuka anhöriga eller kanske allt detta på en gång, någon som faktiskt har ett stort lidande. Ibland önskar jag att jag kunde skriva ut recept på perspektiv.)

Good girl, bad girl.

Å ena sidan: denna gravida kvinna cyklar 2,5 km på mindre än 15 minuter, inklusive snöfall, snömodd och upplåsande + låsande av cykel. Varje morgon. Liten ryggdunk för det, så här i vecka 30. (Har också slutat skämmas för att jag går i uppförsbackarna på hemvägen.)

Å andra sidan: jag har inläsningsdag imorgon. Inläsningsdag = SOVMORGON. Jag tänker inte slira ut på cykeln förrän det ljusnat, om ens det.
Min handledare frågade mig idag vad jag tänkt läsa på imorgon.
"Ehm." sa jag. "Eh, ja, det har jag väl liksom inte bestämt än."

Jag skrev AT-tentan i november. Jag fick tillbaks den godkänd strax innan jul. Jag ska visserligen ständigt lära mig saker på mitt jobb, tills jag går i pension i princip (jävla jobb jag valt) men... Just nu? Haha. Låt oss säga så här: öppnar jag någon tyngre medicinsk litteratur än Läkartidningen i morgon blir ingen mer förvånad än jag.


Har för övrigt skaffat mig ett jobbmotto, genom att lyssna på musik på bussen. Jag hittade Markus Krunegård och blev lite nostalgisk i största allmänhet, och sen hittade jag "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" och vad fan. Lev med det.

Därmed inte sagt att jag inte ska försöka göra rätt varje gång, men det kommer ju inte hända. Lev med det.

Jag vet att det inte är vad man vill tänka när man går till doktorn men det är rätt tröstande, faktiskt. 

Det är roligt att vara läkare nästan jämt.

Så här: i mitt jobb, om man vill veta konsekvenserna av beslut man fattat, om man vill se den vidare handläggningen, om man vill lära sig av sina patientfall och eventuella misstag - då kan man bli polisanmäld.
(För en gångs skull - läs kommentarerna. I någon slags undantagstillstånd för internet är de faktiskt vettiga allihop(!).)

Jag känner ingen läkare som inte någon gång läst journal för att se hur det gick för patienten, för att förbereda sig inför ett jourpass, för att man blivit tillfrågad om sin åsikt. Kan inte det rymmas under "av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården"?

(Patientdatalagen:
4 kap 1 § (åtkomst hos den egna vårdgivaren)
 Den som arbetar hos en vårdgivare får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.)

För vem är vården till? Jo, patienten. Förstås.
Men för vem är journalen till? Kan inte den få vara till för vårdpersonalen i första hand? Få vara ett arbetsredskap? Som man givetvis har rätt till att få ut som patient, och som man har rätt att få hjälp att tolka - men som skrivs för att vården runt en ska bli bästa möjliga? 

Hur gör djur.

Har insett varför alla andra är så bra på att uppdatera sina bloggar.

Den stora andelen nya inlägg i min bloggläsare publiceras mellan 8-17 måndag till fredag.

Ni bloggar på jobbet, era jävlar.

Vilket jag egentligen inte tycker är fel. Vad fanken, man har väl rätt till en liten paus. Ingen är effektiv hundra procent av sin arbetstid.

Men själv, när man som bäst sitter på en läkarexpedition med folk som stup i kvarten tittar in för att fråga om ordinationer, om var överläkaren är, om vad jag tänker med hon på 402 - så känns det väldigt långt borta.
Även en bra och lugn dag ägnar jag mina mikropauser åt plausibelt tidsfördriv: kolla landstingsmailen, kolla privata mailen, kanske en lite sväng på DN.

Och en dag när man fikar både på förmiddagen och eftermiddagen, och dessutom inte med en temugg framför datorn och blicken fäst i journalsystemet; det känns fortfarande lyxigt.
(Liksom det på akuten känns lyxigt att gå och kissa när man bara är lite kissnödig...)

Menar inte att alla borde ha det som jag. Menar bara att jag insåg nyss att många inte har det, att många har både fikapauser och fria toalettbesök och till och med bloggtid, kanske på ett eget kontor.

Minsann.

Om resursfördelning.

Hamnade i ett samtal om vad sjukvården bör förbättra under gårdagen. Det är ju mycket, förstås, och det kan bli en väldigt lång önskelista. I slutänden är ju landstingsbudgeten en ändligt summa, så om någon ska ha mer pengar/resurser måste någon annan få mindre, men jag tänkte göra det lite lätt för mig och börja med saker som jag tycker man borde satsa på.

1. Fler vårdplatser.
Akademiska sjukhuset ska minska 50 vårdplatser för att spara pengar. Jag undrar vilka vårdplatser det blir...
Redan i nuläget skickar vi hem folk som nog klarar det, men som skulle vara tryggare med ett vårddygn till. Bakjourens råd på akuten är ofta kraftigt färgade av platsläget: "Det finns inga vårdplatser, kan hon inte gå hem?". Dessutom utlokaliseras patienter: även om du har en hjärtsvikt kan du hamna på gynekologavdelningen, om det inte finns plats på medicinavdelning. Det är mindre patientsäkert, inhumant att skicka runt sjuka människor på det sättet i onödan och innebär sämre arbetsvillkor för personalen (som ju är upplärda och specialiserade på en annan patientkategori).
Platsbristen  innebär också ett allmänt krig på storsjukhuset, där alla slår ifrån sig och säger "inte min patient!". Upptäcker man väl inne på sjukhuset att patienten har gallsten och inte någon eventuell hjärtinfarkt, så är det lögn och förbannat lögn att få patienten till kirurgavdelning. Alla slår i från sig.
De som drabbas av det här är äldre och sjuka patienter. Det är de som bollas mellan avdelningar, som får åka hem från akuten efter att ha väntat i timmar på olika undersökningar i stället för att få en natt på sjukhus, de som får gå hem en dag tidigare och så får anhöriga lösa det hela i väntan på hemtjänsten som kommer på måndag.

2. Fler och snabbare samtalskontakter inom psykiatrin/primärvården.
Det känns ju sådär roligt att diagnosticera en depression, konstatera att personen inte tänker gå hem och ta livet av sig och därmed inte behöver läggas in, sätta in antidepressiva och därefter skicka hem med återbesök om en månad.
Och om det känns sådär roligt att skicka hem folk på det sättet, hur känns det då att bli hemskickad på det där sättet?  En  månad är lång tid när man har skuldkänslor, känner sig värdelös och tänker att det vore skönt att vara död, och de antidepressiva tabletterna börjar ha effekt efter ett par veckor först...
Dessutom är psykoterapi lika effektivt som läkemedel - och har mindre biverkningar...

3. Mer sjukgymnastik.
Åt folket! Men allra mest åt de gamla. På de medicinavdelningar jag jobbat på här på universitetssjukhuset har det krävts remiss för att kunna skaka fram en sjukgymnast. Då blir det av för sällan. Och gamlingarna kan ligga veckovis, och inte få mer träning än vad de stackars stressade sjuksköterskorna och undersköterskorna lyckas klämma in. Jag skulle vilja ha sjukgymnastronder på den typen av avdelningar: att det ett par gånger i veckan kom en sjukgymnast och aktivt frågade "han då? eller hon?".

4. Högre lön åt sjuksköterskorna.
Alltså, ingångslönen för en sjuksköterska tycker jag är helt rimlig. Det trista i sammanhanget är att femton år senare, när man kan avdelningen på sina fem fingrar, när man med gott mod introducerar nyanställda och handleder studenter, när man kommer med kloka förbättringsförslag - då har man fortfarande i princip samma lön. Är det rimligt? Får det folk att stanna kvar på arbetsplatsen, inom yrket? Ger det motivation till att utvecklas och att ta ansvar?


Ovanstående lista är präglad av att jag så här långt på AT:n göra medicinblocket, och vara en sväng på psyk. Jag kan återkomma med en uppdaterad version om ett år.

Andra saker man skulle kunna lägga pengar på:
- mat som lagas på plats (och inte åker från Västerås...), med fördel ekologisk/närproducerad i största möjliga utsträckning
- bättre journalsystem (skulle frigöra tid och ork för vårdpersonalen, till patienternas fromma.)
- städning (det är stora dammråttor under skåpen i mitt omklädningsrum, och de har varit där sedan i oktober...)


Och som bonus, om man skulle råka ha pengar över i alla fall (haha, jag vet, som om!):
- En liten slant till underläkarna som arbetar kvällsjourer. Mellan 19-22 har jag ett generöst tilltaget tillägg på 10% av min lön. En Handelsanställd har 50% ob-tillägg fram till klockan 20, och därefter 70%. Inte den bästa biten i läkaravtalet, om man så säger...

Men jo, jag har en helt okej lön, och framför allt har jag en löneutveckling att se fram emot, så nej, lägg eventuellt överblivna slantar på lite extra sjukhuskonst i stället. Jag ville mest berätta om att en handelsanställd har ett betydligt lönsammare kvällspass, för det tycker jag är ett ganska intressant faktum.


Sammanfattningsvis: mer pengar, och mer sängar! åt de gamla och multisjuka. De som inte kan skriva de arga insändare som sjukvårdsdebatten annars svämmar över av. Mindre pengar åt de som tycker att det är för dåligt tv-utbud i väntrummet på akuten, att de borde få antibiotika när de nu är på ett läkarbesök fast de har virussymptom, att de inte borde behöva vänta två veckor på en läkartid när de har kroniska besvär sedan månader tillbaka, att det är smidigt att söka akuten på vägen hem från jobbet så att man slipper gå ifrån på arbetstid, att de borde få en snabb magnetröntgen pga sina domningar i en fot som ter sig helt godartade och att ett år är för långt tid att vänta på överviktskirurgi när övervikten i sig tagit tjugo år att skapa...
De mest behövande är inte de som hörs mest. Fundera på det nästa gång du hör någon klaga över den svenska sjukvården. Jag tycker att det finns massor att göra bättre, mycket som borde organiseras om, bemötande att jobba på med mera. Men för varje gnällig åttiotalist som fått vänta fyra timmar på akuten finns flera gamlingar som fått vänta längre än så, och som inte lidit av dåligt tv-utbud i väntrummet utan av att de inte fått hjälp att gå och kissa mer än en gång under den tiden.

Det låter väl inte så dumt?

Tänkte bara rapportera att jag:
1. är färdig på psykiatriakuten (efter 3 veckor)
2. och nu kommer att jobba 8-17 fram till mitten av juni.
3. gjort min sit-in* i psykiatri (och därmed gjort 2 av 4 på AT:n)
3. skickat in mina texter till till nästa skrivarkursträff

Och till råga på allt gick jag upp klockan 7 idag, trots att jag jobbade kväll, och gjorde en rätt bra omgång ashtanga yoga.

Och nu är det helg! !!! :)




*Sit-in: man har med sig en specialist på ett besök, och sen blir man utvärderad via en 3 A4-sidor lång enkät, och så bifogar man den när man anmäler sig till AT-tentan och slipper därmed göra ett muntligt prov. Bra grej. Ännu bättre grej när man gjort det. 

Hur sjuk?

Det blir väl inte alltid som man tänker sig.

Hemma från jobbet dag 2 och velar över morgondagen. Kort och fredag, men å andra sidan har jag ju redan tagit karensdagen, så kanske ändå...

Får väl se framåt slutet av kvällen samt imorgon.

Men det är fan lurigt det här med när man ska vara hemma. Jag går ju och jobbar nästan jämt, tror jag hade... kanske en sjukdag förra året? Sjuknärvaron hos läkare är hög, man kan ju tycka att vi borde veta bättre.

Jag borde också bli bättre på att skicka hem folk med lite handfasta råd. Mer av typen: "var hemma till helgen, du kan ju sjukskriva dig själv i en vecka". Men sånt lär man sig väldigt lite på läkarutbildningen, måste jag säga. Det är sånt som kommer eftersom, istället.

Annat man inte lär sig på läkarutbildningen: detta om kontroller. När man lägger in en patient får man också bestämma vad som ska göras framöver, undersökningar och blodprover, och så hur ofta man ska kolla puls, blodtryck och saturation. En gång om dygnet? Fyra gånger? En gång varannan timme?
Supersvårt. Man kan tänka att bara man får iväg patienten från akutmottagningen är den i trygga händer, men om den plötsligt bli mycket sämre och inte ringer på ringklockan och sjuksköterskan delar femhundra mediciner, och undersköterskan är fast med någon supertung patient, och ingen av dem har tid att gå och titta till patienten bara för att. Hade man då begärt blodtryck var tredje timme så skulle någon vara tvungen att gå och ta blodtrycket, och så hade man kunnat göra något mycket tidigare...
Så tänker man och vill gärna sätta kontroller en gång i timmen på alla patienter, det räddar ju mitt skinn. Å andra sidan är det ett klassiskt ämne på ronden: "kan vi inte dra ner på kontrollerna?" säger sköterskan, för det tar ju en jäkla tid, inte att ta ett blodtryck en gång med att göra det flera gånger varje pass och på varje patient och fortfarande ska alla ha sina mediciner och den snurriga tanten på 8:1 tar jättemycket tid och så är det helskötning och patienter som ska iväg på undersökningar och gud vet allt.
Dessutom kanske patienten mår bättre av att få sova hela natten än att bli väckt med jämna mellanrum för blodtryckskontroller.

Det finns mycket riktlinjer och PM i mitt jobb, men rätt ofta kokar det ner till känsla. Är jag orolig för den här patienten? Är det här någon som kan gå hem och kommer att söka igen om det behövs? Kommer patienten kollapsa om en halvtimme fast hon verkar pigg nu?

Svårt är bara förnamnet.

I jämförelse borde det vara lätt att bestämma sig för om jag ska jobba eller inte i morgon... 

Söndagsågren, expanderad.

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.


(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)

Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.

Examensbild.

Här bjussar jag på en bild från min examen.
Goda ting: söt systerson, examensdiplom, tjusig klänning. I ungefär den ordningen.

Inträdet i arbetslivet lämnar hittills vissa detaljer att önska, typ namnskylt, epostadress och utrett vem av alla cheferna som egentligen är ansvarig för vad. Buss på under morgondagen.

Kvällskursen är jävligt lik förra Brian Palmer-kursen (men Anders Wejryd! och Åsa Linderborg!), yogan känns i kroppen, ledigheten var ljuv, jag har fått lön och kan alltid konsumera mig lycklig.

Blir väl bra.

How I wish I was in Sherbrooke now

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Ta åt sig.

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Fikonspråket och jouren.

Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.

Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)

Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.

Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.

Öppet brev.

Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:

kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.

Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.

Tack på förhand!

/Sekundärjoursvecka på akuten igen.

Primär dysmenorré

Söndag morgon och ICD-kod N94.4 och alldeles för lite antiinflammatoriska tabletter med till landet. Jag gick upp till sängen igen, och sov bort en halvtimme platt på mage, och sen tog det sig hyfsat, och med tro och paracetamol så.

Jag misstänker att det här var Straffet för att i en veckas tid sagt "Alvedon är en bra medicin mot värk, och man ska inte vara rädd för att ta upp till 8 om dagen" till alla ortopedpatienter (och ett par kirurgpatienter med, harkel). Nästa månad ska jag dock ha ett rejält lager med NSAID och paracetamol och kombinera järnet, sådär som jag predikat under veckan. Mm, analgetika.

Lite för nördigt för mitt eget bästa.

Annars har jag bakat bröd, läst Jason Lutes "Berlin - Stad av sten" som var den bästa grafiska romanen... på länge? någonsin?, ätit fil med röda vinbär och utkämpat en duell med trädgårdens nässlor. Jag vann, temporärt, men nässlorna kommer att återkomma, de jävlarna.

Jag ska ha röda vinbär i min framtida trädgård, men inte nässlor.

Nu är det ny avdelningsvecka, och det ska bli skönt med lediga kvällar igen, och lite oskönt med tidiga morgnar, men på det stora hela så.

Värnamo sjukhus i romantiskt kvällsljus.

Hem från sjukhuset, onsdagskväll i juli.
Man ska sluta 20.30 men det här ligger absolut inom felmarginalen. Ett par röntgenbilder att vänta in, diktera och gå hem. Klockan är min stressfaktor när jag kommer på morgonen.Tidigare omtalad lavendel. Jag försökte få till en snygg bild på humlorna, men det här var visst så bra det blev. Hursom, lukten kommer ju inte med på bilden, och den är Grejen.Kvällsljuset, komplett med en regnbåge. Och så lilla sjuttiotalssjukhuset. Det flyger en massa måsar runt sjukhuset, och på intranätet har vi fått ett meddelande om att inte ge dem mat eller vatten, och inte de söta kalviga måsungarna heller. De här dödsfåglarna är dock något kråkliknande. Det fanns hur många som helst. Tur att man inte sett "Fåglarna" nyligen...
Här har vi en bild med ännu lite mer tjusig kvällshimmel. När jag kommer här på morgonen håller jag höger.
Lindarna försökte jag också ta bättre bilder på, men vi kan ju nöja oss med det faktum att hela basketplanen är omgiven av lindar. Tänk sig lindblomsdoften.
Slutbild på regnbågen och kvällshimlen.

Fin jour, nytt rekord i handlagda patienter, fin primärjour att fråga om allt, rar akutpersonal, beröm från doktor, patient som sa "jag tror inte på änglar men finns de ser de ut som du" (efter att han påpekat att jag såg hemskt ung ut, men vad fanken) och 4 ml carbocain.

Idag har jag tagit sovmorgon och tänkte gå och simma mig några längder nu vid tio, men så kom det en regnskur som hette duga och då ska man ha självdisciplin för att ta sig till utomhusbassängen. Nu verkar det dock ha lättat igen, så jag ger det ett försök.